• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Mästerligt ordvrängeri roar och förför – Povels Naturbarn i Lunchteater på Göteborgs Stadsteater

19 oktober, 2024 by Mats Hallberg

v. 42 (15-19/10) 2024

Foajébaren Göteborgs Stadsteater

Har blivit en trevlig vana att med oregelbundna mellanrum ta sig till Götaplatsen mitt på dagen, för att anmäld se veckans sista föreställning av program som på förhand lockat särskilt. Hyser man ett intresse för nöjeshistorik i allmänhet och vår gedigna revy-tradition i synnerhet, kan man svårligen motstå En till show. Sedan 2010 har syskonen Lotta och Mikael Ramel tillsammans med basisten Backa Hans Eriksson uppträtt cirka fyrahundrafemtio (!) gånger med sin föreställning. Som titeln indikerar är den helt ägnad åt att levandegöra pappa Povels 960 sångtexter. Till låtskatten adderar hans barn ibland egna verser som underfundiga kommentarer.

Sedan ordmakarens död 2007 har syskonen delat ut det av honom instiftade Karamelodiktstipendiet till både självklara och otippade namn. Måhända med tanke på att det finns ett aktivt Povel Ramel-sällskap som är med om att dela ut priset, uttryckte Lotta viss besvikelse över att ingen på fredagens dramatiserade show (fullsatt förstås) var medlem i sällskapet. Alla tre har för övrigt medverkat i Povel-produktioner och Lotta har dessutom regisserat hyllningar för scen.

bild Elisabeth Ohlson (från Stadsteaterns hemsida)

Lotta har varit skådespelare, regissör och teaterlärare; verksam bland annat på Stockholms Stadsteater och Norrbottensteatern, synts i tv-serier och i filmer som Ted – för kärlekens skull och Falsk som vatten. Hennes nio år äldre bror är sångare, låtskrivare, gitarrist och före detta musikterapeut med ett tiotal album på sitt cv. I egenskap av soloartist under mer än ett halvt sekel och kortvarig medlem i Fläsket Brinner hör han till dels alternativa musikrörelsen, dels en fascinerande psykedelisk fåra. Senaste åren har Mikaels musik fått en renässans genom rekryteringen av en handfull magnifika musiker kallade The bäst band. Påminde honom efteråt att jag recenserat här tre gånger ( dubbel-cd + två strålande spelningar). Även om det citerats ur dem och innehåll delats verkade artisten inte ha koll, något man kanske inte kan begära även om det var snöpligt.

Backa Hans Erikssons karriär sträcker sig inte riktigt lika långt tillbaka som Mikaels. Han har undervisat och samarbetat med åtskilliga svenska storheter live och på skiva från Ulf Lundell och Kajsa & Malena till Helen Sjöholm och medverkan i musikaler, inte minst på 80-talet och framåt. Följaktligen återfinns basisten på ett antal av mina skivor. På meritlistan finns inte bara betydelsefulla basgångar utan arrangemang och producerande. Turnerar sedan närmare tjugo år regelbundet med CajsaStina Åkerström förutom att han driver en egen duo med en blockflöjtist.

Enligt Mikaels innehållsdeklaration reser man in i forntiden. Trion tar fasta på de humoristiska visorna och därmed formuleringar knepiga att få till, vilka kräver just den enorma rutin man besitter. Att Povels allvar, vemod och filosofiska sida bara speglas i förbigående förvånar en smula . Häri skiljer sig En till show från exempelvis Jenny Almsenius drabbande musikföreställning (också den recenserad här). Föreställer mig att det skruvats på repertoar och filats på detaljer för att showen ska kännas fräsch för dem själva, efter ha avverkats hundratals gånger.

Just att sångerna levereras från så nära källan det går att komma tillför självfallet en kittlande dimension. En kul take jag förmodar att aktrisen Lotta initierat, går ut på att göra publiken osäker. Varje moment är sannolikt helt igenom planerat, eller? Konsten är att få det att verka som om spontanitet och nyckfullhet råder. Det mesta sker i lustens lekfulla tecken på och till och med nedanför scen. På så vis bjuds på ingredienser vi kan definiera som Lunchteater, när Lotta låtsas tappa kontrollen. Kan för övrigt tyckas lite udda att ingen pianist inkluderats, även om upplägget förstås funkar.

Lotta som nog inte sjungit så mycket annat än sin fars material, framstår som lika självklar sångare som storebror. Har senaste åren upplevt åtskilliga exempel på goda vokala insatser från skådespelare på scener i Göteborg. Blev däremot smått förbluffad över Backa Hans Erikssons roll. Han inte bara ackompanjerar melodierna Mikael tar fram på sin akustiska gitarr med sin speciella basfiol och därutöver rama in med sin basstämma. I likhet med jazziga basister som Martin Höper och Fredrik Jonsson tar han ton genom att emellanåt sjunga en vers och bilda duettpartner.

Vad får vi då höra av röster vilka behärskar Povels geniala texter som rinnande vatten? Ibland är klyschor oundvikliga. Efter ett inledande medley med egen tillsats levereras en tungvrickande, magnifik dänga. I Povels oefterhärmliga stil har Jazz Me Blues fått heta En trumpet, en klarinett och en gammaldags bas. Samma årgång ur revyn Denna sida upp är Fars fabrik. Mikael framför den ekivoka visan Den lille tecknaren medan Lotta triumferar i enligt utsago Sveriges första rap. Handlar förstås om duo-rimmande-rappen Jag diggar dig där männen sufflerar. Från illustrerade text- och nothäftet Djur i dur hämtas Fulvia fästing framdiktad på melodin till Bellmans Gubben Noach, en nonsenstext att jämföra med det tålamodsprövande upprepandet om kokosnötens ogenomträngliga skal och excellerandet i barbershop featuring basstämma i Var är tvålen. Samtliga ingår i showen som har underrubriken Andra varvet.

I Povels fläta När schlagern dog från mitten av 50-talet används stråken av Backa Hans som då och då effektfullt fyller i med sin basstämma. Efter denna drift med populär genre fortsätts det på den skojfriskt inslagna vägen. Undantaget kommer allra sist. I slutklämmen förändras tonläget nämligen till ljuvligt vemod i Dagen då visorna dör. Har missat nämna två personliga favoriter som gjordes ypperligt. Tänker på mysiga Svensktopps-långköraren Ta av dej skorna (P. Ramel/ B. Wolgers) och den lika suggestiva som komiska Gräsänkling blues tryfferad med ett par egna tillägg av Mikael. Vågar garantera att ingen lämnade 90-års firande teaterhuset besviken.

Arkiverad under: Musik, Scen

Filmrecension: Kneecap – trovärdigheten är obefintlig

18 oktober, 2024 by Elis Holmström

Kneecap
Betyg 1
Svensk biopremiär 18 oktober 2024
Regi Rich Peppiatt

I en tid då den så kallade gangsterrappen är hett omdiskuterad i Svea rike kommer nu filmen om den nordirländska gruppen Kneecap som närmar sig hip-hopen med ytterst kontroversiell lyrik. Idén är också att visa ett modernt Belfast, en stad som vi – trots vår geografiska närhet och Kenneth Branaghs film med samma namn, sällan diskuterar förutom i historiska sammanhang och de oroligheter som länge präglat Nordirland.

Förhoppningar leder sällan till en bra film och Kneecap visar sig vara en uppseendeväckande röra som slår upp ett jättelikt cirkustält och erbjuder exceptionella pajaskonster.

Den surrealistiska – närmast fåniga, inledningen tyder på att regissören Rich Peppiatt stirrat sig blind på Danny Boyles klassiska Trainspotting. Det är samma kaotiska bildspråk, hurtiga tempo och uppkäftiga prosa i dialog och berättarröst. Associationerna blir än mer påtagliga då vi introduceras till den misär som filmen utspelar sig mot. Det är nedslitna gator och bostäder som lika gärna kunde ha varit hämtade från en tid då varken fjärrvärme eller avlopp existerade. I de värsta stunderna av förtvivlan gör sig filmer av Ken Loach och Mike Leigh påminda, två regissörer som bemästrat och förtrollat med sin diskbänksrealism. Om nu Kneecap hade varit en nykter, mörk och sammanhållen film hade det kunnat vara en god påminnelse om de oerhörda problem som ett antal länder inom Europa fortfarande dras med. Problem och politiska strider som vi i de privilegierade nordiska länderna många gånger väljer att inte se.
Idén att sammanföra fiktion och verklighet är sannerligen vågad. Den – enligt uppgift, sanna berättelsen presenteras genom att gruppens faktiska medlemmar spelar huvudrollerna. Ett vågat men också riskfyllt beslut som resulterar i dugligt men aningen platt skådespel. Men vad spelar misär, trovärdighet och interna stridigheter för roll då filmen, som skall framföra problematiken, är i det närmaste omöjlig att se på.

För det är inte det nyutexaminerade skådespelet som fallerar. Istället är det filmens attityd och totala avsaknad på disciplin som gör det hela till en närmast tortyrliknande upplevelse. Den kaotiska, våldsamma och aggressiva musiken som Kneecap basunerar ut på sina album och konserter är inte bara tänkt att vara filmens soundtrack, den skall också diktera det berättarmässiga. Detta leder till att filmen – på ett plågsamt krampaktigt vis, försöker injicera häpnadsväckande usla visuella säregenheter. Det förekommer ett överflöd av pulserande text och slagord som trycks upp på duken, tanken är att – likt Tony Scotts sista filmer som Man On Fire, hamra in budskap och understryka filmens centrala tematik.

Väldigt snart känns det hela stirrigt, onödigt stökigt och framförallt utmattande. Förhoppningen att förmedla intensitet och eldig motkultur fullkomligt imploderar då det allmänna utförandet är lika falskt som valfri reklamfilm på TV-shop. Dessa visuella egenheter känns istället som en vilseledande manöver som är tänkt att distrahera från det faktum att filmens narrativa kvalitéer är obefintliga. Rich Pepprat vill inget hellre än att skapa en uppkäftig best som ignorerar kutymer och normer vad gäller anständighet. Denna vilja leder snart till någon slags manisk hysteri där precis allting överdrivs och presenteras med en sådan desperation att det är svårt att inte känna djup sympati för hur genuint patetiskt allting framstår. Målet kanske är att bli nästa Trainspotting men det landar istället i att vara vara en hiskelig mix mellan Guy Richies sämsta filmer, Mr Bean och Jonas Åkerlunds vedervärdiga Spun, varav den sistnämnda verkar vara en spirituell förfader då en rad gräsliga visuella likheter förekommer titt som tätt.

Det är också svårt att veta om de tre huvudpersonerna är medvetna om hur de porträtteras. För där empati och förståelse borde vara av högsta prioritet för att engagera och få karaktärerna att framstå mänskliga, visar sig den stökiga trion – som den framträder här, vara en samling pappskallar som får kokosnötter att verka intelligenta. Detta är en trupp av pubertala idioter som beter sig likt svin och vars självgodhet inte vet några gränser. Sättet filmen också trivialiserar saker som droghandel och kopiöst missbruk är dessutom chockerande. I slutet försöker filmen intala tittaren att det egentliga syftet var att belysa det faktum att ett antal minoritetsspråk dör ut i alarmerande takt, ett drag som endast kan kategoriseras som löjeväckande då majoriteten av speltiden ägnats åt att demonstrera missbruk och idioti.

Allt detta täcks sedan i ett soundtrack som fått mig att överväga mina livsval som filmskribent. Vi får sekvens efter sekvens där den mest hiskeliga hip-hopen spys ut, utrustad med lyrik som får Fröken Snusks samlade verk att framstå som något skrivet av Ernest Hemingway. Filmens trovärdighet är också helt obefintlig – mot filmens slut byts misär och missbruk ut mot något som liknar en bortkommen actionfilm, någonstans där kapitulerar den goda smaken och springer skrikande ut från biosalongen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Titta en älg i Ofelia-bestruken bröllopsextas

18 oktober, 2024 by Pernilla Wiechel


Foto: Sören Vilks

Titta en älg
Av Kristina Lugn
Regi och bearbetning Mellika Melouani Melani
Scenografi Martin Chocholusek
Ljus Mikael Kratt
Kostym Jasminda Asplund Blanco
Mask och peruk Thea Holmberg Kristensen, Anne-Charlotte Reinhold
Kompositör Mikael Karlsson
Koreografi Ossi Niskala
Medverkande Rebecka Hemse, Ellen Jelinek, Göran Martling, Nancy Ofori, Marie Richardson, Andreas Rothlin Svensson, Sanna Sundqvist, Lotta Tejle och Hanna Ekberg och kören Stockholm City Voices under dirigent Tindra Thor.
Dramaturg Emma Meyer Dunér
Foto Sören Vilks
Premiär, Dramaten Stora scenen, 17 oktober 2024

Det har gått fyra år sedan poeten, dramatikern och akademiledamoten Kristina Lugn mötte sin Mor döden. Lugn som vände motgång till medgång, nådde ut i media och blev folkkär. Titta en älg sattes ursprungligen upp 1999 för tre skådespelare på Teater Brunnsgatan 4 – den hon senare tog över efter Allan Edwall, och hennes dotter nu driver. Manuset var specialskrivet för Staffan Westerberg, Jane Friedmann och Anna Pettersson. Ensemblen gjorde tillsammans regin.
Kvällens bearbetning av regissör Melouani Melani – som läst allt av Lugn – ska ses som en hyllning till hela hennes dramatiska gärning (DN 16/9). Hon regisserade nyligen också Idlaflickorna vid Göteborgs stadsteater (2021) och var tidigare bl.a. konstnärlig ledare på Folkoperan. I kväll är (fler än) åtta skådespelare och en hel kör närvarande. Nyskriven musik av Mikael Karlsson framförs – kompositören aktuell med Melancholia, uppsatt på Kungliga Operan (2023), byggd på Lars von Triers film.

Under arbetet med Titta en älg säger Melouani Melani – att Lugns språkligt drivna texter – som hon jämför med Elfride Jelinek som hon också arbetat med – beskriver ”kvinnor som inte får plats i sina egna kroppar” (DN 16/9). Kvinnor betraktar sig själva och strukturerna som snärjer dem. Centralt är kvinnorollen och viljan till självutplåning, menar hon. Samtidigt upplever Melouani Melani en ”dionysisk plattform”. I kväll ska även scener, roller, citat tas med ur andra verk. Kören ger röst åt de ”inlåsta och förvildade” som finns med verket När det utbröt panik i det kollektiva omedvetna (1986) (DN 16/9).

Att Lugn främst skrev absurd teater, med drag av filosofen Sartres existentialism, är känt. Det reflekterande jaget står inför beslut, i en värld utan mening. Hon kunde utan och innan sin Samuel Beckett och Harold Pinter (dramatiker inom absurdism). Poeten Sonja Åkesson, som Lugn hörde som ung, öppnade också en helt ny värld för henne – med sin vardagliga socialrealism. Och i kväll ska Dramatens stora scen bli en tågperrong, precis som vid uruppförandet, avslöjar Lars Ring (SvD 13/9). Tågen går mot döden. Jag sätter mig ner förväntansfull i salongen. Ridån går upp.

Scenografin och ljudeffekter är mycket realistiska. Perrongen – som löper längs scenen – är försedd med klassisk belysning i böjd järnarmatur som senare riktas mot publiken. Nertill finns varningstexter att läsa. De som träder in bär moderna kläder. En väntkur i glas dyker senare upp med plötsligt irriterande lysrörsproblem. Tågvagnarna som anländer hörs ljudligt och har sidor av räfflad plåt.

Allra först presenterar sig en allvarligt sinnad gestalt i kavaj. Det är Stickan Ogebratt, som arbetar på Folkhälsoinstitutet – en förvirrad med något strukturerad karaktär gestaltad av den nyligen prisade Lotta Telje med sin tydliga komik. De lite torra tragikomiska formuleringar lockar till små skratt. Sedan ansluter sig andra gestalter. De bildar en liten skara som med lustigt prat far upp och ner kring perrongen.

Scen två tar plats i en vagn som rullar in. En man Harald och en kvinna Lillemor samtalar hemma i ett kök. De har två barn men är långt från lyckliga. Efter en stund hanterar kvinnan i morgonrock ett gevär. Gevärshanterandet upprepas, hon tar spjärn och försöker mödosamt skjuta sig med den långa pipan om och om igen – som en grotesk akrobat. Det tragikomiska slutar att roa – jag värjer mig. Kvinnan i den ljust rosa morgonrocken är en undfallande kvinna, tydligt gestaltad av Rebecka Hemse med van artikulering. Hon blir en i skaran vid perrongen.

Något sker här. Kanske är det – lite senare – när den inledande lugna mer stödjande musiken plötsligt ökas på och rytmiska trummor tar över. Eller om det är när den vackra kvinnokörens massa – i vita bröllopsklänningar vandrar mot oss i publiken, såsom körer gör i operaföreställningar, suggestivt. De sveper in på scenen när de inte ruvar som en zombieklunga mäktigt i kulisserna. Vartåt bär allt hän? Talandet övergår till operett eller musikal, filminslag? Demoniska och starka krafter kryper fram. Humorn lämnas därhän som annars gav lite andrum… Publiken kurar ihop sig. Ritualer med sång och suggestiv dans i Ofelia-liknande bröllops-extas tar över.

Av originalets tre roller – kanske alla Lugns alteregon – får man känna att den mer förtröstansfulla Karlsson (då Jane Friedmann) är nedtonad ikväll. De tre är: den strukturerade förvaltande Stickan Ogebratt som jobbat på Folkhälsoinstitutet (nu Lotta Telje), den unga mer känslostyrda Larsson (nu Sanna Sundqvist Ofelia-bestrukna gestalt) som är ”bröllopsresenär” – och sist Karlsson (nu lite stramare Ellen Jelinek) som är den ”dansanta småskollärarinnan”, den rara dalkullan med liten mössa (se Youtube). Karlsson vill ”gå genom natten” i sina ”flickkläder” och ”gå i barndom” för att ”det är en tröst” (texten). Hon är yrkeskvinnan som känner glädje över att ha ”lärt över tusen barn att skriva” och hon ”tycker mycket om sitt jobb”.
Karlsson speglar ju något av Lugns egen ambition – att skriva för de små (svaga) och stolt förvalta vårt svenska språk, tänker jag. Och självdestruktiviteten tog ju faktiskt inte över, även om Lugn skrev om döden och annat kraftfullt. Hon balanserade just det mörka via en genialiskt effektiv ordglädje. Just ikväll syns inte dessa små pauser, öarna, som bar henne.
Men Mikael Karlssons melankoliskt vackra musik – stödjer spelet – särskilt i början och slutet – och lugnar. Tonsättningen av raderna ”När jag var gift med Harald” – som Marie Rickardsson framför med sitt självklara sätt – är i sig själv vacker och blir sann. Anspelningar från Kvinnorna vid Svansjön och berättelser om Rune ur Stulna juveler känns igen. Synd är att musiken inte räcker som kitt för att hålla ihop lapptäcket av alla de små scenerna. Så trots skickliga välbalanserade skådespelarinsatser kommer inte karaktärerna nära och texterna förblir mest stumma. Att väva in så pass mycket mångbottnat material – dämpar tyvärr magin i delarna.

Kvar dröjer istället ett dionysiskt mörker, som skriker ut från avgrunden, ritualen som magnifikt tar plats och vill suggerera. Mängder av unga kvinnor i nyligen inköpta brudklänningar, försedda med gula prislappar, blir förlösta.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: National Anthem – en annorlunda westernfilm med dragqueens på rodeo

17 oktober, 2024 by Rosemari Södergren

National Anthem
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 oktober 2024
Regi Luke Gilford

En vacker, charmig och storslagen berättelse om en ung mans uppvaknande till att göra det han drömmer om. Dylan (spelas av charmfulla Charlie Plummer) är 21 år, lever med sin mamma och lillebror Cassidy på vischan i New Mexico. Dylan tar hand om Cassidy medan mamman jobbar och också när mamman är ute och festar och jagar män. Dylans mamma har alkoholproblem och mår inte bra och tar inte sitt ansvar som vuxen. Det är Dylan som får se till att Cassidy gör läxor och mår bra och får frukost. Dessutom måste Dylan måste ta ett stort ansvar för försörjningen av deras lilla familj.

Dylan sliter hårt med tillfälliga påhugg, oftast inom byggsvängen. Han har en dröm och sparar till att köpa en husbil för att kunna köra vart än vägen för honom. I bokhyllan har han en burk där han sparar pengar för att kunna köpa husbilen.

En dag när han hänger på uppsamlingsplatsen för arbetssökande som kommer Pepe, en ranchägare och plockar upp Dylan för ett jobb några dagar. Det visar sig att på ranchen har Pepe samlat ett stort gäng av transpersoner och dragqueens. Hisnande vidsträckta naturfoton från den amerikanska sydvästern möter queer-gemenskapen på ranchen i denna film. Filmen är regissören Luke Gilfords debut-långfilm. Han känner väl till queer-gemenskapen inom amerikansk rodeo. 2020 publicerade Luke Gilford en fotosamling som dokumenterar queergemenskap i International Gay Rodeo Association.

I pressmeddelanden om filmen står det:
National Anthem är Luke Gilfords långfilmsdebut – ett starkt drama som utmanar såväl westerngenren som bilden av queera livsöden. Charlie Plummer, Eve Lindley och Mason Alexander Park gör huvudrollerna.

Egentligen är det queera inte huvudsaken, fast jag tror att det kommer att bli mest omtalat. Tyvärr. Dylan träffa en grupp människor som lever på en ranch och som bryter traditionella könsmönster och klär sig som de vill och känner för och flera uppträder då och då som dragqueens.
Dylan är helt fördomsfri, nyfiken och öppen och blir vän med dem. Jag tycker det är synd att mänskligheten inte har kommit längre än att det ska göras en stor affär av hur människor klär sig. För mig är det en berättelse om en ung man som träffade människor som vågar vara sig själva och där han trivs och så småningom kan ta steget att förverkliga sin dröm. Queer-gemenskapen på ranchen bildar bakgrunds-miljön till Dylans möte med kärlek och sorg, gemenskap och avsked. På ranchen upplever Dylan nya sidor av sig själv och upplever stor kärlek och han får också lära sig att ta konsekvenser av sina handlingar.

Filmens styrka ligger bland annat i att den inte handlar om homofobiska reaktioner runt om. Visserligen reagerar Dylans mamma första gången yngste sonen Cassidy kommer hem i en klänning men det blir inget mer av det. Mamman kan ta det naturligt framöver.

Vad spelar det för roll vilka kläder någon bär? Varför är det så speciellt om en man vill gå i klänning och vill sminka sig? Varför? Den dag vi accepterar att varje individ får vara som den är och får klä som han eller hon eller hen vill kommer inte ordet queer att ha någon betydelse alls
Dragartister kommer bara att få jobb som artist för att de sjunger bra eller är proffsiga på scen, när den dagen äntligen kommer där ingen bryr sig om någon har höga klackar eller inte. Borde inte varje människa ha rätt att klä sig han, han eller hen vill.

Men vi har inte hunnit dit i samhället eller världen ännu. Långt ifrån på många håll. Men Dylan och hans lillebror möter denna gemenskap med queer med öppet sinne och tar vara på glädjen och sammanhållningen. Dylan blir också kär, ja djupt förälskad. Men öppenheten i gruppen är inte total. Då Dylan blir kär i Sky som lever tillsammans med Pepe kommer det in mörka moln på den tidigare blå himlen.

Charlie Plummer är hur söt som helst i rollen som Dylan. Han är född 1999 i Poughkeepsie, New York. Han spelade huvudrollen i Lean on Pete (2017), med Steve Buscemi, Chloë Sevigny och Travis Fimmel. I slutet av 2017 medverkade han i Ridley Scotts kidnappningsthriller All the Money in the World och spelade John Paul Getty III tillsammans med Christopher Plummer, Michelle Williams & Mark Wahlberg, som spelades in i Rom, Jordanien och i London. Räkna med att vi kommer att se Charlie Plummer i många stora roller framöver.

En annorlunda cowboyfilm med rodeo och dragqueens. Vackra naturvyer och en berättelse som skär in i hjärtat. Ett minus för filmen är att när Dylan ska förföras sexuellt måste det ske med droger. Att hela gruppen använder droger är negativt. Betyder det att queer och missbruk måste höra ihop? Filmen är tidlös. Vi får inte se några mobiltelefoner och inget surfande på sociala medier. Det är befriande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Charlie Plummer, Dragqueens, Filmkritik, Filmrecension, Luke Gilford

Filmrecension: Virgo – en intelligent skräck-thriller i punkmiljö

16 oktober, 2024 by Rosemari Södergren

Virgo
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 oktober 2024
Regi och manus Jakob Ekvall

Virgo är en intelligent skräck/thriller i en punkig miljö. Dessutom är den skapad av en debuterande långfilmsregissör som jag tror vi kommer att få se många intressanta filmer av framöver.

Jag tycker mycket illa om sådana tv-serier som Det okända som har ett enda syfte: tjäna pengar på att skrämma människor med att det finns onda spöken som gör människor illa. Jag känner ganska många duktiga mediala personer och alla som är seriösa av dem försäkrar om och om igen att de paranormala fenomen som kan hända i så kallade hemsökta hus är fenomen som sätts igång av de levande människors energier. Kolla in vem av de boende som har mentala problem eller brottas med stress eller oro: plocka bort den människan från huset och vips, kommer fenomenen att försvinna. Dessa hemsökta hus är hemsökta av levande människor. Därför uppskattar jag skräckfilmer som bygger på de hemskheter som människor sätter igång och inte osynliga varelser som ingen kan bekräfta eller bevisa.

Nu äntligen en smygande, spännande thriller där det inte är någon ond konstig varelse från spökenas värld som är orsak till det som händer. Jag ska inte avslöja vem som sätter igång skräcken, spoiler är inte ok i en filmrecension, tycker jag.

I Virgo får vi följer ett ungt punk-rockband, med tre tjejer och en kille – Siri, Jonathan, Beatrice och Alice, som är på turné i Sverige. Det är lite gnäll mellan de fyra: någon är för långsam och låter de andra vänta när de ska dra vidare, någon är lite för aggressiv och retar upp folk och på den ena spelningen kommer bara en publik på sju personer. Sådant de flesta som varit på turné med en band kan känna igen. Men så har de en spelning där är full fart och Ava, en ung kvinna i publiken, är spontan och framåt och tar kontakt med dem och bjuder hem dem på efterfest.

Spänningen byggs skickligt upp sakta. Bandet är på väg norrut och nästa spelning ska vara i Sundsvall. Det är mörka skogar längs vägen, det en skum man som ständigt sitter på en trappa och blänger på Siri. Och vad döljer Siri, den nya sångerskan i bandet? Musik och miljö och långa skuggor gör att vi känner att något skrämmande är på väg att bryta ut, men vi vet in varifrån än. Är det den överspontana Ava som har onda planer, är det Siri? Jonathan? Möjligheterna är flera.

En skräckfilm ska vara skrämmande – vilket denna är, först långsamt framåt-kryssande och sedan brakar det loss i full fart sista halvtimmen.

Det är debutfilmen av svenska regissören Jakob Ekvall, som kommer från Göteborgs sprudlande punk & DYI-scen, och som tidigare regisserat kortfilmer och musikvideos. Punkmusiken är ett av filmens bärande element, så klart. Punkigt, rökigt och genuint ungdomsfestande. Som regissören berättar i en intervju: subgenren Riot grrrl inom punk varv självklar. Riot grrrl matchade historien, karaktärerna och tematiken.

I rollerna finns flera av den yngre generationen begåvade skådespelare som Inez Andersson (Clark, Sanningen, Nattryttarna) Victor Iván (Tore, Vi i Villan), Emelie Lihav och Wilma G. Sand.

Här kan du läsa Kulturbloggens intervju med Jakob Ekvall, regissör till Virgo.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 181
  • Sida 182
  • Sida 183
  • Sida 184
  • Sida 185
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in