• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Ett dockhem 2 – Nora kommer tillbaka femton år sedan

22 september, 2018 by Rosemari Södergren

Ett dockhem 2
Av Lucas Hnath
Översättning Molle Kanmert Sjölander
Regi Philip Zandén
Biträdande regi Gunilla Röör
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Ann Bonander Looft
Ljus Tobias Hagström-Ståhl
Ljud Simon Mårtensson
Mask Ulrika Ritter
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern Stockholm 21 september 2018

Ibsens drama Ett dockhem slutar med att Nora går ut ur dörren. Hon lämnar maken Torvald och barnen och allt för att ge sig av, för att leva sitt eget liv. Den norske dramatikern Henrik Ibsens pjäs spelades första gången den 21 december 1879 i Köpenhamn. Det i en tid då kvinnor inte hade rösträtt, då maken var förmyndare över sin hustru. En tid då gifta kvinnor inte fick arbeta och skriva under avtal utan att maken skrev under. För övrigt en situation som råder idag för kvinnor i Iran.

Lucas Hnath har skrivit ett uppföljande drama som utspelar sig femton år efter att Nora lämnade familjen. Hon träder in igenom samma dörr som hon gick ut ur och möter ett förändrat hushåll. Väggarna är kalare och familjen har levt vidare utan hennes närvaro. Hon har inte hört av sig en enda gång under de femton åren och hennes dotter Emmy känner hon inte ens igen.

Det har gått bra för Nora. Hon har lyckats som författare, fast under pseudonym. Hon skriver böcker om kvinnors situation och hon kämpar mot det patriarkala samhällssystemet.

Det märks att Ett dockhem 2 är skriver många, många år efter den tid den skildrar. Det finns mycket av vår tid i hur de talar. Karaktärerna är skildrade något överdrivna, speciellt Nora som vigt sitt liv åt att få bort äktenskap som funktion. Hon missar själva poängen: det är det patriarkala samhällssystemet som förtrycker kvinnor inte äktenskapet i sig. Det är väl vad pjäsförfattaren vill säga med sin pjäs, bland annat i alla fall.

Premiärföreställningen fick stående ovationer. Jag är däremot lite kluven. Pjäsen framfördes med en viss distans. Det var som att skådespelarna drev med sig själva. Som om de skrattade åt sig själva när de gormade och grälade. Det kan dock vara realistiskt på sitt sätt. När vi människor grälar är det ibland som att vi spelar upp en roll för omgivningen. En stor del av publiken hade dock roligt och skrattade de gånger då komiken fick ta över.

Det är fyra rutinerade, erfarna skådespelare på scen och allra allra mest njöt jag av Marie Göranzon, som barnflickan Anne Marie, och Matilda Ragnerstam som dottern Emmy. Marie Göranzon äger scenen med naturliga pondus och sin utstrålning, hon behöver inte säga något ändå har hon hela vår uppmärksamhet. Matilda Ragnerstam är trots sin unga ålder (hon är född 1987) rutinerad skådespelare. Som dotter till skådespelarna Göran Ragnerstam och Carina Boberg fick hon tidigt roller, som 2002 i Överallt och ingenstans och 2003 i Håkan Bråkan (Julkalendern 2003). Hon har också bland annat varit med i Maria Wern – Drömmar ur snö och i tv-serien Jordskott. I Ett dockhem 2 är hon naturlig och står där på scen, chosefri och stark, spännande.

Som jag skrev i inledningen finns det delar av vår värld och också i vårt svenska samhälle där kvinnor inte har samma rättigheter som män. Fortfarande. Jag kan därför sakna en del i manus. Det är lite för uppenbara och förväntade scener. Först möter Nora den åldrade barnflickan Anne Marie. Två olika kvinnoroller möter varandra: den välbärgade Nora som vuxit upp med rikedom och som tagit klivet ut till självständighet och den gamla kvinnan, född under fattiga omständigheter och som tvingades lämna bort sin barn då hon inte kunde försörja sig och barnet. Där finns en problemställning som jag skulle tycka vore intressant att fördjupa.

Nästa person Nora möter är maken Torvald som under de femton år som gått hunnit förstå en del av kvinnors situation. Varför stack Nora bara istället för att stanna och kämpa tillsammans för att förändra? Den frågan ställer han. Det är en bra fråga som det förstås inte finns ett enkelt svar på. Ibland måste någon lämna för att överleva. Frågan blir ännu svårare när dottern dyker upp. Hur kunde Nora lämna de tre barnen? De här frågorna är starka men jag känner inte att de riktigt tas på allvar. Jag vet inte om det är dramatikens manus som är för ytligt eller om det är regissören Philip Zandén (som dessutom spelar Torvald) och biträdande regissör Gunilla Röör som valt att lägga föreställningen på den här lättsammare nivån. Men som sagt: publiken var extatisk.

I rollerna:
Helena Bergström
Anne Marie Marie Göranzon
Torvald Philip Zandén
Emmy Matilda Ragnerstam

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Uppmuntrande jazzvisor varsamt inslagna – Rum av Hördegårds Fyra

21 september, 2018 by Mats Hallberg

Omslag baksidan: Ebba Skarrie

Artist: Hördegårds Fyra

Titel: Rum

Betyg: 3

Producent: Magnus Hördegård

Inspelning: Magnus Boqvist

Text, musik och arrangemang: Magnus Hördegård

Skivbolag: Hördegård Musik (Distr. Naxos)

38:18

Release: 21/9 2018

Detta är femte albumet från en grupp jag inte kände till alls, kanske för att de kan ha fallit mellan stolarna. Inför skivsläppet har smakprov getts i P2, både i Jazzradion och programmet Andliga sånger.  Nyckelpersonen Magnus Hördegård har ett gediget förflutet: varit medlem av West End Company, pianopedagog, ensemblelärare, självbiografisk författare,  tonsättare av psalm (text Christine Falkenland) och driver  Con Duo tillsammans med Allis Brorsson – Stihl. Gruppen består av nämnde Magnus på piano och synt, Allis Brorsson-Stihl sjunger, Gustav Hördegård spelar kontrabas och Magnus Boqvist heter trumslagaren. Kvartetten som kommer från antingen Jönköping eller Göteborg, har valt att ha sin releasespelning i Jönköping.

Själva beskriver de sin musik som en melodisk blandning av jazz, visa och folkmusik. Och texterna sägs kretsa kring drömmar och hopp, kärlek och närhet;  utrymme upplåts även för sorg och vemod. Texterna finns att läsa på cd:ns innerflikar. Man inleder trösterikt i lätt kabaré-stil med Jag kastar mina sorger i sjön. Liksom på ytterligare ett spår hörs fint trumpetspel från gästande Mikael Sörensen. Lika uppbygglig är Håll om mig nu, präglad av en repetitiv melodislinga som exekveras elegant av kompositören.  Gruppen tar fasta på att skapa suggestiva stämningar och förhållandevis varsamma flöden av energier. Några gånger blir musiken luftigare, mer lössläppt,  mest märkbart i Likt höstlöv i en storm.  I en oväntat humoristisk, rimmad text sipprar blå toner fram ur pianot och den kompletterande trumpeten, medan en släng av reflekterande vemod letat sig in i Sommaren -98.  Rum är trevligt paketerad, med ett sammanhållet själfyllt sound, något som definitivt bör framhållas.

Magnus Hördegård  (foto från hemsidan Hördegård Musik)

Finns en ansenlig kvalitet hos musikerna. Frilansaren Magnus Hördegård har ett självklart  anslag och ett utvecklat sinne för melodier  som inger respekt.  Det tassande trumspelet med vispar är ytterst kompetent utfört, passar  dessa  visjazziga tongångar idealiskt.  Sången svävar ibland ovanpå, ibland integreras den fint med instrumenten. Brorsson-Stihl bär  fram verserna, textar tydligt och känsligt. Således oklanderlig vokal förmåga, men något mer behövs. Den nödvändiga  egenarten saknas, den  som utmärker  gåshudsframkallande favoriter som Ebba Forsberg och Ane Brun, Isabella Lundgren och Pernilla Andersson, Miriam Bryant och Nina Persson, Irma Schultz och Ida Sand, Sara Isaksson och Lisa Nilsson. Gott hantverk räcker  en bit på vägen. För att beröra behövs tillstymelse av deras personlig udd.  Kanske är sångaren i Hördegårds Fyra  ett stort namn i det kristna kretsloppet, har ingen aning. Vet  att de gärna ger konserter i kyrkorum.

Att förlita sig uteslutande på eget material är ett vågstycke. En svaghet med albumet är att alltför få låtar har det där extra som krävs för att nå ut på bred front. Texterna är abstrakt allmängiltiga och naiva i sin hoppfullhet, skulle  kunna rubriceras som introspektiva, vettiga men ibland tama, i bästa fall  underfundiga.  Outtalat finns andliga dimensioner!  Genomgående handlar texterna om välmående och positivt tänkande för att övervinna svårigheter.  Skaplig standard, men ändå ljusår från textförfattare som Ola Magnell och Eva Dahlgren.

Sprickor jämte avslutande Hymn till den fattige är instrumentala, två titlar som tillhör albumets höjdare. Musikaliteten är uppenbar, liksom tryggheten i att befinna sig i ett visjazzigt landskap.  Gruppen ska ha eloge för att de på egen hand fortsätter, med något så olönsamt som att ge ut fysiska skivor. Betygsättning är en grannlaga uppgift.  Medelbetyget ska utläsas som 3+

 

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Filmrecension: Allt för min son

21 september, 2018 by Birgitta Komaki

Allt för min son
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 september 2018
Regi: Xavier Legrand

Historien om Miriam (Léa Drucker) och Antoine (Denis Ménochet) som går igenom en uppslitande skilsmässa är verkligen ett drama. När Miriam yrkar på ensam vårdnad om den 11-årige sonen Julien (Thomas Gioria) begär Antoine delad vårdnad. Efter ett möte med domare och advokater kommer utslaget. Föräldrarna skall ha delad vårdnad och Julien skall träffa sin far på helger och skollov. En far som vill ha vårdnad, inte av kärlek till sonen, utan som ett medel att kontrollera sin ex-hustru.

När Julien motvilligt blir tvungen att träffa sin far på helgerna ligger våldet hela tiden i luften. Antoine vill ha reda på allt om Miriam. Han vill veta hennes telefonnummer , adressen till den nya lägenheten. Bilturer och middagar hos farföräldrarna med en hukande och tigande 11-åring som försöker skydda sin mor på olika sätt. Miriam lever hela under hotet från Antoine och försöker agera försiktigt och tillmötesgående för att lugna honom. Men han finns hela tiden där och varje gång han dyker upp känner man skräcken att något skall hända.

Denis Ménochet i rollen som Antoine är intensiv och har iskalla ögon. Han gör en man som bara har ett mål – att hämnas. Léa Drucker gör en mycket trovärdig roll som Miriam. Den som ändå bär upp historien är Thomas Gloria som Julien. Han kommer i kläm mellan föräldrarna och han försöker att klara sig och hjälpa sin mamma. Samtidigt blixtrar han ibland till i ett trotsigt utbrott av motstånd.

Regissören Xavier Legrand har gjort en film om ett ämne man helst inte vill se men som alla borde se. Med tanke på alla tidningsrubriker och kvinnojourer är det ett alltid aktuellt ämne. Utan att visa många våldsamma scener har han visat hur hot och rädsla kan se ut. Om inte trygghet finns i familjerelationer var finns den då? Filmen visar den rädsla för fadern som genomsyrar hela livet för Miriam och för barnen. Trots att man försöker leva så normalt det går så finns hotet där hela tid. Den rädslan och spänningen finns kvar i filmen ända till slutet. Ett slut man är tacksam för och som kan visa en väg ut.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Genreupplösning bländar och utmanar – Living Being II (Night Walker) av Vincent Peirani

20 september, 2018 by Mats Hallberg

Olafur Eliasson

Artist: Vincent Peirani

Titel: Living Being II – Night Walker

Betyg: 4

Producent: Vincent Peirani

Inspelning: Boris Darley i ICP Studios Bryssel

Mixning: Darley och Peirani

Skivbolag: ACT (München)

53:53

Releasedatum 31/8 2018

Tänkte byta strategi och skriva ner mina intryck redan efter  3-4  genomlyssningar. Har inte haft tid förrän nu att sätta mig in i musiken på Night Walker, jämte den från några andra plattor som överraskande kom i samma utskick i sommarens slutskede.  Det otroligt vackra stycket Enzo har spelats i Jazzradion, utan att naturligt kunna associeras till en sådan kategori. Vincent Peirani är en 38-årig fransman som gått på musikkonservatorium, blivit rikligt prisbelönt och utsågs 2016 till ”chevalier of the order of Arts and Letters”. Hans instrument är accordion (dragspel) och accordina, vilket gör honom hemmastadd i världsmusik.  Första plattan i eget namn kom för fem år sedan. Några av de han samarbetat med och kända för svenska lyssnare, är namn som Youn Sun Nah, Richard Bona, Michael Wollny, Ulf Wakenius och Lars Danielsson.

Living Being består av förutom bandledaren,  ofta anlitade medarbetaren Emilie Parisien på sopransaxofon, Tony Paeleman på fender rhodes & keyboards, Julien Herné på elbas och gitarr, Yoann Serra på trummor samt Valentin Liechti (elektronik på Smoke & Mirrors).  Samtliga bidrar förstås till det genomarbetade och gränsöverskridande resultatet, vars syfte sägs vara att komma ut som  kammar-rock orkester.  Förstafiolens roll intas bestämt av en  slingrande sopransaxofon, vars fjäderlätta, ljusa toner  i sin tur  förstärks/ förlängs av bandelarens taktila dragspel. Resterande musiker lägger till, formar en färgglad palett. Trumslagare och basist är mer än komp, gör en formidabel insats. Och när  elgitarren bryter in uppstår nästan en euforisk chock.  Ljudteknikern Boris Darley har haft en nyckelfunktion i efterarbetet,  ägnat månader åt att få till högsta möjliga nivå. Och skönt nog lyckades han lägga allt till rätt i sitt ” laboratorium”.

Vincent Peirani Foto: Dean Bennici

Den 38-åriga virtuosen är också skivans komponist,  skriver och spelar i kollegan  Richard  Galliano´s anda, är honom jämbördig.  Lika ödesmättat med storslagna känslor och kontrasterande tempon. Vad han införlivat och omstrukturerat från andra  är What Power Art Thou (1691)  av Purcell,  från Led Zeppelin en minisvit med Kashmir och Stairway To Heaven samt Bang Bang av Sonny Bono. Peirani är inte riktigt lika vass  på att skriva som att lira och producera. Några stycken på slutet tillför inte tillräcklig laddning. De slirar en smula, trots att musikerna är sanslöst skickliga, vare sig de vräker på eller håller tillbaka.

Genomgående skarpslipade klanger med charmanta avbrott för  sköra melodier, som ofta har en filmisk touch (Morricone, Rota, Bregovic  med flera) Men skivbolaget har som sagt inte fullt ut täckning, för sitt påstående om årets mest kraftfulla och delikata album. När den kreativa nerven uppstår och kemin i bandet är på topp, då är det å andra sidan kolossalt bra. Till och med mästerligt!  Därför förtjänar verkligen  ett ”görfräckt” album att helhjärtat rekommenderas, ett album som kan vara svårt att få nys om i den strida floden av genrelösa skivproduktioner.

TVÅ TIPS TILL: Awase – Nick Bärtsch´s Ronin , ECM, inspelad i Frankrike   4+  Release: maj 2018

Bärtsch är en schweizisk tonsättare och pianist inriktad på rituellt groove och minimalism, i en självuppfunnen stil kallad zen-funk.

Arbetsmetoden jämför han med en arkitekts.  Gruppen som har rykte om sig att vara magiska live, har gjort en superb, hypnotisk skiva.

 

Lampedusa Lullaby – KUU (Jelena Kuljíc sång, Kalle Kalima gitarr, Christian Möbus gitarr och Christian Lillinger trummor),  ACT, inspelad i Berlin  4   Release: 31/8 2018

Alla låtar är skrivna av gruppens medlemmar.  Vad de dynamiskt framför kan kallas psykedelisk punk-jazz  med en serbisk mångsysslare (skåde-

spelare mm) vid rodret. Angelägna texter sköljer över lyssnaren, liksom anmärkningsvärda ackord och rytmer av ett europeiskt spetsteam.

 

Foto Wolfgang Siesing

 

 

 

 

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Teaterkritik: Visselblåsaren – Härligt feta kängor som vrider yttrandefriheten och svensk sexualitet till nya heta breddgrader

18 september, 2018 by Lotta Altner

Visselblåsaren – Vagina dentata
Manus Jens Ganman
Regi Fredrik Hiller
Ljud- och videoproducent Roland Sundell
Producent Annika Bolmé
Föreställning 17 september 2018
Teater Studion Lederman

Att Julian Assange som gjort sig känd för att förespråka yttrandefriheten, lyckas göra sig ökänd genom att totalt misstolka två kvinnors sexuella yttringar, kan ses både som sorgligt och förvånansvärt. ”När jag först kom till Sverige var jag en hjälte” säger Julian. Lärdomen är därmed att det är skillnad mellan teori och praktik. Det här med tydlighet mellan parter är ju en förutsättning för att friheten ska vara fri för samtliga och inte enbart för någon. Huruvida Assange våldtog kvinnorna ur ett lagligt perspektiv eller inte är svårt att veta och det ska vi låta vara osagt. Kvinnorna kände sig dock kränkta efteråt när de visade sig att de inte var ensamma i högen av erövringar som Wikileaks grundaren gav sig hän åt. Han ville ha fri sexualitet i Sverige de liberalaste landet på jorden eftersom han kände sig som en ”rockstjärna”.

Inledningsvis frågade jag mig varför det var viktigt att Dahlstedt skulle spela alla rollerna på scen själv. Det är ju inte bara så att han har samtal mellan två karaktärer på scen i växelverkan, det kommer också upp filmreportage, intervjuer och proklamationer där skådespelaren även gör alla dessa roller. Till en början ska erkännas att jag tyckte det var väldigt stressande som publik och jag ömmade också för skådespelarens arbetssituation. Borde någon läxa upp regissören och kolla att Rasmus fått ordentligt betalt? Men med tiden växer bilderna av rollerna och de satiriska budskapen tydligare. Det finns en möjlighet med enbart en skådespelare, att inte tydligt behöva välja sida av situationer när han hätskt driver, häcklar, ironiserar och trycker hårt på karaktärerna och samhällsapparaten med satir. Less is more, heter det ju så slående. Rasmus Dahlstedt är dessutom begåvad med att kunna härma röster och dialekter på ett sådant vis att inte vem som helst skulle kunna göra det i hans ställe. Det enda som retar en smyg religiös är att det är skillnad på rollen och klädseln mellan en präst och en diakon ( Anna Ardin är diakon), även om kyrkans män och kvinnor ibland kan dras över samma kam när de ska häcklas.

Föreställningen är ett öppet samtal mellan parter som är en del av det svenska samhället. Tolkningen av huruvida Julian Assange kan vara skyldig tvistar den vise. Verklighetens faktum om han skulle bli utlämnad till USA om han kommer till Sverige speglar också föreställningen. Det är mycket bitande satir på skilda nivåer och ingen samhällspart kommer undan sitt ansvar i tolkningarna. Vissa saker skrattar man glatt åt och andra träffar hårdare. Det frimodiga förslaget att Assange skulle behöva tvångskastrering för att feminismen ska bli nöjd är naturligtvis en morbid tanke. Fast det kan nog vilken människa som helst fantisera om med en enkla skitstövel som uppför sig som en dryg ”penis på två ben”.

De olika spåren mellan de skilda samhällsinstitutionerna och ansvarsnivåerna var mycket roande, men något förvirrande. Handlingen var inte direkt tydlig och självklar. Vi flera tillfällen trodde vi i publiken att föreställningen var slut och där kunde den också ha satt punkt. Manusförfattaren hade dock då valt att gå en vända till ur ett annat perspektiv. Ibland kändes det upprepande även om det var roligt hur den svenska präktigheten med vår ”ytterst fina värdegrund” gång på gång fastslogs.

Det är en stor bedrift att föra en monologliknande föreställning under så lång tid som Rasmus gör. Dock ska han ha ännu större beundran för att han kan behålla sig lugn i rollkaraktärerna och tappa bort sig, komma av sig och begära replik, utan att tappa fokus eller energi. Dessutom ska det erkännas att jag inte var medveten om att han kunde sjunga och spela på lika hög nivå som sitt agerande. Kom nu inte bara och säga att mannen kan dansa också, för då förlorar vi honom till Assanges hemland USA.

Jag tar med mig funderingar kring Sverige och vårt samhälles behov av att ständigt vilja vara lite mer än alla andra. Hur vi gång på gång vill vara föregångare och oftast tror oss veta bäst. Vi bor i en av världens mest civiliserade länder och vi tar gärna till pekpinnar och pekar och talar om för alla andra hur de ska leva. Ibland kanske man enbart ska fokusera på sig själv och genom handlingar vara förebilder istället för självgoda ”knows-it-all”. Men ”Sveriges roll är ju inte att vara rolig utan att vara ordningshen”. Jag tänker att om Sverige var en person skulle vi aldrig få ligga.

I rollerna Rasmus Dahlstedt ( Julian Assange, Nyhetsuppläsare, Anna Ardin, Gunnel Arrbäck, Alice Bah Kuhnke, Cyndee Peters, Dan Eliasson, Rasombudsmannen, Stefan Löfvén, Carl Bildt, Morgan Johansson och Frälsningssoldat )

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Scenkonst, Teater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 642
  • Sida 643
  • Sida 644
  • Sida 645
  • Sida 646
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in