Foto Mats Bäcker
Av William Shakespeare
Bearbetning: Karen-Maria Bille, Katrine Wiedemann
Översättning: Magnus Lindman
Regi: Dennis Sandin
Scenografi och kostymdesign: Charlotta Nylund
Mask- och perukdesign: Susanne Åberg
Kompositör: Mikael Svanevik
I rollerna: Yngve Dahlberg, Johan Holmberg, Karin De Frumerie och Malin Morgan
Spelas till och med 19/1 2019 på Folkteaterns stora scen
Premiär 1/12 2018
Eftersom denna Shakespearianska stilblandning har lagts parallellt med långköraren Dogville, har teamet ansvariga för det rumsliga grundkonceptet vetat vilka förutsättningar som gällt. Publiken sitter runt om i samma hårda kyrkbänkar och föreställningen utspelas innanför i samma rektangel, med undantag av de gånger spiraltrappan utgör en förlängning av spelplats. En nedåtgående trappa har tillkommit, jämte en kvadratisk ljusramp och annan utrustning ovanför scen. Skådespelarna är medvetna om att de behöver rotera ständigt för att fånga in publiken, vilket de lyckas med, trots att upplägget är långt ifrån idealiskt, när ryggen alltid vänds emot en del av åskådarna. En fördel är att Johan Holmberg, pjäsens nav som extremt svartsjuk och lynnig kung, kan adressera oss, söka bekräftelse och sätta sig bland oss när vansinnet briserar. Detta grepp laborerar regissör Dennis Sandin framgångsrikt med.
En Vintersaga har ansetts vara en besvärlig Shakespeare-pjäs. Inte bara för att den likt Kung Lear blandar tragedi med komik/ gyckel, utan också för dess mix av psykologisk realism och sagoberättande. Av en bångstyrig femaktare får vi en dansk, nygjord bearbetning, en komprimerad förtätning utan paus. Den märkliga effekt som uppstår är att slutuppgörelsen känns alltför utdragen. Hade önskat en halvtimme till av fördjupning jämte en paus, för att smälta allt och hålla koncentrationen intakt. Då hade konstruktionen fungerat fullt ut. En annan märklig omständighet är att texten inte har samma kvaliteter som många andra från denne världsdramatikens gigant. Att Shakespeare återigen klär av maktfullkomliga män in på bara skinnet, får en representant för denna farliga människosort att rättmätigt lida; är denna gång inte helt tillräckligt. Noterar inga haranger fyllda av visdom! Översättaren Magnus Lidman har ett välutvecklat språköra och begagnar sig subtilt av svärord, vulgära uttryck och den bevingade frasen ”no comment” . Tydliga markörer insprängda för att göra intrigen tidlös och kanske ren allmängiltig, något som också märks på sådant som Leontes kostym och hans vagn med sprit.
När premiärpubliken intar sina platser, syns, svagt upplyst, Johan Holmberg sittandes blickstilla på scen. I den inledande av tretton scener försöker hans rollfigur kungen av Sicilien, att få sin gäst kungen av Böhmen (Yngve Dahlberg) att förlänga vistelsen. Motvilligt accepteras förslaget efter att den höggravida hustrun (Karin De Frumerie) lirkat med honom, vilket dramats huvudperson tar till intäkt för att ha blivit bedragen. Därmed kan, enligt honom, han inte vara far till barnen. Allt medan snön faller tilltar vansinnet, vars konsekvenser inbegriper dödsdomar, inspärrade offer och revolterande aktioner. Djurläten, barnskrik och tidstypisk musik ackompanjerar skeendet. Över sexton år händer många hemskheter som mestadels rensats bort i denna version. Slutligen inträder en fas av ånger och botgöring. i en pjäs där upphovsmannen lånat friskt från sig själv.
Regissören har ett fantastiskt handlag med skådespelarna, tilltror dem förmågan att spinna loss på högsta växel, låter dem frossa i överspel och fysisk teater. Kvartetten agerar glänsande på randen till det löjeväckande, visar upp yrkeskunskap i absolut nationell toppklass. Johan Holmberg med rötterna i frigrupper i Göteborg, kan i sitt utspel påminna om Rolf Skoglund och dennes oberäkneliga persongalleri. Holmberg är rasande skicklig på att ringa in det vettlösa hos en tyrann som tappat fotfästet, drar sig inte för att väva in publikfriande element av slap stick. Utan att trollbinda imponerar den på senare år av Folkteatern, ofta anlitade Karin de Frumerie i en kostymroll, något jag tror är ovanligt för hennes vidkommande. Kompletterar gör två skådespelare som dubblerar. Yngve Dahlbergs servila gestalter med komisk motorik är betalbar underhållning. Replikkonsten driven till sin spets, befinner sig på högsta möjliga nivå. Och Malin Morgan är fullkomligt genial, inhöstar till och med applåder efter en av sina avfyrade monologer riktade mot Leontes. Att jag inte kände igen henne, är ett mycket gott betyg åt såväl henne som kostym- och perukavdelningen. Att denna tragikomiska uppsättning av Shakespeare primärt ska betraktas som en skådespelartriumf, kan inte nog understrykas.
Foton Mats Bäcker