• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecenion: I mästarens nät – Cobweb – roligt och underhållande om konsten att kringgå censur

16 februari, 2024 by Rosemari Södergren

I mästarens nät – Cobweb
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 februari 2024
Regi Jee-Won Kim

En av de roligaste filmer jag sett om filmskapande och om statlig kontroll och censur. Handlingen utspelas i Sydkorea under 1970 talet få kulturarbetare inom bland annat film måste navigera genom ett minfält av statlig kontroll och censorer.

Handlingen kretsar kring filmregissören Kim som precis avslutat inspelningen av en thriller, Cobweb, som han känner är ganska halvdan. I en dröm får han en syn, en idé, som han menar skulle göra filmen till ett mästerverk. Det är slutet på filmen som han måste ändra på för att filmen ska bli så mästerlig att han äntligen blir hyllad som den enastående regissör han menar sig vara. Hans debutfilm hyllades till skyarna men efter den har han inte lyckats lika bra. Det går dessutom enträgna rykten om att han stal manuset till sin debutfilm från en av Koreas mest briljanta filmregissörer som god innan den inspelningen startade.

Nu vill Kim få tillgång till studio och skådespelare några dagar till. Det är dock inte så lätt att ordna. Först och främst måste statens myndighet för filmcensur läsa det nya manuset och godkänna det nya slutet, vilket producenter och övriga som ska bekosta filminspelningen inte tror är möjligt. Det nya slutet kommer aldrig att bli tillåtet att spela in, menar de. Slutet bryter alldeles för mycket mot landets traditioner. En film kan väl ändå inte låta en kvinna göra uppror mot männen? Men Kim lyckas få med dem genom att hävda att slutet handlar om att döda massor av kommunister. Det är både roligt och absurt.

Men det finns en lång rad övriga problem som står i vägen för inspelningen. En av huvudrollsinnehavarna är redan bokad för inspelning av en tv-serie och studion är också bokad för annat. Alla skådespelare är inte övertygade om att det nya manuset är så briljant.

Det är jättekul att se alla dessa ego-fixerade skådespelare och övriga filmarbetare. Var och en så uppfylld av sin egen förträfflighet. På något lyckas Kim ändå få till några dagar i studion för inspelning. Men då dyker det upp tjänstemän från censurmyndigheten. Hur får man dem med på det hela? Med den finaste whiskyn, framför allt.

Vissa scener är nästan för mycket. Det är knasigt, det är kaos och panik och överdrivet men jag kan inte låta bli att skratta och bli underhållen. Filmskaparen driver inte bara med censorer och ett samhälle med korruption på alla nivåer, han driver med självupptagna kulturarbetare som är uppblåsta av sin egen förträfflighet.

Filmen är dessutom mycket snyggt filmad. Parallellt med regissören Kims utmaningar får vi se avsnitt ur filmen de spelar in. Filmen de spelar in har alla scener i svartvitt. Skådespelarna har fått samma namn på sina rollkaraktärer i den svartvita filmen som de har i de färgade scenerna som handlar om deras inspelning och det som händer under inspelningen. Det gör att det blir en extra dimension i vad filmen berättar.

Det är en underhållande komedi men med en svärta och varning för vad censur och korruption gör med människor. Och kryddad med små tips om konsten att kringgå censur.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: censur, Filmkritik, Koreansk film, Sydkorea

Värdefullt, varmt och välorganiserat porträtt i ord och ton – Jazz & Storytelling om Sonya Hedenbratt

15 februari, 2024 by Mats Hallberg

Lena Hedenbratt foto Karin Jansson

13/2 2024

Utopia i Göteborg

Har för avsikt att inte grotta ner mig, utan istället skrivet lite mer koncentrerat. Avsaknad av anteckningar kanske kan göra att målsättningen lyckas. Eftersom detta event höll så hög kvalitet bör någon försöka sig på att dokumentera. Upprinnelsen till programmet kan härledas till det Jazz & Storytelling där den till sinnet evigt unge Sven-Eric Dahlberg spelade omgiven av Erik Gullbransson, Viktor Turegård och Benkt-Åke Nilsson. Berättade dessutom om en minst sagt innehållsrik tillvaro i musikens tjänst. Fokuserades i så hög grad på omvälvande gig med amerikanska stjärnor på Don Pedro (senare Dojan) för ungefär sextio år sedan, att de decennier vilka ”Svenna” tillbringade i olika ansvarsfulla positioner på Musikhögskolan, Nefertiti, SVT och GöteborgsOperan knappt hanns med. Och närmast i förbigående nämndes inför bland andra Tomas von Brömssen på fullsatt krog, vad pianisten och arrangören är allra mest förknippad med. Nämligen de omkring trettio år han ackompanjerade Sonya Hedenbratt. Föreslogs då att han skulle komma tillbaka i ett särskilt program betitlat ”Våran Sonya” om folkkära jazzsångerskan, underhållaren och aktrisen.

På krog så fullsatt att man likt Jubel i busken-refrängen fick knö sig in, kunde sannerligen gemytlig stämning insupas när idén realiserades. För musiken stod naturligtvis ”Svenna” Dahlberg, denna gång på flygel, uppbackad av kontrabasisten Yasuhito Mori som nyligen frontat på Utopia i en konsert med Stan Getz-tema. Fram till sin pensionering innehade han som bekant en fast anställning i Bohuslän Big Band. Grannlaga uppgiften att framföra ett knippe av Hedenbratts paradnummer hade tilldelats Johanna Hjort, vars framträdande på Utopia med Sweet Little Angels jag recenserat. Hjort som med sitt ansenliga omfång mest associeras med soul och r&b växte upp granne med Willy Lundin, omtalad musiker som ackompanjerat jazzsångerskan vars gärning hyllas.

Johanna Hjort foto Sven Jansson

Vår ciceron under två generösa avdelningar har mesta möjliga inside information. Den förmedlade kunskapen kommer från dottern Lena Hedenbratt (tidigare Bolin) jämnårig med undertecknad. Hon har god mikrofonteknik och är mycket väl förberedd. Äger en fingertoppskänsla för hur mycket fakta och anekdoter som ryms i en välkomponerad anrättning. Och med inledande film där hon intervjuas, recitation av texter och som grädde på moset tilläggen i berättandet genom vacker och medryckande musik, blir avvägningen mellan upplysande ”tjöt” och musikalisk fördjupning idealisk.

Minns jag rätt tolkade trion standards som All Of Me (fanns alltid med på repertoaren live), Lover Man, Embraceable You, The Nearness Of You, I´m Gonna Sit Right Down And Write, Secret Love och signaturmelodin till Låt hjärtat va me jämte hennes humoristiska hit Sofie Propp vars svenska text ju skrevs av omistliga radarpartnern Sten-Åke Cederhök. Fyra av alstren ur amerikanska sångboken sjunger Sonya på plattan All Of Me med Arne Domnérus och Visby Big Band (Phontastic 1986), enda skiva jag äger med Göteborgs jazzdrottning. Hjort färgar låtarna respektfullt, tillåter sig att använda sin exceptionella teknik, sin personlighet. Dahlberg behärskar sitt arbetsredskap med osviklig elegans och lägger in ett par stick där det broderas snyggt tillsammans med diskret, mästerlig basist.

Sven-Eric Dahlberg foto Qlaez Wennberg

Måste medge att jazzsångerskan Sonya Hedenbratt mer eller mindre gått under min radar, även om jag förmodligen sett henne på scen på Liseberg. Rankar henne, likt internationella recensenter på 50-talet, som en av de främsta. Hon vars favorit bland kollegor var Monica Nielsen, bör hamna strax bakom Monica Z, jämte storheter som Alice Babs, Nannie Porres, Berit Andersson och den högst verksamma Rigmor Gustafsson.

I Kalle Linds Snedtänkt ”Om svenska jazzvokalissor” härom året erhöll kvinnan född i Oscar Fredrik församling den status hon rätteligen förtjänar. När jag lyssnar på Hjorts starka stämma som sveper med sig publiken, vilken samtidigt minns Sonya Hedenbratts utstrålning, bekräftas ånyo en trist tes. Den folkkära artisten och jazzintepreten nöjde sig enligt dottern, med att vara ”världsberömd i Göteborg”. Hade hon kommit någon annan stans ifrån eller funnit sig tillrätta i huvudstaden, hade hon sannolikt inte förnekats sitt definitiva genombrott på jazzscenen. (På hennes begravning spelade Erik Norström och Rune Gustavsson.) Denna styvmoderliga behandling är ett öde hon delar med åtskilliga från rikets andra stad, Malte Johnsons orkester som Sonya sjöng med framstår i Gunnar Möllerstedts bok Göteborgsjazz (Wezäta förlag 1982) som urtypen för kategorin missgynnade och förbisedda.

foto Sven Jansson

Lovade ju att anstränga mig för att inte sväva ut, inte blir för omfattande. Som förhoppningsvis framgått med önskvärd tydlighet var det utsålda programmet en succé. Utan antydan till att bli stelt genomfördes det tvärtemot en jazzig improvisation. Kärleken till en udda mamma (1931-2001) genomsyrade dotterns redogörelse, inte minst för att mindre smickrande sidor också nämndes.

Att fem år äldre tokrolige Östen ( idégivare till Kalle Sändares hyss) betydde mycket för den självlärda Sonyas slogs fast, liksom att missbruk och gränslöshet spolierade hans oerhörda musikaliska talang. Vi får höra om avgörande telefonsamtal från Tage Danielsson, Bo Hermansson och Ingmar Bergman. Om en fattig fast lycklig uppväxt med sena vanor i förskoleåldern. Om att bland vrålande tonårstjejer suttit på pappas axlar och sett Beatles på isstadion i Johanneshov 1964. Och om hur mamma reagerade på vad hon var med om privat och i yrkeslivet. Denna Jazz & Storytelling skulle ha gjort sig utmärkt som tv-program. Samtalade efteråt med bland andra en man som värderar sångerskan Sonya väldigt högt. Han var kuriöst nog producent när SVT spelade in hennes avskedskonsert på Lorensbergsteatern 1999.

Arkiverad under: Scen, Toppnytt

Mattias Nordkvist som Jussi Björling, urpremiär 8 mars på Kulturhuset Stadsteatern

15 februari, 2024 by Redaktionen

Björn Runges nyskrivna föreställning Jussi får urpremiär den 8 mars 2024 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern. Mattias Nordkvist gör rollen som Jussi, Vanna Rosenberg spelar hans fru Anna-Lisa och Jakob Eklund Jussis pappa. Björn Runge står även för regi.
Ett pressmeddelande berättar:

Jussi sitter i sin loge på Kungliga Operan i Stockholm, föreställningen ska snart börja. Konserten är helt utsåld och ska dessutom direktsändas av Radiotjänst men Jussi är inte på topp, han vill inte längre. Allt han vill är att vara på sin älskade skärgårdsö och fiska gädda.

– Jussi var unik, hans röst drabbar en rent fysiskt, den går rätt in i kroppen. Hans storhet blev begriplig för mig när jag hörde Pavarotti säga i en intervju att han brukade lyssna på Jussis inspelning för att höra hur rollen skulle göras, säger skådespelaren Mattias Nordkvist.

Ända sedan barnsben har Jussis liv varit en ständigt pågående turné. Skivinspelningar radioframträdanden och konserter är hans vardag. Ett fullspäckat schema och tvånget att ständigt vara på topp har gett honom hälsoproblem. Publikens monumentala kärlek läker inga sår längre, de skapar bara prestationsångest.

– Det är som att Jussi var den tidens Avicii, fortsätter Mattias Nordkvist. Jussi var hela tiden betittad och bedömd, alla operachefer, skivbolagsbossar, bokare och publik ville ha en del av honom och som perfektionist kunde han inte göra något halvdant. Så även om han älskade det han gjorde, blev det till slut för mycket. Jussi gick till exempel upp på scenen och sjöng för den engelska drottningmodern direkt efter att han fått en hjärtattack i logen, det är ju helt orimligt.

– Det var något med utsattheten och envisheten hos den unge Jussi som jag kände igen mig i när jag började läsa på om honom, säger regissören och manusförfattaren Björn Runge. Tänk att ha fått en sådan gåva, att skänka skönhet åt publiken, samtidigt som förväntningarna blev allt större och tyngre. Jag blev drabbad av hur både hustrun Anna-Lisa och Jussi trots allt försökte bejaka det levande inom sig, det är också något som intresserar mig, hur handskas med förväntningar?

– När jag läste Anna-Lisa Björlings självbiografi insåg jag att hon försökte begripa vad som hände de där sista åren av deras gemensamma liv, hon ställer sig själv frågan ”visste han något som han inte berättade för mig?”, säger Björn Runge.

Skådespelaren Mattias Nordkvist fick sitt stora genombrott som Gustaf Löwander i tv-serien Vår tid är nu (2017-2019) och har även medverkat i bl.a. Vi i villa (2022) och Snöänglar (2021) och i filmen Hammarskjöld (2023). Han tillhör Göteborgs stadsteaters fasta ensemble där han medverkat i uppåt trettio föreställningar. Jussi är hans första produktion på Kulturhuset Stadsteatern.

Regissören och manusförfattaren Björn Runge har gjort både film, tv och teater. Hans uppsättning av En handelsresandes död (2015) gästspelade på Kulturhuset Stadsteatern med bl.a. Mattias Nordkvist, Anna Takanen och Jakob Eklund i några av rollerna. Jag är en annan nu (2018) är hans senaste uppsättning på Kulturhuset Stadsteatern. Han har gjort uppåt 20 filmer, bl.a. Om jag vänder mig om (2003), Mun mot mun (2006), Happy End (2011) och The Wife med Glenn Close (2017).

Jussi
Manus och regi: Björn Runge
Scenografi och kostym: Peder Freij
Ljus: Max Mitle
Ljud: Kasper Val Bjerregaard Larsen
Mask: Nina Lagnefeldt, Patricia Svajger

Medverkande
Jussi: Mattias Nordkvist
Anna-Lisa: Vanna Rosenberg
David: Jakob Eklund
Övriga roller: Sven Ahlström, Jan Mybrand, Anna Takanen, Sandra Redlaff

Urpremiär 8 mars 2024 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

Filmrecension: Madame Web – allt som kunde gå fel har gått fel

15 februari, 2024 by Elis Holmström

Madame Web
Betyg 1
Svensk biopremiär 14 februari 2024
Regi SJ Clarkson

Sony kan känna sig stolta, på ett par år har de lyckats med att producera två av de sämsta serietidningsfilmerna i världshistorien, först den erbarmliga Morbius med Jared Leto i huvudrollen. Nu kommer nummer två i och med Madame Web, en film som får Letos skrattretande försök att spela tuff vampyr att framstå som ett modernt mästerverk.

Gång på gång har det tydliggjorts, obskyra karaktärer och berättelser kan vara minst lika framgångsrika som de filmer som utrustats med världskända popkulturella figurer som Stålmannen eller Batman. James Gunn och Marvel Studios är beviset på detta i och med Guardians Of The Galaxy. En serie som endast de mest inbitna och Marvel-kunniga kände till innan filmen hade premiär 2014.

Att inte använda ett överdrivet känt material skänker också filmskaparna möjligheter vad gäller den kreativa friheten. Gunn kunde utan hinder från högljudda fans göra en och annan ändring av serietidningen, något som hade varit avsevärt svårare om det gällt de figurer som som kan kategoriseras som genrens grädda.

Madame Web kan dock vara det mest obskyra någon har försökt sig på att filmatisera. Det är en karaktär som – i bästa fall, varit marginell i sin betydelse och popularitet. För optimisten kan det verka som ett modigt och klipskt grepp, ett sätt att använda sig av det som okända och udda för att skapa något säreget och minnesvärt. Men i detta fallet vinner pessimisten, allt som kunde gå fel har gått fel, förfallet och den fullkomliga inkompetensen vet inga gränser.

I de flesta fall kan ett bottenbetyg motiveras, detta genom att noggrant och mycket tydligt presentera fel och brister. Vad Madame Web beträffar upphör alla normala analytiska verktyg att fungera. Polisen brukar säga att det svåraste att utreda är bränder, detta eftersom alla bevis och spår destrueras. Detsamma går att applicera på Madame Web, detta är en eldsvåda som slukar allt, publiken, de medverkande och möjligheten till att göra bra film. Trots att karaktären och berättelsen har ytterst liten koppling till övriga Spindel-Sony projekt som exempelvis Venom, är modet att göra något nytt eller kreativt lika med noll. Det görs absolut inga ansatser att skapa ett intresse för den titulära karaktären, tvärtemot verkar alla inblandade närmast vara generade och fyllda med skam. De bästa filmer som bygger på serietidningar lyckas att trollbinda med enkla medel, skapa en fascination för sin mytologi och därefter avslutas i grandiosa finaler som får publiken att jubla. Madame Web är antitesen till allt vad eufori kan tänkas manifestera sig som. Precis allting befinner sig på en skala som sträcker sig från undermåligt till apokalyptiskt uselt.

Även om filmen – enligt uppgift, haft en modest budget på under 100 miljoner dollar, har jag sett independentfilmer, som finansierats genom att övertrassera dussintals kreditkort, med högre produktions kvalitéer. Detta är en makabert ful film, med ett billigt foto och en ljussättning från helvetet. Det är så pass horribelt visuellt att det påminner om den – med all rätt, bortglömda TV-serien DC’s Birds Of Prey från 2002, vars kulisser bestod av wellpapp och där lösperuker löpte amok. Specialeffekterna som används är i det närmaste omöjliga att beskriva, personer med dyra persondatorer har skapat större visuella under än någonting som finns att bevittna här.

Därefter har vi den så kallade berättelsen. Någonstans här slutar mitt förstånd att fungera. Även för en som accepterar flygande män med superstyrka och laserögon, är logiken i Madame Web så pass kaputt att Lustiga Huset framstår som en rimlig bostad. Inte blir det bättre av att samtliga karaktärer – på sin höjd, är osympatiska och som värst fullkomligt odrägliga. Dakota Johnson fortsätter att agera med samma inlevelse och passion som en straffarbetare, övrigt skådespeleri är inte mycket bättre och då den eminent usla Emma Roberts dyker upp måste alla som värnar om sin hälsa nyttja biografens nödutgång för att klara livhanken. Sedan har vi actionscenerna, och ju mindre som sägs om dem desto bättre, till och med Bamse och Världens Minsta äventyr bjöd på mer gastkramande action. Det häftigaste vi får se är en fet katt som sörplar mjölk…

Filmens regissör SJ Clarkson är inte ny till genren, hon har regisserat avsnitt till Marvels Netflix-serier Jessica Jones och The Defenders – två serier som i mångt och mycket var ytterst tveksamma. Men när det blivit dags för Clarkson att filmdebutera kan man endast känna medlidande då filmkarriären inleds med en fullkomlig katastrof. Madame Web är historiskt misslyckad och precis som Aquaman And The Lost Kingdom en hädelse mot allt som har med serietidningsfilm att göra.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Viktig vinkel om judisk utsatthet berör – Moderslinjer av Vera Berzak Teatersällskap

14 februari, 2024 by Mats Hallberg

Manus & regi: Vera Berzak

Dekor: Bengt Ribbegård

Skådespelare: Cia Bosse och Anette Sevreus

Premiär 8/2 2024

Spelas till och med 18/2 hos Göteborgs Dramatiska Teater och senare datum i Stockholm

Vera Berzak är en israelisk dramatiker och regissör född i Ryssland 1987. Sedan 2017 har trebarnsmamman, vars teaterutbildning skedde i Israel, bott och verkat i Sverige. Hon fick chansen att bli Artist in residence och valde sedan att stanna. Två av hennes pjäser med judiskt motiv har recenserats här – Dagar iWarszawa / Alla vindar är stilla – samt Stolarna av Ionesco som hon regisserade på Teater Trixter. Att jag upptäckte hennes verk kan betecknas som en slumpvis händelsekedja, vars upprinnelse var att jag blev inbjuden till dubbelkonsert i Kronhuset för fem år sedan. Lyssnade till för mig då obekanta Ida & Louise och deras tonsättningar av fem judiska poeter, vilka fått en revival långt efter deras levnad. Berzak inledde ett samarbete med Ida Gillner, gjorde med henne fängslande musikteater om en av poeterna i vindar är stilla.

Moderslinjer lanseras som en berättelse om moderskap, relationen till döttrar och hur de döda lever vidare i oss. Bakgrunden till motivkretsen är att judiska kvinnor och mammor ofta tvingats flytta för att överleva. Sällan har enligt Berzak, den judiska mamman kunnat föda på samma plats som hon själv växte upp. Under sådana betingelser blir familjeband och kultur främsta källan till identitet. Jag har vad jag vet inga judiska vänner som utövar sin religion, ej heller någon släkt med kopplingar till förintelsens offer. Däremot har jag och vår gemensamma kulturhistoria berikats ofantligt, av konstnärligt högtstående verk inom exempelvis musik, litteratur och film med personer av judisk börd som avsändare. Flest timmar har lagts på att ta del av den svarta humor och humanistiskt upplysta livssyn som framkommer i romaner av Kurt Vonnegut, Joseph Heller, Jerzy Kosinski, Saul Bellow, Philip Roth, Isaac Bashevis Singer och andra författare från USA med samma rötter.

foto Leif Eriksson

Teaterstycket skrevs före massakern 7/10 vars konsekvens resulterade i det förödande kriget emellan Israels regering och Hamas, ett krig som engagerar och polariserar medvetna individer i Sverige mer än något annan konflikt. Massakerns offer överskrider Kristallnatten och alla andra dåd begångna efter andra världskriget. Berzak såg sig nödgad att skriva två artiklar om de stämningar som uppstått i vänsterkretsar och den i islamistiska miljöer florerande antisemitism som nu förvärrats än mer. Rubrikerna i Bulletin respektive Kvartal lyder: ”Hur svårt kan det vara att förstå att Hamas är som IS” och ”I Sverige firar de massakrer på barn”. Självklart ska övergrepp av Israel fördömas, men innebörden av rubriken är obestridlig.

Ur den aspekten blir mitt besök hos GDT i Stigbergsliden, inklämd på andra raden under en timmes tid söndag eftermiddag (såg andra föreställningen), en vädjan om förnuft under ett farofyllt hätskt tillstånd. Precis framför mig sitter en medelålders kvinna som i ett par scener behövde tröstas av sitt sällskap, förmodligen någon vars smärta kring släktens öde tog över. Under rådande förhållanden är det av oerhörd vikt att sceniska verk som Moderslinjer sätts upp. Sett en uppsjö av kulturutövare, opinionsbildare och politiker som i sociala medier godhetssignalerar genom att i princip likställa Israels aktioner med nazisternas. Ivar Arpi har gjort sig omaket att kolla upp de 1 000 artister vilka krävt att Israel ska bojkottas i Eurovision. INGEN av dem hade någon gång refererat till massakern 7/10. Risken med att att bo och verka som praktiserande jude, särskilt i Skåne, har drastiskt ökat sedan firandet av massakern. Och i sammanhanget pikanta kvinnoförtrycket och hatet spritt via moskéer underlättar inte precis.

foto Leif Eriksson

Pjäsens ambition är att visa på hur osäkerhet om framtiden skapar behov av ett gemensamt förflutet. Vill hävda att föresatsen infrias. Vi får följa två judiska kvinnor vilka i dramatiska utfall redogör för trassliga relationer, barbariska avrättningar och okuvlig livsgnista. Ska erkänna att då jag hörde en polyfoni av röster uppfattade jag Moderslinjer som ett collage. Verket tillägnas farmor Gizela Malkin. Dramatikern, tillika regissör, säger i intervju i Judisk krönika att intresset för det judiska uppstod i Sverige, att det nästan är som att leva i två parallella världar samt anser det befogat med visad sympati från medborgarna i nya hemlandet. I intervjun framgår att pjäsen behövde omarbetas i samråd med skådespelarna efter krigets utbrott.

Duon som turas om att föra talan utgår från fyra-fem träkuber. Sitter och står på dem, flyttar ivrigt runt och vänder på vad som kan användas som möbel. Övrig dekor att knyta an berättandet till består av fotoramar vars tomma innehåll återges. Ett av dem sägs visa gammelfarmor som åttaåring. Kan tycka att det var lite synd att inte autentiska bilder togs med.

foto Leif Eriksson

Den klara diktionen och de intensivt uppfordrande pendlingarna i Anette Sevreus agerande har kunnat beskådas flera gånger senaste åren. Hennes medspelare Cia Bosse var däremot ett nytt ansikte för mig. Sedan Teaterhögskolan har hon haft roller i tv och på film och turnerat med teatersällskap. Vad minns jag då bäst när några dagar passerat Jo, frustrationen uttryckt av dotter, behovet att få veta mer om tidigare generationer, hanteringen av traumat att komma ifrån släkt med offer för pogromer samt stråk av försoning och tacksamhet. Erinrar mig den yngre skådespelarens vigt slingrande kropp på golvet, spröd pianomusik och ett rop från henne som fick publiken att rygga tillbaka, som vore ljudbangen ett pistolskott.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 246
  • Sida 247
  • Sida 248
  • Sida 249
  • Sida 250
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in