Ola Kjelbye
Av Jila Mossaed & Rebecca Örtman med dikter av Forough Farrokhzad
Regi & koreografi: Rebecca Örtman
Scenografi & kostym: Annika Nieminen Bromberg
Ljus: Max Mitle
Kompositör: Kristin Issa
I rollerna: Bahareh Razekh Ahmadi, Kristina Issa, Oldoz Javidi, Angelica Negin Radvolt och Sara Zommorodi
Ett samarbete mellan Göteborgs Stadsteater, Riksteatern och RATS Teater
Spelas på Studion Göteborgs Stadsteater till och med 12/1 2019 , därefter turné
Premiär 23/11 (föreställning 24/11 recenserad)
I ett så gott som helt igenom kvinnligt projekt lanserar nyskriven dramatik, som införlivar teater med poesi och musik ,den iranske poeten och filmaren Forough Farrokhzad. Hon var en kvinna med ikonisk status, vars död redan vid trettiotvå års ålder 1967 måste ha chockat hennes följare. I tablåer berättas hennes biografi och gestaltas den radikala livsfilosofi Farrokhzad hade. Att hon var normbrytare i ständig fejd mot patriarkatet, åskådliggörs på ett både intelligent och lustfyllt sätt. Ensemblen, vars ansikten är nya för mig bortsett från Kristina Issa, går lekfullt in och ut ur sina skissartade roller. I egenskap av publikens vägledare ses Bahareh Razekh Ahmadi i rollen som Jila Mossaed. Ett smart grepp som gör att vi får viktiga fragment om inte bara huvudpersonen – en rebellisk intellektuell – utan också om manusförfattaren som en kollega, tidigare landsmaninna och nybliven Akademiledamot. Olika tidsplan, likartat förtryck! I sin regi har Rebecca Örtman jobbat klokt med antydningar, vilket i längden har mer stimulerande än förvirrande effekt. Allt som händer på scen behöver inte förklarar eller ges entydiga lösningar.
Det är en mycket fascinerande uppsättning, flerdimensionell och rik på konstnärliga uttryck. Svartvit film och foton visas, och vi hör en sång av Foroughs berömde bror. Att pjäsen är osedvanligt lång för att vara Studion märks inte alls. Över två akter innehåller Upprorets poet många olika pusselbitar, om en speciell kvinna som hann göra djupt avtryck under sin alltför korta tid på jorden. Likt en cirkelrörelse börjar och slutar ensemblen med att skandera samma strof. Foroughs dikter läses i kortare sekvenser av henne själv respektive Mossaed, eller sjungs med emfas av skådespelarna. Drivkrafterna verkar ha varit kvinnlig frigörelse och erotik parat med naturmystik, något som gjort att hon kopplats ihop med Karin Boye (fast den associationen finns inte med i pjäsen). Vad som däremot är ett återkommande drag: att markera mot manligt översitteri. Genom att ikläda sig maskulina kläder och gigantiska lösmustascher, parodierar de med komisk motorik hur självgoda män beter sig. Kul och pricksäker koreografi som Örtman utformat. Dessa definitiva ”avrättningar” har sin motpol i scener med brudklänning, svepande lakan, pumps som det viftas med och ljus sensuellt riktat mot bara uppåtvinklade ben. Den kvinnliga världen transformerad till en attraktiv polyfoni.
Scenografen har inte skapat något rum med möbler, istället en kall interiör som ibland bäddas in av noga genomtänkt rekvisita. Vidare ska påtalas att ljussättningen är mycket lyckosam, rent av magisk att betrakta. Beträffande ensemblen är det alltid uppfriskande att få ta del av kunskapen, från för mig obekanta skådespelare, sådana som i olika utsträckning representerar det nya Sverige. Meriter har de gott om. De kan sin sak, lyser av självförtroende, är duktiga var för sig och samtrimmade som kvintett. Hon som är vår guide har ett naturligt, finslipat tilltal som imponerar. Och Kristin Issa är en genrefri kompositör som uträttat stordåd, tillsammans med övriga röster och musiker hon haft tillgång till. Ändå vill jag fräckt nog klaga på en fatal brist, nämligen att repliker alldeles för ofta inte går fram. Rekommendera dem att lära av exempelvis Sarah Riedel hur man textar för att varje ord ska nå ut i salongen. Både utbrott och viskningar ska kunna uppfattas. Man binder helt enkelt ris åt egen rygg när repliker levereras bortvända från publiken. Annars en excellent produktion som har mycket att säga oss om konstens frigörande kraft, inte minst i kölvattnet av #metoo.
Ola Kjelbye