• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Konklaven – omåttligt stämningsfull, intensiv och fascinerande

16 december, 2024 by Elis Holmström

Konklaven
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 december 2024
Regi Edvard Berger

Det är över ett decennium sedan The Ghost Writer av Roman Polanski hade premiär, ursprungligen en bok författad av Robert Harris. Det var en välregisserad, spännande och klurig thriller som måhända inte var ämnad att skrivas in i filmhistorien, men den bjöd på ett stycke mycket god underhållning. Och på många sätt och vis känns Konklaven som en direkt uppföljare till The Ghost Writer.

Visuellt, tempomässigt och strukturellt skulle de flesta tittare vara ursäktade om de misstänkte att vi har göra med filmiska enäggstvillingar. Flera gånger om är det kusligt likt Polanskis film från 2010, det är samma stadiga, närmast långsamma, berättarteknik som tar små men bestämda steg framåt, samma tryckande stämning och mycket kompetenta skådespel. På senare tid verkar ett antal filmskapare vara fascinerade av att skapa optimal spänning genom att använda sig av ämnen som initialt inte alls verkar lämpa sig för det syftet. I fjol blev kärnfysik till en ren thriller i Christopher Nolans Oppenheimer. David Fincher gjorde kodning och affärsavtal till ett rafflande mästerverk i The Social Network, Konklaven verkar i samma tradition.

Denna gång har vi att göra med något så snustorrt och stelt som en konklav, dvs valet av en ny påve. Det rigorösa och byråkratiska förloppet visas upp ’’i sin fulla glans’’. Detta innebär evighetslånga ritualistiska processer, grubblande och utläggningar om tro och tvivel. Att ens hoppas på att skapa spänning med dessa ingredienser kan tyckas vara lika hopplöst som att äta fettfritt bacon, men otroligt nog hittar regissören Edward Berger, precis som Fincher och Nolan, ett sätt att skapa en tryckkokare och engagera tittaren.

Detta sker genom en otroligt tät och syrefattig atmosfär som ständigt lockar och intresserar. Genom att bokstavligen låsa in och isolera karaktärerna, försätta dem i en oerhört spänd miljö, skapar en intensitet som resulterar i den bästa sortens kammarspel. Kammarspelets viktigaste inslag, som god dialog och vasst skådespel är på sin plats, med en – som alltid, stabil och otroligt återhållsam rolltolkning av Ralph Fiennes som alltid förstått innebörden av det subtila och dämpade kontra det överdrivna och högljudda.

Den instängda och syrefattiga miljön skapar flera plattformar för spänning, det kan vara något så simpelt som ett avslöjande, en hetsig konversation eller upptäckten av ett dokument, allt blir närmast explosivt med filmens täta atmosfär. Därför blir Konklaven snarare en politisk thriller där den danska Den Tredje Makten gör sig påmind, bland annat med ett modernt digitalfoto som besitter en otäck skärpa som målar de gråa och ogästvänliga hallarna och salarna likt grafitmålningar med rakbladsvassa linjer.

Med tanke på det, för de flesta, ointressanta ämnet är det en sann bragd hur regissören Edward Berger lyckas mata publiken med spänning. Det är först i filmens tredje akt som filmen uppvisar tydliga brister, främst genom en rad helt osannolika skeenden som både frustrerar och irriterar och som går i polemik med övriga filmen – som värderar det återhållsamma framför det explosiva. Upplösningen innehållandes en fyndig vändning levereras inte heller riktigt så väl som man hade kunnat hoppats på.

Konklaven är många gånger om omåttligt stämningsfull, intensiv och fascinerande, trots att väldigt lite av värde egentligen utspelas framför publiken, om det inte vore för nämnda final hade detta varit en av årets mer imponerande filmupplevelser.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Sagan om Ringen: Striden vid Rohan – ett hafsverk

16 december, 2024 by Elis Holmström

Sagan om Ringen: Striden vid Rohan
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 december 2024
Regi Kenji Kamiyama

Det är snart ett kvarts århundrade sedan Peter Jacksons första Sagan Om Ringen-film hade premiär. Att påstå att filmtrilogin förändrade liv – bland annat mitt eget, och hela filmindustrin vore närmast en underdrift. Filmerna kan ses som millenniumskiftets version av Star Wars, en filmhändelse så stark och revolutionerade att alla andra storfilmer behövde rätta sig efter trilogins ohyggliga skala, de revolutionerande specialeffekterna och konsten att bibehålla spänning och intresse genom tre filmer.

Men där andra filmserier har kunnat leva vidare och expandera sitt varumärke har Sagan Om Ringen närmast varit latent, trots sin enorma popularitet. Då Jackson återvände till Midgård med sina tre Hobbit-filmer blev resultatet nästan detsamma som då George Lucas gjorde den hårresande dåliga Star Wars-prequel trilogin. Nu senast försökte Amazon i en jättesatsning föra tillbaka Sagan Om Ringen till populärkulturens centrum med Maktens Ringar. Den serien skapade en egen version av Tolkiens sagovärld och som lyckades fånga lite av den magin som originaltrilogin erbjöd.

När nu Warner Bros. bestämt sig för att också försöka ge Sagan Om Ringen nytt liv blir det också genom en prequel, fast i animerat format, mer bestämt anime. Animation har också genomgått en mikrorenässans på senare tid, delvis genom den ökande populariteten av just anime men också den bejublade Netflix-serien Arcane. Att presentera Midgård i ett helt annat format kunde varit ett sätt att skapa en perfekt balans mellan Jacksons magiska originalfilmer och samtidigt karva ut en ny väg framåt. Tyvärr blir mötet mellan öst och väst långtifrån någon euforisk harmoni, istället en bitter påminnelse om att Jacksons originaltrilogi förblir fast i en sorts tidskapsel, evigt perfekt men omöjlig att återskapa.

Warner Bros. själva har inte heller varit alltför självsäkra vad gäller att marknadsföra Slaget Om Rohan. I det material som skickats ut till allmänheten läggs all emfas på att svetsa ihop bilder från de tre spelfilmerna för att understryka kopplingen. Det tyder på en stor osäkerhet, att filmen inte har kraft nog att stå på egna ben, detta onda omen förverkligas också väldigt snart. Den uppenbara osäkerheten genomsyrar varenda sekvens, ständigt görs det klumpiga påminnelser om att vi gör ett återbesök i Jacksons Midgård, både genom små korta slingor av Howard Shores makalösa musik men också miljöer som är identiska med vad som kunde ses i Sagan Om De Två Tornen. Men en imitation är knappast tillräckligt för att engagera. Med tanke på att animation erbjuder andra uttrycksmöjligheter vad gäller dramatik, action och visuell inramning hade det varit synnerligen uppskattat att också låta mer klassiska anime-influenser få ta plats. Vi har i animeserier som Attack On Titan, Jujutsu Kaisen och Demon Slayer sett makalöst storslagna scener men också hänförande action som utklassar flera stora västerländska actionfilmer i sin koreografi och fantasifullhet.

Därför är det närmast paralyserande att konstatera att Slaget Om Rohan, vad gäller det visuella, endast kan beskrivas som medioker – många gånger undermålig. Även om miljöerna är detaljrika och autentiska vad gäller att simulera det vi sett i Jacksons filmer, är karaktärerna platta och inte det minsta uttrycksfulla. Än värre är den faktiska animationen. Trots att filmen använt sig av motion capture-referenser för samtliga karaktärer, hör detta till det stelaste jag sett vad gäller rörelser och flöde. Karaktärerna verkar alla vara drabbade av någon form av allvarlig reumatism i samtliga leder, de rycker fram som en bil som drabbats av återkommande motorstopp. Detta är inte bara visuellt oacceptabelt utan rent distraherande. Utöver detta finns ingen som helst uppfinningsrikedom vad gäller kameravinklar eller klippning, något som det animerade formatet har visat sig så bra att vara innovativ på.

Om det varit den mediokra animationen som stått för den enda åkomman hade det gått att ha överseende. Men även manus – framförallt berättandet, är minst lika stelt och osmidigt. Slaget Om Rohan visar upp de sämsta sidorna av Tolkiens berättande, med otaliga ointressanta sidospår och mikroberättelser som endast de mest fanatiska kan bry sig om. Flera sekvenser och deras upplösningar känns rent ofärdiga, något som tyder på att grundmaterialet varit alltför tunt och viljan till större modifikation inte funnits. Den teatrala dialogen som hos Jackson var fängslande blir här endast klyschig och högtravande.

Vi får inte ens se prov på några episka actionscener där arméer drabbar samman i gastkramande bataljer. Istället är allt destillerat till ett fåtal snustorra fäktningsscener och ett par glädjelösa massekvenser som inte gör något utslag på den episka mätaren.

Slaget Om Rohan kunde varit en perfekt mix mellan det bästa av anime och Tolkiens legendariska världsbygge. Vad vi istället får är ett hafsverk som inte ens hade varit intressant då Sagan Om Ringen hade sin största kulturella relevans. Lägg pengarna på en andra frukost istället.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Fem scener Norén – mycket ångest, mycket alkohol och en hel del skämt om kiss och bajs

14 december, 2024 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Fem scener Norén
Av Lars Norén i urval av Markus Öhrn
Regi, scenografi och kostym Markus Öhrn
Ljus Anton Andersson
Musik och ljud Benjamin Quigley, Fabian Grytt Österman, Andreas Carjar-Danielsson
Mask Nathalie Pujol
Dramaturg Anneli Dufva
Foto Sören Vilks
Medverkande Danilo Bejarano, Thérèse Brunnander, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Peter Järn, Nemanja Stojanović, Rakel Benér Gajdusek och Jakob Öhrman.
Premiär på Dramatens lilla scen 13 december 2024

Groteskt, burleskt, mycket ångest kring sex, kiss och bajshumor och alkohol och alkohol och ännu mer alkohol och en hel del skämt om mentala problem. För min del har jag svårt att skratta åt sådant men humor är individuell och det var många i publiken som skrattade gott.
Denna föreställning är speciell eftersom scenerna spelas upp av skådespelare förklädda till dockor. Därmed försvinner ansiktsuttryck och ögonen kan inte heller tala med blickar eftersom dessa dockmasker hade stora runda konstgjorda ögon, med ögonvitor och lysande blå pupill i mitten.

Fem scener tagna ur olika Norén-pjäser, spelade av skådespelare med masker för ansikte och peruk för hår – så det ser ut som ett spel av dockor i människostorlek. Jag vill lägga till fyra ord i titeln så den blir: fem scener Norén i urval av Markus Öhrn.
Om jag skulle välja fem scener ur Noréns dramer som skulle representera min syn och mina upplevelser av vad Lars Noréns dramer betyder för mig skulle det bli fem helt annorlunda scener. Fast å andra sidan tycker jag att scener förlorar sitt djupa innehåll när de tas bort från sitt sammanhang.

Om man klipper ut ett citat utan att ha dess sammanhang kan citatet självklart få ett helt annan betydelse än det var tänkt att ha när det sades. Det blir samma sak när en scen klipps ut ur från sitt sammanhang. I Markus Öhrn version blir Norens fem små scener groteska, fyllda av skämta om sex, kiss och bajs och mycket alkohol och oändligt mycket ångest. Den första scenen av Öhrns utvalda fem är för mig mycket mer präglad av Ingmar Bergman fast utan den omsorg och medkänsla som Bergman trots allt visar de människor med psykisk sjukdom som han skildrar i sina dramer och filmer.

För mig är dessa fem scener inte ett utval av vad Lars Noréns dramer säger mig. Förmodligen är det däremot Markus Öhrns uppfattning. Och det är självklart inget fel med det. Vi är alla olika och alla är vi unika och därför ser vi dramatik på olika sätt. Denna föreställnings styrka är dess experimenterande. Något liknande har inte visats på en svensk teaterscen på många år. Skådespelarna förvandlas till dockor i människostorlek och måste uttrycka sig med förvrängd röst och med stelare kroppsrörelser än i andra pjäser. Av och till är det som spelas upp på scen som levandegjord tecknad serie, Norén i serietidnings-format.

Markus Öhrn säger i en intervju på Dramatens hemsida:
– Vi försöker inte på något sätt täcka Noréns hela otroliga produktion, utan vi försöker kanske på något sätt skapa en bild av ett liv. Inte Noréns liv, men en kronologi med familj, kärlek, sjukdom, demens och död, saker vi alla kommer att möta i våra liv.

De fem scenerna är hämtande ur följande pjäser:
Scen 1: Hebriana
Scen 2: 3.31.93 Här är Kulturbloggens recension av 3.31.93
Scen 3: 3.31.93.
Scen 4: Så enkel är kärleken
Scen 5: Andante
Utan tvekan är dessa fem scener knasiga, groteska, bisarra, absurda, med många skämt om sexdrifter och alkoholism och psykiska besvär. Men humor och vad vi skrattar åt är individuellt och många skrattade på premiären och hade uppenbart roligt.
Ett högt betyg får föreställningen för hur ljud, musik och ljus var en enastående helhet som bar föreställningen. Skådespelarna måste också få beröm för sina insatser. Att spela förvandlade till dockor kräver en hel del.

Om Markus Öhrn:
Markus Öhrn, regissör och bildkonstnär, gör nu sin första stora uppsättning på en svensk teater, efter att i många år varit uppmärksammad på de internationella scenerna. Nyligen gjorde han till exempel en hyllad uppsättning av Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap på Volkstheater i Wien och hans Phobia på Nowy Teatr i Warszawa har spelat för fulla hus och blivit uvald att medverka på årets teaterbiennal i Venedig. Under våren 2024 hade han också en mycket uppmärksammad separatutställning på Bonniers konsthall – Requiem för Eva-Britt och han erhöll TCO:s kulturpris för 2024. På Dramaten har han tidigare gjort The Unknown, tolv halvtimmeslånga performances av honom själv och inbjudna gäster, som gavs utan någon förhandspresentation till besökarna.

Om Lars Norén:
Lars Norén (1944-2021) är en av den samtida svenska teaterns mest inflytelserika personer. Han slog igenom som dramatiker med pjäserna Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud på tidigt 1980-tal och upphörde därefter aldrig att vara aktuell på svenska scener, eller i media. Han var också verksam som regissör, teaterchef, poet och författare. Hans omfångsrika dagböcker som gavs ut i flera volymer med start 2008 väckte stor uppmärksamhet. Dramaten har spelat mycket av Noréns dramatik sedan Fursteslickaren 1973.

ccccc

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Lars Norén, Teaterkritik

Något för alla i skojfriskt juläventyr – Fabrikens hemlighet på GöteborgsOperan

14 december, 2024 by Mats Hallberg

foton Lennart Sjöberg

Manus: Anders Wängdahl

Musikaliska arrangemang: Per Larsson

Regi: Mattias Emedahl

Scenografi, mask- och kostymdesign: Axel Boberg Ragnerstam

Koreografi: Sara Suneson

Dirigent: Sergej Bolkhovets

Ljusdesign: Niklas Elfvengren

Videodesign: Ludvig Falk

Ljuddesign: Jonathan Andersson

Medverkande: Åke Zetterström, Mia Karlsson, Kataraina Giotas, Daniel Ralphsson, Kristian Lindroos, Petter Eriksson/ Kristoffer Lindroos, Michele Campo/ Johannes Forsberg m.fl

GöteborgsOperans Ungdomskör äldre och Orkester

Från 6 år

Premiär: 12/12 2024 på Stora scen

Spelas till och med 22/12

Hybriden Fabrikens hemlighet lanseras som ett juläventyr för hela familjen. Sånger vilka hör högtiden till inklusive lucia blandas ihop med berättande, signifikant orkestermusik, dramatiska förvecklingar, komiska repliker, scenografiskt bländverk, arior, kul koreografi och inte minst ypperligt sjungande ungdomskör. Blir ett hopkok av spretande idéer från Anders Wängdahl, vars verk utmanar våra föreställningar om en traditionell julberättelse i ord och ton. För musikalentusiaster låter sannolikt namnet bekant. Han har medverkat i en lång rad påkostade musikaler jag sett på samma vida scen, varav minst ett halvdussin recenserats. Vidare ingår Wängdahl i underhållningsgruppen Duratrion, har skrivit och regisserat Rakel och Oraklet, medverkat i julshower och gör egen musik. För att vara helt uppriktig har han fått alltför fria tyglar denna gång, mitt i den skruvade skildringen sitter jag nämligen och nickar till några gånger.

Efter en ouvertyr signerad Tjajkovskij introduceras vi för vad som komma skall. Den lika reslige som stiligt ekiperade ciceronen är Åke Zetterström, tillika vaktmästare några steg längre in i berättelsen. Första raderna ur Viktor Rydbergs i särklass mest spridda dikt reciteras, fast med lokal blinkning. Manus strösslar med den typen av referenser och ironier som förmodligen går den yngsta publiken förbi, de som behöver sitta på kuddar för att ha skaplig sikt.

Vi får veta att intågande luciakör utgörs av en skolklass som samlar in pengar till en resa. Sista stoppet på turnén har de komna till en öde fabrik hamnat på villovägar. Oklart vad som brustit i kommunikationen. Ovan nämnde vaktmästare släpper in dem och visar runt. I det fördolda tycks ändå olika märkliga verksamheter uppstå. Ur den välklingande kören frigör sig ett par figurer vilka kommenterar den fantasifulla värld man kommer i kontakt med. Här har Wängdahl lagt in ett antal repliker riktade till tonåringar. De speglar att han snappat upp hur ungdomar konverserar på nätet och i chattar. En eller flera generationer äldre premiärpublik roas nog mer av ymniga förekomsten av sjungande dialekter (norrländska, finlandssvenska etc.)

En minst sagt udda varelse är den New Age-aktiga drömsamlare Mia Karlsson gestaltar.. Hon påminner om en reinkarnation ur hippie-kollektivet i Hair och brister till och med ut i hit från musikalen. Helt klart berättelsens festligaste figur. Runt sig har hon en uppfinnare, en kvinnlig rimsmed och föga förvånande tillverkas på det underliga stället en tomte. Mest uppseendeväckande är förstås den flera meter höga drakkonstruktionen manövrerad av teknisk personal, som inte blir synliga förrän på slutet. Scenografin är sannerligen ett färgglatt ögongodis inramat av rörsystem och med apparater och mätare som låter och sprider rök.

Föreställningen pågår i cirka sjuttio minuter och inte oväntat finns ett inbyggt extranummer. Orkestern excellerar i en repertoar där klassiska julsånger interfolieras med musik från barocken. Minns jag rätt kläs åtminstone Schubert i ny dräkt, hottas till rejält. Andra tonsättare som fått bidra är Mozart, Johann Strauss d.y, Haydn, Dvorák, Bizet, Händel och operett-kungen Offenbach.

Har stor behållning av den ungdomliga kören. Hur de rör sig i samlad tropp och som individer. Olika sinnesstämningar ageras ut med imponerande trygghet. Viktigast parametern är givetvis den vokala förmågan, den behärskas fullt ut. Glädjen i att sjunga för oss går inte att ta miste på. Jag hade garanterat blivit rörd om en näpen barnkör medverkat, fast detta alternativ fungerade tillfyllest.

I egenskap av närmast framtrollad tomte blir Kristian Lindroos en glädjespridare vars uppenbarelse vänder skeendet till ett ofrånkomligt lyckligt slut, en förhoppning om att alla i publiken kan få fira jul tillsammans med andra. I uppdraget ligger en knappast avundsvärd uppgift, att tolka O, Helga Natt (Adams julsång). Utan att försöka sig på att imitera Jüssi, Håkan eller den Tommy jag hänfördes av senast i somras görs en praktfull, om än lite anspråkslösare tolkning. Den största enskilda bedriften stod istället mezzosopranen Katarina Giotas för genom sin aria. Som förhoppningsvis framgått fanns inslag att ta med sig för alla målgrupper i en musikalisk julberättelse vars innehåll växlar mellan att vara stämningsfullt, skojigt och spännande.

Arkiverad under: Scen, Toppnytt

Filmrecension: Kraven The Hunter – oinspirerad, själlös

13 december, 2024 by Elis Holmström

Kraven the Hunter
Betyg 1
Svensk biopremiär 13 december 2013
Regi J.C. Chandor

Sony och deras försök att ta en del av den massiva framgångssagan som är Marvel Studios och deras MCU når nu ytterligare en bottennotering med Kraven The Hunter. 2024 har varit ett prövningens år för Sony och deras rumphuggna Spider-Man-filmer utan Spider-Man, som endast kan nyttja antagonister och bifigurer från den legendariska superhjälten men inte superikonen själv.

Detta har lett till nedbantat skräp som på alla sätt och vis försöker göra en höna av en fjäder. Alltifrån ultrakalkonen Morbius till årets monstruösa pina Madame Web, en film så usel att den inte ens förtjänade ett betyg. För ett par månader sedan hade Venom The Last Dance premiär, även den ett kolossalt fiasko som kändes slarvigt, påskyndat och fullkomligt ointressant.

När det nu blivit dags för den – vanligtvis, duktiga Aaron Taylor-Johnson att ta sig en ännu en klassisk Spider-Man antagonist skjuter Sony och regissören J.C. Chandor ut bröstet och menar stolt att detta är en vuxnare film, försedd med en hög åldersgräns. Åldersgränsen borde utlova inte bara än mer brutalt våld utan även en mer komplex berättelse som – likt serietidningarna i vilka Kraven medverkar, dyker djupt ned i dennes psykologi och där den mentala kampen är minst lika rafflande som den fysiska. Men de där tankarna om eventuell potential är bara att skicka ned i förbränningen. Kraven The Hunter är ännu en gång ett bevis på att Sony har ett mål med sin satsning, nämligen att sakta men säkert göra allt som är Spider-Man relaterat närmast radioaktivt vad gäller spelfilm.

För precis som Madame Web och Morbius är Kraven The Hunter en oinspirerad, själlös och fullkomligt glädjelös historia som bygger hela sitt fundament på klyschor och klichéer. I ärlighetens namn är det svårt att ens författa en recension, hela åbäket kan bäst beskrivas som dravel kryddat med urusla specialeffekter och ett manuskript som är träigare än ett IKEA-lager. Att filmen försenats med nästan två (!?) år är föga förvånande då det som presenteras tangerar att knappt kunna kategoriseras som spelfilm. Manuskriptet är en frånstötande sörja som likt en sömnig zombie stapplar fram genom ett träsk av idiotisk berättarteknik, värdelös struktur och skådespelare som alla ber om nåd. Aaron Taylor-Johnson som vanligtvis brukar bjuda på stabilt skådespel bjussar här på två saker i överflöd, grymtande och evighetsscener där han visar upp sin vältränade kropp. Vad gäller substantiellt skådespel är den delen försvinnande liten för att inte säga obefintlig. Ariana DeBose ser ut att vilja fly inspelningen med gråten i halsen. Russel Crowe rosslar hejdlöst och verkar lika road som då han spelade Henry Jekyll i The Mummy med Tom Cruise. Men nämnda aktörer klarar sig fint då de ställs bredvid det så kallade skådespeleriet som Christopher Abbott och Alessandro Nivola demonstrerar. Båda dessa herrar bör efter sina insatser här se sig om efter att ingå i ett vittnesskyddsprogram med tanke på de oförätter som de utsatt filmmediet för.

Den höga åldersgränsen till trots är de faktiska actionscenerna patetiska. Även om det spills blod framstår det artificiellt och ihåligt. Det är precis som då Zack Snyder släppte sin barnförbjudna version av Batman V. Superman, då det lagts till artificiellt blod som fick varje actionscen att likna ett fanprojekt på internet. Ingenting framstår det minsta genuint, de många avrättningarna är lika uppseendeväckande och chockerande som ett besök på julottan. Att specialeffekterna dessutom endast kan beskrivas som groteska gör det inte mycket bättre.

Som kronan på verket har Kraven The Hunter en dialog som måste hämtats rakt ur filmhelvetet. Här finns repliker och kommentarer som utan tvekan kan stoltsera med att vara några av de sämsta och mest forcerade som skådats i filmhistorien. J.C. Chandor gör inte ens ett försök att få filmen att verka sammanhållen eller det minsta logisk, detta är ett virrvarr av usla sekvenser som satts ihop till ett brölande, frånstötande fult och hejdlöst tråkigt monster.

Att ännu en fantastisk karaktär har dräpts av ren och skär inkompetens av Sony Pictures och deras kolossala klåfingrighet får blodet att koka, samtidigt går det inte att undkomma att känns viss medkänsla för alla inblandade. Ingen kan egentligen skratta åt något såhär förundransvärt uselt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 164
  • Sida 165
  • Sida 166
  • Sida 167
  • Sida 168
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in