• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Stockolm improvisationsteater cementerar könssterotyper och förutfattade meningar

25 oktober, 2018 by Petter Stjernstedt

HETERO – humor för heterosexuella och deras vänner
På scen: Elin Almén, Ami Hallberg Pauli och Lotta Malmhester
Regi: Gunilla Edemo
Producent: Sara Beer
Tekniker: John Sass

Jag är tudelad. O ena sidan. O andra sidan. ”HETERO – humor för heterosexuella och deras vänner”, av Stockholm improvisationsteater Stockholm, gör upp med heteronormen, kritiserar vår förlegade syn på kvinnor och män samt leker med könsstereotyper och fördomar. Men i sin strävan att synliggöra normer  cementeras mycket av de förenklade föreställningar vi i publiken redan sitter på.

Män är hårdföra, handlingskraftiga och tar i sociala rum orimligt stor plats. Kvinnor är väna, ängsliga, oroliga, omvårdande och socialt ansvarstagande. Så ser den generella bilden ut kring vad som är typiskt manliga och kvinnliga egenskaper. Stockholm improvisationsteater bjuder in publiken till deltagande. Vi får själva formulera vad som är det mest jämställda förhållandet, texta frågor riktade till relations-experten och önska alla de klassiska heterolåtar som dominerar vår Spotify-lista. Ensemblen leker med  fördomar. I handen får tre av åkådarna en tuta. Varje gång det osar HETERO och ensemblen visar ett heteronormativt beteende så ska vi för allt vi är värda tuta. Och relationsexperten svarar på svåra frågor om potensproblem och om när gränsen för antal skickade dick-picks är passerad.

I sin utformning är ”Hetero – humor för heterosexuella och deras vänner” smårolig. Att jag stundtals sätter skrattet i halsen beror på de många gånger som pjäsen istället för att ifrågasätta spär på förutfattade meningar. Visst kan man skämta om manligt och kvinnligt, men för att göra det krävs viss skicklighet. För samtidigt är varje försök, även med humor som bränsle, till att återskapa könssterotyper ett ytterligare sätt att cementera fördomar.

Det är synd då det ligger research bakom. För att riktigt komma ner på djupet i den heterosexuella regelboken har improvisatörerna tillsammans med regissören läst på via vetenskapliga studier, självhjälpsböcker och intervjuer från “Liten handbok om att vara lesbisk “ om heteronormativitet och HBTQ. Här finns mycket bra, fakta som klargör att skillnaderna mellan de två könen är närmast obefintlig, samtal där originellt nog de heterosexuella får komma ut ut garderoben. Men det jag minns är scenerna där heterosorna får utan förbehåll ranta på om manligt och kvinnligt kodade egenskaper.

”Hetero – humor för heterosexuella och deras vänner” är inte min pjäs. Kanske är jag, den upplysta feministen, inte den tilltänkta målgruppen. Utan föreställningen riktar sig till heteros utan genusglasögon som ännu inte insett hur normerna begränsar oss. Dags att öppna ögonen. Trots småroligt uplägg förstärker  bara ”Hetero – humor för heterosexuella och deras vänner” fördomar och de tafatta försök att nyansera bilden missar helt målet.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Stockholm Jazzfestival del IV

24 oktober, 2018 by Mats Hallberg

Magnus Palmquist

Stockholm Jazzfestival 12-21/10 2018

Meriterade Oddjobs sidoprojekt heter JAZOO. Under detta flagg genomför man två bejublade  föreställningar vid lunchtid i Kulturhuset, inför en exalterad publik bestående av små barn och deras föräldrar. Innan de går på hörs fågelkvitter i högtalarna.  Min  favvokvintett spelar och berättar under en trekvart om underliga djur, fantasifullt utrustade med känslor och behov. De styrs på scen av orkesterns kvinnliga djurskötare och exponeras via roliga animationer. Ny skiva är på gång får vi veta. Allt är gjort med glimten i ögat, lustfyllt och vederkvickande. Bandmedlemmarna som anspråkslöst presenterar sig, har repat in manus med engagerande repliker och kroppsspråk. Per Ruskträsk Johansson agerar boss och sammanhållande ciceron. Noterbart är att de vare sig maskerar eller ger avkall på sin lysande musikalitet.  Vi förlänas kvalificerad jazzmusik, inklusive kul trudelutter. Givetvis passar de på att introducera några udda instrument och den sordinerade trumpeten från Goran Kajfes passar perfekt för att illustrera kackel i hönsgården. I en otroligt vacker komposition fokuseras på en filosoferande örn, dansande pingviner ger sig till känna i småbusig gladjazz medan luriga apor ges funkig 70-tals dräkt i extranumret. Varierat tonspråk från skönt svängigt  till skimrande spel! Deras show präglas av avspänd atmosfär, tvära känslokast,  uppfinningsrikedom och respektfull hållning gentemot den unga målgruppen.

Tar mig med hjälp av SL längs gröna linjen till BAS (Bandhagen Art Studio), en sliten lägenhet med vänlig atmosfär som drivs av ljudnördar. Där spelar NORDSTRÖM/ DANIELSSON/ RUNDQVIST.  En av alla dessa saxofonister döpta till Fredrik ger här en generös konsert uppbackad av legendaren Palle Danielsson och fylligt  spelande Fredrik Rundqvist bakom trummorna.. Trion kreerar spännande harmonier och rytmer utifrån rubriken Svensk standard. Fredrik Nordström på tenor och baryton presenterar repertoaren, spelar kontrollerat och begåvat i en stil påminnande om giganten Ornette Coleman. Trion startar med en söt melodi som buktar ut, fast den ändå håller ihop tack vare goda musikanter. Kompet med sina runda toner och ljusa klanger, är följsamt när saxofonerna breder ut sig. Oldtimern Palle spelar alltid precis rätt antal takter, besitter ännu mästerliga egenskaper, medan Rundqvist (ingår i Daniel Karlssons trio) växlar fint mellan offensivt och utforskande spelsätt. Den lilla publiken lyssnar uppmärksamt på  kompositioner av Börje Fredriksson, Georg Riedel, Staffan Linton, Alice Tegnér, Jan Johansson, Lars Gullin, Lars Färnlöf samt Palle Danielsson. Låtarna spelas efter noter, fast trummisen verkar ha ett friare förhållningssätt. Det utomordentliga ensemblespelet rör sig i cirklar, inkännande och beslutsamt. Gillar den växelverkan Nordström demonstrerar mellan långa och kortare fraser. Melodin överges aldrig, trots frihetliga utvikningar. I det långa loppet blir det personligen för mycket saxofon i frånvaro av melodislingor på piano. Vill dock betona att musikerna är kolossalt duktiga och pärlbandet av låtar valt med omsorg. SR spelade in i en lokal med ypperlig ljudåtergivning.

Foto Jonatan Fast

DONNY Mc CASLIN blev en extraordinär upplevelse på Fasching. Saxofonisten har en lång karriär i ryggen med ett dussintal skivor, blev ett namn på mångas läppar när David Bowie anlitade honom på sista plattan som bandledare. I hans liveband ingår keyboardspelare, basist, trumslagare och sångare vars gitarr används relativt sparsamt. Man gick ut  stenhårt i experimenterande rock med doft från Berlins alternativscen, tyvärr ganska jobbig sång. Elbasisten Owen Briddle  pumpade på högt i registret med markerade basgångar, ett genomgående drag under giget. Är som mest fördelaktig när hans tunga beats gifter sig med toner från andra ändan, det vill säga skärande diskant.  I par med sin kollega i kompet, dominerande Zach Danziger på trummor, piskar de flera gånger fram ett infernaliskt  sound á la drum & bass. Övriga med Mc Caslin i spetsen hänger vid sådana rusiga tillfällen på. Danziger´s  furiösa explosioner matchar frontmannens vitala saxspel, fast jag hade föredragit en rytmsnubbe som inte spelat så ettrigt och bastant. De intensiva perioderna varvas med långsam electronica, jämte förhållandevis konventionella popsånger, flera med inlevelsefull nyanserad sång. Nästan allt material hämtas från alldeles nya skivan Blow, fast  extranumret hedrar Bowie med  fri tolkning av Look Back In Anger (1979) från Lodger. Fräsigt driv, smattrande bas och lödigt lir på tenorsax, men den vokala insatsen är tveksam. I paus förmedlar ett heavy metal – fan att han är helt golvad av bland det bästa han hört. Själv är jag mer splittrad, även om jag mycket uppskattar exempelvis den frenetiska gasen-i-botten-överkörningen innan öronen får vila.  Ett längre samplat avsnitt har vibbar av Brian Eno  och My Life in The Bush Of Ghosts. Som konstellation utstrålar man auktoritet och medvetenhet. (Sångaren Jeff Taylor har på sig t-shirt med foto från prisceremonin på 200 m i OS -68.)   Anser att de stundtals snubblar över sina tekniska färdigheter,  att tillräckligt bärkraftiga låtar emellanåt saknas. Gruppen inriktar sig väl mycket på solourladdningar  och som kollektiv drar de  mot ekvilibristik in absurdum. Till deras ”försvar” måste sägas att spelglädjen och viljan att leverera är oöverträffbar.

Arkiverad under: Musik, Recension

Stockholm Jazzfestival del III

24 oktober, 2018 by Mats Hallberg

Foto Thomas Wingren

Stockholm Jazzfestival 12-21/10 2018

Efter konserten med WILLEMARK/ KNUTSSON/ ÖBERG på Plugged Records i fantastisk akustik, frågade jag retoriskt jag till min  bordsgranne:  – Kan det bli bättre?  Jag har deras cd Mina drömmars sång och hört dem ett antal gånger live, fast osäker på om jag sett just de tre tillsammans. Att Lena Willemark inte är invald i Swedish Music Hall of Fame måste betraktas som en skandal. Geniet Mats Öberg som nyligen fick ta emot Monic Z – pris associerar jag till Stevie Wonder, bortsett från dennes röst och  låtskrivarådra.  Saxmannen Jonas Knutsson tilldelades under jazzveckan ett välförtjänt stipendium.  Den karismatiske riksspelmannen anför en trio utan egentligt komp. Hon sjunger ofta på sitt kära Älvdalsmål, ett val som möjligen gick till överdrift.  Instrumenten som trakteras är saxofoner, fiol, keyboard och munspel. Beträffande kompinstrument hamnar Jonas stötvisa toner från baryton närmast på ett effektfullt sätt. Programmet utgörs av en mix mellan visor, svensk folkmusik, nordisk uppdaterad jazz, groove och till och med en skvätt funk. Sofistikerat rörde man sig i detta vidsträckta landskap, från innerligt till uppspelt. Musikanterna når fram direkt, märks att de hade total kontroll och närvaro, kanske extra stimulerade av brittsommarvädret.  Vi njuter kopiöst  av exempelvis Gärdebylåten, Eva Dahlgren (helt otrolig tolkning av Ung och stolt), Evert Taube, Cornelis, en reel (?) och  underbar version av Nu faller mörkret (Magnell). Konserten ägnas den svenska låtskatten. Evigt unga Willemark deklarerar att de är spelsugna, vill hålla oss i ett järngrepp. Hon sjunger med glödhet passion och osviklig pondus.  Motsatser som stark och svag volym jämte sprittande sväng och stillsamma tongångar; gjorde spelningen till en fullständig triumf.  Samarbetet, arrangemangen och nivån på musicerandet var av en sådan magnitud att jag vill utbrista  världsklass.

För första gången hör jag Ekdahl/ Bagge Big Band när de tillsammans med Migdahl Strings och omtyckta sångsolister – Svante Thuresson, Rigmor Gustafsson, Isabella Lundgren samt Sarah Riedel – tar sig an originalarrangemang, gjorda för olika skivinspelningar med Monica Zetterlund. Det storstilade projektet TILL MONICA genomfördes under två kvällar på Artipelag. Jag recenserade söndagens konsert för Orkesterjournalens hemsida. Min ursprungliga rubrik löd ”Aktningsvärd gärning resulterade i hovsam hyllning” Kapellmästare Carl Bagge hade främst jobbat med arr från sin far,Lars Bagge, som musikaliskt stod Zetterlund mycket nära. I övrigt fullödiga arr av  Thad Jones, Jan Johansson och Ann-Sofi Söderqvist. Framgår av recensionen att tillställningen var allt annat än slätstruken. Men också att trots ypperliga insatser, blev jag inte berörd eller uppfylld i den utsträckning jag förmodat på förhand.

Andra helgen jag reser med X 2000 till huvudstaden får en försening på sjuttio minuter fatala konsekvenser.  Missar konsertbussen till Artipelag, vilket gör att jag går miste om Stacey Kent. Lyckligtvis finns en plan b som stavas THE BAD PLUS på Fasching. Kan nämna att jag skrev om dem i OJ när de var på Nefertiti för cirka fem år sedan. Då inhandlade jag deras cd Inevitable Western. Basisten Reid Anderson är som vanligt gruppens talesperson. Han flankeras av fascinerande lyhörde trumslagaren David King och sedan i fjol Orrin Evans med  attraktiva löpningar på flygeln. Trion är förtjusta i avancerade melodislingor doppade i  uppbrutna takter och inslag av cymbalfrossa. I lika hög grad är spelningen uppbyggd på livfulla som lyriska kvaliteter. Samtliga medlemmar skriver sinnrika kompositioner,  I en bluesbaserad låt hörs läckra basgångar och dito kantslag. Pianotrion som gillar abrupta slut, knixiga teman och tempostegringar, hämtar merparten av materialet från sitt färska album. Förtätad stämning infinner sig från och med tredje låten Hurricane Birds. En nyskriven ballad fortsätter organiskt på den inslagna vägen, liksom högklassiga Wolf Out och 1983 Regional All- Star, låtar med hypnotisk påverkan. Påfallande många titlar  påbörjas  av stringente Anderson, som anger position och riktning. Det heter att trion från Minneapolis saknar ledare, fast live är det obestridligen han som är navet. Andaktsfull inledning övergår i småstökig passage, när andra set vid. Musiken är extremt elastisk, ena foten tangerar fri form medan den andra befinner sig  inom kammarjazzens domäner. Var och en får utlopp för sitt gedigna kunnande, fast vad som hänför allra mest är låtarnas struktur och det intuitiva skimrande samspelet. Högt ställda förväntningar infrias, även om vi snuvas på fräcka covers, annars ett signum för The Bad Plus. Ska påpekas att ljudet var eminent på landets nationalscen för jazz och intilliggande genrer.

 

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

Bokrecension: Om Bob Dylan av Sara Danius – ett vackert försvarstal

23 oktober, 2018 by Rosemari Södergren

Om Bob Dylan
Författare: Sara Danius
Språk: Svenska
Utgiven: 2018-08
Formgivare: Nina Ulmaja
ISBN: 9789100177812
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Antal sidor: 104 Vikt: 153 gram

Att Bob Dylan fick Nobelpriset i litteratur 2016 väckte både uppmärksamhet och starka känslor. En del tyckte det var på tiden att vår tids poeter uppmärksammades. Antikens poesi framfördes ju muntligt, ofta till ackompanjemang av en luta eller annat instrument. Andra tyckte det var ett hån mot de författare som skriver skönlitterärt, varav de finns flera framstående amerikanska som borde fått priset i stället. När det dessutom dröjde innan det kom någon reaktion från Bob Dylan offentligt ökade debatten och diskussionen i medier.

Sara Danius, som var Svenska Akademiens ständige sekreterare under denna stormiga tid gav tidigt i höstas ut en vacker, behändig lite skrift där hon berättar om hur mycket gick till bakom kulisserna i samband med att Bob Dylan fick Nobelpriset i litteratur. Sara Danius berättar också om tankarna bakom varför han tilldelades detta förnämliga pris.

Boken är vacker, jättefin, i ett behändigt litet format. Den består vara av 104 sidor och väger bara 153 gram. Den är lätt att bära med sig i fickan. Trots att den inte är tjock är den ändå fylld av innehåll. Trots att språket är okomplicerat och flyter på lättläst är varje ord vägt på guldvåg, det märks och känns.

Jag tillhör de som var lite skeptiska till valet av Bob Dylan som pristagare. Inte för att hans poesi skrivs och framförs till musik utan för att min favorit i denna genre var Leonard Cohen. Jag kan absolut hålla med om att musiker kan betraktas som vår tids poeter. I viss mån, i alla fall. Jag har aldrig riktigt fastnat för Bob Dylans musik och texter. Det betyder ju inte att jag inte förstår att han betyder mycket för många. Jag förstår Sara Danius resonemang om att Bob Dylan på flera sätt är en arvtagare till Shakespeare, Blake, Rimbaud, Kafka och Lorca.

En rolig scen som Sara Danius berättar om är när Bob Dylan tog emot sitt pris under en privat träff utan mediers insyn med ledamöter från Svenska Akademien. Där stod Sture Allén, Kjell Espmark, Katarina Frostenson, Per Wästberg, Horace Engdahl, Bo Ralph, Peter Englund, Anders Olsson, Kristina Lugn, Tomas Riad och Klas Östergren på rad för att få skaka hand med sin idol.

Bob Dylan är väldigt skygg. Han vill inte gärna vara i offentligheten. Sara Danius skildrar detta på ett berörande sätt. Hon berättar att hon förstått att han var skygg, men när hon såg honom i verkliga livet, begrep hon hur skygg han faktiskt var, där han går klädd ofta med huva som döljer honom.

Sara Danius tar också upp att Bob Dylan inte var den förste, inte den ende och troligen inte heller den sista som får Nobelpriset i litteratur som dröjer med att svara och som inte kan komma till den stora festliga utdelningen. Ett exempel är när dramatikern Samuel Becket fick Nobelpriset. Det tog lång tid att få svar från Becket och han kom inte heller.

Denna lilla bok är oerhört välskriven och rolig att läsa, även om jag gärna hade läst mer om hur Akademien resonerade när de gav Dylan priset och om de fanns någon som var mer pådrivande och någon som var skeptisk eller emot. Men dessa uppgifter är det väl tystnadsplikt kring och de är nog hemligstämplade för lång tid.

Vad du än tycker om att Bob Dylan fick litteraturpriset är denna lilla bok intressant att läsa. Om Bob Dylan av Sara Danius är ett vackert och berörande försvarstal.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bob Dylan, Bok, Bokrecension, Folksångare, Musik, Nobelpriset, Popmusik, Recension, Svenska Akademien

Stockholm Jazzfestival del II

22 oktober, 2018 by Mats Hallberg

Shai Maestro trio – foto Magnus Palmquist

Stockholm Jazzfestival 12-21/10 2018

HORNCRAFT på Plugged Records (13/10) innebär klangrik musik med annorlunda sättning.  Nio personer trängs på scen under ledning av sparsmakade bleckblåsaren  Håkan Nyqvist. Konceptet kan sägas vara brassensemble möter bopmusiker. Tre valthorn, trombon, trumpet, saxofon, piano, trummor och kontrabas är instrumenten det kreeras en spännande sammansättning toner av. I första introt  förmedlas sofistikerade ackord av Torbjörn Gultz vid pianot.  Annars en smula trevande start, är som om blåsarna unisont letar efter rätta uttrycket. Lyckligtvis hittas den utstakade vägen ganska omgående. Veteranen Nyqvist står för  arrangemang, originalkompositioner och upplysande, underfundigt mellansnack. Vill påtala hur begåvat arrangemangen utformats, med elegant stämföring och raffinerade schatteringar. Ett antal musiker utför storstilade bedrifter, en ynnest att få lyssna till dem på nära håll. Skivaktuella utropstecknet, trumpetaren Erik Palmberg, var för mig en ny bekantskap, medan den sedan länge etablerade Örjan Hultén övertygade stort. Vilket betagande solo  på sopransax! Gultz är en melodisnickare av rang, medan kompet stod för de luftigt uppbyggda, energifyllda förutsättningarna. Arvid Jullander vikarierade förtjänstfullt på bas och Peter Danemo bakom trumsetet var i sitt esse under en utsökt konsert, som varade i halvannan timme. Man avslutade enligt uppgift med en slagdänga från 40-talet.

Omsusade SHAI MAESTRO TRIO i en fullsatt hörsal på Kulturhuset utforskar pianotrioformatet, vilket resulterar i en extraordinär spelning som generade fantastisk respons. Folks hänryckning i form av applådåskor efter solon och stående ovationer x två, blev extra tändvätska för musikerna.  Shai och hans nyrekryterade trumslagare Ofri Nehemya – båda bördiga från Israel – kompletteras med  en jämförelsevis mer tillbakadragen kontrabasist vid namn Barak Mori.  Maestro har ett knippe egna album att välja bland, men föredrar live att inte i förväg bestämma låtlista. Poänglöst eftersom vi sysslar med improviserad  musik, säger han i sin introduktion. Förbluffande skickliga partners snappar upp direkt efter varje intro, vilka låtar som är på tapeten. Märkligt nog, sätter de inte harmonier i  förarsätet, utan sådant som dynamik och kontraster, en viss kantighet och kreativa infall. Senaste skivan (recenserad i Kulturbloggen) rubricerade jag som egendomligt konturlös. Det sagolika är att när ytterligare dimension adderas live faller ALLT på plats. Toner ömsom porlar vackert, ömsom bökar runt vilt och hämningslöst. Å ena sidan orgiastiskt lössläppt, å andra sidan  en intellektuell skärpa; vilket gör publik salig av lycka. Definitivt mångfasetterad musik  som ibland blir minimalistisk! Maestro har originell fingersättning och intar gärna udda position vänd ifrån tangenterna. I en passage uppstår ett lyriskt hovrande ( får mig att tänka på Bobo Stenson trio), som får en extatisk publik att börja nynna allt högre. Trion besitter beundransvärd teknik och trumslagaren är helt fenomenal i sina kaskader. De spelar exempelvis The Forgotten Village, Gal, From One Soul To Another. Allra sist levererar anföraren själv klassiska balladen Moon River, en strålande impressionistisk diamant. Instämmer i omdömet från min vän på Orkesterjournalen: Mycket minnesvärd konsert!

Tar mig vidare till klaustrofobiska Glenn Miller Café där JONAS KNUTSSON BAND & FRIDA SELANDER lirar. Hinner vara med om två kortare set.  Saxofonisten Knutsson, lika hemma i världsmusik som jazz, är ett destillat av  livemusik  jag uppskattar. Han och hans mannar Rafael Sida (trummor), Christian Spering (bas) samt Anders Persson (piano) kan veckla ut sig till ett oemotståndligt svänggäng, för att därpå skifta  till långsamma betagande alster.  Nyss prisade Knutsson, träffade den djupa popartisten Frida Selander på Umeå jazzfestival, en festival  omtalad för att pusha kvinnor från besläktade genrer. Efter spelningen får jag reda på att poetiskt sinnelag är en gemensam utgångspunkt. Hör inledningsvis sprudlande up tempo med saxofon i framkant,  Sida lägger ut gungande ljudmattor och Spering hakar på. Ovant, men funkar absolut att bandet ackompanjerar en egenartad poppig låtskrivare och gitarrist.  Som vokalist må 80-talisten ha ett snävt omfång, vilket uppvägs av ett personligt avtryck hemmahörande i en optimistisk animism. Filosofiskt, naturnära mellansnack binder ihop låtarna. Set 3 kickstartar med glimrande  finesser i flera polskor,  vilka banar väg för Anders Perssons briljanta pianoackord.  När han och Frida musicerar som duo skälver det om henne.  Sin vana trogen spelar Sida med ena handen på trumsetet, medan den andra håller igång en cajon till publiken oförställda glädje. Rivig besjälad blues där Knutsson lägger ribban skyhögt avrundar ordinarie låtlista.  Bifall renderar i extranummer, en repris från tidigare på kvällen. Visar sig vara en innerlig naturromantisk visa, där Selander sjunger känsligt och plockar försynt  på elgitarren.  Jordnära berikande upplevelse!

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 633
  • Sida 634
  • Sida 635
  • Sida 636
  • Sida 637
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in