Artist: The Flower Kings och Spock’s Beard
Betyg: 4
Scen: Kulturhusets studion
Datum: 1 december
Skiv labeln InsideOut, ett fristående skivbolag från Kleve, Tyskland, firar 25 år. I samband med jubileumet släpper etiketten exklusiva skivkataloger med signade band och skickar ut två av skivbolagets största flaggskepp på världsturné. Studion på kulturhuset anordnar en kväll tillägnad den progressiva hårdrocken. Inbjudna är The Flower Kings och Spock’s Beard, två legender inom proggrockscenen. Vad som kännetecknar akterna är lekfullheten och ett gott samspel. The Flower Kings är ett väloljat maskineri som ikväll spelar som trimmade ihop. Kvintetten är samspelta som få andra band. The Flower Kings bildades 1994 av gitarristen och sångaren Roine Stolt tillsammans med den dåvarande slagverkaren Hasse Fröberg och trummisen Jaime Salazar. Sedan dess har bandet blivit en viktig del av svensk och internationell progressiv rock. Genom åren har medlemmar både tillkommit och droppat av. Sedan 2012 är berlinaren Felix Lehrmann bandets trummis. Han tillför mycket till mixen av spännande progressiv rock. Bakom trumsetet är han en verklig mästare.
Lehrmanns intensiva och exakta trumspel tillsammans med syntarbetet av Thomas Bodin och girarrliret gifter sig. Som alltid ser vi Roine Stolt vid mikrofonstativet. Hasse Fröberg agerar sångare och gitarrist och Jonas Reingold lutar sig självsäkert mot basgitarren.
The Flower Kings har stark dynamik och en närvaro som är få band förunnat. Det märks att de har spelat ihop länge. Ständigt pejlar och känner gitarristen Hasse och basisten Jonas av varandra. Och trots snabba vändningar i musiken har de alltid koll på varandra. Det finns ingen tvekan om vilka talanger vi har att göra med.
Låtlistan är lagom lång och består av såväl lugna som mer stökiga partier, en väl avvägd mix som ger stort utrymme för kreativitet. I sina stunder liknar The Flower Kings en frijazzgrupp som experimenterar och utforskar musikens ramar. Vi hör spännande infall med hawaiianska pahu-trummor och begravningsmusik. Men i virrvarret av ideer tappas kärnan -den renodlade rockmusiken – aldrig bort. Vi lyssnar till melankoliska The Truth Will Set You Free från 2002 års album Unfold the Future. Och som avslut pumpar bandet på med flagskeppet – Stardust We Are där Hasses lugnande röst blir i stormen av dånade rockmusik, plinkade gitarrsolon och vibrerande synt ankaret. The Flower Kings är bandet vars låtkatalog är fylld med melodiös, innovativ proggrock. Och ikväll levererar kvintetten
Ett kort break på 20 minuter. Sen stapplar Spock’s Beard in på scen. Bandet har sedan start, år 1992, gått igenom flera metamorfoser där nya bandmedlemmar och nya riktningar i musiken gett bandet ny kraft. Men oavsett ljudbild har kärleken till musiken, scenen och publiken varit konstant, något vi märker ikväll. Bandet i sin nuvarande form består av Alan Morse på gitarr och sång, Dave Meros på bas, Ryo Okumoto på synt och Ted Leonard på gitarr. Det är en härlig sammansvetsning av talanger från hela världen. Bandet spelar innovativ rock med synten som nod. Syntisten Ryo förvandlar scenrummet till en Suspiria-lik spökmässa eller med toner från orgeln manifesterar en dyster begravningsmarsch.
In The Mouth of Madness är syntbaserad rockmusik med hård trumvirvel och återkommande gitarronani. Thought part III är psykedelisk Bowie med återkommande upphackade rytmer och tonartsbyten, musik omöjligt att förutse. Som omväxling mot de hårda partierna skänker de oss en kärlekshymn. She Is Everything är en episk kärleksballad med Alan Morse sång som en varm filt att omslutas av. Slutlgien spelas Day for Night. Lite frijazzande pianospel tillsammans med gitarrmangel. Spock’s Beard ger sitt allt. Bandet som älskar sin publik minst lika mycket som de älskar musiken har i sina ögon en lyskraft.
Efter sista låten bjuder Spock’s Beard The Flower Kings tillbaka upp på scen och tillsammans framför de The Beatles Hey Jude. Det blir allsång med hela publiken, ett fint avslut på en helgjuten afton i proggrockens tecken signat The Flower Kings och Spock’s Beard, en kväll genomsyrat av musikglädje och lekfullhet. Och ett kärt återseende x 2 som vi sent ska glömma.
Petter Stjernstedt