• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Skivrecension: Evergrey – The Atlantic

25 januari, 2019 by Redaktionen

Artist: Evergrey
Titel: The Atlantic
Betyg: 4

Göteborgsbandet Evergrey har släppt sitt elfte album, kanske bandets djupaste album hittills. Det var tre år sedan Evergrey släppte kritikerhyllade ”The Storm Within”. Återigen har bandet samarbetat med Jacob Hansen (Volbeat, Amaranthe, Primal Fear) som åtog sig uppgiften att mixa och mastra albumet.

Elfte albumet är också den tredje och avslutande delen i ett koncept som började med ”Hymns For The Broken” och ”The Storm Within.

Jag gillar albumet starkt och flera av låtarna kommer att hamna på min Spotifylista. Två favoritlåtar på albumet är ”End of Silence” och ”Departure”. Före ”End of Silence” kommer den instrumentala låten ”The Tedal” som fungerar väldigt fint som intro.

Ett par låtar har långa instrumentala delar i mitten som först kändes för långa men efter ett par lyssningar växte och fungerade mycket bra. Överlag är det ett album som tål att lyssna på många gånger, det är genomarbetat och det finns mycket att upptäcka. De flesta låtarna är ganska långa, över fem minuter och några är upp emot sju minuter.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner, Toppnytt Taggad som: Nya album

Tankar om Mänskligheten – av och med Fredrik Lindström

25 januari, 2019 by Lotta Altner

Mänskligheten – föreställningen om oss själva av och med Fredrik Lindström

Det händer att man kommer till sammankomster där någon människa bör ställa sig upp och säga något vettigt. Man vill hylla jubilaren eller säga något vackert om den döde, med still, klass och en ordentlig ”skruv” på slutet. Någon måste för sjutton hålla tal omedelbart och spontant på plats, utan att fundera så mycket. Blickarna flackar och till sist ställer sig någon upp (låter som ett jobb jag kunde tagit på mig). I bästa fall är det någon som vet vad hen gör (det är dock inte alltid fallet). Men det är då man vill lyssna på en person som Fredrik Lindström. Han skulle aldrig säga ”jag är ingen talare, men…” och sedan stå och humma en stund med en massa dötid och få dig själv att med sökande blick leta efter närmaste nödutgång.

Jag kunde glatt konstatera att komikern var nervös och darrande något på rösten under kvällens premiär – åtminstone de första 20 minuter eller så. Han stakade sig dessutom och pratade något lite för fort. Jag säger det inte alls av skadeglädje på något vis. Jag skulle snarare vilja påstå att det gör honom till en gott exempel av mänskligheten. För att enbart ha sig själv som instrument och tala i 90 minuter, kräver sin pålästa komiker och då kan man kosta på sig att ha en och annan nerv på utsidan av kroppen en kort stund. Det borde få lov att vara en mänsklig rättighet.

När det gäller Lindström säger erfarenheten att framförandena alltid är genomtänka ur intellektuella, sociala, dialektala och vetenskapliga perspektiv. Att då få applåder omgående vid scenens vänstra kant vid direkt ingång innan showens start, måste vara en fantastisk s.k. boosting för vilken aktör som helst. Applåderna gjorde dock Eskilstunabon något lätt obekvämt, vilket ger honom en hel del pluspoäng. Det går aldrig att glida på gamla meriter eller ha alla sina nära och kära i publiken som utan filter enbart bara älskar en för den man är innerst inne.

Fredriks upplägg under kvällen var att jämföra vårt förnuft, med vår känsla. För vad är som exempelvis gör att en flygresa inte går att diskuteras ur ett förnuftigt perspektiv när det kommer till om vi är rädda eller inte. Han berörde också den mänskliga faktorn som är ett unikum i det svenska språket. Den ger tyvärr en väldigt negativ klang till det faktum att vi människor faktiskt inte är helt perfekta varelser även om vi försöker.

Allra mest skrattade jag åt hur ateisten Lindström beskrev sin smyg religiositet d.v.s. att när det knivar och man inte har någon vettig förklaring på något så kan det väl ändå inte vara skadligt att be till någon Gud oavsett om han finns eller inte. Komikerns största oro var då att Gud skulle genomskåda detta och därmed inte ta honom på allvar även om han försökte börja sina samtal med tacksägelse. Att vid detta tillfälle dessutom jämföra Svenska kyrkan som ett kvart i tre ragg på krogen i sin desperata behov av säljandet av den klämkäcka kristerligheten, gjorde inte min munterheten mindre. Det var länge sedan jag skrattat så innerligt åt något och verkligen kände igen mentaliteten.

Förklaringarna av hjärnans uppbyggnad, genom evolutionen som vi bär med oss i alla utvecklingsstadier, var inte enbart intressant i sig. Fredrik gav knivskarpa exempel med skruvade innebörder och kanske skulle liknande exempel fungera som självklara klassrumsexempel för elever? För vem har sagt att kunskap måste vara tråkig? Det är ju snarare när den är lekfull och rolig som man t.o.m kan lära sig ett nytt språk.

Diskussionerna kring vår reptilhjärna och alkoholkonsumtion gav spännande och roliga exempel. Förklaringarna var oerhört intressanta hur vi överlämnar oss själva till fler och mindre civiliserade nivåer av oss själv i takt med konsumtionen. Jag gillade hans tankar kring att om svenskar vågade vara lite roligare utan sprit, så skulle inte vårt behov av att ”balla ut” i samband med alkoholkonsumtion vara så stor. Det gör ju att man får vara tacksam över om man i nyktert tillstånd redan är lite som spanjoren säger ”poco loco”(lite ding i bollen).

Lindström lyckades på en festligt och intressant vis att blanda det allvarsamma situationerna, med retoriskt riktiga förklaringarna. Gång på gång tog han sig själv och sin barndom som exempel, vilket ledde till att någon form av trovärdig självkritik rådde. Att driva lika mycket med sig själv som med andra ger ett distanserat förhållningssätt som ger tillit och beundran. Att en man kan erkänna sina brister och skratta åt sig själv ger utrymme för att hjärtlig ge honom en dunk i ryggen och påminna honom om hans mänsklighet.

Arkiverad under: Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Recension, Scalateatern

Jonas Gardells sista stora show – en bergochdalbana med känslor

24 januari, 2019 by Thomas Johansson

Jonas Gardell
Queen of fucking everything
Betyg 3+
Cirkus stora scen

Foto: Mats Bäcker

Jonas Gardell kliver ensam in på scenen, i en T-shirt med texten ”I love gay porn”  det är början på det han kallat för sin sista stora show. Det är inte hans första show, och det finns material i den jag hört förut. Någon på första raden ska häcklas på samma sätt som i hans förra show, 30år tillsammans.

I showen finns på det nio sångnummer, och de är delar i den känslomässiga berg- och dalbanan. Ulrik Munther har skrivit delar av musiken och finns med på scenen, och hans sångnummer låter riktigt bra. Hur Jonas Gardells sång låter, det är inte alltid helt rent, alla toner sitter inte på rätt plats, men det finns en känsla där.

Jag bara älskar den svenska versionen av ”I will survive” som med Jonas Gardells text heter ”Jag klarar mig”. Jessica Heribertsson sjunger, så att mitt hjärta smälter där och då och blir en blöt pöl. Gillar dessutom när det är extra allt, och visst ska alla bra shower ha en marscherande orkester på scenen. Det är ofta extra allt i Jonas Gardells sångnummer, och mycket är riktigt snyggt. Som vanligt finns det med några dragqueens, snygga, duktiga och skapar en känsla av klass.

Några av hans monologer, igentligen ofta ren standup, som finns där mellan sångnumren, är en ändå häftigare åktur. Delar som är rent geniala, och delar som inte kan kallas för annat än banala. Jonas Gardell är inte helt nöjd med premiärpublikens reaktioner, och viftar avvärjande när han inte vill ha några publikreaktioner just då. Jonas Gardell är ofta väldigt fysisk i sin stil, och vågar vara ful. Bäst blir det när han bjuder på sig själv och verkligen vågar stå för att han är en 55-årig årsrik man.

Det är storslagna kulisser, handmålade av Martin Jacobson, och jag njuter av att det fortfarande finns någon som vill och vågar låta en konstnär måla en sådan dekor. ”Det är dyrt som fan”, säger Jonas Gardell från scenen men det är också snyggt som fan.

Showen hette Jonas Gardell show när biljetterna släpptes, så det är också det som står tryckt på biljetterna. Någonstans på vägen, har Jonas Gardells bestämt sig för att byta namn på showen, och just ”Queen of fucking everything” är väl bilden mångsysslaren Jonas Gardell har på sig själv. Det är en trevlig kväll, väl använda 110 minuter innan vi alla ska dö, och kanske ska vi dansa lite disco på vägen.

Foto: Mats Bäcker

På scen:
Jonas Gardell
Sångare och musiker: Ulrik Munther
Sångerska: Johanna J:son Lindh
Sångerska: Jessica Heribertsson
Sångerska: Joanna Perera
Dansare: Victoria Cedergren
Dansare: Björn Törnblom
Dansare: Sandro Skagerberg
Dansare: Simon Schill
Dansare: Tobias Johannisson
Kapellmästare och trummor: Martin Jonsson
Keys: Johan Lyander
Gitarr: Mathias Venge
Bas: Jarmo Lindell
Trumpet: Niklas Barnö
Fiol: Hanna Ekström/Isabelle Andö
Saxofon: Tore Berglund
Trombon: Mats Äleklint

Arkiverad under: Recension, Toppnytt

Filmrecension: Britt-Marie var här – lite för tillrättalagd

24 januari, 2019 by Birgitta Komaki

Britt-Marie var här
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 januari 2019
Regi Tuva Novotny

När Britt-Marie efter 40 års äktenskap står ansikte mot ansikte med makens älskarinna tar hon av sig ringen och går. I alla år har hon tvättat hans parfymdoftande skjortor utan att säga något trots att hon själv inte använder parfym. Hennes liv har bestått av städning, tvätt och ett väl inrutat hemmafruliv. Nu söker hon vid 63-års ålder jobb på arbetsförmedlingen och hamnar som fotbollstränare i Borg, ett litet samhälle på avveckling. Där fortsätter hon med ordning och reda i sin omutliga stil i en helt ny omgivning. Det påverkar alla, inte minst henne själv. Så småningom öppnar hon upp sig för alla nya situationer.

Det här är en film efter Fredrik Backmans succébok med samma namn. Likt sin manliga föregångare i filmen ”En man som heter Ove” är hon fyrkantig och håller på sitt. Men är samtidigt noga med att allt ska vara rättvist och rätt. Med ideliga återblickar till barndomen och systern som hade alla drömmar trummas orsaken till Britt-Maries liv in. Och devisen ”En dag till, Britt-Marie”.

Pernilla August gör rollen som Britt-Marie bra. Det är mer hennes roll som inte är trovärdig. Vem går efter 40 års äktenskap utan att fälla en tår. Åtminstone borde hon gråta av oro för hur hennes liv ska bli. I övriga roller medverkar några av Sveriges bästa skådespelare. Peter Haber som ångestfylld make , Olle Sarri som kommunpolitiker och Anders Mossling som polis. Ett gäng ungdomar som är precis så struliga och kaxiga som i de kan vara i verkligheten är helt naturliga i sina roller.

Filmen är rolig men lite för tillrättalagd. Man förstår redan vid ankomsten till Borg hur det skall gå. Även en feelgoodfilm behöver lite överraskningsmoment. Inte heller har man samma igenkänningseffekt som i filmen om Ove. Alla har ju haft en riktig surgubbe som granne men en sådan som Britt-Marie märks mindre. Kanske kvinnor som Britt-Marie är ett utdöende släkte nu när de flesta kvinnor arbetar. Men tanken i filmen känns bra och kanske det är dags för äldre kvinnors revansch. Det är aldrig för sent att ändra sitt liv även om det kanske blir med större vånda än här. Se filmen som en ny vår för äldre kvinnor. De där som inte syns men som alltid finns och behövs.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Flmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: The Mule – inte Clint Eastwoods bästa film direkt

24 januari, 2019 by Redaktionen

The Mule 2018
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 januari 2019
Regi Clint Eastwood
Författare:
Sam Dolnick
Stjärnor:
Clint Eastwood, Bradley Cooper, Laurence Fishburne, Diane Wiest, Taisa Farmiga, Andy Garcia och Alison Eastwood.

En nittioårig trädgårdsodlare och krigsveteran, Earl Stone, tvingas att transportera kokain genom Illinois för en mexikansk drogkartell för att rädda sin trädgård och sitt hus. Clint Eastwoods nya film är en en otroligt historia och dessutom sann, publicerad i New York Times. Nyhetsartikeln inspirerade Sam Dolnick till att skriva filmens manus.

I filmen följer Eastwood sina vanliga teman: ånger, förlåtelse och den oundvikliga döden. Berättelsen skulle kunna vara tillräcklig för att göra en bra film, men tyvärr blir det inte så. Om ni förväntar er ännu mästerverk från Eastwood, i klass med Changeling, Mystic River och Million Dollar baby, blir ni beskivna. The Mule är en lång, långsam film utan drama och spänning.

Uppdelningen av det onda och det goda (mexikanska narkotikahandlare mot vita agenter och polisen), en lång rad passiva kvinnor sänker filmen och de stora stjärnorna som Cooper, Fishburne och Wiest lyser inte som de brukar och inte heller Eastwood har någon imponerande tolkning av sin trötta roll.

Det är svårt att ha tålamod och att blunda för de många rasistiska och homofobiska dialogerna. Jo visst kan det vara sådant som en nittioåring gammal man från Illonois kan släppa ur sig men det första steget i att göra manus är att kunna stryka när det blir för mycket sådant.

Filmen blir gradvis mer och mer rasistisk och det verkar som den är gjord för att ge stöd åt Donald Trump bygge av mur mellan Mexico och USA.

Alla mexikanerna som Earl arbetar med är stereotyper med rakade huvud, skrämmande brottslingar som vill ta med droger till Amerika.
Och det sista och det värsta är figuren, Laton (Andy Garcia), kartellägaren med sin herrgård full av nakna unga kvinnor som är desperata för de vill ha sex med 90 år gammal Earl. Mycket onödigt och överdrivet.

Clint Eastwood har varit aktiv i 63 år i Hollywood och han har släppt två filmer under 2018, ”The Mule” och ”The 15:17 till Paris”. Det är imponerande av en regissör i hans ålder, men The Mule är inte hans bästa jobb.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Clint Eastwood, Clint Eastwook, Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 614
  • Sida 615
  • Sida 616
  • Sida 617
  • Sida 618
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in