Ola Kjelbye
Av Stefan Åkesson fritt efter Yanis Varoufakis bok Talking To My Daughter About Economy – A Brief History of Capitalism
Regissör: Anja Susa
Scenograf: Helga Bumsch
Kompositör: Igor Gostuski
Koreograf: Damjan Kesojevic
Kostymör: Maja Mirkovic
Maskdesign: Josefin Ekerås
Medverkande: Stefan Abelsson (musiker), Caisa-Stina Forsberg, Iskra Kostic, Rasmus Lindgren, Mats Nahlin, Ulf Rönnerstrand, Nemanja Stojanovic, Ove Wolf
Åldersgräns 12 år
Spelas till och med 24/4 2019 på Backa Teater Lindholmen i Göteborg
Premiär 7/12 2018
I Klas Östergrens omfattande novellsamling lanseras en teori som han exemplifierar åtskilliga gånger. Den går ut på att i en affärsuppgörelse blir alltid ena parten vinnare, medan motparten märker att hen gjort en mindre lyckad, rent av dålig affär. Genom att göra nedslag i historien – 8000 år sedan, 1630 i England och 2008 i New York – åskådliggör Stefan Åkesson hur kapitalismen uppkom och fungerar. Manus baseras på en aktuell bästsäljare av en grekisk ekonom. I den förklarar han för sin dotter, vad många av oss oinvigda anser vara abstrakta siffror, genom att bland annat behandla några klassiska litterära myter. Huruvida han i sin pedagogiska nit använt sig av humor är oklart.
Att regissören roas av att laborera med fåniga tonfall och utseenden, är däremot inte något publiken behöver sväva i ovisshet om. Ensemblen i sina iögonfallande peruker, illasittande byxor och pastellfärgade kläder, framställer sina figurer i löjlig dager med förvrängda röster. Antagligen ett effektivt grepp för att uppehålla intresset hos målgruppen – primärt högstadieelever – i en föreställning på omkring två timmar utan paus. Ämnet blir lätt torrt när det ska förklaras, fast alla ju påverkas. Så metoden är förståelig, likaså interaktionen med publiken och epilogen med alternativa slut á la Matrix. Samtidigt är det inte utan att en undrar hur de skolklasser som bevistade premiären, tog emot budskapet. Känner mig aningen kluven av förhållningssättet hos serbiska Anja Susas ( vars uppsättning 5boys.com jag också såg på dagtid).
Nästan helt renons på dekor rör sig skådespelarna spastiskt, ibland myndigt, över en vit spatiös scen. Ulf Rönnerstrand har en nyckelroll som vetgirig igångsättare. Han slungar ut frågor om pengars ursprung, vad de symboliserar och varför några har ofantligt mycket när andra tyngs av skulder. Dödssynden girighet beskrivs träffande, som starkare drivkraft än upptäckarlust. Poängteras att varken det närmast allenarådande systemet eller dess främsta representant i form av bankväsendet har några skrupler, tar mänskliga hänsyn. (Därför måste finansiella marknaden regleras av politiker, vilket skett i Sverige framgångsrikt med reformer och blandekonomi under 1900-talet.)
Uppsättningens största förtjänst består i att den tecknar bilden av ett osunt farligt tillstånd, blir en berättigad varningsklocka på samma sätt som krönikor av initierade Andreas Cervenka i SvD. Njuter av att se Ove Wolf ( vem annars?) få fria tyglar när han gestaltar roffarmentaliteten hos bankirer och affärsmän. Bankernas tvivelaktiga utlåningsverksamhet nagelfars på ett lysande sätt. När vi blir varse att hans första rollfigur sitter på alltfler säckar spannmål, tillskansade på ett listigt sätt, kommer den självklara repliken: ”Varför nöjer du dig med en tiondel?” Och i svaret hänvisas, naturligt nog, till hans yrke.
Kvinnor lägger överlägset mest tid på att sköta hushållet i en traditionell familj. Ekonomi betyder som bekant hushållning med resurser. Hur kvinnor negligerats och varit underordnade i såväl rådande ekonomiska system, som på teatern under västerlandets civilisation, påvisas bryskt i Vad vi pratar om när vi pratar om ekonomi. Cajsa-Stina Forsberg i par med Iskra Kostic tar finurligt plats, hävdar sig i en mansdominerad värld. Forsberg måste betecknas som en driven komedienne, vilket hon demonstrerar exempelvis när hon och andra aktörer, gör narr av modebloggare och sanslös lyxkonsumtion. Mats Nahlin, normalt sett enbart musiker, får representera den kvästa testuggande arbetarrörelsen, gör föga förvånande ett resultatlöst motstånd. Hans kollega Stefan Abelsson ackompanjerar fint på basklarinett och gitarr, när ensemblen ger sig i kast med ett knippe sånger. Man imponerar allra mest när man bildar talkör.
Föreställningen har många bottnar, ger åskådaren mycket stoff, mycket att begrunda och uppröras över. Sista halvtimmen spenderas på olika sätt, beroende på om man vill utmana ödet eller lugnt sitta kvar på läktaren. Drömvärld kontra trygg vardag! Jag hade placerats bland den risktagande andelen som blev stor. Hukade mig och äntrade ett annat rum i stil med I huvudet på John Malkovich, fick ta på hörlurar. Blev en övning i att fatta ett humanistiskt beslut, tänka lösningsorienterat. Fick ingå i formation med ett par killar i åttan för att bli utsläppt. ”Förnuftet och den kritiska tankens spegelsal” var en scenografiskt läcker konstruktion. Samtidigt uppfattade jag inte alla instruktioner i röran. Dock, involverandet av publiken förstärkte känslan av att dela en gemensam upplevelse.
Ola Kjelbye