• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Listig mockumentär förbryllar – Om tyranni på Göteborgs Stadsteater

10 december, 2018 by Mats Hallberg

Ola Kjelbye

Av  Carolina Frände, ensemblen och konstnärliga teamet

Inspirerad av Timothy Snyders bok Om tyranni – tjugo lärdomar från det tjugonde årjundradet

Regi: Carolina Frände

Scenografi: Carolina Frände & Karl Svensson

Kostym: Elin Hallberg

Premiär på Lilla scen Göteborgs Stadsteater 7/12 2018

Spelas till och med 20/1 2019

Medverkande: Eva Johansson, Johan Karlberg, Lisa Lindgren, Victoria Olmarker, Caroline Söderström

I föreställningen förekommer musik med bland andra Beatles, Ace of Bass, Bangles, the Doors, Toto, Chic, Avicii, Buffalo Springfield, BeeGees, Michael Jackson/Paul McCartney, Pink Floyd, Supertramp, Jan Johansson och Shania Twain.

 

För att teaterbesökarna inte ska känna sig totalt vilseförda och snuvade på konfekten, har kompletterande text lagts in på hemsidan. Man markerar att manus är lokalt förankrat, sveper över Göteborg under 1900-talets andra hälft.  Recensenter uppmanas  att nollställa sig, skippa eventuell förförståelse. Timothy Snyder är professor i historia vid Yale University. Hans mission har varit att skildra de  mekanismer som får svajiga demokratier att tippa över. Efter senaste presidentvalet i USA skrev han en manual till demokratins försvar, där han lade fram  motståndsstrategier i tjugo rubriker. Med utgångspunkt i och refererande till  Snyders pamflett,  redovisas  en undersökning om en mystisk affärsman och utlandsinvesterare. En viss Peter G Granberg sägs ha varit insyltad i allehanda storskaliga projekt. Ensemblen påstår sig ha granskat hans förehavanden så långt det är möjligt, fast han gäckat dem. Han sägs verka i det fördolda. Med uppslagna textpärmar, placerar de pusselbitar i förhållandevis kronologisk ordning. Av allt att döma är denne entreprenör en uppdiktad figur, kan hända skisserad efter flera förslagna finansklippare.  Googlesökningar på honom och bolagen som nämns har varit resultatlösa.

Gillade att bli överrumplad av regissören och hennes team. Minns att något liknande hände för närmare tio år sedan i En helt god kvinna , en pjäs som skulle ha handlat om Alva Myrdal. På samma gång hyser jag sympati för de som blir besvikna.  Kan absolut betecknas som misshushållning av resurser när duktiga skådespelare,  istället för att gestalta  återberättar biografiskt. Enda iscensättning görs när audiovisuella hjälpmedel saknas, vilket  föranleder en av skådespelarna att be om ursäkt. Subtil humor!

Framgångssagan tar sin början med markköp i samband med byggandet förorten Angered. Den slutar med en svindlande härva efter grusade planer på nöjespalats och toppas med donationer till museer efter tjuvjakt.  Att hotelltornen Gothia och Trump Tower är likartat konstruerade, blir en av flera sammanträffanden,  som stödjer teorin om att nämnde finansman umgicks med flera despotiskt lagda ledare i världen. Foton ingår i kedjan av indicier. En annan koppling härleds till (SD). Mycket av vad som återges från Västkusten ter sig trovärdigt, har antagligen hänt. Inte bara planer på tunnelbana och garage under Kungstorget. Sensmoralen är att så här illa kan det gå när New public management får styra beslutsfattandet.  Stötande ofta skarvar stora kommuner vid offentliga upphandlingar, tar oegentliga genvägar. De på scen framställer sig fyndigt som grävande reportrar. En av ytterst få autentiska personer  som förekommer, råkar vara en legendarisk rockklubbsägare som blev ihjälskjuten.

Skådespelarna vars anförare är Eva Johansson, planterar raffinerat ett stegrat intresse hos publiken. De kan konsten att ha rätt tilltal. Med en blandning av saklig, docerande stil och animerade tempohöjningar slipper vi ha tråkigt. Ett aber är att ansvariga inte förvissat sig om  tillfredsställande volym. Myggor hade behövts för att allt skulle kunna uppfattas. Lisa Lindgren blir festlig när hon imiterar en substanslös individ, någon som var med under Que Club-eran sent 60-tal. Dekoren består av  numrerad mönstrad wellpapp, vars perforerade konturer plockas  ut, för att därefter fogas ihop mot slutet. Mellan varje scen hörs snuttar av passande låtar, vilket också bidrar till att göra detta fake- föredrag  lättsmält. Vidare ges en rundmålning av viktiga händelser, varje gång ensemblen stoppar upp vid väsentliga årtal.

Visserligen en slags anti-teater. Men den verklighetsnära väven stimulerar, får mig att fundera. Hur förhöll det sig egentligen?  Vilka blev förmögna?  I flera av skandalerna ligger säkert en hel kennel begravd. Frågan som infinner sig hos ”researchteamet”: varför sysselsatte sig ”Granberg” med dessa smutsiga affärer”?  En konsekvent och sammanhållen uppsättning för alla öppensinnade mottagare.

Ola Kjelbye

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik

Spretigt och roligt om krångligt ämne – Vad vi pratar om när vi pratar om ekonomi på Backa Teater

9 december, 2018 by Mats Hallberg

Ola Kjelbye

Av Stefan Åkesson fritt efter Yanis Varoufakis bok Talking To My Daughter About Economy – A Brief History of Capitalism

Regissör: Anja Susa

Scenograf: Helga Bumsch

Kompositör: Igor Gostuski

Koreograf: Damjan Kesojevic

Kostymör: Maja Mirkovic

Maskdesign: Josefin Ekerås

Medverkande: Stefan Abelsson (musiker), Caisa-Stina Forsberg, Iskra Kostic, Rasmus Lindgren, Mats Nahlin, Ulf Rönnerstrand, Nemanja Stojanovic, Ove Wolf

Åldersgräns 12 år

Spelas till och med 24/4 2019 på Backa Teater Lindholmen i Göteborg

Premiär 7/12 2018

 

I Klas Östergrens omfattande novellsamling lanseras en teori som han exemplifierar åtskilliga gånger. Den går ut på att i en affärsuppgörelse blir alltid ena parten vinnare, medan motparten märker att hen gjort en mindre lyckad, rent av dålig affär.  Genom att göra  nedslag i historien – 8000 år sedan, 1630 i England och 2008 i New York – åskådliggör Stefan Åkesson hur kapitalismen uppkom och fungerar. Manus baseras på en aktuell bästsäljare av en  grekisk ekonom. I den förklarar han för sin dotter, vad många av oss oinvigda anser vara abstrakta siffror, genom att bland annat behandla några klassiska litterära myter.  Huruvida han i sin pedagogiska nit använt sig av humor är oklart.

Att regissören roas av att laborera med fåniga tonfall och utseenden, är däremot inte något publiken behöver  sväva i ovisshet om.  Ensemblen i sina iögonfallande peruker, illasittande  byxor och pastellfärgade kläder, framställer sina figurer i löjlig dager med förvrängda röster.  Antagligen ett effektivt grepp för att uppehålla intresset hos målgruppen – primärt  högstadieelever – i en föreställning på omkring två timmar utan paus. Ämnet blir lätt torrt när det ska förklaras, fast  alla ju påverkas.  Så metoden är  förståelig, likaså interaktionen med publiken och epilogen med alternativa slut  á la Matrix. Samtidigt är det inte utan att en undrar hur de skolklasser som bevistade premiären, tog emot budskapet. Känner mig aningen kluven av förhållningssättet hos serbiska Anja Susas ( vars uppsättning  5boys.com jag också såg på dagtid).

Nästan helt renons på dekor  rör sig skådespelarna spastiskt, ibland myndigt, över en vit spatiös scen. Ulf Rönnerstrand har en nyckelroll som vetgirig igångsättare. Han slungar ut frågor om pengars ursprung, vad de symboliserar och varför några har ofantligt mycket när andra tyngs av skulder. Dödssynden girighet beskrivs träffande, som starkare drivkraft  än upptäckarlust.  Poängteras att varken det närmast allenarådande systemet  eller dess främsta representant i form av bankväsendet har några skrupler, tar mänskliga hänsyn. (Därför måste finansiella marknaden regleras av politiker, vilket skett i Sverige framgångsrikt med reformer och blandekonomi under 1900-talet.)

Uppsättningens största förtjänst består i att den tecknar bilden av ett osunt  farligt tillstånd, blir en berättigad varningsklocka på samma sätt som krönikor av initierade Andreas Cervenka i SvD.  Njuter av att se Ove Wolf ( vem annars?) få fria tyglar när han gestaltar roffarmentaliteten hos bankirer och affärsmän. Bankernas tvivelaktiga utlåningsverksamhet nagelfars på ett lysande sätt.  När vi blir varse att hans första rollfigur sitter på alltfler säckar spannmål,  tillskansade på ett listigt sätt, kommer den självklara repliken: ”Varför nöjer du dig med en tiondel?” Och i svaret hänvisas, naturligt nog, till hans yrke.

Kvinnor lägger överlägset mest tid på att sköta hushållet i en traditionell familj.  Ekonomi betyder som bekant  hushållning med resurser. Hur kvinnor negligerats och varit underordnade i såväl rådande ekonomiska system,  som på teatern under västerlandets civilisation, påvisas  bryskt  i Vad vi pratar om när vi pratar om ekonomi. Cajsa-Stina Forsberg i par med Iskra Kostic tar finurligt plats, hävdar sig  i en mansdominerad värld. Forsberg måste betecknas som en driven komedienne, vilket hon demonstrerar exempelvis när hon och andra aktörer, gör narr av modebloggare och sanslös lyxkonsumtion. Mats Nahlin, normalt sett enbart musiker, får representera den kvästa testuggande arbetarrörelsen, gör  föga förvånande ett resultatlöst motstånd.  Hans kollega Stefan Abelsson ackompanjerar fint på basklarinett och gitarr, när ensemblen ger sig i kast med ett knippe sånger.  Man imponerar allra mest när man bildar talkör.

Föreställningen har många bottnar, ger åskådaren mycket stoff, mycket att begrunda och uppröras över. Sista halvtimmen spenderas på  olika sätt, beroende på om man vill utmana ödet eller lugnt sitta kvar på läktaren. Drömvärld kontra  trygg vardag!  Jag hade placerats bland den risktagande andelen som blev stor. Hukade mig och äntrade ett annat rum i stil med I huvudet på John Malkovich, fick ta på hörlurar.  Blev en övning i att fatta ett humanistiskt beslut, tänka lösningsorienterat. Fick ingå i formation med ett par killar i åttan för att bli utsläppt. ”Förnuftet och den kritiska tankens spegelsal” var en scenografiskt läcker konstruktion.  Samtidigt uppfattade jag inte alla instruktioner i röran. Dock,  involverandet av publiken förstärkte känslan av att dela en gemensam  upplevelse.

Ola Kjelbye

 

 

 

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Beautiful Boy – En av de mest gripande och ärligaste, mest äkta filmer som gjorts om missbruk

9 december, 2018 by Rosemari Södergren

Beautiful Boy
Betyg 5
Svensk biopremiär 11 januari 2019

En av de mest gripande och ärligaste, mest äkta filmer som gjorts om missbruk – och en film som är både dramatisk och engagerande och som det surras om Oscars-statyetter kring. Thimotée Chalamet har redan fått en Golden Globe-nominering för sin roll i ”Beautiful Boy”. Thimotée Chalamet slog igenom internationellt i Luca Guadagninos drama ”Call Me by Your Name”.

Det finns så många fördomar och felaktiga föreställningar om hur det är att vara drogmissbrukare, så mycket okunskap. När en (oftast ung) person tar en drog första gången sker förändringar i kroppen, biologiska, fysiologiska och kemiska. Dessa förändringar blir större för varje gång han eller hon tar droger. När en missbrukare vill sluta skriker hela kroppen fysiskt efter droger. Det är inte lätt att med sin vilja bara sluta. Det är en stenhård, svår kamp. Det är alldeles för många som tror att den som vill sluta enkelt kan sluta, bara han eller hon vill. Till och med inom den så kallade missbruksvården råder stor okunskap om detta. Och framför allt får de anhöriga oerhört lite stöd och korrekt information om vad som händer med missbrukaren.

Den andra stora fördomen som den här filmen gör upp med är tron att den som fastnar i missbruk nästan alltid kommer från trasig bakgrund, den felaktiga så spridda uppgiften att den som blir missbrukare ofta växer upp med missbrukande eller på annat sätt trasiga föräldrar. Enligt ny statistik i flera länder, bland i Sverige, visas att detta är fel. Att en ung person fastnar i missbruk har inte att göra med att han eller hon växt upp utan kärlek och engagemang från sina föräldrar. Nic i filmen har en engagerad pappa och en bra relation till sin pappa. Droger finns så lätt tillgängliga för unga människor idag och när någon testat är den kemiska processen i kroppen igång och den unge personen är fast. Tvärtom är det fler ungdomar från välbärgade områden som fastnar i missbruk eftersom drogerna är så tillgängliga där, de har råd med drogerna och kan lätt få tag på dem och testa. Och då fastnar de snabbt. Nu finns det förstås läsare som absolut till varje pris vill ha det till att det är något fel på familjerna där någon blir missbrukare. Om familjen är välbärgad blir barnen missbrukare för att föräldrarna inte ger dem kärlek. Men det är en en fördom. Statistik visar tydligt att det som gör att någon blir missbrukare beror inte på dåliga föräldrar, oavsett om de är fattiga eller rika. Anledningen till att det är fler från välbärgade områden som fastnar i droger i dagens samhälle beror helt enkelt på tillgången. Dessa ungdomar erbjuds droger oftare och kan ha råd med drogerna. Den som vill börjat använda droger fastnar därför att droger är förrädiska, de sätter igång stora förändringar i en människas kropp.

Filmen handlar om Nic och hans pappa David Scheff och familjerna runt om och vad som hände när Nic fastnade i drogmissbruk. Berättelsen bygger på två biografier, pappan David Scheffs ”Beautiful Boy: A Father´s Journey Through His Son´s Addiction” och två böcker av sonen Nic.

Steve Carell är jättebra och trovärdig in i minsta detalj i rollen som David Sheff och Timothée Chalamet gör en alltigenom enastående gestaltning av Nicholas ”Nic” Sheff (som yngre spelas Nic av Jack Dylan Grazer som den tolvårige Nic, Zachary Rifkin som den åttaårige Nic och Kue Lawrence som Nic som fyra- pch sex-åring).

Alla som haft någon anhörig som fastnat med droger kommer att känna igen så mycket av händelserna. Hur den missbrukande unge lovar och lovar och vill sluta, men hur det sliter i kroppen. Hur missbrukandet påverkar hela familjen, släkten. Hur missbrukaren kan stjäla av sina närmaste, kan göra vad som helst när kroppen skriker efter drogerna. Filmen skildrar också hur enormt starka positiva känslor av välbefinnande som drogerna ger. Det är viktigt att förstå vad det är som drar in missbrukaren.

Medberoende är ett dumt ord, tycker jag, för vad som händer när en i familjen är fast i missbruk. Familj och släkt blir påverkade in i hela sitt liv på grund av missbruket. I familjen som skildras får vi se hur pappan och hans nya fru och Nics pappa om och om igen ställer upp på Nic. Vi ser den kärlek som finns för Nic och vi ser hur fin han är som person, men vi ser också vad drogerna förändrar inom honom och ser hur ilskan och vreden tar över när de kemiska förändringarna sker inom honom.

Det är ofta svårt att göra en film som både är viktig och rent dramatiskt är välgjord. Här har regissören, Felix van Groeningen, verkligen lyckats och jag hoppas att filmen kan sätta igång en ordentlig kamp mot knarkkungarna, mot tillgängligheten av drogerna.

I USA dör fler unga av droger än i trafikolyckor och det är likadant i många länder. När ska samhället och vi medmänniskor reagera och kräva att något verkligen görs för att förhindra dessa tragiska dödsfall? Det som behöver ske är att få bort drogerna. Få bort de stora knarkkungarna som blir stenrika på att sprida dessa dödande droger.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Droger, Filmrecension, Missbruk, Recension, Scen

Teaterkritik: Mary Page Marlowe – föreställningen som väcker våra egna minnen

7 december, 2018 by Rosemari Södergren

Mary Page Marlowe
Av Tracy Letts
Översättning Rebecca Alsberg
Regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi Christian Friedländer
Kostym Jenny Ljungberg
Ljusdesign Ellen Ruge
Peruk och mask Barbro Forsgårdh
Sverigepremiär på Dramaten 6 december 2018, Stora scenen

En kvinnas liv som minnen som hoppar fram, som i en cirkel. En av de starkaste och mest berörande berättelserna på en svensk teaterscen på många år. En föreställning där allt samverkar: scenografin, ljus, musik och skådespelarna, som är helt enastående. Berättelsen handlar om Mary Page Marlowe som vi får se ur olika delar av hennes liv och varje del i hennes liv spelas av en ny skådespelare. Alla skådespelare har på så sätt biroller eller om vi vill kan vi kalla det huvudroller. I rollistan står en lång rad av de mest spännande och intressanta svenska skådespelarna nu, som Melinda Kinnaman, Kajsa Ernst, Torkel Petersson, Alexander Salzberger, Shanti Roney och Reine Brynolfsson plus flera unga skådespelare som vi säkert kommer att se mer av i framtiden.

Handlingen hoppar fram och tillbaka i tid, som om den bläddrades fram ur ett fotoalbum. Viktiga och oviktiga händelser väver ett porträtt av en människa som funderar på vem hon egentligen är. Och varför det blev som det blev. Mary Page Marlowe jobbar som revisor. Hon har två barn. Hon är gift. Hon är skild. Hon är arg och hon är glad. Hon är tonåring och tackar nej till ett frieri för hon hoppas att livet ska ha mer än äktenskap som sin mening. Hon väcker sympati och vår förståelse och medkänsla, ibland, hon väcker min antipati i andra situationer. Hon är som vi alla en vanlig ovanlig människa.

När vi minns vårt liv är det nog oftast så att vi minns det i olika episoder som inte alls behöver komma i tidsföljd? Regissören, Alexander Mørk-Eidem, säger i programbladet pjäsen inte handlar bara om Mara Page Marlowes liv utan att hennes minnen blir en öppning till våra egna minnen. Det som händer på scenen får oss att minnas någonting som har präglat oss, var och får sina aha-upplevelser som förstås förstärks av att varje årtal som har en scen med ett minne har musik från det året. Musik är något som väldigt kraftfullt kan öppna portalen till våra minnen.

Scenerna som visas är oftast inte de mest dramatiska ögonblicken utan händelser efter eller före det dramatiska. Det är ofta så att när vi är mitt inne i något tragiskt eller dramatiskt då är vi så påverkade att det är svårt att minnas det medan de flesta minns händelser strax före eller efter. Den som förlorat ett barn vet nog alltid precis vad som hände strax före det som förändrade deras liv för alltid. Min tolkning av pjäsen, som jag ser den, är hur Mary Page Marlowe flyr från sin smärta, dels från barndomen då hon blev övergiven flera gånger och den stora smärtan att förlora ett barn. Förmodligen ser var och en pjäsen på sitt sätt.

Jag tror ingen kan se denna föreställning och vara opåverkad. Själv upplevde jag att jag blev riktigt arg på Mary Page Marlowe som medelålders, hur kunde hon vara så ansvarslös? Jag har också svårt att förlåta henne den lögn hon kommer med på äldreboende då hon säger att hon bara har ett barn. Hon hade en on också, som dog ung. Hur kan någon någonsin förneka sitt barn?

Kanske en och annan teaterbesökarna kan gå ut efter föreställningen undrande. Den bryter med det vanligaste sättet att berätta. Den ger inte svar och den visar inte de mest dramatiska ögonblicken. De får vi se själva inom oss och kanske är det framförallt att föreställningen väcker våra egna minnen. Den kanske inte handlar så mycket om huvudpersonen Mary Page Marlowe utan om oss och människor omkring oss. Kanske blir en och annan störd av att huvudkaraktären kan vara svår att greppa om. Vi vill så gärna tro att en människa är en och densamma. ”Det ver vi väl hurdan hon är”, sägs det. Men är vi verkligen alltid en och samma person? Förändrar vi inte ständigt liksom vi byter våra celler ständigt och inte ens består av samma celler när vi är vuxna som när vi var barn.

Scenografin är ett mästerverk. Den är uppbyggd av genomskinliga ljusfilter i ramar som rör sig rund med vridscenen. Det ser ut som bildramar, foton, som fördjupar berättelsen. Scenbild lägger på scenbild. Allt hör ihop.

Mary Page Marlowe är en nyskriven pjäs från 2016 av Pulitzerprisbelönade Tracy Letts som nu får Sverigepremiär. Hans pjäs En familj – August: Osage County spelades på Dramaten 2010 och har även filmatiserats 2014, med Meryl Streep i huvudrollen. Tracy Letts är även själv verksam som skådespelare och har bland annat haft en viktig roll i tv-serien Homeland.

Regissören Alexander Mørk-Eidem är känd för en rad succéer på Kulturhuset Stadsteatern och senast för Häxorna och Swede Hollow på Dramaten.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Recension, Scenkonst, Teaterkritik, Teaterrecension

Filmrecension: Mortal Engines – bra 3D-teknik men medelmåttig handling

7 december, 2018 by Redaktionen

Mortal Engines
Betyg 3
Biopremiär 7 december 2018

En apokalyps-film som utspelar sig århundraden efter ett förödande krig som gjort jorden karg. Där finns några få städer kvar, de är mobila små städer på hjul som är fästa vid tankar och militär utrustning. Filmen börjar med en spännande chock när den rörliga staden London med St Pauls katedral på toppen jagar en liten stad med namnet Salthook.

Hester Shaw (Hera Hilmar), en ung flicka från Salthook drivs av hämndsplanter. Hon tar sig till London för att döda Thaddeus Valentine.

Hon blir vän med Anna Fang (Jihae) en farlig fredlös, och Tom (Robert Sheehan), en ung lärling i London museum. Tillsammans ska de förgöra Taddeus Valentine som förfogar över en plan att bygga ett mystiskt supervapen med vilken han kan dominera andra städer.

Christian Rivers, regissören har tillbringat år som storyboard-artist och som visuell verkställande handledare för Peter Jackson. Han kan sitt hantverk och som tittare glömmer jag att jag tittar på en 3D-film. Bilderna, de visuella effekterna och tanken på de mobila hjulbyarna är fantastiska. Da Vinci-inspirerade flygplan, dunkla svävande Salvadore Dali-liknande föremål som är fantastiska.

Den sataniska kapitalismen i bakgrunden av historien är acceptabel men historien fungerar inte perfekt. Filmen börjar lvoande med en Mad Max-jakt men handlingen urartar till en medelmåttig terminator-liknande berättelse och en episkt tröttsam Star Wars-kopia.

Skådespelarna är duktiga, då de som har stora roller och de i birollerna. Jag tror att den här filmen kommer att locka stor publik trots den förvirrande historien och kommer att dra ungdomar biograferna framför allt för den enorma produktionen och de fantastiska bilderna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 621
  • Sida 622
  • Sida 623
  • Sida 624
  • Sida 625
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in