• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Högklassiga aktörer främsta behållningen – En vintersaga på Folkteatern i Göteborg

2 december, 2018 by Mats Hallberg

Foto Mats Bäcker

Av William Shakespeare

Bearbetning: Karen-Maria Bille, Katrine Wiedemann

Översättning: Magnus Lindman

Regi: Dennis Sandin

Scenografi och kostymdesign: Charlotta Nylund

Mask- och perukdesign: Susanne Åberg

Kompositör: Mikael Svanevik

I rollerna: Yngve Dahlberg, Johan Holmberg, Karin De Frumerie och Malin Morgan

Spelas till och med 19/1 2019 på Folkteaterns stora scen

Premiär 1/12 2018

Eftersom denna Shakespearianska stilblandning har lagts  parallellt med långköraren Dogville, har teamet ansvariga för det rumsliga grundkonceptet vetat vilka förutsättningar som gällt. Publiken sitter runt om i samma hårda kyrkbänkar och föreställningen utspelas innanför i samma rektangel, med undantag av de gånger  spiraltrappan  utgör en förlängning av spelplats.  En nedåtgående trappa har tillkommit, jämte en kvadratisk ljusramp och annan utrustning ovanför scen. Skådespelarna är medvetna om att de behöver rotera ständigt för att fånga in publiken, vilket de lyckas med, trots att upplägget är långt ifrån idealiskt, när ryggen alltid vänds emot en del av åskådarna. En fördel är att Johan Holmberg, pjäsens nav som extremt svartsjuk och lynnig kung, kan adressera oss, söka bekräftelse och sätta sig bland oss när vansinnet briserar. Detta grepp laborerar regissör Dennis Sandin framgångsrikt med.

En Vintersaga har ansetts vara en besvärlig Shakespeare-pjäs. Inte bara för att den likt Kung Lear blandar tragedi med komik/ gyckel, utan också för dess mix av psykologisk realism och sagoberättande. Av en bångstyrig femaktare får vi en dansk, nygjord bearbetning, en komprimerad förtätning  utan paus. Den märkliga effekt som uppstår är att slutuppgörelsen känns alltför utdragen. Hade önskat en halvtimme till av fördjupning jämte en paus, för att smälta allt och hålla koncentrationen intakt. Då hade konstruktionen fungerat fullt ut. En annan märklig omständighet  är att texten inte har samma  kvaliteter som många andra  från denne världsdramatikens gigant. Att Shakespeare återigen klär av maktfullkomliga män in på bara skinnet, får en representant för denna farliga människosort att rättmätigt lida;  är denna gång inte helt tillräckligt. Noterar inga haranger fyllda av visdom! Översättaren Magnus Lidman har ett välutvecklat språköra och begagnar sig subtilt av svärord, vulgära uttryck och den bevingade frasen ”no comment” . Tydliga markörer insprängda för att göra intrigen tidlös och kanske ren allmängiltig, något som också märks på sådant som Leontes kostym och hans vagn med sprit.

När premiärpubliken intar sina platser, syns, svagt upplyst, Johan Holmberg sittandes blickstilla på scen.  I den inledande av tretton scener försöker hans rollfigur kungen av Sicilien, att få sin gäst kungen av Böhmen (Yngve Dahlberg) att förlänga vistelsen.  Motvilligt accepteras förslaget efter att den höggravida hustrun (Karin De Frumerie) lirkat med honom, vilket dramats huvudperson tar till intäkt för att ha blivit bedragen. Därmed kan, enligt honom, han inte vara far till  barnen. Allt medan snön faller tilltar  vansinnet, vars konsekvenser inbegriper dödsdomar, inspärrade offer och revolterande aktioner. Djurläten, barnskrik och  tidstypisk musik ackompanjerar skeendet. Över sexton år händer många hemskheter som mestadels rensats bort i denna version.  Slutligen inträder en fas av ånger och botgöring. i en pjäs där upphovsmannen lånat friskt från sig själv.

Regissören har ett fantastiskt handlag med  skådespelarna, tilltror dem förmågan att spinna loss på högsta växel,  låter dem frossa i överspel och fysisk teater. Kvartetten agerar glänsande på randen till det löjeväckande, visar upp yrkeskunskap i absolut nationell toppklass. Johan Holmberg med rötterna i frigrupper i Göteborg, kan i sitt utspel påminna om Rolf Skoglund och dennes oberäkneliga persongalleri. Holmberg är rasande skicklig på att ringa in  det vettlösa hos en tyrann som tappat fotfästet, drar sig inte för att väva in publikfriande element av slap stick. Utan att trollbinda imponerar den på senare år av Folkteatern, ofta anlitade Karin de Frumerie i en kostymroll, något jag tror är ovanligt för hennes vidkommande. Kompletterar gör två skådespelare som dubblerar. Yngve Dahlbergs servila gestalter med komisk motorik är betalbar underhållning. Replikkonsten  driven till sin spets, befinner sig på högsta möjliga nivå. Och Malin Morgan är fullkomligt genial, inhöstar till och med applåder efter en av sina avfyrade monologer riktade mot Leontes. Att jag inte kände igen henne, är ett mycket gott betyg åt såväl henne som kostym- och perukavdelningen. Att denna tragikomiska uppsättning av Shakespeare primärt ska betraktas som en skådespelartriumf, kan inte nog understrykas.

Foton Mats Bäcker

 

 

 

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Lekfullt och säkert av proggrocklegenderna Spock’s Beard.

2 december, 2018 by Petter Stjernstedt


Artist: The Flower Kings och Spock’s Beard
Betyg: 4
Scen: Kulturhusets studion
Datum: 1 december

Skiv labeln InsideOut, ett fristående skivbolag från Kleve, Tyskland, firar 25 år. I samband med jubileumet släpper etiketten exklusiva skivkataloger med signade band och skickar ut två av skivbolagets största flaggskepp på världsturné. Studion på kulturhuset anordnar en kväll tillägnad den progressiva hårdrocken. Inbjudna är The Flower Kings och Spock’s Beard, två  legender inom proggrockscenen. Vad som kännetecknar akterna är lekfullheten och ett gott samspel. The Flower Kings är ett väloljat maskineri som ikväll spelar som trimmade ihop.  Kvintetten är samspelta som få andra band. The Flower Kings bildades 1994 av gitarristen och sångaren Roine Stolt tillsammans med den dåvarande slagverkaren Hasse Fröberg och trummisen Jaime Salazar. Sedan dess har bandet blivit en viktig del av svensk och internationell progressiv rock. Genom åren har medlemmar både tillkommit och droppat av. Sedan 2012 är berlinaren Felix Lehrmann bandets trummis. Han tillför mycket till mixen av spännande progressiv rock. Bakom trumsetet är han en verklig mästare.
Lehrmanns intensiva och exakta trumspel tillsammans med syntarbetet av Thomas Bodin och girarrliret gifter sig. Som alltid ser vi Roine Stolt vid mikrofonstativet. Hasse Fröberg agerar  sångare och gitarrist och Jonas Reingold lutar sig självsäkert mot basgitarren.

The Flower Kings har stark dynamik och en närvaro som är få band förunnat. Det märks att de har spelat ihop länge. Ständigt pejlar och känner gitarristen Hasse och basisten Jonas av varandra. Och trots snabba vändningar i musiken har de alltid koll på varandra. Det finns ingen tvekan om vilka talanger vi har att göra med.

Låtlistan är lagom lång och består av såväl lugna som mer stökiga partier, en väl avvägd mix som ger stort utrymme för kreativitet. I sina stunder liknar The Flower Kings en frijazzgrupp som experimenterar och utforskar musikens ramar. Vi hör spännande infall med hawaiianska pahu-trummor och begravningsmusik. Men i virrvarret av ideer tappas kärnan -den renodlade rockmusiken – aldrig bort. Vi lyssnar till melankoliska The Truth Will Set You Free från 2002 års album Unfold the Future. Och som avslut pumpar bandet på med flagskeppet – Stardust We Are där Hasses lugnande röst blir i stormen av dånade rockmusik, plinkade gitarrsolon och vibrerande synt ankaret. The Flower Kings är bandet vars låtkatalog är fylld med melodiös, innovativ proggrock. Och ikväll levererar kvintetten

Ett kort break på 20 minuter. Sen stapplar Spock’s Beard in på scen. Bandet har sedan start, år 1992, gått igenom flera metamorfoser där nya bandmedlemmar och nya riktningar i musiken gett bandet ny kraft. Men oavsett ljudbild har kärleken till musiken, scenen och publiken varit konstant, något vi märker ikväll. Bandet i sin nuvarande form består av Alan Morse på gitarr och sång, Dave Meros på bas, Ryo Okumoto på synt och Ted Leonard på gitarr. Det är en härlig sammansvetsning av talanger från hela världen. Bandet spelar innovativ rock med synten som nod. Syntisten Ryo förvandlar scenrummet till en Suspiria-lik spökmässa eller med toner från orgeln manifesterar en dyster begravningsmarsch.

Skivomslaget till Spock’s Beards Noise Floor.

In The Mouth of Madness är syntbaserad rockmusik med hård trumvirvel och återkommande gitarronani. Thought part III är psykedelisk Bowie med återkommande upphackade rytmer och tonartsbyten, musik omöjligt att förutse. Som omväxling mot de hårda partierna skänker de oss en kärlekshymn. She Is Everything är en episk kärleksballad med Alan Morse sång som en varm filt att omslutas av. Slutlgien spelas Day for Night. Lite frijazzande pianospel tillsammans med gitarrmangel. Spock’s Beard ger sitt allt. Bandet som älskar sin publik minst lika mycket som de älskar musiken har i sina ögon en lyskraft.

Efter sista låten bjuder Spock’s Beard The Flower Kings tillbaka upp på scen och tillsammans framför de The Beatles Hey Jude. Det blir allsång med hela publiken, ett fint avslut på en helgjuten afton i proggrockens tecken signat The Flower Kings och Spock’s Beard, en kväll genomsyrat av musikglädje och lekfullhet. Och ett kärt återseende x 2 som vi sent ska glömma.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Robin Hood – njae

29 november, 2018 by Redaktionen

Robin Hood
betyg 2
Svensk biopremiär 30 november 2018

Okey, strunta i filmen många felaktigheter i funktion och berättelse. Men 100 miljoner US-dollar i produktionsbudget är det klart att den har sina kvaliteter. Men något mästerverk är det ju inte.

Robin of Loxley/The Hood (Taron Egerton) börjar träna med Little John/Yahya (Jamie Foxx), en arabisk jägare som har gått ihop med Robin efter striderna i korstågen för att tillsammans motarbeta den korrumperade sheriffen av Nottingham (Ben Mendelsohn). I berättelsen finns också Marian (Eve Hewson), Robins tidigare älskade som ha en relation med Will Scarlet (Jamie Dornan).

I den här filmversionen har Robin Hoods stereotypiska historia moderniserats för att hänvisa den fasansfulla politiska situationen i västvärlden, det moderna slaveriet och Mellanöstern-situationen. Tyvärr fungerar det inte så bra, det blir inte så på bioduken. Historien och karaktärerna är alltför svaga för att ge tyngd åt budskapen eller symboliken.

En karismatisk Robin Hood (Egerton), som lyckligtvis inte är en superhjälte rakt igenom i den här historien, är kanske den bästa rollen i denna samling.

Foxx som Little John som har kommit från Saudiarabien, talar engelska perfekt och känner till alla genvägar i Sherwood forrest och Nottingham city ännu bättre än The Hood, vilken besvikelse han är i den rollen.
Marian (Hewson) som den enda kvinnliga rollen, är inte trovärdig som någon som älskar och är tjuv och en upprorisk rebell. Hon blir bara en filmfigur.

Mendesohn som sheriffen av Nottingham med den excentriska moderna outfiten skulle kunna ersättas med en annan skurk direkt till en annan film, som Gotham City, Matrix eller …

Filmen är tekniskt perfekt och det kan förtrolla publiken med sina vackra bilder men om jag vill se en Robin Hood-historia föredrar jag att titta på Disneys rävaktig animerade version en gång till istället.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Nordisk Film, Recension, Scen

Om frihetsapostel med lidelse och humor – Upprorets poet på Göteborgs Stadsteater

26 november, 2018 by Mats Hallberg

Ola Kjelbye

Av Jila Mossaed & Rebecca Örtman med dikter av Forough Farrokhzad

Regi & koreografi: Rebecca Örtman

Scenografi & kostym: Annika Nieminen Bromberg

Ljus: Max Mitle

Kompositör: Kristin Issa

I rollerna: Bahareh Razekh Ahmadi, Kristina Issa, Oldoz Javidi, Angelica Negin Radvolt och Sara Zommorodi

Ett samarbete mellan Göteborgs Stadsteater, Riksteatern och RATS Teater

Spelas på Studion Göteborgs Stadsteater till och med 12/1 2019 , därefter turné

Premiär 23/11   (föreställning 24/11 recenserad)

 

I ett så gott som helt igenom kvinnligt projekt lanserar nyskriven dramatik, som införlivar teater med poesi och musik ,den iranske poeten och filmaren Forough Farrokhzad. Hon var en kvinna med ikonisk status, vars död redan vid trettiotvå års ålder 1967 måste ha chockat hennes följare. I tablåer berättas hennes biografi och gestaltas  den radikala livsfilosofi Farrokhzad hade. Att hon var normbrytare i ständig fejd mot patriarkatet, åskådliggörs på ett både intelligent och lustfyllt sätt. Ensemblen, vars ansikten är nya för mig bortsett från Kristina Issa, går lekfullt in och ut ur sina skissartade roller.  I egenskap av publikens vägledare ses Bahareh Razekh Ahmadi i rollen som Jila Mossaed. Ett smart grepp som gör att vi får viktiga fragment om inte bara huvudpersonen – en rebellisk intellektuell – utan också  om manusförfattaren som en kollega, tidigare landsmaninna och nybliven Akademiledamot. Olika tidsplan, likartat förtryck!  I sin regi har Rebecca Örtman jobbat klokt med antydningar, vilket  i längden har mer stimulerande än förvirrande effekt. Allt som händer på scen behöver inte förklarar eller ges entydiga lösningar.

Det är en mycket fascinerande uppsättning, flerdimensionell och rik på konstnärliga uttryck. Svartvit film och foton visas, och vi hör en sång av Foroughs berömde bror. Att pjäsen är osedvanligt lång för att vara Studion märks inte alls. Över två akter innehåller Upprorets poet  många olika pusselbitar, om en speciell kvinna som hann göra djupt avtryck under sin alltför korta tid på jorden.  Likt en cirkelrörelse börjar och slutar ensemblen med att skandera samma strof.  Foroughs dikter läses i kortare sekvenser av henne själv respektive Mossaed, eller sjungs med emfas av skådespelarna. Drivkrafterna verkar ha varit kvinnlig frigörelse och erotik parat med naturmystik, något som gjort att hon kopplats ihop med Karin Boye (fast den associationen finns inte med i pjäsen). Vad som däremot är ett återkommande drag:  att markera  mot manligt översitteri. Genom att ikläda sig maskulina kläder och gigantiska lösmustascher, parodierar de med komisk motorik hur självgoda män beter sig. Kul och pricksäker koreografi som Örtman utformat. Dessa definitiva ”avrättningar” har sin motpol i scener med brudklänning, svepande lakan,  pumps som det viftas med och ljus sensuellt riktat mot  bara uppåtvinklade ben. Den kvinnliga världen transformerad till en attraktiv polyfoni.

Scenografen har inte skapat något rum med möbler, istället en kall interiör som ibland  bäddas in av noga genomtänkt rekvisita. Vidare ska påtalas att ljussättningen är mycket lyckosam, rent av magisk att betrakta. Beträffande ensemblen är det alltid uppfriskande att få ta del av kunskapen, från för mig obekanta skådespelare, sådana som i olika utsträckning representerar det nya Sverige. Meriter har de gott om. De kan sin sak, lyser av självförtroende, är duktiga var för sig och samtrimmade som kvintett. Hon som är vår guide har ett naturligt, finslipat tilltal som imponerar. Och Kristin Issa är en genrefri kompositör som uträttat stordåd, tillsammans med övriga röster och musiker hon haft tillgång till. Ändå vill jag fräckt nog klaga på en fatal brist, nämligen att repliker alldeles för ofta inte går fram.  Rekommendera dem att lära  av exempelvis Sarah Riedel hur man textar för att varje ord ska nå ut i salongen. Både utbrott och viskningar ska kunna uppfattas. Man binder helt enkelt ris åt egen rygg när  repliker levereras bortvända från publiken. Annars en excellent produktion som har mycket att säga oss om konstens frigörande kraft, inte minst i kölvattnet av #metoo.

Ola Kjelbye

 

 

 

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Sprakande show saknar livemusiker – Alcazars avskedsturné på Gothia

26 november, 2018 by Mats Hallberg

Anders Nicander

Alcazar

20 years of disco – mission completed

3

The Theatre, Gothia Göteborg

22/11-15/12 2018

Från läktarplats bevittnade jag den andra föreställningen i Göteborg (23/11). Vokalgruppens låtskrivare har genom åren levererat klatschigt material på fyra studioalbum, framgångsrika medryckande låtar som lockar en partysugen medelålders publik på cirka 1300 personer till Gothia. En mängd heta hits har de i bagaget, då man flirtat  med inte bara disco, utan europop, edm, och schlager. Flera gånger har man som bekant tävlat i melodifestivalen. Rösterna är vi väl förtrogna med och vi vet att  medlemmarna heter Andreas Lundstedt, Tess Merkel och sedan 2007 Lina Hedlund. Vilka musiker som anlitats för studioinspelningar är däremot, i motsats till ABBA, höljt i dunkel.   På deras krogshow ”Disco Defenders” var trion uppbackad av orkester under ledning av Andy Pfeiler. Under avskedsturnén har man storsatsat på glitter och glam, ideliga klädbyten, skickliga dansare,  synkad koreografi, publikkontakt, laser och ett färgglatt hav av kulörta färger. Men det viktigaste av allt saknas, nämligen musiker. Enda lilla undantag utgörs av  Robert L på elpiano i en softare avdelning. Att vad jag hade befarat också inträffade var en skuffelse. Med förinspelad musik fattas den sista knycken som behövs för att extas ska spridas. Ljudet i sig var inte för högt och hyfsat balanserat, även om det susade i öronen dagen efter.

Disco handlar om att bejaka livsglädjen inom sig, låta kropp och själ smälta samman.  Kulturen bygger på tolerans och inkludering, vilket gjorde disco till en frihetlig symbol för svarta och latinamerikaner, homo- och bisexuella. Konservativa bigotta  krafter i USA såg euforin som något avskyvärt och dekadent, ett hot som man ville förgöra likt andra subversiva subkulturer. 1979 i samband med en basebollmatch i Chicago, verkställdes  ett omtalat skivbrännarbål. I likhet med Andreas Lundstedt har jag anammat genren, vars glansdagar sammanföll med att tonåren passerades. Om kraften i och betydelsen av rörelsen, berättade Lundstedt om i SVT-serie  tidigare i år, han som var för ung för att ha upplevt storhetstiden. Indirekt anspelar Tess Merkel, hon som uppgav för de övriga att hon ville lägga av, på mina meningar ovan genom att säga att Alcazar varit en frizon från vardagen, ”där man fått vara vem vill och älska vem man vill”. (På Europride i somras uppträdde samtliga fem medlemmar som sjungit i gruppen för första gången tillsammans.) Hade inte hört gruppens samlade hits tidigare, bara sett dem repetera inför Allsång på Skansen. Apropå disco som filosofi och möjlig klassresa, hade jag stor behållning av Lundstedt när han gjorde huvudrollen på Oscars i Saturday Night Fever. Där fanns en svärta som Alcazar helst undviker, istället vittnar man om passionen för discons sugande rytmer. Och man drar sig inte för att ösa på med introt till Disco Inferno och sin cover på  Funky Town. 

Gruppen som startades på initiativ av Alexander Bard, har låtit sig influeras lika mycket av  Pet Shop Boys och groove-geniet Nile Rodgers, vars tema från Spacer (Sheila B Devotion) kopierats rakt av på Crying At The Discotheque.  Trion turas om att introducera sin repertoar och guida publiken genom karriären.  Vokalt assisteras de av Anna-Lena Björklund och Robert Julian, där den sist nämnde till och med får ett soloavsnitt. Showen som pendlade i kvalitet var genomgående en kick att ta del av. Inlevelsen gick inte att ta miste på. Majoriteten av publiken hade behov av att röra på sig och släppa loss, vilket delvis skedde på uppmaning av Andreas, Tess och Lina. I slutfasen blev det kul när de ställde sig på var sitt bord mitt i arenan för att bjuda på några moves/ danssteg.

Inledningen med krigardans, tung version av This Is The World We Live In jämte  skaka- rumpa till Sexual Guarantee var lyckad. Några gånger blev det en smula smetigt och såsigt,  tamt och ointressant, fast ingen kan ta ifrån trion att de är utrustade med välljudande stämmor och drivande energi. Ménage à Trois har ett behagligt beat medan ett  snyggt groove hörs i Last Days of Disco (Orup) som tjejerna framför.  En liten överraskning består i att en firad skådespelare,  inspelad och synlig på backdrop, rappar refrängen till  I´ll Go Shopping. Till avdelningen smärre överraskningar hör också ett hämta-andan-avsnitt då  backstage personal presenteras när sminkbord rullas in. Som väntat gör de  relativt glättiga tolkningar av Human League och ABBA.

En trevlig påkostad show i rätt tempo, vars längd inklusive extranummer uppgår till cirka hundra minuter. Men den stora bristen, det som gjorde att den inte ville etsa sig fast , bara blev god underhållning för stunden, var som framgått att livemusiker lyste med sin frånvaro.

 

 

 

 

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 623
  • Sida 624
  • Sida 625
  • Sida 626
  • Sida 627
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in