• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Mr Nobody Against Putin – unik, imponerande och modig dokumentär

6 juni, 2025 by Rosemari Södergren

Mr Nobody Against Putin
Betyg 5
Svensk biopremiär 6 juni 2025
Av David Borenstein och Pavel Talankin

En unik, imponerande och djupt berörande dokumentär om en modig rysk lärare som filmar den massiva propagandan som skolbarn i Ryssland utsätts för sedan den ryska invasionen av Ukraina.
“Krig vinns inte av befälhavare, utan av lärare.” Ett citat av den ryska presidenten Putin i filmen. Ett faktum som visas så tydligt att det inte går att glömma denna film. Den ligger kvar inom mig och jag kan inte inte sluta tänka på den. Den är skrämmande och den är så välgjord att det nästan är svårt att tro att det är en dokumentär: Hur kan ett land bli så styrt av propaganda och hur är det möjligt att strypa människors yttrandefrihet så totalt.

Pavel Talankin är lärare i en mindre ort i Ryssland. Hans främsta uppgift i skolan är att filma allt, han är ansvarig för skolans videoinspelningar. I början av filmen får vi se några klipp från skolans vardag och vi får se ungdomar som är nyfikna på omvärlden och en ung pojke som får en McDonalds-tröja i present då han gillar den amerikanska snabbmats-firman. Scener som blir omöjliga att filma efter krigsutbrottet.

Putin såg inte bara till att anfalla Ukraina militärt, han ger också order om att alla skolor ska införa flera olika former av propaganda. Kriget förändrar människors vardag på många sätt och alla åldrar, till och med de yngsta skolbarnen blir starkt påverkade. Olika former av vad Putin kallar upplysningsverksamhet men som är ren hjärntvätt, manipulation, indoktrinering, desinformation om Ryssland och kriget ingår efter order uppifrån i skolornas vardag. Alla dessa informationsinsatser tar tid från skolans övriga verksamhet och för med sig att skolbarnens övriga kunskaper blir sämre. Efter något år startas dessutom ett ungdomsförbund där barnen med röda halsdukar ska drillas i rysk nationalism. Skolbarn får besök av militärer och får lära sig att marschera får lära sig, att hantera granater och sjunga uppmuntrande sånger till soldaterna. En person kommentar ungdomsförbundet: ”Förut hade vi ett sådant under kommunismen, men nu är förbundet inte ens till för en ideologi utan enbart för att hylla en person, Putin.”

Det finns protester mot kriget runt om i Ryssland. Vi får se filmklipp från några av dessa i dokumentären. Men med tiden påverkas människorna och allt färre vågar säga kritisera Putin eller kriget. Det märks också tydligt i den lilla orten där Pavel Talankin bor. Flera av skolbarnen och personalen har anhöriga som är inkallade i kriget och många har också syskon eller andra närstående som dör i fronten. Vi får höra en inspelning från en begravning. Det är förbjudet att spela in på film, men ljudupptagningen gick att göra.

Pavel Talankin hade till slut inget val. För att överleva måste han fly från Ryssland. Jag är så imponerad av vad han åstadkommit. Denna dokumentär är en modig film som låter oss få vara en fluga på väggen ett tag och se hur en folk blir hjärntvättad och fråntaget sina mänskliga rättigheter som yttrandefrihet.

Mr Nobody Against Putin av David Borenstein och Pavel Talankin hade premiär på Sundance Film Festival 2025, där den vann World Cinema Documentary Special Jury Award.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Pavel Talankin, Putin

Filmrecension: From The World Of John Wick: Ballerina

5 juni, 2025 by Elis Holmström

From The World Of John Wick: Ballerina
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 juni 2025
Regi Len Wiseman

Att skapa modern och identifierbar så kallad franchise/varumärke på film är idag svårare än någonsin även om den västerländska filmindustrin gjort tappra – och mindre, tappra försök. Att idag få fotfäste och vara associerad med en specifik ingrediens eller vara en garant för kvalitet är det mål de flesta kommersiella filmer strävar efter. Att också kunna bygga ett helt universum, så som Marvel gjort, är också något av en önskedröm.

John Wick har sedan den – enligt mig, överskattade första filmen, lyckats bygga ett varumärke som attraherar publiken och som genom sin relativt låga budget lyckats bli otroligt lukrativt ekonomiskt. När nu Keanu Reeves börjat vackla och i intervjuer sagt att hans knän och kropp inte klarar av mer sparkar, hopp och skottlossningar har det blivit dags att skapa den ökända spin-offen. Det vill säga en film som utspelar sig i samma universum och som innehåller kraftiga referenser till samt karaktärer från de ursprungliga filmerna.

From The World Of John Wick: Ballerina är – som titeln avslöjar, inte bara något diskret sidospår. Filmen utgår från att publiken är väl införstådd och medveten om filmseriens alla egenheter, ingrodda skämt och multum av referenser som bara får de mest hängivna att ropa av glädje. Att det finns minimal tilltro till att filmen skulle klara sig utan det ’’narrativa’’ skelettet från John Wick är inte heller förvånande. Ballerina påstås ha gjorts om från grunden i och med att seriens kreativa huvudman Chad Stahelski ska ha varit mycket missnöjd med det jobb Len Wiseman utfört, något som gjort att filmen stöpts om rejält och att stora doser action adderats.

Ett beslut som nu efterhand måste ses som klokt då allt som inte är skottlossningar, förödande hårda slag eller allmän massaker måste kategoriseras som fullkomligt odrägligt. John Wick har förvisso aldrig försökt vara något annat än grandiosa uppvisningar i hur människor på snabbaste sätt kan skickas till en närmaste kyrkogård. Allt däremellan har varit dramaturgiskt tveksamma sekvenser där skådespelare häver ur sig ödesmättade repliker och försöker etablera en minst lika överspänd mytologi gällande de olika personerna och organisationerna. Men i Ballerina når dessa passager en gränslöst låg nivå. Flera sekvenser menade att ge någon form av emotionell vikt är miserabelt utförda. Berättelsen är trots sin enkelhet en komplett röra och karaktärsarbetet är ungefär lika djupt och finkänsligt som det i en reklamfilm för hushållspapper.

Trots att Ballerina har en förhållandevis bra ensemble med skådespelare som kan sitt yrke kan inget överleva då personregin är apokalyptisk. Ana De Armas fortsätter att agera utan liv eller nyanser, hennes försök att skifta mellan olika känslolägen är detsamma som att se på en bil med en trasig växellåda. Den duktige Gabriel Byrne gör en likblek roll som en följd av att hans antagonist är lika minnesvärd som maskrosor på en äng. Norman Reedus dyker upp och är snabbt borta. Sedan har vi Keanu Reeves som återvänder till sin ikoniska roll, denna gång stelare, tröttare och mer död än någonsin. Faktum är att Reeves insats tangerar att slå hans horribla agerande i Francis Ford Coppolas adaption av Bram Stokers Dracula, något som får ses som otroligt.

Men det finns också inslag som räddar Ballerina från undergång. För ännu en gång har vi att göra med actionscener som är svåra att värja sig ifrån. Faktum är att det vi får se prov på här är avsevärt mer brutalt och fysiskt än något från John Wick-serien. Här finns en hisnande hänsynslöshet som leder till obeskrivligt våldsamma avrättningar där kroppsdelar och ansikten lemlästas och tillintetgörs. Något som adderar till denna mer närgångna känsla är att ljuddesignen har uppdaterats rejält. Det här är en av de mest explosiva och imponerande ljudmixningarna på länge, varje slag känns som åska och varje knäckt ben får publiken att grimasera.

Förutom den adderade brutaliteten visar serien att den har har kvar sin morbida uppfinningsrikedom vad gäller att presentera avrättningar och våld. Här finns ett par sanslösa actionscener som rör sig mellan obehag, komik och extas. Framförallt finalen känns som en enda lång hyllning till det tyska metalbandet Rammstein, där vi får se eld, flammor och explosioner.

Som film betraktat är Ballerina nästintill värdelös, med stelt skådespel, erbarmlig regi och noll sinne för humor. Men här finns ett underhållningsvärde och en potential som gärna får utforskas i en uppföljare, tills dess kanske Ana De Armas också tagit skådespelarlektioner …

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Recension av tv-serie: Saknad, aldrig glömd 6 – är en av de bästa kriminalserierna som finns att se just nu

5 juni, 2025 by Rosemari Södergren


Foto Sam Taylor

Saknad, aldrig glömd 6
Betyg 5
Premiär första avsnittet 24 maj 2025 på SVT
Skapad av Chris Lang
I rollerna Sinéad Keenan, Sanjeev Bhaskar, Myanna Buring, Elham Ehsas, Maximilian Fairley, Victoria Hamilton m.fl.

Saknad, aldrig glömd – En av många efterlängtad brittisk kriminalserie har till många glädje kommit med en ny, sjätte säsong. Åter igen får Londonpoliserna Sunny och Jess ta itu med att hitta mördaren till ett mord begånget flera år tidigare. Mänskliga kvarlevor hittas i Whitney Marsh, ett träskliknande område. Seriens skapare har lyckats med något mycket sällsynt: efter fyra säsonger togs huvudpersonen DCI Cassie Stuart, spelad av super-charmiga och briljante Nicola Walker, bort ur serien. Ersättaren som trädde in i säsong 5 blev Sinéad Keenan, som spelar DCI Jessica ”Jessie” James och det kompletterades med att Cassie Stuarts sidekick DI Sunil ’Sunny’ Khan (spelad av duktiga Sanjeev Bhaskar) fick mer utrymme. Att Sunny fått ta för sig mer i bild och handling har seriens mått bra av.

Den första säsongen med Jessica James var inte lika bra som de tidigare fyra med Nicola Walker men nu till denna sjätte säsong har seriens skapare och dess regissörer lyckats få till en imponerande säsong som når upp till samma höga kvalitet som de fyra första säsongerna. Karaktärerna har fördjupats och deras relationer väcker engagemang. Ett skäl är absolut att Sunny Khan fått mer plats och större tyngd i handlingen.

Denna nya säsong har sex avsnitt vilket blir alldeles perfekt. De mänskliga kvarlevorna som hittats visar sig vara från en man, Gerry, som var högerextremist och våldsam. Det fanns många som är misstänkta som mördare och kan haft sina skäl att vilja döda Gerry.

Denna serie är en av de i särklass bästa kriminalserierna och som många brittiska tv-serier bygger den höga kvaliteten på en rollista med en lång rad duktiga brittiska skådespelare. Dess stora styrka ligger i att det egentligen inte är mycket brottet och dess lösning som är det viktiga. Serien skildrar människor som möter utmaningar och svårigheter och agerar högst mänskligt. Det är ingen som är genuint ond, ingen är bara god. Allt skildras med djup och människornas handlingar är trovärdiga. Detta är en av de bästa kriminalserierna som finns att se just nu på streaming eller om man så föredrag att titta efter tv-tablån.

Seriens titel på engelska – Unforgotten – klingar för övrigt mycket bättre än den svenska titel. Svensk Krim har mycket att lära av de bästa brittiska som Saknad, aldrig glömd.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV-serier Taggad som: Kriminalserie, Recension av tv-serie, Sanjeev Bhaskar, SVT Plau, SVT Play, TV-serie, Unforgotten

Filmrecension: Efter sagolandet – en minnenas kavalkad som sätter igång många tankar och känslor

3 juni, 2025 by Rosemari Södergren


https://kulturbloggen.com/wp-content/uploads/2025/06/eftersagolandet.jpg

Efter sagolandet
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 juni 2025
Regi Kirsi Nevanti

En briljant gripande skildring av Sverige som kanske till och med är smartare än filmskaparna inser. Vi får möta olika människor och öden i Sverige under under åren 2019-2022, tre år som varit omvälvande i Sverige. Mycket sägs under ytan, genom att vi själva minns, känner och tänker.

I dokumentärens början möter vi en dam från Sölvesborg som gnäller över att kommunens politiker inte köper in modern konst utan enbart satsar på etablerad äldre konst. Det skrämmer mig att någon kan ödsla energi och gnäll på något sådant när barn och ungdomar dör i gängvåld i Sverige. Kan vi få perspektiv och proportioner, tack. Men inledningen får ett tydligt svar, ett starkt genmäle, i avslutningen. För övrigt undrar jag vad det gör om en av Sveriges 290 kommuner inte köper inte konst av nutida konstnärer utan bara äldre, etablerad konst? Vad gör det i det stora hela? Är det inte positivt att se äldre konst också?

Vi möter människor mitt i pandemin, skolstrejkerna mot klimatförändringarna, Putins anfall mot Ukraina, svensk panikrusning till Nato. Det är en film som väcker upp en kavalkad av minnen. Filmen är långt ifrån objektiv, men med det starka slutet blir det en stark helhet. Denna minnenas resa genom tre år i Sverige bjuder på fantastiskt foto med isigt vatten, fiskelägen och både stad och landsbygd fast med en rejäl övervikt av lantliga och havsnära miljöer.

Kvinnan från Sölvesborg som är upprörd över hur konstinköpen går till får också stå oemotsagd i sin kritik av en del av restriktionerna kring covid, där hon kritiserar att kommunen inte vill ta emot invånare från Sölvesborg som smittats av covid på ett sjukhus på en annan orts sjukhus, vilket kan vara ett beslut för att skydda sköra äldre i Sölvesborg. Det är ett av många uttalanden av olika personer i filmen som får stå helt oemotsagda och utan någon fördjupande förklaring.

I en scen tas en nyhetsbevakning upp från ett storbråk i Linköping mellan högerextremister som bränner en koran och motdemonstranter. Det är lite bisarrt att koran-brännaren och dennes anhang kallas extremister medan motdemonstranterna som slåss och attackerar inte alls kallas extremister, fast de försvarar en ideologi där kvinnor inte har samma rättigheter som män, där kvinnor inte ens får gå in i moskéer genom samma dörr som män. Är inte båda sidor extremister? Båda sidor drivs av hat. Ja denna dokumentär sätter fingret på mycket som hänt och händer.

Under dessa år, 2019-2022, började Migrationsverket att strama åt och skära ned på uppehållstillstånd. En kvinna som är engagerad för att stödja asylsökande kritiserar Migrationsverkets hårdare, nya restriktivare linje. Det gör att dessa människor som nekas asyl söker vidare i land efter land i Europa. Det är konstigt eftersom det finns en överenskommelse mellan EU-länderna att alla som söker asyl ska göra det i det första landet de kommer till och inte ska kunna söka i land efter land. Det är flera sådana saker som inte tas upp ur olika aspekter. Jag kan sakna det. Men samtidigt gör det att alla som ser filmen tillsammans med någon eller några kan prata om de olika frågorna efteråt – och det är viktiga frågor som tas upp, mycket viktiga.

En berörande scen är mötet med en asylsökande mamman med dotter från Afghanistan som verkar fått nej till att stanna i Sverige. Det är jättekonstigt. Om det är några som förtrycks, som är helt ofria, är det kvinnor i Afghanistan. När en kvinnan lyckas fly därifrån förstår jag inte hur Migrationsverket kan säga nej. Denna dokumentär sätter igång många känslor och tankar. Jag tror ingen kan se denna film utan att ha mycket att diskutera efteråt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Migrationsverket, Pandemin, Putin

Filmrecension: Young Hearts – imponerande

3 juni, 2025 by Ulf Olsson

Young Hearts
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 juni 2025
Regi Anthony Schatteman
Rollerna Lou Goossens som Elias, Marius de Saeger som Alexander, Saar Rogiers som Valerie, Emilie De Roo som Elias mamma, Geert Van Rampelberg som Elias pappa och Dirk van Dijck som Elias morfar.

Elias som är 14 år bor på den belgiska landbyggden tillsammans med sin familj. En dag flyttar Alexander som är lika gammal in i huset mittemot. Det visar sig att de går i samma klass. De börjar umgås och deras vänskap blir starkare och starkare. När de under en cykeltur stannar till börjar Alexander berätta om sin första kärlek och säger att kärlek är världens bästa känsla. På Elias fråga vem hon var svarar Alexander att det var en han. Det får Elias att oroligt börja fundera över sina framväxande känslor för den nya vännen och jämföra de nya känslorna med sina känslor för Valerie som han ser som sin flickvän. Efter den första korta kyssen, som Alexander tar initiativ till, börjar Elias funder över vem han egentligen är och vad han ska göra med alla sina känslor som bara väller fram. Särskilt svårt blir det när den fest som han har planerat att gå till tillsammans med Valerie börjar närma sig. Nu vill han hellre gå med Alexander och klä ut sig tillsammans med honom.

Det han börjar känna för Alexander är något helt annat än vad han känner för Valerie. Är det världens bästa känsla, hans först riktiga kärlek. Det slutar trots allt med att han går på festen tillsammans med Valerie. Men Valerie märker mer och mer att Elias distanserar sig från henne och att det är något mellan Elias och Alexander.

Allt ställs på sin spets när han följer med till Alexanders släktingar i Bryssel och Alexander presenterar honom som sin pojkvän. Elias som blir både glad och rädd vågar inte visa kärleken till Alexander öppet för andra i byn. Alexander undrar om Elias skäms för honom och drar sig tillbaka. Även Valeria drar sig undan. Elias blir tystare och tystare och irriterad på allt och alla. Mamman försöker prata med honom men möts bara av tystnad. Efter ett bråk med familjen, särskilt med pappan, flyr Elias till sin morfar som bor på landet. Morfar märker också att det är något som inte är som de brukar vara. Särskilt som Elias säger att han helst vill försvinna och dö. Morfar föreslår att Elias ska bo några dagar hos honom och att de ska vandra i Ardennerna där morfadern brukade vandra med sin fru, Elias döda mormor. När Alexander frågar morfadern om han saknar sin fru svarar han, jag gör det varje dag. Samtalet gör att Elias försiktigt vågar börja berätta om sina känslor för Alexander och hur svårt det är för honom att känna så samtidigt som det är det enda han vill. Morfar säger att han inte skall tänka för mycket utan att han bara ska njuta av sina känslor, att han ska vara glad för att han kan känna så.

När de återvänder hem möter Elias mamma och bror dem vid tåget. Under bilfärden hem ber Elias plötsligt sin mamma att stanna bilen. Uppmuntrad av sin morfar berättar han om sina känslor för Alexander och att han inte kan låta bli att känna så trots att han försöker ändra på sig och intala sig själv att det är Valerie han älskar. Mamman sätter sig i baksätet tillsammans med Elias, kramar honom och säger, du ska inte ändra på dig, vi älskar dig, vi är stolta över dig.

Några dagar senare är det skördefest i byn. Med tvekan går Elias dit tillsammans med några vänner. Alexander verkar inte vara där, men efter en stund får Elia syn på honom och söker upp honom med tveksam beslutsamhet.
Det är en vacker film om dem första kärlekens i de tidiga tonåren. Det handlar om att söka sin identitet bortom skuld och skam och om hur man skall förhålla sig till andra. Den handlar om att möta sina egna fördomar snarare än andras.

Kärlek är helt enkelt kärlek, hur skulle det kunna vara något annat. Elias och Alexanders insatser som skådespelare är imponerande. I de trovärdiga rörelserna mot och från varandra, närhet och avstånd. Deras ansiktets minspel, känslouttryck och känslospel. En av filmens styrkor är det vackra fotot över det belgiska landskapet, det är nästan som om man som åskådare tycker att man är där.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Young Hearts

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 122
  • Sida 123
  • Sida 124
  • Sida 125
  • Sida 126
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in