• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: The Uprising – svårt att värja sig mot filmen

21 september, 2026 by Linou Gertz

The Uprising

The Uprising
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 september 2026
Manus och regi Paul Greengrass

Vanligtvis när en film börjar med en förklarande text brukar den ha en bredare betydelse i filmen och dess handling – men här får vi det serverat att halva landet lamslagits av antingen död i spår av pesten eller sorgen av anhöriga som dött av den för att senare ha liten till ingen betydelse alls. Det sätter en märklig ton i filmen som gör mig lite osäker på dess anförande. När filmens huvudperson kort och gott kallad Ploughman (spelad av Andrew Garfield) introduceras för oss är det på en lerig åker där han just plöjer och förbereder för sådd och där han också har begravt sin fru och barn. Dock har pesten ingen vidare koppling till filmens handling utan hade kunnat förklaras i en kort dialog senare varför de är döda. Nu känns det mest som en etablering utan vidare utbetalning. Det drar egentligen inte ned filmen speciellt mycket heller då det inte direkt rör till storyn heller på något sätt och det är väl egentligen det viktiga. Dock blir det lite fel på fokuset i filmen, liksom när en inledande skatteindrivning från order av kungens råd då de inte vill skatta handelsfolket utan istället låter det falla nedåt i ledet till de som redan har väldigt lite till nästan ingenting att leva på vilket leder till grymheter och våldsamheter. Vilket får vår ploughman att slå tillbaka och börja det stora upploppet – men det är som sagt inte helt klart vem han vill slå upp mot. Men som tur är lyckas filmen snabbt nog finna sitt fokus i handlingen så framåtrörelsen känns bra därefter.

Paul Greengrass – filmens manusförfattare och regissör – har tidigare gjort spänningsfilm som Jason Bourne och Green Zone men även mer nutida katastroffilm som United 93 om ett av planen som kapats 11e september 2001 men som avvek från terroristernas plan tack vare de modiga passagerna ombord men också Netflix-filmen 22 July om den ödesdigra dagen då Anders Breivik begick det hemska terroristdådet först mot Oslo men sen mot ungdomarna på politiska kampet på ön Utöya. Här är det kanske inte lika historiskt förankrat även om det bygger på en legend om upproret mot King Richard II som senare blev inspirationen till Robin Hood, vilket visar sig speciellt mot slutet. Men hur folket samlar sig, visar styrka i enighet, och inte låter det förtryckande rådet komma undan med att skinna människorna som inte ansågs vara sina egna utan livegna till markägarna som gjorde vad de ville med dem. Hårt arbete för någon annans räkning utan att själv tjäna på det och dessutom bli nedtrampad och spottad på leder sällan till annat än uppgivenhet och förakt mot de som har stövlarna mot ens strupe. Med all rätt.
När Andrew besökte den anrika Criterion Collection-garderoben i förra året för att välja med sig några filmer att ta med sig hem sa han att han önskar att fallet av kapitalismen sker snart nog – så det känns inte långsökt att han valde denna filmen nästan som ett passionsprojekt där uppror mot övherheter, klasskillnader och maktmissbruk är någonting han uppmuntrar till liksom filmen i sig.

Filmen är mycket mörk i tonen, vilket passar tidsåldern och temat lika mycket, och snyggt filmad där både människa och natur är stora delar av fotografiet som känns hårt i sin konstnärliga porträttering som för att vidare trycka på folkets utsatthet och kamp. Vilket är väldigt snyggt i sin enhetlighet som för samman estetik och tema på ett sätt som lyfter filmen oerhört. Även ljudbilden är mörk, hård och intensiv där både tal och vinande pilar träffar en hårt i själen och hjärtat. Allt är en strid som träffar en hårt vilket ökar engagemanget och inlevelsen avsevärt. Det blir väldigt svårt att värja sig mot filmen – speciellt i flertalet av de intensivare delarna som får en känna en är där mitt i. Vilket är en konstform i sig att få till. Men här kommer allting ihop på ett sätt som verkligen gör det. Vilket också gör att det är lätt att ha överseende med filmens inledande ofokus i allt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: En gång skall du vara en dem som levat för längesen – filosofiskt meditativ

21 september, 2026 by Rosemari Södergren

En gång skall du vara en dem som levat för längesen
Foto Per Bifrost och Alexander Rynéus

En gång skall du vara en dem som levat för längesen
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 september 2026
Regi Per Bifrost och Alexander Rynéus

En fantastiskt foto-visuellt dokumentär som tar upp temat tvångsförflyttning. Delvis blir filmen en långsam och mjuk fundering och filmisk meditation kring död och förändring.

En betraktelse över livet och döden genom att kika genom nedläggningen av en gruvort. Medan en av världens största underjordiska järnmalmsgruvor breder ut sig under marken monteras Malmberget långsamt ned omkring sina sista invånare. Ett helt samhälle måste flyttas och allt, alla hus och allt annat, måste rivas för att mer malm ska kunna brytas. De båda regissörerna Per Bifrost och Alexander Rynéus har dokumenterat samhället sedan 2010 – och nu är Malmberget i det närmaste borta. Allt för att världen behöver malm.

Varför behöver vi malm? frågar ett av barnen. ”Kanske för jobben”, svarar det andra barnet. Ja varför måste ett helt samhälle flytta för att en gruva ska kunna bli större och mer malm ska brytas. Är det för att några ska göra mer vinster eller är det något alla behöver? Ja det är en fråga vi kan fundera på och ett underliggande budskap i filmen är de små människornas maktlöshet när de med makt beslutar något. Sakta töms Malmberget på både alla människor och hus. Husen, byggnaderna, blir dessutom totalförstörda då de rivs ner för att inget ska få vara kvar för en
av världens största underjordiska järnmalmsgruvor ska få breda ut sig utan gränser.

Livets förgänglighet eller livets ständiga pågående förändring går som en obeveklig röd tråd genom bilder och människornas prat. Existentiella frågor är ett ämne som engagerar mig. I denna film berättas mycket med bilderna och ljud. Det blir starka intryck, fast på ett lågmält sätt, som när vi ser blommor växa upp på platser som övergivits, vi får höra insekter där husen krossats och vi kan se älgar promenera på övergivna gator. Bild och ljud berättar ofta mer än vad människorna i sin tafatthet uttrycker.

Att livet förändras efter personliga katastrofer möter de flera någon gång i sitt liv,som att förlora en närstående och tvingas börja om på nytt. Kanske tvingas från hus eller större lägenhet och packa och gå igenom allt: Alla minnen som är tätt knutna till saker. Jag saknar paralleller i berättelsen till dessa uppbrott som så många upplever i livet.

Vissa delar av berättelser upplever jag också som lite för klichéartade som att två äldre män älskar dragspelsmusik. De flesta äldre idag var unga under sextiotalet och lyssnade nog hellre på Rolling Stones än dragspelsmusik.

Filmens namn – En gång skall du vara en dem som levat för längesen – är oerhört suggestivt och lockar fram många tankar, känslor och förväntningar. Bildmässigt, fotot, svarade delvis upp till dessa förhoppningar men det var ändå många möjliga vinklar ämnet som aldrig togs upp. Det finns många fördjupningar som kunde tagit plats. Dokumentären fokuserar på en mass-flytt: hur fungerar det när så många samtidigt ska lämna en plats där så många minnen finns vid platsen? Att många måste flytta samtidigt är inte det vanligaste. Att hela livet förändras och en människa måste starta om på nytt, kanske vid ett dödsfall av en närstående, får alla någon gång uppleva. Alla förlorar någon under livets gång. Där tycker jag inte heller att filmen utnyttjade det symboliska möjligheterna att berätta om att gå vidare i livet.

Dokumentären är på flera sätt filosofiska meditativ, vilket är dess styrka, men jag saknar ändå flera fördjupningar som mycket väl kunde kommit istället för en hel del som upprepas lite för mycket. Men bilderna är i sig värda att ge tiden åt att sitta ner i en biosalong och se filmen – och gärna tillsammans med någon för att efteråt kunna prata om alla känslor och tankar den väcker.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Engagerande grovkornig Göteborgsversion – Så som i himmelen på Lorensbergsteatern

20 september, 2026 by Mats Hallberg

pressfoton Mats Bäcker

Manus: Kay Pollak & Carin Pollak (baserat på filmen)

Manusmedverkan: Edward Af Sillén

Sångtexter: Carin Pollak och Fredrik Kempe

Kompositör: Fredrik Kempe Arrangemang: Karl-Johan Ankarblom

”Gabriellas sång”: Stefan Nilsson och Py Bäckman

Regi: Markus Virta

Scenografi: Lars Östbergh

Kostymdesign: Anna Hagert

Mask- och perukdesign: David Julio

Koreografi: Roger Lybeck

Kapellmästare: Erik Braag Månsson

Ljusdesign: Palle Palmé

Producenter: Vicky Von Der Lancken & Johan Von Der Lancken

Orkestern: Erik Brag Månsson, Marcus Sturewall, Viktor Reuter, Sven Fridolfsson, Edvin Glänte, Lene Aadalen Skomedal, Erika Risinger och Johannes Bergion

Ensemblen: Philip Jalmelid, Tuva Börgedotter Larsen, Sanna Nielsen, Christopher Wollter, Åsa Fång, Peter Apelgren, Robin Stegmar med flera inklusive barnstatister

Premiär: 17/9 2026 på Lorensbergsteatern

Spelas till och med 12/12

Har dagen efter min upplevelse på nionde rad smält intrycken, googlat en del och läst det fylliga programmet. Noterat att landets två ledande kvällstidningar utdelade högsta betyg till urpremiären på Oscars (Kay Pollak saknade inte anbud från New York, London och andra länder), vars uppsättning sågs av en publik på flera hundra tusen. Inte nog med det. Musikalen baserad på den publika filmsuccén från 2004 har satts upp i Tyskland och turnerat i Norden, Österrike och Tyskland. Jag såg filmen när det begav sig. Minns att jag tipsade om den på min arbetsplats i egenskap kulturombud för SEKO. Samlade dock i efterhand på mig relevanta invändningar.

Har sannolikt sett Pollaks predikande epos om kollektivets kraft som övervinner rädslor och enas mot faror också på teve. Lustigt nog råkade jag i natt få möjlighet att fräscha upp minnet genom att se sista halvtimmen på en filmkanal. I en essä i programmet om vad som enligt uppgift blev något långt större än en överföring från film till scen, slås det fast att verket gjort för biosalonger var ett mästerverk som gick hem överallt. Då bortses från att det inte blev någon Guldbagge, att uppföljaren med få undantag sågades skoningslöst samt att bister kritik från ansedda recensenter finns att läsa på Wikipedia. Så som i himmelen hamnar i statistik över svenska spelfilmer för vuxna på elfte plats, klart före populära Änglagård som det kan dras paralleller till. Frida Hallengren fick ett så glänsande genombrott att hon gjordes till affischnamn i havererade uppföljaren. Därtill utkristalliserades Helene Sjöholms insats i Gabriellas sång som en milstolpe i svensk musikalhistoria.

Upphovsmannen känd för sina filmer och föreläsningar menar att man ska komma till Lorensbergsteatern för att ta del av dramat och kärlekshistorien. Gillade tonen och blicken på barnet i Elvis Elvis vars underlag, böckerna av Maria Gripe, lästes med förtjusning. Samma sak fast med än större verkan avseende Barnens ö och den tankeväckande romanen av P C Jersild som slukats och står i en bokhylla. Pollaks främsta bedrift! Vilken enorm besvikelse då att genomlida Älska mej som i sin demonstrativa övertydlighet provocerade. Minns att jag motiverade min frustration i brev till en vid den tiden jobbarkompis som var C-fotograf på inspelningen. Arton åren därefter blev det inga fler filmer.

Istället en karriär med psykologisk betoning med föreläsningar om självhjälp vilket resulterade i mycket uppmärksamhet och ett par böcker. Så som i himmelen kan ses som ett krön på denna praktik. Pollaks idé om att tro kan försätta berg när rädslor tryckts undan. Självförtroendet på körens medlemmar växer till oanade höjder genom kantorn/ körledaren Daniels försorg. Han den världsberömde dirigenten och kompositören som efter kollaps flyttat tillbaka till sin barndomsby och köpt nedlagda skolan. Han lockar fram deras inre förmåga vilket orsakar konvulsioner i bygden och församlingen. Och på kuppen lär sig konvalescenten som inpräntar vikten av att lyssna att bli social hitta tillbaka till glädjen och finner kärleken. Till en viss gräns bör dylik frälsningslära betraktas skeptiskt, även om prästens motstånd är förutsägbart väntat. Dessutom blir hans förnekelse av sexuell lust parat med aggressivt laddad fetisch för jaktgevär och självskadebeteende en drivande konflikt i dramat. Efter massvis med förvecklingar och hot kommer som bekant kören iväg till den tävling i Wien som handlingskraftige handlaren anmält dem till. Efter Daniels ankomst existerar inte längre någon vardaglig lunk i den lilla norrländska byn, utan det är antingen himmel eller helvete. Den polaritet musikalpublik är van vid. Oerhört många problem måste åtgärdas. Olika viljor och oförlöst mobbing behöver redas ut och den ohanterliga situationen med allt värre hustrumisshandel mot stjärnan Gabriella måste lösas.

Sitter långt ut på nionde rad på denna lyxiga helaftonsföreställning. Jämte mig sitter ett par av uppsättningens nyckelpersoner. Premiären innehåller några extra uppiggande komponenter som inte har med recensionen att göra. Inte heller de stående ovationer som kunnat förutspås. Tänker på trevliga körsången på trappan, röda mattan utanför entrén, bubbel och kändisar vilka intervjuas och fotas. Scenens hela djup tas i anspråk på ett sätt jag sällan upplevt här. Scenografin är fiffigt konstruerad med kulisser i brunt som sänks ner i vajrar. Berättelsen åskådliggörs med scener från naturen, i affären, från Daniels oinredda nya hem, långbord med festande körmedlemmar och med scener från resan ut i Europa. Flest scener äger rum i kyrkan förstås.

Musikerna sitter osynliga i orkesterdike till höger. Några av dem har jag recenserat tidigare, till och med träffat. Syftar på basisten Viktor Reuter och i viss mån Erika Risinger på stråk. Sven Fridolfsson är anställd i Göteborg Wind Orchestra där han har en framskjuten position som altsaxofonist medan hans son Edvin Glänte förekommer i flera kvalificerade konstellationer inom jazz. Musiken som isolerad företeelse når mig inte som jag hade hoppats. Att den bara ibland gör önskvärt avtryck kan möjligen bero på kompositör Kempes fäbless för Melodifestivaler. Roas förvisso av hur orkestern påminner om ett wienerkapell inledningsvis. Och de är duktiga på att ackompanjera i ”arior”, duetter och inte minst när kören ger full hals. Ett par gånger urskiljer sig på bästa sätt ett ensamt digitalpiano när storsatsande sångare backas upp.

Lusten att till synes överdriva det norrländska kynnet behöver problematiseras. Jag som saknar personlig koppling och aldrig vistats längre norrut än Jämtland några gånger i ungdomen, kan inte avgöra vilka egenskaper som har förankring och vilka brett anlagda karaktärsdrag som mest är fördomar. Här blandas friskt lättköpt humor á la Pistvakt och mental misär likt teveserien baserad på Karin Smirnoffs romaner med de förödande manbarhetsriterna i Jägarna osande av såväl krutrök som klichéer. Pollak ger oss maximalt med förnyat bränsle i debatten om rejäla och sammanbitna norrlänningar. När det brister beter byns innevånare som hemvändande dirigent, vars psyke behöver lappas ihop på grund av att hans ensidigt ägnat sig åt musiken, utan jämvikt i själen. Dessutom skaffar han sig cykel fast han inte ens kan cykla. Utan att veta vad som är trovärdigt misstänker jag att manus gycklar och gödslar friskt med vår syn på norrländska typer. Rollfigurer påpekar också för den de tror är utböling vad som gäller i byn Ljusåker, hur folk är.

Har inget att erinra mot regin sammantaget. Markus Virta förmedlar med fast hand den krängande intrigens tvära kast i ord och ton. Vi rycks med. Det blir aldrig ointressant. Rytmen i växlingen mellan scener är föredömlig. Vad som stör en del är dock att inget lämnas kvar till betraktaren när varje dramatisk scen tas till sin spets. Sättet varpå reaktioner signaleras blir övertydligt, vilket antagligen manusförfattarna ska lastas för. Noterade att det jobbats mycket med koreografin. En stimulerande plusfaktor, särskilt när skiftande personligheterna hos individerna i kören exponeras.

Trots brännande realistiska sekvenser bör musikalen betraktas som en saga vars handling drivs i två plan. Dels den frigörande ideologi med inslag av nyandlighet som upphovsmannen brinner för. Tänker exempelvis på en nyckelreplik av prästfrun Inger. Till sin make (Christopher Wollter vars föreställning om Brel & Piaf tillsammans med Fång jag sett) med nerverna utanpå, anfäktad av påstått syndfulla begär, säger hon bestämt att Gud inte sysslar med att förlåta eftersom han inte dömer. Vilken berömlig hållning! Dels missionen (som det är lättare att instämma i fullt ut) om körsångens betydelse, den läkande folkrörelse som växt sig unikt stor i Sverige.

En stor behållning med Så som i himmelen är att få uppleva hur den folkrörelsen manifesteras i oansenliga kyrkokören i Ljusåker och ta del av hur kören ledsagas och blir allt bättre. Här finns åtskilliga moment av unisona strupar att beröras av. De handplockade rutinerade musikalartisterna/ skådespelarna går galant i land med uppdraget. Till och med musikaldebuterande Peter Apelgren tar ton, håller den förnämligt vid ett tillfälle. Ensemblen gör utmärkt ifrån sig i Mycket som är fin (kanske den mest lyckade sångtexten) och rör en vid hjärteroten i En sång till livet och som back up till Gabriella i Min egen styrka.

Musikalvarianten på det omtalade dramat kryddas av åtskilliga solosånger (vad som i operor går under beteckningen arior) och duetter. Philip Jalmelid river ner applåder med sina vokala insatser i huvudrollen som den till att börja med lite motvillige lokala körledaren, nerdimpandes med status från den stora världen, med sin uppfattning och sin kunskap i bagaget. Kuriöst nog är han lite look alike vid jämförelse med Michael Nyqvist (1960-2017), fast dennes gåtfullhet och karisma saknas. Jalmelid, i likhet med flera andra i ensemblen deltagare i musiktävlingar på SVT, har uppträtt med GSO och GWO och fick sitt genombrott i Chess på GöteborgsOperan vilket kan skönjas. Tekniken och kulminerande uttryck bemästras, vilket för mig påminner om publikfrieri.

Rörs dock mer av duetterna med Tuva Borgedotter Larsen, framför allt Du är aldrig ensam. Hon fick sitt genombrott i originaluppsättningen på Oscars. Glänser i lika hög grad med sin sång som i sitt skådespeleri som den rättframma chosefria Lena. Vad som stannat kvar till den avgjort starkaste upplevelsen var inte oväntat framförandet av Gabriellas sång och dessutom andra aktens Min egen styrka. Sanna Nielsen är motsatsen till glättigt oförarglig glädjespridare, bilden jag hade av henne. Genom sina för rollfiguren nödvändiga och livsuppehållande bedrifter i kampen mot makens (Robin Stegmar i en monstruöst endimensionell roll) sjukliga ondska, står hon fram för oss på ett fenomenalt vis. Snacka om minnesvärd prestation som erövrar mig, hugger tag i mig

Som framgår engagerade premiären också recensenten. Har inte försökt tyda mina anteckningar eftersom det fanns så mycket att bearbeta, så många trådar att ta ställning till. Målsättningen var att varken hissa eller dissa utan att hitta ett mellanläge. Verkade resultera i viss övervikt för kritiska synpunkter. Det var underhållande att se estradören och den flerfaldigt vinnande SVT-tävlande Peter Apelgren i ett nytt sammanhang, Han övertygar som fixaren Harald. Ett mått på hur meriterad ensemblen är att Kaja Reingardt (Olga) tillhörde fasta ensemblen på Stockholms Stadsteater i över trettio år. Finalen med nynnande kör som i sin ledares frånfälle själva finner sin grundton, blir till en icke-verbal sammanfattning av en svindlande resa på inre och yttre plan. Mäktigt! Man ryser av hur de starka känslorna sprids från scen. Hoppas ni blir sugna på att beskåda detta äventyr och inte blir avskräckta av vad som dryftats i texten, i mina analyserande reflektioner.

Arkiverad under: Musikal, Scen, Toppnytt

Ada Berger tolkar Lars von Triers Antikrist på Dramaten

19 september, 2026 by Redaktionen

Ada Berger tolkar Lars von Triers Antikrist på Dramaten

Ada Berger tolkar Lars von Triers Antikrist på Dramaten med Sanna Sundqvist och David Book i rollerna när Lars von Triers film blir teater – med både mörker och humor. Premiär 26 september 2026 i Målarsalen på Dramaten.

Ett gift par försöker bearbeta smärtan efter en svår tragedi. Hon bryter ihop totalt och han, som är psykolog, bestämmer sig för att själv sköta hennes terapi. Men i stället för att möta och besegra sina demoner faller hon allt djupare in i mörkret.

Ett pressmeddelande berättar:
Sanna Sundqvist och David Book har tidigare spelat mot varandra i Ada Bergers tre hyllade Liv Strömquist-uppsättningar på Dramaten. Nu vänder och vrider de på Lars von Triers omtalade skräckfilm tillsammans där Ada Berger regisserar. Det blir en berättelse om sorg, begär och mörker, men också en lek med rollerna de spelar och allvaret de gestaltar.

I rollerna: David Book, Sanna Sundqvist
Regi: Ada Berger

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

Jag är Ulla Winblad på Folkoperan – lär bli en hejdundrande succé

18 september, 2026 by Ingegerd Rönnberg

Jag är Ulla Winblad på Folkoperan
Foto: Mats Bäcker

Jag är Ulla Winblad
Musik Andrea Tarrodi
Libretto Klas Östergren
Regi Nora Nilsson
Musikalisk ledning och dirigent Gudrun Dahlkvist
Scenografi Julia Przedmojska
Kostym Lena Lindgren
Ljus Torben Lendorph
Mask och peruk Therésia Frisk
Koreografi Lidia Wos
Medverkande Skådespelarna Hanna Dorsin och Björn Kjellman och operasolisterna Tessan -Maria Lehmussaari.Wiktor Sundqvist, Karolina Blixt, Olle Persson, Ingrid Tobiasson, Johan Rydh, Wilma Skäryd, Josefina Berglund Ekholm, Saga Fribyter, Philip Hartman m fl
Folkoperans orkester

Jag är Ulla Winblad på Folkoperan lär bli en hejdundrande succé! Det är en fascinerande, förtrollande och frejdig operakabaré om den mytomspunna kvinna som Bellman gjorde odödlig genom sina epistlar. Ett både historiskt och modernt ödesdrama med feministiska förtecken som är spännande att följa.

Ulla Winblad var Bellmans musa och besjöngs både som gudinna och hora. I denna föreställning får hon äntligen spela huvudrollen i sin egen berättelse.

Andrea Tarrodis kontrastrika musik flödar av färger, lyfter upp och fördjupar skeendet och elegant interfolieras bitar av Bellmans visor. Folkoperans orkester spelar musiken med en sorts jublande inlevelse som det är härligt att dras med i. Klas Östergrens libretto är snillrikt och samtidigt enkelt i betydelsen oförställt. Texten för effektivt handlingen framåt.

Regissören Nora Nilsson lyckas verkligen få historien om Ulla Winblad att beröra och samtidigt är den så smart och jätteroligt iscensatt, med benägen hjälp av koreografen Lidia Wos.

Tessan -Maria Lehmussaari i rollen som den unga Ulla Winblad är en klart lysande operastjärna. Hon har en underbar kristallklar stämma som skärper lyssnandet. Trovärdigt gestaltar hon Ullas brokiga liv och de elaka rykten som förföljer henne. Under allt glöder den sturska stolthet och obändiga kraft som bär Ulla genom även riktigt mörka perioder i livet -som när hon mister ett barn.

Ulla Winblad riktiga namn var Maria Kristina ”Maja-Stina” Kiellström. Hon föddes 1744 i Stockholm och kom från mycket enkla förhållanden. Tidigt jobbade hon som piga och på fabrik. Hon deltog i ett vilt spritindränkt nöjesliv och rörde sig hemtamt i stadens fattiga kvarter.

Mötet med Bellman blev helt avgörande för Maja-Stinas utveckling. Hon både njöt av och drog nytta av uppmärksamheten som sitt omsjungna och lössläppta alter ego Ulla Winblad samtidigt for hon illa av den skändliga berömmelsen.

En scen som etsar sig in är när Ulla Winblad möter Platskan/kopplerskan – pregnant sjungen och gestaltad av Karolina Blixt. Platskan inser vilken diamant hon fått fatt i och snart står männen lystet på rad för att få utnyttja Ullas kropp. Hon blir även inbjuden till fina salonger och en slottsbal.

Det dröjer innan Bellman kommer in i handlingen– men vilken stilig entré. Med luta i hand vilar han omsvärmad i kvinnors famn likt en hyllad idol. Wiktor Sundqvist gör rollen som förförare perfekt med karisma och kaxighet i rösten.

Bellman tjusas av Maja-Stinas skönhet och fräcka frimodighet. Nog inte i första hand som kärlekspartner utan som en fantasifigur i hans visor för folk att tråna efter. Det ska öka på hans kassa och göra att han blir mer berömd. Hur hans infall ska påverka hennes liv förefaller han inte bry sig om.

En period var Ulla Winblad ( läs också i verkligheten Maja-Stina) gift med en bekant till Bellman och flyttade till Norrköping för att försöka starta ett nytt liv. Men stämpeln som rikshora förföljde henne och förpestade tillvaron. Den försupne Nordström – snabb att ta till nävarna även mot Ulla- sjungs med kraftfull stämma av Olle Persson. Han gör ett komplext porträtt kryddat med barsk humor av denne råa sälle.

När Nordström dött återvände Ulla Winblad till Stockholm, gifte om sig med en vek stängel till man och kunde köpa ett litet hus. Där drev hon ett utskänkningsställe. Det är på denna krog i en ramberättelse de betydligt äldre, inte längre så fagra och luttrade Ulla och Bellman möts igen och kanske kommer han till sist att säga förlåt för vad han utsatt henne för. Rollerna görs inlevelsefullt av skådespelarna Hanna Dorsin och Björn Kjellman som båda debuterar på en operascen. De klarar galant att agera trätopar och tar också med den äran ton.

Scenografin i föreställningen av Julia Przedmojska är anslående. I fronten finns en stor bardisk, ovanför den en tygomklädd ställning likt ett gigantiskt provrum som fyndigt används och i fondens mörka vägg är ristat likt graffitti de rykten som Ulla aldrig blev fri från.

Kostymerna känns som bedagade paltor präglade av smutsiga gränder och ett svärtat nöjesliv. När Ulla i en tidig rättgångsscen bär en elegant rosa kappa blir det enligt andra kvinnor som är instämda till rätten för skörlevnad ett bevis på att hon anser sig vara förmer. Likaså fnyser de åt hennes påstående att hon skulle vara trolovad med en officer. Men denne soldat är ingen fantasi. Han dyker faktiskt upp hemkommen från kriget och undrar vad barnet hon väntade är.

Slutet där den unga och äldre Ulla Winblad förenas och förklarar att de valde att gå sin egen väg, hellre leva vilt än tamt och inte ångrar något är ett mycket fint sätt att knyta ihop berättelsen.

Jag är Ulla Winblad har bländande vacker musik, superba sånginsatser och snyggt sammanflätad, allvarsam och humoristisk handling. Den rekommenderas varmt även till dem som inte är vana operabesökare.

Arkiverad under: Opera, Operarecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Folkoperan

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 17
  • Sida 18
  • Sida 19
  • Sida 20
  • Sida 21
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2140
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in