Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Flmrecension

Filmrecension: Amazing Grace med Aretha Franklin – njae

by

Amazing Grace
Betyg 2
Svensk biopremiär 23 augusti 2019

Två kvällar konsert med Aretha Franklin från 1972 är förstås en stor händelse för alla hennes fans. Men som film, nja.

De två konserterna spelades in i baptistkyrkan New Temple Missionary Baptist Church i Los Angeles. Aretha Franklin var då en av soulmusikens främsta namn med elva raka listettor och hon ville spela in ett album med gospelmusik, som är hennes musikaliska rötter, uppväxt som dotter till en predikant.

Hon valde att spela in gospelalbumet, som blev hennes legendariska livealbum Amazing Grace, i en kyrka med publik istället för i en studio. Albumet må vara stort och legendariskt men som film når det inte samma höjd. De två konserterna spelades av ingen mindre än Oscarsvinnande regissören Sydney Pollack som var anlitad att fånga konserterna på film.

Först nu, 47 år senare, kommer resultatet i en film. Och jag förstår varför det inte blev någon film direkt. Där är många löjliga missar där man ser kameramän, ljudtekniker och andra av inspelningspersonalen. Det gör dock inte så mycket, det har sin charm.

Filmkvaliteten är inte av någon större kvalitet. Det blir lite för många täta närbilder där jag ser varenda svettdroppe på Aretha Franklin och övriga musiker. Det tillför liksom inget, det berättar inget.

Bra dokumentärer berättar någon om tidsepoken, om samhällets utveckling eller något annat mer än att skildra en person. När filmbolaget ändå väntat i 47 år kunde de väl ha ansträngt sig och tagit med klipp och fakta från annat håll och berättat något mer. Nu blir det tyvärr bara en rätt tafflig inspelning av två konserter som finns på ett berömt album.

Året är 1972, och efter 11 raka listettor tar soulmusikens gudmor Aretha Franklin ton i New Temple Missionary Baptist Church i Los Angeles. Två kvällars konsertmagi som ska förevigas i hennes legendariska livealbum Amazing Grace. På plats finns även Oscarsvinnande regissören Sydney Pollack, anlitad att fånga konserterna på film. Men sedan dess har dessa magiska kvällar förblivit osedda, och först nu – 47 år senare, får de se dagens ljus. Amazing Grace är en upplyftande, atmosfärisk upplevelse som tar dig tillbaka till 70-talets amerikanska gospelkyrkor – en omistlig lisa för själen.
Jag förstår att många som älskar gospel kommer att gå man ur huse för att se filmen och de får säkert ut mer av den, eftersom det är deras specialintresse. Men som film tycker jag inte den håller något högre kvalitet. Tyvärr.

Filmrecension: Yao

by

Yao
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 maj 2019

Yao, en 13-årig pojke i Senegal bestämmer sig att korsa landet för att få sin bok signerad av av sin idol Monsieur Seydou Tall, en berömd fransk skådespelare som är på besök i landet. Mötet blir omskakande för skådespelaren som har rötter i Senegal, och han bestämmer sig för att köra hem Yao tillbaka till hans hemby. På vägen möter de ett Senegal fyllt av färgrika personer, traditioner och ett annat tid och rum, ett Senegal som får Monsieur Seydou Tall att förstå var han kommer ifrån.

Filmens tema om att hitta hem, upptäcka sina förfäders rötter, låter spännande på pappret. Här hade den franska regissören Philippe Godeau kunnat göra en engagerad film om den situation som tusentals människor lever idag, andra generationens invandrare uppvuxna utan att känna till sina föräldrars land och kultur.

Tyvärr hittar filmen aldrig riktigt hem och som åskådare swishar landskap och personer förbi utan att någonsin gå in på djupet. Istället möts vi av en turistbrochyr på glassigt papper där vi har den afrikanska gästfriheten med byfester, dansande kvinnor till rytmen av djembe och förfäders andar som sänder budskap, allt med torra landskap med baobabträd och vackra stränder i bakgrunden. Omar Sy (Seydou Tall), en Frankrikes mest omtyckta kändisar, började sin karriär som humorist och i denna film blir hans begränsningar som skådespelare tydliga då hans naturliga charm försvinner i den platta dialogen. Ljuspunkten i filmen är den unga skådespelaren Lionel Basset som ger filmen en viss autenticitet men tyvärr räcker det inte för att konkurrerar ut terrängrallyt Paris-Dakar som attraktion.

Text: Mariko Komaki

Filmrecension: Britt-Marie var här – lite för tillrättalagd

by

Britt-Marie var här
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 januari 2019
Regi Tuva Novotny

När Britt-Marie efter 40 års äktenskap står ansikte mot ansikte med makens älskarinna tar hon av sig ringen och går. I alla år har hon tvättat hans parfymdoftande skjortor utan att säga något trots att hon själv inte använder parfym. Hennes liv har bestått av städning, tvätt och ett väl inrutat hemmafruliv. Nu söker hon vid 63-års ålder jobb på arbetsförmedlingen och hamnar som fotbollstränare i Borg, ett litet samhälle på avveckling. Där fortsätter hon med ordning och reda i sin omutliga stil i en helt ny omgivning. Det påverkar alla, inte minst henne själv. Så småningom öppnar hon upp sig för alla nya situationer.

Det här är en film efter Fredrik Backmans succébok med samma namn. Likt sin manliga föregångare i filmen ”En man som heter Ove” är hon fyrkantig och håller på sitt. Men är samtidigt noga med att allt ska vara rättvist och rätt. Med ideliga återblickar till barndomen och systern som hade alla drömmar trummas orsaken till Britt-Maries liv in. Och devisen ”En dag till, Britt-Marie”.

Pernilla August gör rollen som Britt-Marie bra. Det är mer hennes roll som inte är trovärdig. Vem går efter 40 års äktenskap utan att fälla en tår. Åtminstone borde hon gråta av oro för hur hennes liv ska bli. I övriga roller medverkar några av Sveriges bästa skådespelare. Peter Haber som ångestfylld make , Olle Sarri som kommunpolitiker och Anders Mossling som polis. Ett gäng ungdomar som är precis så struliga och kaxiga som i de kan vara i verkligheten är helt naturliga i sina roller.

Filmen är rolig men lite för tillrättalagd. Man förstår redan vid ankomsten till Borg hur det skall gå. Även en feelgoodfilm behöver lite överraskningsmoment. Inte heller har man samma igenkänningseffekt som i filmen om Ove. Alla har ju haft en riktig surgubbe som granne men en sådan som Britt-Marie märks mindre. Kanske kvinnor som Britt-Marie är ett utdöende släkte nu när de flesta kvinnor arbetar. Men tanken i filmen känns bra och kanske det är dags för äldre kvinnors revansch. Det är aldrig för sent att ändra sitt liv även om det kanske blir med större vånda än här. Se filmen som en ny vår för äldre kvinnor. De där som inte syns men som alltid finns och behövs.