• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Operakritik: Hotell Vita hästen – levande gemenskap, värmande komik och skönsång i förkrigstidens Österrike

20 mars, 2024 by Pernilla Wiechel

Foto: Mats Bäcker

Hotell Vita hästen
Regi Staffan Valdemar Holm
Av Ralph Benatzky efter Oskar Blumenthal och Gustav Kadelburgs lustspel
Musik Ralph Benatzky
Scenografi och kostym Bente Lykke Møller
Peruk och mask Therésia Frisk
Ljusdesign Torben Lendorph
Dramaturgi Tuvalisa Rangström
Dramaturgiskt koncept: Staffan Valdemar Holm och Magnus Lindman
Översättning Magnus Lindman
Kapellmästare och dragspel Sofia Winiarski/Daniel Wahlén
Musikalisk ledning Sofia Winiarski
Musikaliskt arrangemang Henrik Schaefer
Musikinslag Robert Stolz, Robert Gilbert och Bruno Granichstaedten
Libretto Hans Müller-Einegen och Erik Charell
Sångtexter Robert Gilbert
Premiär på Folkoperan, 19 mars 2024

Wienaren Ralph Benatzkys operett hade premiär och gjorde succé vid den mycket stora teatern Friedrichspalats i Berlin 1930 med ”extra allt”. Men handlingen utspelar sig åren före första världskriget – vilket knyter verket till flera orostider, tider liknande vår. Då upphovspersonerna hade judiskt påbrå förbjöd nazisterna senare operetten.

Sverigepremiären skedde 1931 på Hippodromen i Malmö. Gösta Ekman, Ernst Rolf, Jan Malmsjö, Peter Harryson, Inga Gill, Kim Anderzon och Nils Poppe med flera kända namn har medverkat i olika uppsättningar. Ikväll är det premiär för Staffan Valdemar Holm att ta sig an att regissera operett. Tillsammans med scenograf Bente Lycke Møller har de denna gång vid sidan om bärande operasångare även inkluderat flera kända skådespelare.

Originalets titel är Im Weissen Rössl och utspelar sig vid det vackert belägna värdshuset med samma namn i St. Wolfgang am Wolfgangsee i Österrike. Hit kommer man för rekreation. Gästerna syns ägna sig åt det ljuva livet, dricker champagne till lättsam musik och hissar sin habsburgska flagga. Det fridfulla livet pågår trots politiska spänningar som växande nationalism, kapprustning och depression. Nämnas bör att det Habsburgska riket, eller Habsburgska monarkin omfattade flera kungahus i stora delar av Europa, med centrum i Wien och ätten Habsburg från Österrike. Riket fungerade – med sin löst sammanhållna konstruktion – på ett sätt fredsbevarande. Grovt räknat varade det från 1526 till 1918. Dess slut – med skotten i Sarajevo – startade första världskriget. Officiellt namn vid tiden 1867 – 1918 var Österrike-Ungern.
Om originalverkets underhållande munterhet säger Valdemar Holm:
– Hotell Vita hästen är på ytan en tramsig operett med härliga sångnummer men det intressanta är kontexten i vilket det sker, och varför tramset kanske är livsnödvändigt. Hotell Vita hästen utspelar sig före det första världskriget men skrevs 1930. En tid då allt pekade mot ytterligare en katastrof. Där ser jag stora likheter med den tid vi lever i där katastroferna också avlöser varandra.

Manuset – som bygger på en teaterpjäs från 1897 – har med sina sångtexter historiskt bearbetats om många gånger. Nummer har lagts till, ordningen har ändrats annat tagits bort. Folkoperan har låtit Lindman översätta librettot och anpassa det utifrån originalet – för att sedan i samråd med Valdemar Holm förändra det ytterligare. Men Valdemar Holm säger (SvD, 16/2) att han har varit noga med att ta texten på allvar, och dessutom inte ironisera över genren:

– Vi lever inte i en tid för satir. Jag tror teaterkonsten nu måste handla om att uttrycka känslor och glömma jaget.

Han har uppmanat alla från scenen att vara maximalt generösa mot publiken (SvD 16/2), vilket också operasångaren Rickard Hamrin, som spelar Sigismund, anammat.

– Det här projektet handlar så mycket om kärleken till scenkonsten, och till teatern. Vi har haft en pandemi och tagit oss ur den. Nu vill vi skapa ett andrum för publiken, i tiden som vi lever i. Det är min drivkraft, säger han (DN 19/3).

Handlingen består klassiskt av flera förvecklingar som alla i slutänden klaras upp. Värdinnan Josepha (Ekblad) på hotell Vita hästen dissar först hovmästare Leopolds (Karlsson) uppvaktning. Istället vurmar hon för advokat dr Siedler (Roosmann) – en av stamgästerna. Han – dessvärre – har bara ögon för Ottilie (Büchel), dotter till en uppkomling och trikåfabrikör Giesecke (Jähkel) från Berlin. Giesecke har en affärsrival Sülzheimer som också är trikåfabrikör – som sänt sin son Sigismund att uppvakta just denna dotter Ottilie. Sülzheimer syfte är att få de två rivaliserande familjerna att enas. Men när Sigismund (Hamrin) anländer till hotellet förälskar han sig istället i den läspande Klärchen (Rombo), en gäst. Ottilie kärar ner sig i dr Siedler. Till slut övertalas Josepha av självaste kejsar Frans Josef (Ehrner) – som i hög person också anländer till hotellet – att ändra sig vad gäller Leopolds uppvaktning. Sigismund får sin Klärchen, Ottilie sin advokat dr Siedler. Dessutom ger fabrikör Gieseke till slut vika – tagen av allt – och ber sin nya svärsons – advokat att skapa en överenskommelse om fred med Sülzheimersfamiljen.

Gestalter från samhällets alla skikt är inskrivna i handlingen i originalet och vid urpremiären innehöll föreställningen extra allt av statister, med mera. Den var som en folkfest i en orolig tid där väldigt många i Berlin var arbetslösa. Mycket kan sägas om små gester, som lagts till i Follkoperans version – och anspelningar till vår nutid – men talande är också själva helhetsgreppet:

Första scenen börjar med att skådespelarna – även lilla gruppen musiker – ligger ner på golvet i ett mörker. Alla huserar i jämnhöjd på det enda öppna scengolvet. Väggarna som reser sig högt runtomkring har i Lyckke Møllers scenografi blivit avskalat svarta. Synliga rör, muttrar och andra detaljer dyker upp – som i ett ruffigt verkstadshangar. Här finns inget pynt eller klassisk scenografi – som skärmar, tyger, fonder, rumavdelningar – istället utgörs detta av skådespelarna själva. De arbetar löpande hårt med stödjande rytmiska rörelser, joddlar, klappar och stampar med fötter i takt, ofta i kollektiva grupperingar. En scenografi uppstår till de som just då talar eller sjunger. I fokus är skådespeleriet, texter och sång.

Från den liggande första positionen – i första scenen – reser sig samtliga och fördelar sig ut över rummet. Spelet kan börja. Orkestern får plats i ena främre hörnan, för att i andra akter byta plats till andra änden, och sedan tillbaks igen. Scenkläderna känns alla gjorda av grovt ylle eller bomull, i bruntonade dova färger, vältäckande kyska klänningar och snitt i 30-talstappning. Männens frisyrer får en att tänka på Hitlerjugend.

I mitten av allt står en enda hög flaggstång som de traditionella lekarna och danserna med joddel och stim och stoj kretsar kring. Den habsburgska flaggan får ömson vind, ömsom soligt stila väder och ömsom dras den till hälften ner. Vädret i föreställningen används som en symbol för det politiska läget, av programbladet att döma. Jonas Karlsson får som Leopold ofta vara den vars textrader kommenterar vädret. Det blir inte alltid som han önskar. Höga smällar såsom plötsliga knallar, blixtar eller skott i diverse skjuttävlingar bildar överraskande effekter som skapar en känsla av oro kring allt. Vid en scen riktas också vapen mot oss i publiken. I andra scener faller plötsligt skådespelare såsom döda ner, för att sedan resa sig igen.

I kontrast mot all oro står det humoristiska – ofta klämkäcka -skådespeleriet. Det bjuds på värme och ofta agerar de generöst riktat ut mot publiken. Musiken innehåller inte heller en enda melodi som går i moll. Rejäla strålkastare lyser på välklädda kroppar som skämtar, dansar raskt och agerar. Hälften av tiden bjuds det på skolad operasång, andra halvan mer alldagliga men själfullt sjungna partier. Balansen blir bra och levande vilket ökar närvaron hos publiken. Härligt vackra körpartier flikas in där alla är med – vilket gör det möjligt att som publik luta sig tillbaks.

En njutning är att höra hur Jonas Karlsson, som är väl vald som en tokigt förälskad Leopold – utvecklat sin röst till en så känslig sångare. Han bjuder på finkänslig, nyanserad komik och härligt halvgalet spel, som bara han kan. Det är hans textrader som övervägande bär handlingen framåt och ger tänkvärda anspelningar till vår tid. Nämnas bör sången han fint framför med texten ”jag kan inte bara stå och se på”. Fint gestaltat är också numret där regnet får dem att sätta upp näsdukar över huvudet, med sin symbolik. Stina Ekblad bildar en perfekt motspelerska till hans gestalt i sin roll som Josepha. Med konkretare, kärvare och rakare spel – med inslag av fin komik – framhåller hon honom – och vice versa. Det hörs också att Lennart Jäkel – som den klagande berlinerfabrikören och fadern – ju redan är en vältränad sångare. Hans komiska träffsäkerhet bär spelet och dessutom bjuder han på en humoristisk solodans.

Utstickande är också Ottilie – som Alexandra Büchel så finurligt gestaltar kvällen igenom – både i träffsäker komik och vackert bärande sång. Magnus Roosmanns mörka stämma i rollen som dr Siedler är också härligt njutbar – särskilt ställd mot sopranerna. Men i andra akten dyker det riktiga sjönsjungande höjdarparet upp – när operasångarna Richard Hamrin och Elin Rondo i rollerna (Sigismund och Klärchen) bland annat sjunger en kärleksduett. När de tre kvinnliga operasångerskorna tillsammans gör flera nummer blir det också extra njutbart. Och Joakim Larsson gör en fenomenal roll musikaliskt och komiskt, som piccolo och vän till Leopold.

Ändå vet jag inte riktigt vad jag sett efter föreställningens slut. Har jag fått en paus, sällskap i min oro, eller något tänkvärt adresserat mitt intellekt?

Med mig tar jag nog en sköld – ett gäng spegelneuroner via all uppvisad mänsklig lek och närvarande gemenskap. Själva interaktionen! Men som riktig eskapism fungerar inte Hotell Vita hästen i sin klämkäckhet. För det behövs virvlande wienervalser med stora vida kjolar, blanka skor och dröjande laddade scener av begär och glödhett liv. Då hade oron helt motats i grind.

Medverkande vid premiären:
Josepha, innehavare av Hotell Vita hästen – Stina Ekblad
Leopold, hovmästare – Jonas Karlsson
Fabrikör Wilhelm Giesecke – Lennart Jähkel
Ottilie, dotter till Giesecke – Alexandra Büchel
Advokat dr. Erich Siedler – Magnus Roosmann
Sigismund Sülzheimer – Richard Hamrin
Klärchen, dotter till Hinzelmann – Elin Rombo
Piccolon Gustl – (Klas Hedlund sjuk) Joakim Larsson
Docent Hinzelmann, Kejsare Franz Joseph II, Reseledare – Magnus Ehrner
Bruden|Servitris – Clara Gunge
Brudgummen|Utropare – Joakim Larsson
Kathi|Servitris – Lovisa Huledal*

Ensemblen utgör även barnkörer, herrkvartetter samt delar på roller som joddlerskor, mjölkerskor, bergsguider, turister, hembiträden med mera.

Tyrolerband:
Kapellmästare och dragspel: Sofia Winiarski
Flöjt: Åsa Karlberg
Klarinett – Max Ljung
Horn – Heléne Sikdal
Tuba – Anton Svanberg
Piano – Dmitry Tyapkin
Slagverk – Johannes Carlsson

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Folkoperan

Dramaten öppnar huset på Kulturnatten

20 mars, 2024 by Redaktionen

Kulturnatten går av stapeln lördagen den 20 april 2024 och Dramaten håller öppet hus hela kvällen. På programmet står guidade visningar, möjlighet att se utdrag från repertoaren, demonstration av teatersminkning och för de yngre finns teateraktiveter i Lejonkulan. Öppet mellan klockan 18.00-24.00.
Ett pressmeddelande:

Program på Stora scenen klockan 18:15–22:30

18.15: Välkommen till Kulturnatten på Dramaten
18.15: Smakprov från föreställningen Liv och Död Strömquist
18.30: Unga Dramatens konstnärliga ledare Carl Johan Karlson berättar om pjäsen Frankas monster
18.45: Scenisk omställning från Liv och Död Strömquist till Tolvskillingsoperan
20.00: Sound check
20.15: Skådespelaren Torkel Petersson med niomannaorkester tolkar Bellman
20.45: Utdrag från föreställningen 77 meddelande till framtiden
21.00: Överraskning
21.15: Sånger och scener från föreställningen Tolvskillingsoperan
21.45: Nattkonsert med Romeo & Julia kören

Under hela kvällen ger Dramatens guider visningar av huset på svenska och engelska. I Dramatenbaren sminkas skådespelare av mask- och perukavdelningen, i Tornrummet finns kostymavdelningen som visar kostymer och tillverkningsprocesser.

I Lejonkulan huserar Unga Dramaten där barnen får titta närmare på scenografin till pjäsen Frankas monster, ta selfies på teatertronen, måla monstermasker och mingla med skådespelare.

Marmorfoajén har öppet hela kvällen och serverar korv med bröd, öl, vin och alkoholfria alternativ. Om vädret tillåter öppnas Terrassen med utsikt över Nybroviken.

Kulturnatt Stockholm är ett samarbete mellan Stockholms stad och Stockholms kulturliv. Stockholms stads kulturförvaltning samordnar och marknadsför evenemanget medan kulturlivet står för det kulturella innehållet – själva programmet.

Arkiverad under: Scen, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Kulturnatten

Maktutövning under krigstillstånd exponeras raffinerat i lika angelägna som egendomliga scener – Bad Roads på Göteborgs Stadsteater

19 mars, 2024 by Mats Hallberg

foton Ola Kjelbye

Av Natalka Vorozjbyt (översättning Mikael Nydahl)

Regi och koncept: Tamara Trunova

Scenografi och kostym: Richard Andersson

Mask: Marina Ritvall

Ljus och video: Ludde Falk

Ljud: Iryna Novikova

Skådespelare: Caroline Söderström, Marta Andersson-Larson, Hans Brorson, Emilj Ljungestig, Johan Friberg, Ashkan Ghods, Mia Höglund-Melin och Carina M Johansson

Premiär 15/3 2024

Spelas på Studion på Göteborgs Stadsteater till och med 21/4

Borde förstås ha tagit anteckningar som stöd för minnet och borde självfallet redan ha publicerat recension. Ibland kommer annat emellan. Om en uppsättning fallerar brukar jag tappa lusten att formulera mig klokt, vill inte ödsla tid på något som knappt ingen kommer bry sig om att ta del av. Men i fallet med märkliga Bad Roads förhåller det sig annorlunda. Här finns massvis av spännande skikt att avkoda och drabbas av. Vad kan vara viktigare att gestalta på scen idag i Europa än den fasa som befolkningen i Ukraina genomlider efter Rysslands fullskaliga invasion? Pjäsen skriven före invasionen skildrar den förvirrande och skrämmande situation som föregick, fast förstärkt med svartvita projektioner på sönderbombade byggnader från kriget.

Natalka Vorozjbyts är en av Ukrainas mest spelade dramatiker och manusförfattare. För två år sedan flydde hon från Kiev. Hennes pjäser har satts upp i en mängd länder. På Stadsteatern i Göteborg ägde premiären på svensk mark rum. Översättningen av pjäsen som varar i närmare tre timmar inklusive paus, är gjord inom ramen för Rikstolvans Ukraina-projekt under samlingsnamnet Ukrainian Contempoary Drama Archive (UCDA). Den är baserad på talspråk från östra Ukraina. Alla karaktärer ska ha fått ett eget trovärdigt sätt att tala på. På hemsida upplyses att explicita skildringar och grovt språk förekommer, något publiken sannolikt är införstådd med. Inslagen är, om än obehagliga, inte alls outhärdliga. Flerfaldigt prisade Bad Roads blev 2020 till en film (Oscarsbidrag) i regi av manusförfattaren. Kan vara värt att tillägga att Tamara Trunova sätter upp pjäsen som beställdes av Royal Court Theatre i London för tredje gången.

Även om brutaliteten och de primitiva drifterna utmejslar en maktstruktur med oerhört många offer och ett antal förövare, finns en ton av svart humor som både avdramatiserar och förhöjer de skrämmande förhållanden vi bevittnar. Brukar skilja på drama man dras in i med sinnen på helspänn och att betrakta ett skeende utifrån likt Brechts Verfremdungseffekt. Kanske för att publiken ska vara mottagliga för förlopp om hur människor tvingas existera under vidriga betingelser, ägnar sig regissör och dramatiker åt en distanserande teknik. Den svårförklarligt dekonstruerande estetiken innebär med nödvändighet att man inte blir lika berörd som man föreställt sig.

Finns så mycket att upptäcka i en pjäs med dubbelbottnad titel att teaterintresserade rekommenderas återbesök. Stundtals blev det till den grad skruvat med trånande frustration, refränger från ABBA-hits suggestivt framställda, frigörande dans till exalterande techno, festande sällskap som hurrar åt fyrverkerier och besatthet vid reality-shower på tv; att jag associerar till andra samtida verk på samma scen där åskådaren ofta famlat efter hållpunkter, Tänker på mer eller mindre fantasifullt utflippade produktioner som Mr Burns, Ship Of Fools, Vem är Schmitz? och Babel.

Scenografin är ögongodis även om Ludde Falks projektioner påminner om barbariet. Till vänster ett badkar placerat överst på en trappavsats och nedanför en möbel för den övervakande regissören i pjäsen. Till höger en läppformad soffa jämte en bil (fejk eller autentisk?) som förmodligen ska vara en Skoda. Att röda färgen blir något av en återkommande symbol känns symtomatiskt, leder tanken till både blod och romantik. I en uppsättning där mycket är om inte oväntat konstifikt, så i varje fall så pass annorlunda att det kan te sig besynnerligt, skiftar ljusstyrkan frekvent. Förändringarna sker på metanivå, finns inskrivna i manus. Vid ett tillfälle får också sufflösen vara på scen. Ansvariga för kostym och smink har inte heller legat på latsidan, utan bidragit elegant med sin yrkeskunskap.

Caroline Söderström håller i första delen i det närmaste en längre monolog i rollen som från soffan framdragen journalist. Ger i högstämda vändningar uttryck för sin förälskelse i en soldat, vars uppenbarelse samtidigt inger viss fruktan. Äger en uppfordrande bevekande diktion som når ut och engagerar.

En ytterligare ovanlig omständighet i Bad Roads är hur ojämnt repliker fördelats inom ensemblen. Vissa agerar i princip statister före paus. I en andra akt träder de fram desto mer. Ett lika udda som konstigt grepp vars utfall blir effektfullt. Kan påpekas att Marta Andersson- Larson och Ashkan Gods haft hjälp av en initimitetskoordinator. Avser en scen där rollfiguren som förevändning för att kört ihjäl en höna hotas med övergrepp, som utspelas också vid sidan av scen.

Överhuvudtaget är över- och underordning ett naturligt tema i pjäsen. Också i den förvirrade tid där invånare i provinser inte alltid kunde veta var fronten låg eller vilka som utgjorde de stridande, skildras ett otäckt tillstånd med övertygande nerv. Ofta med överraskande, rent av extrem galghumor. Att krig och umbäranden exploaterar våra primitiva drifter vet de som gjort värnplikten. Vidare är överlevnadsinstinkt och längtan efter något bättre en röd tråd.

Uppsättningens dramaturg påminner om att Världssamfundet aldrig någonsin varit förskonade från krig. Våldets logik och de trauma det skapar finns enligt honom som ett grundackord i pjäsen. Chocken över fullkomligt kompromisslösa upptrappningen till ett anfallskrig, anas som en underton även om texten inte behandlar denna ofattbara grymhet. Handlingen kretsar kring hur individer hankar sig fram, vad de drömmer om och om de utan skrupler som drar nytta av laglösheten. Bad Roads är baserad på verkliga händelser och intervjuer. Natasja i den omfattande öppningsmonologen är ett slags alter ego.

Hög tid att harangera den sammansvetsade ensemblen, vars glänsande insatser ska ses i ljuset av eventuell språkförbistring. Kollegor har för flera dagar sedan förmodligen publicerat enskilda värderande omdömen, sannolikt positiva sådana. Att somliga i ensemblen bytte position under pjäsens gång var ett fruktbart upplägg. Vilka bör framhållas utöver navet Caroline Söderström? Etsat sig fast på näthinnan gjorde bland andra Carina M Johansson, Hans Brorson och Mia Höglund-Melin. Men ingen föll ur ramen. Den himmelsvida skillnaden emellan att agera ömklig eller förtryckare behärskas till fullo. Trots att den omotiverade metaaspekten förbryllade, är jag absolut sugen på att se om mixen av läskig och dråplig intrig. En kuslig väv varslar om en fasansfull skräcktillvaro som fått Sverige att ändra ståndpunkt.

ps Fascineras av ”slumpens skönhet”, ett begrepp Milan Kundera lanserade. Skrev om det i en B-uppsats om hans författarskap sent 80-tal. Hur stor är sannolikheten för att jag och mamma ser premiären intill tidigare konstnärlige ledaren och på andra sidan en person ur fasta ensemblen, vars plats efter paus övertas av nuvarande konstnärlige ledaren? Tämligen uppseendeväckande sammanträffande, även om ”skvallret” iofs inte har något med recensionen att göra.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

Filmrecension: Ur mörkret – en ovanligt intelligent skräckfilm

19 mars, 2024 by Rosemari Södergren

Ur mörkret
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 mars 2024
Regi Philip da Silva
I rollerna Oscar Skagerberg, Rakel Benér Gajdusek, Peter Mörlin, Archana Khanna, Amanda Kipeläinen Arvidsson, Thomas Hedengran, Lennart B Sandelin, Lars Adsten

En ovanligt intelligent skräckfilm. En av de mest intelligenta i kategorin skräck på länge. Oftast är skräckfilmer väldigt orealistiska och går inte att relatera till i verkligheten. Det är förmodligen huvudsyftet också men många skräckfilmer: att kittla skräcknerven på ett underhållande men att vara så omöjlig att tro på att det aldrig känns farligt på riktigt, att det kan vara spännande och skräckfyllt att se på men samtidigt helt bortblåst när eftertexterna rullar.

Handlingen utspelas i ett naturreservat under vintertid, mest nattetid. Redan det är en miljö som kan vara skrämmande. På natten mister saker sina konturer och kan se läskiga ut. Angelica jobbar som parkförvaltare. En kväll hittas en övergiven bil långt inne i naturreservatet. Det finns skäl att misstänka att en kvinna försvunnit. Kvinnans son försvann två år tidigare inne i reservatet och hittades aldrig, varken levande eller hans kropp. Angelica bestämmer att starta en sökgrupp då hon känner att det är bråttom. Vinterkylan är farlig för någon som går vilse.

Angelica övertalar sin före detta pojkvän Viktor att följa med och söka. Viktor är hundförare och har en duktig sökhund. Eftersom naturreservatets chef inte godkänt sökgruppen blir den inte så stor. Utöver Angelica och Viktor och hunden är det bara två deltagare till, Johan och Aisha. Desto djupare in i skogen spåret leder desto mer skrämmande blir allt och mycket verkar kretsa kring en nedlagd gruva där myter berättar att en skrämmande väsen, ett gruvrå härskar.

Förutom mörker, kyla och skog som kan vara skrämmande nog har Angelica och Viktor demoner inom sig, det vill säga att de har skuldkänslor från skolpojkens försvinnande två år tidigare när de misslyckades med att hitta honom. Vad är det som spökar och vad är det som händer? Är det deras undermedvetna? Är det gruvrået?

Ur mörkret är spännande och dessutom på ett trovärdigt, realistiskt sätt. Välspelad och bra inspelade med mörker och ljus som samspelar för att sätta igång känslor av spänning.

En av Sveriges minst seriösa tv-kanaler är väl den kommersiella TV4 som skrämmer människor med det högst ovederhäftiga skräckhistorier om hemsökta hus i serien Det okända. Det finns forskning som visat att inget av de medium som nu känner storkovan på att jaga spöken gjorde det innan de var med i tv. Innan tv-programmet hjälpte de sörjande att uppleva att de hade kontakt med anhöriga som gått ur tiden men de jagade inga farliga eller elaka spöken. Girighet och önskan att bli berömd kan driva människor till allt möjligt. Jag träffade en av de medium som rankas som världens främsta. Hen bor i Storbritannien och var inbjuden att delta i brittiska BBC:s motsvarighet till spökjakt i Det okända. Detta medium berättar att hen gick runt i dessa så kallade hemsökta hus i Storbritannien och upprepade: Jag känner inget. Här finns ingen ond ande, här finns inget spöka som fastnat.– Det är nämligen de levande människorna som är farliga, inte de andar som varit människor. Det är människor som är farliga och människor kan ha energier som sätta igång fenomen och som kan skrämma både sig själva och omgivningen.’

Detta har kanske med Ur mörkret att göra eller så har det inte det. Men oavsett är Ur mörkret en av de absolut smartaste skräckfilmer på länge och dess enorma styrka sitter i att den utspelas i en miljö som i sig kan vara läskig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Skräckfilm, Ur mörkret

Filmrecension: Passage – en ömsint hyllning till människors rätt att vara unika

18 mars, 2024 by Rosemari Södergren

Passage
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 mars 2024
Regi Levan Akin

En kärleksfull skildring av människor som letar efter något. Kanske är det en mening med sitt liv eller förlåtelse de söker, eller att hitta sig själv och sin plats i livet. Eller att förstå sig själv. Regissören Levan Akin tar med oss till på ett unikt besök i en del av Istanbul som inte syns i turistbroschyrerna. Vi förs in ett färgsprakande gatuliv på bakgator där transpersoner lever tillsammans med hemlösa barn. Passage är en skildring av en värld som inte många besökare i Istanbul hittar till. Filmen är gripande, den är fascinerande, den är vacker och visar på skönheten mellan människor som vågar sträcka ut en hand från sitt ensamma hjärta till ett annat ensamt hjärta.

Berättelsen börjar i Batumi, en lantlig plats i Georgien. Lia är en medelålders kvinna från Georgien som arbetar som lärare. Hon besöker sina grannar för att fråga om de vet något om hennes systerdotter Tekla som försvunnit. Den som bestämmer i huset hos Lias grannar är en överviktig burdus man som förtrycker både sin yngre bror Achi och övriga familjemedlemmar. Samtliga kallar han för okunniga idioter. Men Lia har han stor respekt för. Hon är ju utbildad.

Grannens yngre bror Achi har hört att Tekla gett sig av till Istanbul. Tekla lämnade sitt hem i Batumi, efter att hon kommit ut som transkvinna. Georgien är inget lätt land att leva i som transkvinna. Lia bestämmer sig för att bege sig till Turkiet. När hon lämnat grannens hus blir hon ikappsprungen av Achi som lyckas övertala henne att få följa med. Han påstår att han kan både turkiska och engelska och han visar att han har Teklas adress i Istanbul. Den medelålders kvinnan Lia och den unge mannen Achi blir ett udda par och i Istanbul omtalas de som kvinnan som tillsammans med sitt barnbarn letar efter sin systerdotter som är transkvinna.

Mzia Arabuli är så bra i rollen som Lia. Hon är erfaren skådespelare men inte känd i västvärlden och det är en styrka i denna roll, det gör att hon känns mänsklig och inte skådespelad då hon inte associeras med tidigare roller. Hon känns äkta. Lia och den unge mannen Achi (som spelas mycket bra av Lucas Kankava) följs åt till Istanbul och i sökandet efter Tekla. En udda vänskap växer sakta fram trots deras stora olikheter och olika förväntningar på Istanbul och livet. Lia är i övre medelåldern, hon är strikt och kunnig medan Achi är ung, energisk och nyfiken på livet och är redo att göra vad som helst för att slippa livet i en georgisk by. Dynamiken mellan dessa två är magisk och spännande. De skildras mycket mänskligt och med djup i karaktärerna, både är så mycket mer än vad de kan verka vid en första anblick. En gammal tant kan vara duktig på att dansa, en mjuk ung man kan vara mogen och beskyddande.

I Istanbul möts de av en stad som spritter av liv och färger, av fattigdom sida vid sida med rikedom, med gatubarn och katter överallt. Achis adress till Tekla tar dem till bakgator där transkvinnor lever. Men att hitta någon som inte vill bli hittad är inte lätt och ännu svårare är det för den som inte kan göra sig förstådd på turkiska.

Parallellt med att vi följer Lia och Achi får vi följa transkvinnan Evrims äventyr. Evrim är en advokat som kämpar för transpersoners rättigheter. Hon har lärt sig att ta sig fram i en värld av fördomar. Att Lia och Achis öden ska stråla samman  i ett möte med Evrim är förstås förutsägbart. Det är nog det enda som är förutsägbart i denna unika mästerliga hyllning till människors rätt att vara unika.

Under färden och sökandet möter de olika människor. Vi får en inblick i livet för många olika transpersoner genom Evrim och många av de som lever i denna del av staden. Vi får en inblick både i sammanhållning, vänskap och i svek och motgångar. När de strövar på dessa bakgator med myllret av färgstarka personligheter känner Lia att hon börjar komma närmare Tekla.

På ytan handlar det om att tillsammans söka efter Tekla men under ytan söker de egentligen mest sig själva. De söker sin plats i livet och respekt för sig själv och kanske förlåtelse.

Det är en vacker och samtidigt vemodig berättelse där vi får känna och se fattigdomen och utsattheten många lever under, både på Istanbuls bakgator och georgiska byar. En film som känns långt in i hjärteroten. Unika människor möts och hittar en väg till sig själva, utspelad med storslagna vyer från Istanbul.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Istanbul, Levan Akin, Transkvinnor, Turkiet

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 234
  • Sida 235
  • Sida 236
  • Sida 237
  • Sida 238
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in