• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Is This Thing On? – blek och medelmåttig historia

26 februari, 2026 by Elis Holmström

Is This Thing On?

Is This Thing On?
Betyg 2
Svensk biopremiär 27 februari 2026
Regi Bradley Cooper

Då Bradley Cooper regisserade Maestro, den filmiska biografin kring mästerdirigenten Leonard Bernstein, fanns det en del kritiska röster kring att den relativt nyblivna regissören – Cooper är fortfarande mest profilerad för sitt skådespeleri, blivit alltför hungrig efter att hålla tacktal på Oscarsgalan. Att filmen var skräddarsydd för ära och priser, inte mycket mer. Coopers nya film är långtifrån så grandios som Maestro eller den närmast klassiska nyversionen av A Star Is Born med Lady Gaga, det är en enklare och mer rak film som sätter ribban avsevärt lägre. Att inte ta i ifrån tårna och satsa på första plats i prisceremonin är förvisso ödmjukt men långtifrån detsamma som en lyckad film.

För även om ambitionerna är aningen mer dämpade denna gång, är detta en film som ämnar att visa Coopers förmåga vad gäller personregin och att regissera något som många gånger liknar filmad teater. Beklagligt nog är varken manus eller regi stark nog för att imponera, än mindre intressera. Skilsmässor inom genren drama är nästan lika förkommande som explosioner i actionfilmer, det är spända, hetsiga och i många fall verbalt våldsamma historier som kan vara oemotståndliga att bevittna i all sin brutalitet och hänsynslöshet. Ingen kan ha undgått att stå andlös i scenen då Adam Driver och Scarlett Johansson mer eller mindre släppte lös ett inferno i Noah Baumbachs Marriage Story. Cooper väljer dock att inte grotta ned sig alltför mycket i det mörka och smutsiga då relationer imploderar, istället vill han kanalisera och imitera filmskapare som Woody Allen där dialogen är rapp och där det finns en underfundig kaotisk humor vad gäller relationerna vi får stifta bekantskap med.

Allt detta hade varit utmärkt om det inte varit för att det nämnda manuskriptet – men också Coopers regi, är otillräckligt för att ge näring och kraft till de mest centrala delarna. Berättelsen som – till stor del, baseras på en episod ur den skotska komikern John Bishops liv, är alltför enkel och ointressant. Ståupp-komikens – påstått, livsbejakande kraft som ger Will Arnett ny livsenergi är platt vad gäller presentation, och skämten har ungefär samma dimension som en pizzabotten.

Filmen har också svårt att hitta ett fokus, vi kastas mellan scener och karaktärer men inget förankras i något som känns värdefullt. Kanske än mer förödande är att Will Arnett och den fantastiska Laura Dern trots individuellt solida insatser, har ytterst tveksam kemi som bäst kan beskrivas som labil, inte magnetisk som den borde – samt måste, vara. En film som utgår från problematiska relationer behöver också ha dialog som kan fängsla. Manuset som skrivits av Cooper, Arnett samt Mark Chappell är till stor del berövat på dialogutbyten som kan stämplas som minnesvärda. Det är mestadels standardiserade diskussioner om fel och brister där lite obligatorisk könshumor också sprängs in.

Det enda riktigt exceptionella som erbjuds är filmens foto av Coopers trogne fotograf Matthew Libatique. Denne gör ett strålande jobb med en mycket intim kamera som på ett otroligt elegant sätt fångar ansikten men också ett par superbt snygga scenövergångar. För en film som mestadels utspelar sig i trånga klubbar och vardagsutrymmen är det en oväntat visuellt attraktiv film.

Därför är det synd att just ordet attraktivt inte kan tillskrivas något annat. Is This Thing On? är ingen katastrof men en oerhört blek och medelmåttig historia som inte på något sätt utmärker sig eller ens verkar ha ambitionen att vara något mer än medioker.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Scream 7 – platt med förfasande fult foto

26 februari, 2026 by Elis Holmström

Scream 7

Scream 7
Betyg 1
Svensk biopremiär 25 februari 2026
Regi Kevin Williamson

Efter en oväntat lovande nytändning med den femte Scream-filmen 2022 såg serien ut att ha fått nytt liv. Uppföljaren må inte ha nått riktigt lika långt men fungerade i all sin enkelhet med en duglig dos slakt och lite klassiska inslag av mordmysterium. Inför den sjunde delen har dock alla former av positiva adjektiv suddats ut. För den som är intresserad finns det närmast en roman att läsa om de oändliga problem som Scream 7 dragits med under sin produktion, detta redan innan den faktiska inspelningen. Förutom att ha fastnat i den mycket utdragna manusstrejken 2023 behövde projektet mer eller mindre startas om då Melissa Barrera sparkats för sin tydliga opposition mot kriget i Gaza. Detta fick i sin tur den ursprungliga regissören Christopher Landon samt Jenna Ortega att överge projektet.

Som räddaren i nöden har istället den ursprungliga filmens manusförfattare Kevin Williamson trätt in som regissör. Bakom sig har Williamson en ’’djupt imponerande bakgrund’’ vad gäller att ge instruktioner till skådespelare och att sätta samman en hel film. Detta med sin enda ynka film i rollen som regissör, nämligen mega-kalkonen Teaching Mrs. Tingle som spelade in mäktiga nio miljoner dollar i hela vida världen 1999, en tid då filmtittandet på bio var avsevärt mer hälsosamt än idag…

Och det finns ingen anledning att ställa frågor – eller ha förhoppningar, om det kan ha skett någon förändring vad gäller Williamsons förmåga att regissera. Scream 7 visar sig vara ett stycke gränslöst skräp. Det är i det närmaste tragiskt då allt den ursprungliga filmen förlöjligade och hånade nu manifesteras av den tveklöst sämsta filmen i serien. För där Wes Cravens original valde att anamma postmodern ironi och leka med förväntningarna, men också göra narr av de klyschor Craven själv ansvarade för att skapa med Terror På Elm Street, verkar Williamson ha genomgått selektiv minnesförlust och glömt bort att han själv deltog i att förakta vad han nu står som ansvarig för då han skrev första filmens manus. Där del fem och sex valde att fokusera sin berättelse genom spydig, uppkäftig samt kritisk satir kring den moderna filmindustrin, vill Williamson istället förenkla allt till något sorts embryo-stadium och därmed sänka filmens intelligens till så låga siffror att antalet decimaler lär kunna vandra tusenfalt runt jorden. Men det är inte bara filmen som är en grönsak vad gäller det intellektuella, även publiken tros vara kompletta jubelidiotier, detta då avskyvärt tröttsam repetition från tidigare Scream-filmer trycks ned i publikens halsar med samma varsamhet som då den ironiska mördaren Ghost Face kör in en kniv i buken. Det helt absurda i detta är att Scream 7 iskallt räknar med att alla som löser biljett har en encyklopedisk kunskap kring alla tidigare filmer men också verkar ha glömt bort samtliga händelseförlopp. Hur denna paradox skall fungera kan varken jag eller än mindre filmen besvara.

Manuskriptet är denna gång inte bara tamt utan rent patetiskt, detta är Scream gjort i mikrovågsungen, allt är smaklöst, helt tappat på näring och måttligt aptitligt. Där den tidigare regissörsduon Matt Bettinelli-Olpin och Tyler Gillett hade en genuin passion för filmserien som märktes av – framförallt i film nummer fem, är Williamson både ointresserad och inkompetent vad gäller att göra något som ens kan beskrivas som drägligt. Allt är dovt, fult och fruktansvärt uppenbart. Det återkommande mysteriet kring den faktiska förövaren är denna gång pinsamt självlysande och den faktiska twisten är lika tragisk som usel. För dem som hungrar efter bestialiska mord uppfylls den kvoten givetvis inte. Här finns inte en avrättning värd namnet, det är samma sömniga knivhugg och sega jakter som går på malande rutin.

Neve Campbells omtalade återkomst är i sin tur inte vatten värd då manuset är berövat på allt som kan kategoriseras som acceptabelt. Istället får vi Isabel May i rollen som hennes dotter som bjuder på en katastrofal insats, usel nog att sänka en pansarkryssare. Sedan paketeras allt med ett förfasande fult foto som är både platt och utan någon som helst flärd.

Scream 7 är en travesti som tar den lovande nystarten från fyra år sedan rakt ned i graven. Neve Campbell vägrade enligt uppgift att delta i den föregående filmen då hennes gage sades vara under all kritik, jag har svårt att tro att en helt simbassäng fylld med guld kan få henne att återvända efter detta.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Scream 7, Skräckfilm

Filmrecension: Hamnet – helt enkelt ett mästerverk

26 februari, 2026 by Rosemari Södergren

Hamnet

Hamnet
Betyg 5
Svensk biopremiär 27 februari 2026
Regi Chloé Zhao
I rollerna: Jessie Buckley, Paul Mescal, Emily Watson, Joe Alwyn m.fl.

Hamnet berättar historien om William Shakespeare och hans liv, om den kärlek och den sorg, som inspirerade honom till att skriva dramat Hamlet. Men detta mästerverk till film är mycket mer än så. Det är en skildring av hur alla kultur som skapas har sitt ursprung, sin inspiration, från människors liv och existens.

Hamlet är ett av

William Shakespeare skrev sina pjäser i huvudsak på blankvers. Detta är ett orimmat versmått som består av jambiska femfotader (tio stavelser per rad med fem betoningar), vilket gav hans dramatiska text energi, framåtrörelse och ett naturligt flyt som liknar talet.

Om William Shakespeare från Wikipedia:
William Shakespeare (tidigare även Shakspere eller Shakespear), född 1564 (troligen 23 april; döpt 26 april i Stratford-upon-Avon, Warwickshire, död 23 april 1616 i Stratford-upon-Avon, var en engelsk dramatiker, poet och skådespelare. Många anser honom vara inte bara Englands nationalskald utan också världslitteraturens främste dramatiker genom tiderna. Redan Shakespeares samtida kollega Ben Jonson sade: ”He was not of an age, but for all time” (”Han tillhörde inte bara en tidsålder, utan alla”).

Shakespeare har skapat flera av de tidlösa draman som spelas världen över. Hans draman, eller tragedier, är ofta skriva på blankvers. En av filmens många styrkor är just att de använder verser i många scener och gör dessa verser levande. Det är bra och det är starkt. Tankar om livet och existensen, om människors vilkor, behöver inte sägas med talspråk från dagens värld. Genom att låta det sägas med ett språk som är nästan 500 år gammalt ger en extra tyngd i vad som sägs. Människor idag må tro att de är moderna, men vissa saker är eviga i människans villkor.

Shakespeare skrev sina pjäser till stor del på blankvers. Blankvers är ett orimmat versmått som består av jambiska femfotader (tio stavelser per rad med fem betoningar), vilket gav hans dramatiska text energi, framåtrörelse och ett naturligt flyt som liknar talet. Men för skådespelare från dagens värld kan det var svårt att tala i blankvers på naturligt sätt, men skådespelarna i filmen gör det bra – men det spelar ingen roll att det är vers-betonat, det ger en mer tidlös känsla av det som sägs. Det som filmen till stor del handlar om är eviga, tidlösa frågor som alla kan känna igen. Vad är kärlek? Vilka former av kärlek finns? Vad är sorg? Hur överlever en förälder att förlora ett barn? Vad är kärlek till sitt jobb, till sina barn, till sin bygd?

Hamnet är en vacker film om det tidlösa i människans existens, om hur kultur alltid är skapat av människor och därför är berättelser om att leva. Helt enkelt ett mästerverk.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkriitik, Filmrecension, Hamnet, Shakespeare

Filmrecension: Doktor Glas – intelligent och tankeväckande

25 februari, 2026 by Britta Lundh Svensson

Hamnet

Doktor Glas
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 februari 2026
Regi Erik Leijonborg

Berättelsen från 1905 om läkaren Gabriel Glas som mördar prästen Gregorius för att befria den unga Helga från den äldre makens sexterror lämnar inte kultur-Sverige någon ro.
Efter flera nutida romanprojekt med de tre personerna i fokus kommer nu en film som förflyttar Hjalmar Söderbergs handling från 1890-talet till våra dagar.
Det är både intelligent och tankeväckande gjort.

Tonträffen finns där redan från början när 2020-talets doktor Glas bor i ett av de anskrämligt moderna Norra tornen i Vasastaden i Stockholm.
Det vräkiga, ytligt framgångsrika Stockholm för 35-plussare symboliseras på ett hysteriskt roligt sätt av den sexuellt gränslöse succéförfattaren Patrik Gregorius. En skådespelare med det osannolika namnet Christian Fandango skildrar hans framfart med perfekt tonträff.
Jämnåriga hustrun Helga kan inte hänga med i tempot och utsvävningarna. Norska Thea Sofie Loch Næss (jag vet, vad har folk för namn nu för tiden?) stjäl hela filmen med sitt finkalibrerade känsloregister.

Historien är omstöpt ganska rejält, men det fungerar beroende på att Gregorius självupptagna ondska i grunden är densamma, liksom Helgas utsatthet.
Visst finns det nya trådar som inte riktigt knyts ihop, men i stort tycker jag att Isac Calmroth lyckats som manusförfattare med ett projekt fullt av fallgropar.
Enda svagheten tycker jag är Calmroths gestaltning av doktor Glas. I filmens början, när Helga drar igång hela händelseförloppet genom att söka hjälp hos Glas, saknar doktorns agerande trovärdighet.

Han säger för konstiga saker för att vara läkare som tar emot en ny patient, är för vacker för att man ska tro på att han är en 29-årig oskuld, är för obalanserad lite för snabbt.
Styrkan i Söderbergs bok, som inte minskat ett dugg på 120 år, är skildringen av en mördares psyke. En ensam ung man, utan vänner och sexuella erfarenheter, som tänker för mycket och tror att han ska göra världen en välgärning genom att mörda.

Det är som att läsa en beskrivning av de senaste årens skolskjutare, attentatsmän och ibland också gängkriminella. Om man inte kan väcka kärlek, varför inte välja hat? Hellre det än den totala tomheten.

I boken lider Gabriel Glas ”bittert av att jag var ful som hin onde”. Han avundas vackra män. Den pusselbiten saknas här.

Med det sagt tycker jag att det totalt annorlunda sättet att skildra mordet skickar kalla kårar längs ryggen på precis rätt sätt. När sen Helga slänger av sig Hjalmar Söderbergs offerkofta och i Thea Sofie Loch Næss gestaltning går i mål med historien på ett sätt som den gamle författaren med sin kvinnosyn var totalt oförmögen till, då är filmen hemma.
När det talas om svensk biokris, finns bara en gnagande fråga. Vilken är egentligen den tänkta publiken för den här filmen? Jag roades av parallellerna till boken, och hur man skulle lösa dem. Men om man inget vet om förlagan? Då tror jag tyvärr att det är en uppdatering av rollfiguren Glas som man behövt lyckas bättre med.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Mix av meditativa stråk och groove prisbelönt framgångsrecept – Goran Kajfes Tropiques på Nefertiti

23 februari, 2026 by Mats Hallberg

18/2 2026

Nefertiti i Göteborg

Kanske för mycket sagt att påstå att jag följt trumpetaren, kompositören och bandledaren Goran Kajfes under hela karriären, det vill säga tiden efter millennieskiftet. Däremot vill jag hävda att nestorn på att fusionera akustisk jazz med elektronik blivit en livefavorit. Tappat räkningen på hur många konserter där han frontat eller varit sideman jag bevistat. Avgjort flest gånger har varit med Oddjob, flerfaldigt prisade supergruppen som 20-års jubilerade för några år sedan.

Andra konstellationer han lett eller ingått i som setts: Exempelvis Goran Kajfes Subtropic Arkestra, Nacka Forum och Moon Ray Quintet med Magnus Carlsson. Vidare spelar han frekvent med megastora Fire Orchestra, Angles 9, Magic spirit Quartet och Andreas Tilliander med flera. Har dessutom samarbetat med kända artister och grupper inom svensk kvalitativ populärmusik. Några få av hans alster finns i min ägo, men som nämnts har hans musicerande live prioriterats och en handfull recensioner skrivits. Kajfes har turnerat globalt, drivit skivbolag och varit verksam som producent. Ett av hans projekt med tre album i bagaget (varav den senaste tilldelades Gyllene Skivan härom året) som jag i princip pinsamt nog missat att ta del av är är hans Tropiques. P M Jönsson i GP skrev för övrigt en uppskattande recension publicerad dagen efter konserten.

Musiken lanseras i termer av tidsupphävande semi-improviserad hypno-jazz. Lite luddig terminologi, som en inbjudan till en annan värld. När jag avnjuter deras set motsvarande två fotbollshalvlekar går tankarna snarare till sinnesvidgande progressive än ortodox jazz. Referenser som poppar upp när jag antingen står lutad mot inre baren eller kan sitta på pall alldeles intill PA-båset, är till exempel Camel, Gong, Tangerine Dream och svenska enheter som Ikiz Cabin Crew och Bo Hansson. Trots avsaknad av gitarr associerar jag vid något tillfälle till Michael Oldfields kompositoriska växlingar. Hör få plötsliga övergångar, istället oftast en gradvis ökning av energi och tempo. Växlingarna mellan pådrivande rytmer och minimalistiska förändringar av tillstånd är fruktbar, en avgörande beståndsdel i bandledarens komponerande.

Trumpetaren som i denna konstellation oftare ägnar sig åt att spela synth (moog?) omger sig med en rytmsektion bestående av Johan Berthling på kontrabas och bakom trummorna Johan Holmegard. Duon spelar i Subtropic Arkestra. Den först nämnde utgör en av kärnorna i Fire Orchestra medan vi känner trummisen från bland andra Dungen. Vidare ser vi Alexander Zethson på klaviaturinstrument som gett ut skivor i eget namn och finns eller funnits i Wilhelm Bromander Unfolding Orchestra, Fire Orchestra, Alberto Pinton, Anna Högberg Attack, Angles, Niklas Barnö, Trondheim Jazz Orchestra, Mariam Wallentin med flera. Stråksektionen består av cellisten Leo Svensson Sander (ägnar sig mycket åt folkmusik) och på fiol Tove Bagge (vikarierar för Josefin Runsten).

Kajfes har ungefär tre mellansnack utan att avslöja titlar på de stycken de framför, fast lyckligtvis varit vänlig att skicka mig låtlista. 55-åringen har ofta genom årens lopp gästat den anrika jazzklubben som han omhuldar och tycker samtidigt att han i jämförelse med andra på scen blivit gammal. I april återkommer han med frijazz-gruppen Cosmic Ear med fokus på Don Cherry. Vi får veta att Tropiques har egen ljudtekniker och att han anser att musiken talar för sig själv. Ljudet är fördelaktigt, även om det susade oroväckande i öronen dagen efter trots öronproppar. Med tanke på frontmannens popularitet och gruppens utmärkelse (Gyllene Skivan) var det en smula anmärkningsvärt att det inte alls var slutsålt, även om de lockat en hyfsat stor och överlag stående publik i konkurrens med OS-sändningar.

Man inleder oerhört subtilt. Drömskt repetitivt tillstånd skapas. Holmegard förblir overksam ett antal minuter i Unity In Diversity. Framväxande soundet försätter oss nära nog i trance. Relevant att påminna om begreppet de lanserar: ”hypno-jazz”. Abrupta övergångar är om inte bannlysta så sällan förekommande. När Goran för första gången sätter läpparna mot trumpeten fraseras över vad som nu blivit till ett gungande beat. Balansen mellan diskant och bas är sofistikerat upprättad, inramas angenämt av uppdelningen i akustiska instrument och elektronik.

Raffinerat att följa med i passager som gradvis ändrar form, vindlande långa stycken vars delar skiftar i ljudvolym och features. Spännande instrumentalmusik som oftare ter sig som minimalistisk harmonik med groovig tillsats än jazz med stort J. Alexander Zethsons klaviaturinstrument och klangen från stråksektionen påverkar i hög grad ljudbilden, lägger grunden för sofistikerade soundet hos Tropiques. Gillar verkligen trumspelet och sättet rytmläggandet i olika grad inverkar på helheten. Vi får ett uppiggande feature på cello och böljande rörelser. Det förtätat koncentrerade öppnar upp i åtskilliga hänförande varianter. Ett stillsamt bassolo avlöses av korrelerande ackord av pianist. Många detaljer att njuta av. Första set avrundas med Magmatique, ett spännande alster präglat av fängslande klanger och en mer aktiv, följsam rytmsektion. Materialet i första set kommer naturligt nog från senaste skivan, den som erhållit Gyllene Skivan. Ett utmärkande drag för luftiga, flerskiktiga kompositioner är att de kan uppfattas som sviter vilka broderas ut ytterligare i halvt improviserade solon. Kajfes tonspråk känns igen på ett stimulerande vis. Utan att det övergår i esoteriskt krävande lyssning, jobbas det raffinerat med kontraster. Fruktbara sådana!

Tar mig vidare till vad som hände efter paus. Har fått reda på att musikerna utgår från Enso, gruppens debut från 2017 döpt efter det verk som utgör skivan. På Nef införlivas också delar av stycket White Sand. Noterar dov, drömsk inledning, hur soundet från Gorans trumpet gifter sig med Alexanders syntetiska toner. Melodier utvecklas sinnrikt ur repetitiva figurer. Attraheras av sekvenser när tempot skruvas upp, Kajfes med gnistrande fraser anför på trumpet och hans medmusiker fyller i. Göran Kajfes Tropiques är en synnerligen intressant enhet med eget uttryck. Fäster mig vid flera features såsom Berthling på kontrabas, Zethson vid flygeln, cellist och violinist i förening där stråkarrangemang gjorts av Leo Svensson Sander. Tove Bagge hamnade också i framkant genom uttrycksfullt solo.

Den mest betagande stunden uppstod otvivelaktigt när mannen i hatt levererar ett otroligt vackert Miles-doftande solo. Efter att han tackat alla som bidragit till minnesvärd upplevelse, får vi Traces Left Behind, ett medryckande suggestivt extranummer.

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 69
  • Sida 70
  • Sida 71
  • Sida 72
  • Sida 73
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in