v. 42 (15-19/10) 2024
Foajébaren Göteborgs Stadsteater
Har blivit en trevlig vana att med oregelbundna mellanrum ta sig till Götaplatsen mitt på dagen, för att anmäld se veckans sista föreställning av program som på förhand lockat särskilt. Hyser man ett intresse för nöjeshistorik i allmänhet och vår gedigna revy-tradition i synnerhet, kan man svårligen motstå En till show. Sedan 2010 har syskonen Lotta och Mikael Ramel tillsammans med basisten Backa Hans Eriksson uppträtt cirka fyrahundrafemtio (!) gånger med sin föreställning. Som titeln indikerar är den helt ägnad åt att levandegöra pappa Povels 960 sångtexter. Till låtskatten adderar hans barn ibland egna verser som underfundiga kommentarer.
Sedan ordmakarens död 2007 har syskonen delat ut det av honom instiftade Karamelodiktstipendiet till både självklara och otippade namn. Måhända med tanke på att det finns ett aktivt Povel Ramel-sällskap som är med om att dela ut priset, uttryckte Lotta viss besvikelse över att ingen på fredagens dramatiserade show (fullsatt förstås) var medlem i sällskapet. Alla tre har för övrigt medverkat i Povel-produktioner och Lotta har dessutom regisserat hyllningar för scen.
Lotta har varit skådespelare, regissör och teaterlärare; verksam bland annat på Stockholms Stadsteater och Norrbottensteatern, synts i tv-serier och i filmer som Ted – för kärlekens skull och Falsk som vatten. Hennes nio år äldre bror är sångare, låtskrivare, gitarrist och före detta musikterapeut med ett tiotal album på sitt cv. I egenskap av soloartist under mer än ett halvt sekel och kortvarig medlem i Fläsket Brinner hör han till dels alternativa musikrörelsen, dels en fascinerande psykedelisk fåra. Senaste åren har Mikaels musik fått en renässans genom rekryteringen av en handfull magnifika musiker kallade The bäst band. Påminde honom efteråt att jag recenserat här tre gånger ( dubbel-cd + två strålande spelningar). Även om det citerats ur dem och innehåll delats verkade artisten inte ha koll, något man kanske inte kan begära även om det var snöpligt.
Backa Hans Erikssons karriär sträcker sig inte riktigt lika långt tillbaka som Mikaels. Han har undervisat och samarbetat med åtskilliga svenska storheter live och på skiva från Ulf Lundell och Kajsa & Malena till Helen Sjöholm och medverkan i musikaler, inte minst på 80-talet och framåt. Följaktligen återfinns basisten på ett antal av mina skivor. På meritlistan finns inte bara betydelsefulla basgångar utan arrangemang och producerande. Turnerar sedan närmare tjugo år regelbundet med CajsaStina Åkerström förutom att han driver en egen duo med en blockflöjtist.
Enligt Mikaels innehållsdeklaration reser man in i forntiden. Trion tar fasta på de humoristiska visorna och därmed formuleringar knepiga att få till, vilka kräver just den enorma rutin man besitter. Att Povels allvar, vemod och filosofiska sida bara speglas i förbigående förvånar en smula . Häri skiljer sig En till show från exempelvis Jenny Almsenius drabbande musikföreställning (också den recenserad här). Föreställer mig att det skruvats på repertoar och filats på detaljer för att showen ska kännas fräsch för dem själva, efter ha avverkats hundratals gånger.
Just att sångerna levereras från så nära källan det går att komma tillför självfallet en kittlande dimension. En kul take jag förmodar att aktrisen Lotta initierat, går ut på att göra publiken osäker. Varje moment är sannolikt helt igenom planerat, eller? Konsten är att få det att verka som om spontanitet och nyckfullhet råder. Det mesta sker i lustens lekfulla tecken på och till och med nedanför scen. På så vis bjuds på ingredienser vi kan definiera som Lunchteater, när Lotta låtsas tappa kontrollen. Kan för övrigt tyckas lite udda att ingen pianist inkluderats, även om upplägget förstås funkar.
Lotta som nog inte sjungit så mycket annat än sin fars material, framstår som lika självklar sångare som storebror. Har senaste åren upplevt åtskilliga exempel på goda vokala insatser från skådespelare på scener i Göteborg. Blev däremot smått förbluffad över Backa Hans Erikssons roll. Han inte bara ackompanjerar melodierna Mikael tar fram på sin akustiska gitarr med sin speciella basfiol och därutöver rama in med sin basstämma. I likhet med jazziga basister som Martin Höper och Fredrik Jonsson tar han ton genom att emellanåt sjunga en vers och bilda duettpartner.
Vad får vi då höra av röster vilka behärskar Povels geniala texter som rinnande vatten? Ibland är klyschor oundvikliga. Efter ett inledande medley med egen tillsats levereras en tungvrickande, magnifik dänga. I Povels oefterhärmliga stil har Jazz Me Blues fått heta En trumpet, en klarinett och en gammaldags bas. Samma årgång ur revyn Denna sida upp är Fars fabrik. Mikael framför den ekivoka visan Den lille tecknaren medan Lotta triumferar i enligt utsago Sveriges första rap. Handlar förstås om duo-rimmande-rappen Jag diggar dig där männen sufflerar. Från illustrerade text- och nothäftet Djur i dur hämtas Fulvia fästing framdiktad på melodin till Bellmans Gubben Noach, en nonsenstext att jämföra med det tålamodsprövande upprepandet om kokosnötens ogenomträngliga skal och excellerandet i barbershop featuring basstämma i Var är tvålen. Samtliga ingår i showen som har underrubriken Andra varvet.
I Povels fläta När schlagern dog från mitten av 50-talet används stråken av Backa Hans som då och då effektfullt fyller i med sin basstämma. Efter denna drift med populär genre fortsätts det på den skojfriskt inslagna vägen. Undantaget kommer allra sist. I slutklämmen förändras tonläget nämligen till ljuvligt vemod i Dagen då visorna dör. Har missat nämna två personliga favoriter som gjordes ypperligt. Tänker på mysiga Svensktopps-långköraren Ta av dej skorna (P. Ramel/ B. Wolgers) och den lika suggestiva som komiska Gräsänkling blues tryfferad med ett par egna tillägg av Mikael. Vågar garantera att ingen lämnade 90-års firande teaterhuset besviken.