• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Bokrecension: Gräshoppans år av Terry Hayes – spännande, engagerande och går inte att slita sig från

2 oktober, 2024 by Rosemari Södergren

Gräshoppans år
Författare Terry Hayes
Utgivningsdatum 2024-08-13
Förlag Bazar Förlag
Översättare Öyvind Vågen
Originaltitel The Year of the Locust
ISBN 9789180067522

En thriller på 754 sidor som bara inte går att slita sig ifrån. Den är spännande och väldigt smart berättat. Helt fantastisk. Jag är säker på att denna agent-thriller kommer att bli en tv-serie. Att göra en film på den skulle vara att fuska bort de kluriga och överraskande vändningarna i berättelsen. Så bra skrivet, med sådant flyt och det märks att författaren känner till sitt område. Denna spionroman är nästan 800 sidor och det märks att författaren gjort gedigen research, både kring hur det går till bakom kulisserna i agenternas värld men också när det handlar om teknik och forskning.

Terry Hayes hade en världssuccé med sin förra spionroman, Jag är Pilgrimen. När den kom 2013 blev den en global storsäljare och såldes till 32 länder. Gräshoppans år är hans andra roman men Terry Hayes är långt ifrån nybörjare som skribent. Han är före detta journalist och manusförfattare. Han har bland annat skrivit manus till Road Warrior/Mad Max 2, Mad Max bortom Thunderdome, Lugnt vatten, Payback, From Hell och Vertikal Limit. Det märks att han kan konsten att skriva så jag som läser ser bilder inom mig.

I Gräshoppans år tar författaren med oss till skrämmande miljöer där hänsynslösa terrorister härskar. Huvudpersonen Kane är agent för CIA och är en av de bästa på att ta sig in i områden som både är förbjudna och nästan omöjliga för en utomstående att ta sig till. Bokförlaget beskriver Kane så här:
Kane är spion för CIA och har en enda uppgift: att ta sig in, göra vad som krävs och sedan ta sig ut igen – till vilket pris som helst. Han vet när han måste fly, när han måste gömma sig – och när han måste skjuta.

Vi får följa med när han tar sig in ogästvänliga områden där Iran gränsar till Afganistan och Pakistan. Det är så väl beskrivet att det känns som att jag är med där och tar mig fram med Kane i de snåriga buskagen och höga bergen där terrorister kan ligga i bakhåll. Till detta farliga område måste Kane ta sig för att träffa en man som har hemliga uppgifter om planer på ett terrordåd som ska bli ännu mer drabbande, dödligare och tragiskt än elfte september-attacken mot World Trade Center i New York.

När Kane lyckas ta sig in i området visar sig uppgiften vara om möjligt ännu svårare att genomföra och han möter också en av världens farligaste män, redo att förgöra hela västvärlden. Detta låter kanske ganska svart och vitt, som en berättelse om de godas kamp mot de onda. Men berättelsen innehåller mycket, mycket mer och för oss med på en resa inte bara till Mellanöstern och till CIAs huvudkontor i USA. Vi får följa med på en fascinerande och oerhört tankeväckande thriller om livet, om tiden, om vad som är värt att leva för. Gräshoppans år är spännande, engagerande, sätter igång många funderingar och det går inte att slita sig när jag börjar läsa. Och den har några riktigt oväntade vändningar.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bokrecension, Gräshoppans år, Spionroman, Spionromaner, Terry Hayes

Förtrollande spännvidd i gestaltad historielektion – Kung Byxlös med Görel Crona på Göteborgs Stadsteater

2 oktober, 2024 by Mats Hallberg

Text: Margareta Skantze

Regi och skådespelare: Görel Crona

Ljuddesigner: Gabriel Crona

Teknik: Arctur Hernández

Lunchteater vecka 39 2024

Kan märkligt nog inte erinra mig ha sett Görel Crona i aktion live. Därför får det betecknas som en extraordinär händelse när det nu skedde i en av de sprakande uppsättningar hon uppträder med. Fick till och med en pratstund med skådespelaren och regissören efteråt, vars hemsida berättar att musicerande och manusskrivande kompletterar hennes konstnärliga uttryck. Jag associerar Crona främst med kvinnliga huvudrollen i Apelsinmannen, prisade tv-filmen i två delar om den unga Birgitta Stenbergs äventyrliga liv. Även om breda genombrottet kom genom långvarig medverkan i Varuhuset, vill jag lyfta fram tv-serien Den täta elden jämte filmen Komplett galen i regi av Cronas dåvarande make. Efter fem givande år på Dramaten blev hon frilans, bildade produktionsbolag.

Idag föredras intima scener, fast Crona gärna återvänder till Lunchteatern vid Götaplatsen där hon tacksam tar emot publikens varma respons. Kunde bevittna hur åtskilliga damer passade på att strö välförtjänt beröm över den rutinerade skådespelerskan. Några ansåg att Kung Byxlös varit det bästa de sett på Lunchteatern. Inte utan att jag själv blev en aning starstruck när stimulerande samtal oväntat uppstod. Hade önskat att jag varit bättre förberedd och hoppas få se henne göra Selmas samlade vrede nästa gång. Framgångsreceptet utgår från en sällsam scennärvaro besläktad med den hos en otyglad Lena Nyman, en jämförelse 65-åringen bekräftar att hon brukar få höra.

foto Arctur Hernández

Monologen hålls av Drottning Margareta (1353-1412). Hon som tidvis regerade över hela Norden lägger ut texten, ger oss i Görel Cronas imposanta skepnad sin uppfattning om bedrifter och motstånd, strategier och utmaningar. Det är en fullständigt osannolik biografi som förmedlas i minst sagt animerad anda. Huruvida drottningens mål var dynasti eller varaktig fred mellan grannländer är tydligen något historiker debatterat och hon påstås ha gynnat Danmark. Argumentationen inskriven i manus av Margareta Skantze är hur som helst kolossalt övertygande, från sluga dottern till den avskydde Valdemar Atterdag och en jämförelsevis blek skugga till mor (drottning Helvig av Slesvig). Den enormt engagerande texten rymmer såväl feministisk kamp som sorgen över en tronarvinges död och återkommande utfall mot fienden Albrekt av Mecklenburg; han som gav henne öknamnet Kung byxlös.

För att gestalta ett förunderligt livsöde som gjort outplånligt avtryck har Crona tillgång till adekvat scenografi, omsorgsfull ljussättning samt passande musik gjord av sonen Gabriel. Monologens delikata ”soundtrack” bör harangeras särskilt. Tre betydelsefulla vitala komponenter vilka bidrar till att suga in publiken i ett berättande av närmast hypnotisk karaktär, den förmågan besitter den lyskraftiga aktören från Stockholm.

Några nyckelrepliker: ”Lärt mig att krig är odugligt som politiskt instrument” / Riktar sig till sin nyfödde son: ”Vi ska bygga en ny värld där alla kan äta sig mätta”. Och som epilog kliver aktören ur sin roll genom att i vanlig samtalston upplysa om hur och när den porträtterade regenten dör. Uppsättningen har drag av performance över sig. Imiterandet av danska och andra röster, de häpnadsväckande skiftningarna i tonfall, precisa betoningar, pauser, hållningen, utstuderade gester, attacklusta och reflektion. Crona rör sig ledigt från gällaste upphetsning till den mest subtila viskningen. Knepen ur verktygslådan alstrar på egen hand scenisk magi. Mina förhoppningar infriades!

OBS Bilderna undertecknad och Stadsteaterns teknikansvarige tagit är inte från föreställningen, utan Görel Crona poserar på gemensamt initiativ efteråt.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Teaterkritik: Fanny & Alexander – Blixtrande skarpt och säreget drama

1 oktober, 2024 by Ingegerd Rönnberg

Foto: Mats Bäcker

Fanny & Alexander
Av Ingmar Bergman bearbetning Hannes Meidal, Jens Ohlin
Regi Jens Ohlin
Scenrum Jens Ohlin, Joakim Bayoumi Karlsson
Ljus Linus Fellbom
Kostym Matilda Hyttsten
Mask Ulrika Ritter
Musik Christian Gabel
Premiär på Teater Galeasen 1 oktober 2024
Recensionen skriven efter vänpremiären 30 september 2024
Föreställningen görs i samarbete med Dramaten och Uppsala Stadsteater
Medverkande Christina Schollin, Hannes Meidal. Lina Englund, Oskar Thunberg, Torkel Petersson, Jacob Ericksson, Elisabeth Wernesjö, Ester Claesson, Agneta Ehrensvärd, Embla Hane, Sten-Johan Hedman, Fredric Odenborg, Joey Sliwinski Ashkar/Oliver Hagenfeldt Eek, Lily Kristiansson/Maj Säll Carlén

När man gör teater av ett kritikerhyllat och av många älskat verk finns det i princip två vägar att gå. Antingen kan man respektfullt lägga sig nära originalet och spela på publikens förväntningar. Eller så kan man försöka hitta ett annat perspektiv som skildrar eposet på ett nytt sätt. På det sistnämnda viset har som väntat radarparet Jens Ohlin och Hannes Meidal tagit sig an Ingmar Bergmans film Fanny & Alexander. De har ju tidigare prisats för sina egensinniga tolkningar av klassiker – Hamlet och (”Macbeth”).

Förhoppningarna på deras Fanny& Alexander – en storsatsning av Teater Galeasen- är därför höga. Det är glädjande att konstatera att de infrias. Det är både ett blixtrande skarpt, kyligt åtstramande och fantasifullt svävande drama. Så intelligent bearbetat och stringent regisserat att det blir en sinnebild av teaterns dubbelhet – den glada och sorgsna masken. Ett utropstecken är att man som publik överraskas trots att handlingen är så välbekant. Samtidigt blir det för dem som inte sett Bergmans film en lockande ingång till dess djup och rikedom.

Ohlin och Meidal låter barnet – den unge Alexander – belysa allt det som den stora bullriga, teatertokiga familjen Ekdahl vill dölja. Han ser maskspelet, otroheten, lögnerna, uppblåstheten, de avgrundsdjupa grälen och supandet. Dessutom både lockas och fasar Alexander för de hemskheter som göms i tillbommade hålor och i kistor. När hans mamma efter fadern Oscars död gifter om sig med biskopen dras Alexander inledningsvis till dennes krav på renhet och ärlighet. Men snart inser han att det handlar om en förnekelse av allt lustfyllt i livet och att även biskopen döljer mörka ting.
Rollen som Alexander är ett kraftprov för en ung skådespelartalang. Joye Sliwinski Ashkar gör den mycket förtjänstfullt vid denna premiär. Alexander har som rekvisita en ficklampa för att understryka att han likt en detektiv söker sanningen bak en låtsad verklighet. Hans lillasyster Fanny görs fint likt en spröd bokmärksängel av Lily Kristiansson.

Farmodern som är navet i familjen Ekdahl gestaltas magnifikt, varmt inkännande och krasst verklighetsnära av Christina Schollin. Ta bara sättet hon resolut klipper bort makens älskarinnor från foton och hur hon talar ömt och sorgset -kanske mest för sig själv egentligen – om tider som flytt med gamle vännen Isak. I deras samtal liksom i slutet tillåts en orolig verklighet sippra in utan att det känns sökt påklistrat. Isak talar om hur samhället blir allt mörkare och har förvandlats till en rövarkula.
Hannes Meidal gör en fantastisk tolkning av biskopen/en sträng icke-förlåtande gammeldags kristendom. Han får karaktären att känns farlig på allvar med sina lågande ögon, styvnackade tal och kvinnoföraktande syn att hans nya hustru Emilie ska lyda honom och följa hans regler. Hon ska dessutom komma till honom utan några ägodelar och glömma allt vad teater heter. Barnen får heller inte ha med sig varken leksaker, böcker eller egna kläder.

Ett frågetecken och en brist i föreställningen är varför den i grunden levnadsglada Emilie dras till biskopen. Men hennes slutliga revolt för att rädda sin själ, Fanny och Alexander och det nya barn hon bär på ur hans förlamande makt är ett stort äntligen.

Emilie Ekdahl spelas synnerligen väl av Lina Englund. Hon får fram alla nyanser i denna komplexa roll. Den monolog om teaterns väsen -som Emilie håller då hon tar över skötseln av familjens teater – griper också tag. Hon hävdar att det är en myt hur svårt det är att vara skådespelare och att teatern är en mantel av trygghet där det inte känns hur åren rinner undan. Sant eller falskt – det tål att tänka på.
Det är härligt nog i dessa brista teatertider en stor ensemble. Några som gestaltar den talrika familjen Ekdahls medlemmar, deras vänkrets och tjänstefolk gör extra avtryck. Hembiträdet Maj får i Ester Claessons gestaltning en härligt skarptungad och illusionsbefriad gestaltning och Elisabeth Wernesjö gör skickligt Lydia till en rasande kvinna som står emot sin makes spyor av elakhet och förnedring för att hon vet att han behöver henne.

Den första akten utspelas mestadels i de bakre skrymslena av det Ekdahlska hemmet. Vi får därför bara se glimtar av det överdådiga julfirandet. Det kan låta tråkigt att glansen är borta, men så känns det faktiskt inte. Det fantasieggande scenrummet och en vacker ljusdesign lyfter effektfullt fram de skräpiga förråden och utrymmena där allt som inte får synas och störa ytan av den lyckliga familjen pressas undan.

I den andra akten fångas biskopsgården fängelselika boning där en stol bara är en stol och syltkakor en hemlig lyx barnen får av hembiträdet. Där hänger också rottingen som Alexander får så mycket stryk av att huden flagnar.

Fanny & Alexander är ett säreget, fantasifullt drama om det mörka och ljusa i livet och hur snabbt tillvaron kan förändras och plötslig bara vara över. Det är givetvis också en kärleksfull hommage till Bergmans epos. Den vackert komponerade slutscenen visar hur familjen och den teater de driver är en glädjerik frizon när omvärlden skakar.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Fanny och Alexander, Hannes Meidal, Teater, Teater Galeasen, Teaterkritik, Teaterrecension

Ett äktenskaps interkulturella skav utforskas i ny pjäs av Irans hyllade dramatiker Amir Reza Koohestani av Riksteatern

1 oktober, 2024 by Redaktionen

Dokumentären, Riksteatern hösten 2024 llustration: Mattias Broberg

När ett svensk-iranskt par låter sitt äktenskap skildras av en dokumentärfilmsregissör upptäcker de skav i relationen. Kulturella skillnader de tidigare upplevt som helt odramatiska, blir plötsligt laddade. Dokumentären är en nyskriven pjäs av den hyllade, iranske teaterskaparen, Amir Reza Koohestani. Premiär 11 oktober 2024 i Örnsköldsvik, av Riksteatern.

Ett pressmeddelande berättar:
’– Under många år har jag arbetat på teatrar i olika västeuropeiska länder. Trots gängse slogans som ska förespråka mångfald, anti-splittring och antirasism som syftar till att lösa kulturella missförstånd och överbrygga klyftor mellan människor, visar sig praktiken ofta vara otillräcklig. Observationer som dessa fick mig att vilja utforska det här temat, säger regissören och dramatikern Amir Reza Koohestani.

Med sin kollega, dramatikern Keyvan Sarreshteh, har Amir Reza Koohestani skrivit Dokumentären. En pjäs som skildrar medias gestaltning av relationer mellan individer från olika kulturer. Dramat fördjupar sig i utmaningarna som ett svensk-iranskt par möter när en dokumentärfilmare intresserar sig för att dokumentera deras relation. Det som börjar som en till synes odramatisk berättelse om paret, Tara från Iran och Lars från Sverige, utvecklas snart till en historia om hur deras kulturella skillnader skaver och påverkar deras samliv.

– Vår pjäs fokuserar på de kulturella missförstånd som uppstår när majoritetssamhället tillskriver en människa från ett minoritetssamhälle att vara en representant för hela samhället. I stället för att ta sig tid att studera och förstå samhället förväntas individen anpassa sig till ett förutbestämt narrativ för publiken. Jag och mina kollegor har som mål att skapa en pjäs där karaktärerna är mer än bara representanter för sin kultur och sitt samhälle; de är individer med unika identiteter, säger Amir Reza Koohestani.

Rollen som Tara spelas av Mahin Sadri, och Mårten Andersson gestaltar hennes svenske make, Lars. Susan Taslimi, som är vida känd både inom svensk och iransk scenkonst, spelar rollen som dokumentärfilmsregissören. Taslimi är en ikon för iransk publik, både för sin skådespelartalang men även för sitt motstånd mot regimen i hemlandet, där hon belades med arbetsförbud efter att ha kritiserat den. Josefin Ljungman spelar filmfotografen som är en del av dokumentärteamet.

Amir Reza Koohestani, slog igenom internationellt med Dance on Glasses, och har under de senaste åren rönt stora framgångar med pjäser som WoyzeckInterrupted på Deutsches Theater Berlin. Dokumentären fortsätter hans djupdykning i mänskliga relationer, migration och kulturella identiteter.

Pjäsen spelas på svenska, engelska och persiska, och textas till svenska.

Medverkande
Mårten Andersson
Josefin Ljungman
Mahin Sadri
Susan Taslimi

Konstnärligt team
Av: Keyvan Sarreshteh & Amir Reza Koohestani
Regi: Amir Reza Koohestani
Dramaturg: Alexander Charlamov
Scenografi & ljus: Eric Soyer
Video: Yasi Moradi
Pojke i video: Zakhar Boiko
Ljuddesign: Robert Gejskog
Kostymdesign: Elaheh Ebadi
Maskdesign: Anna Olofson

Producent
Riksteatern

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Riksteatern

Psykologisk sf-thriller gäckar och fascinerar – Nattvak på Göteborgs Stadsteater

1 oktober, 2024 by Mats Hallberg

pressbilder Ola Kjelbye

Av: Alejandro Leiva Wenger

Regi & musik: Martin Rosengardten

Scenografi och kostymdesign: Sven Dahlberg

Maskdesign: Linda Jean Nieminen

Ljusdesign: Max Mitle

Ljuddesign: Dan Andersson

I rollerna: Odin Romanus, Johan Friberg, Anna Harling, Magdalena Eshaya och Pierina Rizzo

Urpremiär 27/9 2024 på Studion

Spelas till och med 9/11

Missade premiären och samtalet med pjäsens författare, eftersom kvällen reserverades för en sammankomst som tyvärr blev framflyttad. Var således på den andra föreställningen som förmodligen tack vare Bokmässan också den var fullsatt. Recension borde ha publicerats tidigare. Får skylla på kulturell överdosering, skrivkramp och alltför passionerat intresse för fotboll.

Författaren, sociologen och dramatikern Alejandro Leiva Wenger med rötter i Chile, säger sig i sina verk ofta utgå från vad han beskriver som vårt svekfulla minne. 2016 resulterade ett av hans samarbeten med Frida Rölhl i den underfundiga elektromusikalen Folkbokförarna, recenserades här. Hans aktuella pjäs placerad i ett diffust nu eller snarare i en nära framtid där teknikens landvinningar ställer oss inför hisnande perspektiv, utvecklas till en förvillande futuristisk thriller. Interiören är en och samma under den tid (c:a 95 min) dramat pågår utan avbrott hos en välbärgad familj vars hem liknas vid en IKEA-katalog. Leiva Wenger uppehåller sig gärna just kring den livsavgörande relationen föräldrar – barn, en relation omöjlig att avhända sig. För tredje gången regisserar Martin Rosengardten pjäs av honom. Till hans förtjänster hör, enligt dramatikern, en puls som inte återfinns i texten och hur både allvar och humor hanteras.

Nattvak kretsar kring ynglingen Elvin (Odin Romanus) och hans rehabilitering efter att ha befunnit sig i koma. Titeln syftar på att hans mor periodvis ligger bredvid honom, kontrollerar andningen. Grabben har nämligen hoppat eller fallit från ett tak, något pappan (Johan Friberg) anklagar sig själv för att inte ha lyckats hindra. När den underligt uppträdande sonen meddelar att han vill flytta ihop med en tjej han förälskat sig i, tycks en ohälsosam bindning från mamma Alice (Magdalena Eshaya) bli pjäsens huvudspår.

Ges efterhand allt fler ledtrådar till mammans mycket speciella relation i egenskap av framgångsrik forskare. Är sonen vars beteende stundtals verkar mekaniskt likt en AI-funktion, ett objekt skapad på konstgjord väg fast med mänskliga drag, vetenskapligt framställd istället för biologiskt? Frågorna hopar sig! Ska försöka att inte spoila vidare vilka surrealistiska inslag vi är med om när gåtfull dramatik tätnar. Manus och berömvärt skådespeleri håller mig på halster länge och väl, men koncentrationen laddas gradvis ur sista halvtimmen. När det blir för skruvat i en (skenbart) realistisk kontext tappar jag taget, mister engagemanget för rollfigurerna.

Roas du av enormt fantasifull, tillika bildstormande, fiktion på vita duken á la Matrix, Avatar och Blade Runner då bör du uppleva mystiken på Studion. Jag som tråkades ut av påkostade sf-äventyret Inception fast uppskattade I huvudet på John Malkovich har inte ens sett de uppräknade storfilmerna, till skillnad antagligen från kritikern i Expressen som rosade Nattvak. Tror den omständigheten är anledningen till tappat intresse på slutet. Är samtidigt medveten om vad den tekniska revolutionen inneburit, att vi kunde föreställa oss dagens utveckling på gott och ont för ett par decennier sedan. Off the record kan min obegripliga senfärdighet belysa oviljan att låta sig ryckas med. Saknade fram tills i våras smart-phone, ett oundgängligt verktyg för nästan alla.

Martin Rosengardten – sågs i Smärtpunkten som Reine Brynolfsson – använder ett tacksamt grepp (skulle i och för sig kunna utgöra exempel på scenansvisningar). Syftar på att skådespelarna återkommande vänder sig ifrån sina roller. Utan att specifikt adressera publiken blickas det bort från scen varvid vi bibringas förklarande problematik. Eftersträvansvärd rytm ledsagar ett ryckigt framväxande förlopp som ackompanjeras av flera spännande förgreningar. Som nämnts kantrar i mina ögon ett mångtydigt manus i dess sista fas.

Pappan engagerad i översättningar av ett dött språk nystar med fasa upp trådarna bakåt. Till saken hör att hans otrohetsaffär med makarnas gemensamma vän (Anna Harling) pikant avslöjas. Den historien känns lite egendomlig. Fördelen är att ett utifrånperspektiv på en komplicerad och osund familjesituation blottläggs. Bärandes matkassar verkar hon komma och gå i hushållet som en extra familjemedlem. Harling som setts i Dogville och i ett otal roller på Backa agerar trovärdigt i sin debut(?) på Stadsteatern.

Det ovala matsalsbordet under kristallkronan fungerar som samlingspunkt, en belyst trygghet pappan desperat kämpar för att vidmakthålla. Bakom stolar och bord finns trappan upp till sonens rum. Oklart varför den kala scenografin inramas av ljusriggar och spotlights. Ljussättningens symbolik är överhuvudtaget en kvalitet i sig. Ska vi förstå att hemmiljön på samma gång är skådeplatsen för ett experiment?

Yrvädret Ellen (Pierina Rizzo), som gåtfullt nog blivit kär i sin raka motsats gör effektfull entré nedanför scen ett par gånger. Betecknar hennes första besök hos familjen som den mest belysande scenen, trots att den är ett sidospår. På ett avsiktligt övertydligt sätt skapas komik när Ellens framsvepande brist på hyfs ursäktas med klassbakgrund av en torrt redovisande yngling. Att pjäsen tryfferats med svart humor uppskattas. I en suggestiv osäker atmosfär där nästan alla incidenter återberättas, uträttas gott skådespeleri av en nykomponerade ensemble. Beskådar för mig tre nya ansikten vilka debuterar på Stadsteatern. Magdalena Eshaya övertygar genom sin krackelerande stramhet medan Friberg alltmer bekräftar ett naturlig begåvning för epitetet karaktärsskådespelare. Huvudrollsinnehavaren Odin Romanus är ett nybakat proffs vars tjänster redan flitigt tagits i anspråk. Utan att äga scenen totalt märks förmågan att gestalta, gå in i rollen. Ska bli intressant att följa hans nyligen påbörjade karriär.

Pressfoton Ola Kjelbye

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 186
  • Sida 187
  • Sida 188
  • Sida 189
  • Sida 190
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in