• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Förvandlingen på Riksteatern – fantastiskt, skrämmande och insiktsfullt

27 januari, 2019 by Lotta Altner

Foto: Yoshi Omori

Förvandlingen
Fri tolkning efter Franz Kafkas bok med samma namn
Regi Carl Knifs
Dramatisering Christoffer Mellgren
Riksteatern i samarbete med Svenska teatern i Helsingfors i Hallunda den 26 januari 2019
Föreställning som recenseras: 26 januari 2019

Riksteaterns uppsättning av Förvandlingen gestaltar en skrämmande tillflykt till insikt stadiet, med utomordentlig gestaltning av hur familjelivets krav gör att du gärna vill bli liten

Det är något väldigt speciellt med att se en föreställning på ett annat språk än sitt modersmål. Man tvingas att fokusera på ett speciellt vis och s.k. slötittning är inte aktuellt. Ännu mer utmanande är det när du inte förstår ett enda ord av det språk som talas. Ikväll syftar jag på finskan. Precis som när man går på operan, behöver man vara snabb i ögonen för att hinna med att läsa översättningarna på skärmar och samtidigt se skådespelarnas agerande. Ibland måste man unna sig att bara se aktörernas agerande och strunta i det faktum att man inte förstår ett dyft av texten. Jag inbillar mig att sinnesövningar av det här slaget ger ett hum kring hur det är att sakna syn eller hörsel. Lite finska piggar upp i hjärnan, precis som sudoku!

Det är en obehaglig känsla som snabbt infinner sig de första minuterna. Aktörerna på scen uppför sig som stela tvådimensionella plattityder. Det ler och skrattas vid fel tillfällen och upprepar självklarheter som i trans. Aktörerna rör sig i förutbestämda robotliknande rörelser och hackar på varandra när någon vågar röra sig en liten bit utanför vardagens s.k. normaliteter. Danserna är fyrkantigt kubistiska, hackiga och skådespelarna är likbleka i ansiktet som franska clowner. Dessutom ser man den japanska klassiska Noh konsten genom kodifierande rörelseträning. Det är fantastisk surrealistiskt skådespel på högnivå vi får bevittna således.

Om man vet något litet om Franz Kafka (1883-1924) så känner man omedelbart igen den ångest och panik som den tjeckiska författaren själv hade inför familjelivets krav på att jobba hårt och passa in. Precis som Gregor Samsa i föreställningen brottandes han med oron kring att han aldrig dög eller kunde leva upp till omgivningens förväntningar, ”här kan man inte sitta och vara onyttig”. Den enorma rädslan för fadern var också ett klockrent budskap både i boken och i kvällens föreställning.

Att leka med tanken att man en morgon skulle vakna upp och förvandlats till en insekt, kan vara både skrämmande och eventuellt befriande. Om man nu verkligen inte kan leva upp till sin omgivnings önskemål trots hårt arbete är det ju den totala befrielsen att göra sig mindre och mer obegriplig än vad man är. Förvandlingen från människa till insekt görs successivt, sakta men säkert. Man har en känsla av att man ser varje ben och knota utvecklas och insektens kroppsspråk utvecklas. Mest fascinerande är det när insekten klättrar upp på en säng på högkant och balanserar sig framåt och vickandes på ramen. Det känns som den perfekta balansen och att insekten ser med fasettögon framåt i rummet. Man kunde också bortse från skådespelarens storlek eftersom övriga aktörer var så briljanta på att enbart se honom som mindre. Det är svårt att inte se det självklara.

I föreställningen finns en obehaglig dansare helt maskerad i svart. Hen rycks mellan situationer, miljöer och strider. Genom hela föreställningen byter hen sin symbolik i mina ögon. Ibland känns det som att det är den berömda ”elefanten i rummet” d.v.s. de bekymmer som finns mellan oss som vi låtsar inte finns där men ändå påverkar oss. Något vi borde prata om, men väljer att tiga och blunda för. Samtidigt känns det som om det finns medveten ondska i gestalten som ständigt väljer den klassiskt lätta vägen, någon form av enbart en ja-sägare. Den maskerade gestalten erbjuds dock att flytta in, när ekonomin i familjen är skral men passar ändå inte riktigt in. Med tiden står inte den mörka gestalten ut helt enkelt och den flyr och klättrar på väggarna bokstavligen.

Den mest obehaglig karaktären i uppsättningen är fru Samsa, insektens mor. Hennes hysteriska skratt med munnen och hatiska ögon, skulle kunna få vilket barn som helst att inte veta vilken fot hen skulle stå på. Den passiva aggressiviteten är outhärdlig och bedövande bra gestaltad. I mig landar hur skönt det är med människor som är raka, tydliga och respektfulla.

Jag förstår stackars Gregor som flyr till insektstadiet med en sådan morsa.
På ett och annats vis kan man mycket väl påstå att flykten till att bli ett litet kryp är den möjlighet man kanske tar sig an när människor har ”bollat” och lekt med ens känslor för mycket. När man inte längre vet var man har sig själv eller andra…kan man ju lika väl bli en insekt och försvinna i sin litenhet och inte behöva ge sig in i storhetsvansinnena och försöka bevisa att man är något. Bättre fly än illa fäkta, heter det vist.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kafka, Recension, Riksteatern, Scenkonst, Teater, Teaterrecension

Teaterkritik: Orfeus stiger ned av Tennessee Williams på Dramaten – om människans eviga ensamhet

26 januari, 2019 by Rosemari Södergren

Orfeus stiger ner
Av Tennessee Williams
Översättning Pamela Jaskoviak
Regi Runar Hodne
Scenografi Serge von Arx
Kostym Magdalena Åberg
Ljusdesign Ellen Ruge
Ljuddesign Björn Lönnroos
Peruk och mask Sofia Ranow
Premiär på Dramaten, Elverket den 25 januari 2019.

En berättelse om rädslan för det som är annorlunda och om mäns makt över kvinnor med en lång rad duktiga skådespelare i rollistan. Myten om Orfeus har inspirerat många författare och poeter. Orfeus var son till Apollon och sägs ha spelat och sjungit så vackert att han påverkade både människor och natur. När han älskade Eurydike dog steg Orfeus ned till dödsriket och fick till och med dödsguden att vekna. Orfeus fick tillåtelse att föra sin älskade tillbaka till de levande: på ett villkor, att han lät henne gå bakom honom hela vägen och han inte vände sig om för att titta på henne en enda gång. Vem som helst förstår väl hur det gick. Att han inte kunde låta bli att slänga en blick på sin älskade och så var det kört.

Den legendariske amerikanske dramatikern Tennessee Williams har i sitt drama låtit en ung man, Val, komma med en gitarr på ryggen till en liten amerikansk håla. Under ytan vibrerar det av rasism och kvinnoförtryck. Uppsättningen fungerar mycket bra, den är stark och snygg scenografi i Elverket som utnyttjar till att skapa djup i scenbilden.

Scenografin är enkel, nästan bara en jukebox på ena sidan och en flippermaskin långt ner till vänster och för övrigt en kassaapparat och några stolar. Platsen är en handelsbod som drivs av Lady Torrance och hennes svårt sjuka make Jabe (spelad av Örjan Ramberg). Scenen har dörrar på båda sidor och också längst ner och skådespelarna kommer ut och in på ett naturligt sätt.

Val, som spelas av Björn Bengtsson, lockar fram känslor hos omgivningen. Kvinnorna dras till honom medan män ser honom som ett hot.  Lady Torrance spelas av Sofi Helleday som på premiärdagen hade råkat ut för en olycka och stukat foten svårt och haltade. Det var starkt av henne att genomföra premiären under dessa förutsättningar. Men för oss i publiken blev hennes roll ännu starkare genomförd genom att hon haltade och hennes lidande blev ännu mer tydligt.

Dramaten beskriver föreställningen så här:
Orfeus stiger ner är en berättelse om konstens och passionens förmåga att ge livet mening, och om de mörka krafterna som kämpar mot livet. Det är modern amerikansk dramatik med en mytisk dimension, i regi av Runar Hodne.

Jag tror ingen kan se föreställningen utan att bli starkt påverkad. Den går in i magen på mig, den är skrämmande och gör mig ledsen och jag går och tänker på den efteråt, länge. Funderar. När dramat skrevs och sattes upp i USA var det i ett samhälle där rasism grodde i ett samhälle med en mångfald av kulturer som levde tillsammans, ofta under gnissel. Idag har tiden hunnit ifatt Sverige och befolkningen är inte lika homogent vit och därför kan tragedin säga oss saker också om vår tid. Men egentligen tycker jag denna uppsättning säger mer om människans eviga ensamhet även om främlingsfientligheten bubblar under ytan. Alla karaktärerna brottas på något sätt med sitt förflutna och ingen verkar ha nått någon känsla av att livet är värt att leva. Alla är olyckliga innerst inne hur mycket de än håller upp en yta av annat. Det kan nog också säga mycket om nutidsmänniskan där så många strävar efter att visa upp sin vackra lyckliga tillvaro i sociala medier allt medan allt fler egentligen mår psykiskt dålig. Det är en svart, mörk och dyster berättelse som inte ger mycket hopp. Men det är snyggt genomfört med duktiga skådespelare i varenda roll.

Orfeus stiger ner (Orpheus descending på originalspråk) gavs på Broadway 1957 och har filmatiserats vid flera tillfällen, bland annat 1959 under namnet The Fugitive Kind med Marlon Brando i rollen som Val.

Runar Hodne är en norsk regissör som är flitigt anlitad vid Nationaltheatret i Oslo. I Sverige har han tidigare satt upp Gösta Berlings saga på Kulturhuset Stadsteater och Fäder och Söner på Dramaten. Han leder regilinjen vid Teaterhögskolan i Oslo.

Medverkande:
Björn Bengtsson – Val
Mia Benson – Dolly
Kicki Bramberg – Beulah
Sofia Helleday – Lady
Elin Klinga – Vee
Hannes Meidal – David
Örjan Ramberg – Jabe
Maria Salomaa – Miss Porter
Kirsti Stubö – Carol
Jan Waldekranz – Sheriff Tablot

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Recension, Scenkonst, Teaterkritik

Lustfylld ösig eskapism i glamrockens tecken – Ola Salo i krogshow

25 januari, 2019 by Mats Hallberg

Ola Salo – It Takes A Fool To remain Sane

Rondo i Göteborg – krogshow med föreställningar t.o.m 27/4

Betyg: 4+

Text & Musik: Ola Salo

Regi: Edward Af Sillén

Manus: Henrik Schyffert

Koreografi: Zain Odelstål

Mask & Kostymdesign: Magnus Flobecker

Videodesign: David Nordström

Livefoton: Mats Bäcker

Arrangeras av 2Entertain och Live Nation

Låt mig omgående nita fast att denna spektakulära show håller vad den utlovar. Den är verkligen extravagant och bombastisk, pampig och pretentiös med ironisk knorr, invirad i en uppriktig ton och extremt medryckande; tillika en scenteknisk triumf impregnerad av flödande pastellfärger och glittrande paljetter. Under cirka halvannan timme levereras en oemotståndlig hitkavalkad tillkommen under Ola Salos tid i The Ark. Gruppen fanns på plats bland publiken på premiären,. en  kändistät premiär som hostades av ingen mindre än Micael Bindefeld. Ansvariga för produktionen har överhudtaget satsat stort  och professionellt, bejakat möjligheterna att skapa något som höjer oss från vardagens bekymmer. I flera timmar före ridån dras åt sidorna, dinerar gästerna genom att njuta av en festmåltid. De mest exklusiva platserna är belägna utefter den ramp som kvällens huvudperson gärna spatserar på.  För alla fans finns en mycket påkostad programbok till försäljning.  

Assisterar Ola Salo på scen gör sex musiker under ledning av Johan Röhr, en man som förekommit i många teveproduktioner förutom att ha spelat med sådana som Magnus Uggla, Lena Ph och Loreen. För mig var hans besättning inga jag kände till. Visar sig, sympatiskt nog, att halva styrkan är kvinnor. Musikerna är i några fall multiinstrumentalister, givetvis välutbildade. Vissa undervisar och de har ingått i ett brett spektrum, från Dan Hylander till svenska Queen. De är förstås väldigt duktiga på att framställa soundet från The Ark, även om det emellanåt låter en aning jämtjockt. Musikerna, oftast verksamma på mobila moduler i olika höjd, syns inte alltid för oss. Balansen mellan drivande bas och ljusa melodislingor läggs på rätt nivå, något värt att poängtera. Förutom obligatoriskt gitarrsolo hördes solo av Jannike Stenlund på elförstärkt fiol. En instrumentalist måste applåderas särskilt, nämligen Olov Domeij med sina mycket njutbara, urskiljbara basgångar. Tre dansare figurerar också, varav en gör en duett med prästsonen från Rottne.  

Eftersom en i underhållningsbranschen/ scenkonstvärlden mycket erfaren regissör samarbetet med den klurige, konstant ironiske Henrik Schyffert, serveras  vi som förväntat en självbiografi. Tillbakablickar varvas med sammanfattningar.  Likt  kvidande, känslosamma gitarrsolon levererar sångaren sitt manifest om att våga tänka själv och ta ansvar för sina drömmar. Om existentiella budskap kan utvinnas ur de engelska texterna, är i så fall  inget som klart framgår. Desto viktigare  då att regissören  planterat essentiella monologer, som predikar för rätten att få uttrycka sin egenart. Mitt i allt partyfirande behövs allvarsord, vilket funkar förträffligt i It Takes A Fool To remain Sane. 

Showens titellåt formas under  själva huvudakten till en upplyftande cirkelrörelse.  Huvudpersonen vi fokuserar på börjar ensam vid en flygel, varvid han blir avbruten av ”privata angelägenheter”,  medan ALLA på Rondo står upp och diggar sista låtarna, förenade i extatisk glädje.  Oavsett var han befinner sig i lokalen och oavsett eventuell jonglering med mikrofonstativ, sjunger 41-åringen starkt, med patos och god teknik. När han håller ut på sluttonen i några låtar, inser man att rösten har de kvaliteter som krävs för att gå hem som musikalartist.

Finns många tillfällen då jag ryser av välbehag, trots avsaknad av de storsäljande album som låtlistan helt baseras på  (minns däremot the Ark från premiäråret av WOW). Echo Chamber är en kul bagatell, melodiskt mangel med understödjande video (tänkvärd film om utforskande av personlig stil) i underbara Clamour For Glamour, syntpop av bästa snitt i Let Your Body Decide når under huden, melodifestivalvinnaren från 2007 blir en groovy, sanslöst svängig tilldragelse och allsångsrefrängen i One Of us Is Gonna Die Young  sänder ut fina vibbar. Visuellt sparas det heller inte på krutet. Efter cirka halva föreställningen snackar vi gigantisk wide screen med eruptioner av flödande färger, samt en sekvens där medlemmarna i bandet som upphörde för åtta år sedan, får sin rättmätiga homage.

Influenserna är lätta att skönja. De mest uppenbara är enligt mig Bowie, Queen, T-Rex och Slade. Även symfoniska och dansanta ansatser gör sig påminda, vilket bevisar att Salo varit en allsidig melodisnickrare av rang. Har ni tänkt spendera på en spektakulär krogshow och önskar full valuta för er investering? Bege er då till Rondo närmaste månaderna, extasens tempel med frihetsaposteln Ola Salo i centrum. ”Jag vill bygga en ny kyrka som inte dömer, vill anta nya utmaningar, även om det är en daglig kamp. Uppmanar er att sträva efter att maximera lusten, stelna inte.” (sammanfogade citat från Ola Salo under showen It Takes A Fool To Remain Sane.)

Arkiverad under: Recension, Scen, Toppnytt

Intryck av Bizets Carmen på Kungliga Operan i Johanna Garpes regi

25 januari, 2019 by Pernilla Wiechel

Bizets Carmen på Kungliga Operan i Johanna Garpes regi.

De som vill luta sig tillbaka och kittlas av Carmen som en exotisk, lite demoniskt lockande femme-fatal-gestalt, blir besvikna. Här syns ingen klädsamt farlig kvinna att erövra. Regissören Johanna Garpe låter gamla vaneseenden komma på skam, vilket till och med fått manliga recensenter att inte ens hänga med i handlingen! Istället växer nämligen en levande, bitchig, charmerande kvinnogestalt med integritet fram. En samtidskvinna, som tar för sig, naturligt rättframt spelad av Miriam Treichl. Och hon bär föreställningen igenom som mångfacetterad, dramatiskt bottnad mezzosopran. Och inte har scenografen, dramaturgen, dräktskaparen glömt det mustiga spanska inslaget av volangklänningar, glamour och tjurar. Bara utan otillbörlig exotisering denna gång. Fabriken Carmen arbetar på tillverkar nämligen kitchiga kläder.

Mest överraskande är ändå att Garpe lyckats lyfta fram så aktuella repliker ur det komplexa originalverket. Plötsligt står orden i jämnhöjd och drar till sig samma intresse som den välkända musiken.

Tisdagskvällen var orkestern också tjusigt dirigerad av Joana Carneiro. Hela uppsättningen vittnar om att något friskt och levande letat sig in till själva Kungliga Operan.

I programbladet ser vi Carmen iförd en mustigt röd pampig hjälte-dräkt. (En dräkt jag också förknippar med filmklippet som i absoluta slutscenen får en amerikansk hjälte-aura.) Hon står mitt i blåsten med röd mantel i handen, likt en matador som möter tjuren. Och visst är det männen hon hanterar och ibland hånar, ömsom gullar, ömsom leker med. Hon följer sin egen lust, med sitt stora ledord: frihet! Men förtjänar hon verkligen att dö för det?

Full av visioner om ett liv bortom fabriksarbetares vanemässiga låsta tillvaro, det kollektiv hon tillhör, gör Carmen sina utbrytningsförsök. Hon hamnar flera gånger i knipa. Vi ett tillfälle räddar hon sig, genom att förföra den som var satt att vakta henne, José. Han som, traditionsstyrd av manskollektivet, sedan blir så djupt förälskad och svartsjuk att Carmen blir rädd. I den långa mjuka arian, som Daniel Johansson förälskad sjunger, framgår Joés ungdomliga sårbarhet, och sköra självförtroende. Men offret på deras kärleks-altare blir den (under patriarkatet) rättrogna unga jungfruliga mön – som vandrat så många mil med bud från Josés döende mor. Hon tigger förgäves om förlovning. Magdalena Risberg sjunger med klarhet rösten i stor förtvivlan, sviken som Micaela är, så allas hjärtan i publiken brister. Daniel Johansson och Magdalena Risberg som Josè och Micaela är verkligen väl valda!

Många ledtrådar göms i föreställningens detaljer som tål att tänkas vidare på hemma i soffan. När Carmen sätter en kjol på José, vill hon få honom att spänna av och kliva ur sin mansroll, eller leker hon bara? När hon ber José följa med banditgänget, är det en ny friare samhällsordning hon vill ha med honom i? Texten talar om ”frihet i tanken”, precis som feminister säger att den nya kvinnorollen måste skrivas/drömmas fram. Eller är Carmen bara emot Josés tråkiga, dagliga slit, mannens arbete? Är det så att Carmen och Escamillo (med Alessio Cacciamanis underbara mörka stämma) med sina jämlikt liknande dräkter, tågar in och ”står i bredd”, som Märta Tikkanen skulle uttrycket det? Escamillo väntade ju tålmodigt, respektfullt på hennes ja – och hon valde honom (för ett tag..?) Och sjalen José försöker trä på Carmen som en huvudbonad, uppe på taket – så effektivt ett litet fängelse kan skildras! Det är många fyndiga detaljer som dröjer sig kvar när ridån går ner.

MUSIK Georges Bizet
TEXT Henri Meilhac & Ludovic Halévy
REGI Johanna Garpe
SCENOGRAF Per A. Jonsson
KOSTYM & MASK Nina Sandström
LJUS Erik Berglund
KOREOGRAF Roger Lybeck
DRAMATURG Katarina Aronsson

CARMEN Miriam Treichl
JOSÉ Daniel Johansson, Jesper Taube
ESCAMILLO Alessio Cacciamani
MICAËLA Magdalena Risberg, Sabina Bisholt
ZUNIGA Johan Edholm
MORALÈS Håkan Ekenäs
DANCAÏRE Jens Persson
REMENDADO Jonas Degerfeldt
FRASQUITA Marianne Odencrants
MERCÉDÈS Johanna Rudström
DIRIGENT Joana Carneiro, Alexander Joel

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bizet, Carmen, Kungliga Operan, Opera

Harmonisk och inkännande polerad swing – Where Or When av Klas Toresson & Filip Ekestubbe trio

25 januari, 2019 by Mats Hallberg

foto Fredrik Rollman

Artist: Klas Toresson & Filip Ekestubbe trio

Titel: Where Or When

Betyg: 4

Producerad av Klas Toresson och Filip Ekestubbe

Mixad av Pål Svenre

Mastrad av Thomas Eberger, Stockholm Mastering

Inspelad september 2017 i Kingside Studios

Do Music Records

46:32

Release 25/1 2019  (releasekonsert Fasching 22/1)

Saxofonisten Klas Toresson är uppväxt med festivalen Bangen i Sandviken, gav ut sin första skiva i eget namn för tio år sedan. I fjol hörde jag honom  live med Lisa Björänge.  Det första album han  gör tillsammans med  Filip Ekestubbes trio, ägnas nästan uteslutande  åt American Songbook. I den pianotrio Ekestubbe hållit igång i cirka fem år, ingår  de i jazzkretsar välkända och ofta anlitade Daniel Fredriksson på trummor jämte basisten Niklas Fernqvist. Alla fyra har jag hört lira i källaren på Scala i Stockholm på den gladlynt vilda klubben Lönnkrogen, vars initiativtagare är nyss nämnde Fredriksson. Kvartetten håller mycket hög standard rätt igenom skivans nio spår, när de botaniserar bland smeksamma, starka melodier. Låter väldigt amerikanskt och daterat till 40-tal och 50-tal. 

Måste jag ringa in och genrebeskriva, väljer jag begreppet swing exekverat i olika hastighet. Ibland vetter det åt själfylld blues. I andra sekvenser träder kvartetten in i bebop-land, något som sker när kompet trycker på i Nobody Else But Me till exempel.

Man börjar i slätkammad ledig stil, en hållning som bibehålls. Inställningen känns seriöst uppriktig, ehuru lättsam och vänlig. Finns ingen antydan till tuggmotstånd eller skitiga toner, däremot några enstaka underhållande eruptioner från kompet mitt i. Inledningens lätt bluesiga touch avlöses av en yster fullträff, nämligen Gone With The Wind. Den präglas av fartfyllda löpningar över klaviaturen och härligt insmickrande toner från tenorsaxen. Someone To Watch Over Me har ett supersnyggt tema i en ballad, vars kongeniala understöd från rytmsektionen är en stor tillgång. Underbart tenorspel! 

Av East Of The Sun har det gjorts ett fantasifullt arrangemang fyllt av uppbrutna takter som interfolierar melodislingan. I solistrollen avlöses Fernqvist naturligtvis av frejdige Fredriksson. I övrigt underordnar sig duktige trumslagaren materialets karaktär. I en uppfriskande standard med boogie-tendenser demonstrerar det tajta bandet sin ypperliga teknik, medan titellåten är plattans långsammaste. Den fjäderlätta kompositionen skrider fram, värdigt på  försiktigt manér. Where Or When avslutas förnämligt i ett duonummer. Toresson excellerar i klassikern Body And Soul, säkert ackompanjerad av Ekestubbe.

Allt är så ledigt utfört i en sammanbindande oklanderlig helhet, att en undrar om inte många skulle förväxla kvartetten med deras influenser, om de fick genomgå ett ”blindtest” och gissa vem som spelar (ett test som med jämna mellanrum görs i jazzmagasinet Orkesterjournalen). I balladspelet påminner Toresson om sådana som Lester Young och Ben Webster. Sammantaget kan han misstas för den coole ikonen Lee Konitz eller en Scott Hamilton. Skivans saxman har förkärlek för att sträcka ut i rena toner. Och hos begåvningen Filip Ekestubbe finns onekligen vibbar till Ahmad Jamal, Oscar Peterson och Wynton Kelly.

Att den 39-årige blåsaren låter så snarlik sina hjältar är inte oproblematiskt, även om det är en bedrift. Vad man skulle kunna erinra mot hans fläckfria spel, handlar om avsaknaden av eget idiom.  Suktar man efter musikaliska nyheter, har man inte mycket att hämta hos dessa urskickliga förvaltare. Det mest väsentliga är ändå att kvartetten fått till en förföriskt fin skiva, utifrån ett slumpmässigt möte i Gnesta härom året.

Arkiverad under: Musik, Scen, Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 613
  • Sida 614
  • Sida 615
  • Sida 616
  • Sida 617
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in