Manus: Anders Wängdahl
Musikaliska arrangemang: Per Larsson
Regi: Mattias Emedahl
Scenografi, mask- och kostymdesign: Axel Boberg Ragnerstam
Koreografi: Sara Suneson
Dirigent: Sergej Bolkhovets
Ljusdesign: Niklas Elfvengren
Videodesign: Ludvig Falk
Ljuddesign: Jonathan Andersson
Medverkande: Åke Zetterström, Mia Karlsson, Kataraina Giotas, Daniel Ralphsson, Kristian Lindroos, Petter Eriksson/ Kristoffer Lindroos, Michele Campo/ Johannes Forsberg m.fl
GöteborgsOperans Ungdomskör äldre och Orkester
Från 6 år
Premiär: 12/12 2024 på Stora scen
Spelas till och med 22/12
Hybriden Fabrikens hemlighet lanseras som ett juläventyr för hela familjen. Sånger vilka hör högtiden till inklusive lucia blandas ihop med berättande, signifikant orkestermusik, dramatiska förvecklingar, komiska repliker, scenografiskt bländverk, arior, kul koreografi och inte minst ypperligt sjungande ungdomskör. Blir ett hopkok av spretande idéer från Anders Wängdahl, vars verk utmanar våra föreställningar om en traditionell julberättelse i ord och ton. För musikalentusiaster låter sannolikt namnet bekant. Han har medverkat i en lång rad påkostade musikaler jag sett på samma vida scen, varav minst ett halvdussin recenserats. Vidare ingår Wängdahl i underhållningsgruppen Duratrion, har skrivit och regisserat Rakel och Oraklet, medverkat i julshower och gör egen musik. För att vara helt uppriktig har han fått alltför fria tyglar denna gång, mitt i den skruvade skildringen sitter jag nämligen och nickar till några gånger.
Efter en ouvertyr signerad Tjajkovskij introduceras vi för vad som komma skall. Den lika reslige som stiligt ekiperade ciceronen är Åke Zetterström, tillika vaktmästare några steg längre in i berättelsen. Första raderna ur Viktor Rydbergs i särklass mest spridda dikt reciteras, fast med lokal blinkning. Manus strösslar med den typen av referenser och ironier som förmodligen går den yngsta publiken förbi, de som behöver sitta på kuddar för att ha skaplig sikt.
Vi får veta att intågande luciakör utgörs av en skolklass som samlar in pengar till en resa. Sista stoppet på turnén har de komna till en öde fabrik hamnat på villovägar. Oklart vad som brustit i kommunikationen. Ovan nämnde vaktmästare släpper in dem och visar runt. I det fördolda tycks ändå olika märkliga verksamheter uppstå. Ur den välklingande kören frigör sig ett par figurer vilka kommenterar den fantasifulla värld man kommer i kontakt med. Här har Wängdahl lagt in ett antal repliker riktade till tonåringar. De speglar att han snappat upp hur ungdomar konverserar på nätet och i chattar. En eller flera generationer äldre premiärpublik roas nog mer av ymniga förekomsten av sjungande dialekter (norrländska, finlandssvenska etc.)
En minst sagt udda varelse är den New Age-aktiga drömsamlare Mia Karlsson gestaltar.. Hon påminner om en reinkarnation ur hippie-kollektivet i Hair och brister till och med ut i hit från musikalen. Helt klart berättelsens festligaste figur. Runt sig har hon en uppfinnare, en kvinnlig rimsmed och föga förvånande tillverkas på det underliga stället en tomte. Mest uppseendeväckande är förstås den flera meter höga drakkonstruktionen manövrerad av teknisk personal, som inte blir synliga förrän på slutet. Scenografin är sannerligen ett färgglatt ögongodis inramat av rörsystem och med apparater och mätare som låter och sprider rök.
Föreställningen pågår i cirka sjuttio minuter och inte oväntat finns ett inbyggt extranummer. Orkestern excellerar i en repertoar där klassiska julsånger interfolieras med musik från barocken. Minns jag rätt kläs åtminstone Schubert i ny dräkt, hottas till rejält. Andra tonsättare som fått bidra är Mozart, Johann Strauss d.y, Haydn, Dvorák, Bizet, Händel och operett-kungen Offenbach.
Har stor behållning av den ungdomliga kören. Hur de rör sig i samlad tropp och som individer. Olika sinnesstämningar ageras ut med imponerande trygghet. Viktigast parametern är givetvis den vokala förmågan, den behärskas fullt ut. Glädjen i att sjunga för oss går inte att ta miste på. Jag hade garanterat blivit rörd om en näpen barnkör medverkat, fast detta alternativ fungerade tillfyllest.
I egenskap av närmast framtrollad tomte blir Kristian Lindroos en glädjespridare vars uppenbarelse vänder skeendet till ett ofrånkomligt lyckligt slut, en förhoppning om att alla i publiken kan få fira jul tillsammans med andra. I uppdraget ligger en knappast avundsvärd uppgift, att tolka O, Helga Natt (Adams julsång). Utan att försöka sig på att imitera Jüssi, Håkan eller den Tommy jag hänfördes av senast i somras görs en praktfull, om än lite anspråkslösare tolkning. Den största enskilda bedriften stod istället mezzosopranen Katarina Giotas för genom sin aria. Som förhoppningsvis framgått fanns inslag att ta med sig för alla målgrupper i en musikalisk julberättelse vars innehåll växlar mellan att vara stämningsfullt, skojigt och spännande.