• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Destroyer – intensiv, mystisk och nagelbitande

29 januari, 2019 by Redaktionen

Destroyer
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 februari 2019
Regi Karyn Kusama
Stjärnor: Nicole Kidman, Sebastian Stan, Toby Kebbell, Tatiana Maslany, Bradley Whitford, Jade Pettyjohn.
Författare: Phil Hay, Matt Manfredi

Intensiv, mystisk och nagelbitande – Destroyer är en av 2018 års bästa filmer.

En alkoholiserad polisdetektiv, Erin Bell (Nicole Kidman) börjar följa ett rånfall. En gängledare, Silas (Toby Kebbell), kommer efter att ha varit borta i många år. Erin och hennes älskare älskare Chris (Sebastian Stan) hade placerats där för att rapportera för polisen och för att neutralisera rånet men det slutade tragiskt istället.

Erin bestämmer sig för att hitta de återstående gängmedlemmarna för att kunna fånga Silas. Ett uppdrag som har getts till andra detektiver och det finns ingen plats för Erin.

Nicole Kidman spelar med rejäl sminkning för att bli oigenkännlig. Precis som i filmen ”Timmarna” där hon spelade Virginia Woolf. Det här nya utseendet är kanske inte den bästa sminkningen men det fungerar väldigt bra. Med det här nya ansiktet blir Nicole Kidman som en vandrande död, som försöker förbli stående. Hon kämpar stenhårt för att få harmoni och frid i sitt förstörda liv som en dålig mamma och en skandalös detektiv.

Kidman i Destroyer har valt att inte vara en övertygande vacker kvinna. Hon är ful, ostadig och inte ens en ärlig detektiv som inte behöver vår empati. Hon beordrar oss bara att titta på henne dutan att döma, i tystnad. Denna roll är en av Kidmans bästa roller hittills. De andra aktörerna är också fantastiska. Toby Kebbell som en psykotisk skurk, Bradley Whitford och Tatiana Maslany är anmärkningsvärda.

Regissören Karyn Kusama (Aeon Flux och Inbjudan) är en av de mest kraftfulla kvinnliga regissörerna. Hon vet exakt hur man får till en balanserad grå roll ur sina kvinnliga stjärnor och Destroyer är hennes bästa arbete.

Hon kommer att ge ny liv till hur detektivhistorier kan filmas och berättas. Tidigare och nuvarande tid i filmen går längre parallellt och historien låser upp de mystiska knutarna till slutet, gradvis. Destroyer är en sådan film som stannar kvar inne i mitt huvud i flera månader och är en av de bästa 2018-filmerna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: 3 kvinnor – en stark film om kvinnoförtrycket i Iran

29 januari, 2019 by Rosemari Södergren

3 kvinnor
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 februari 2019
Regi Jafar Panahi
Vinnare av Manuspriset Cannes 2018

En fängslande film som visar hur långt det är kvar tills vår värld kan kallas civiliserad, en film som visar det patriarkala samhällssystemet och en ung kvinnas maktlöshet ute på landsbygden i Iran.

Handlingen kretsar kring skådespelerskan Behnaz Jafari som fått en skrämmande videofilm skickad till sin mobil. En ung kvinna ropar på hjälp och har filmat sig själv när hon hänger sig själv i sin förtvivlan. Den unga kvinnan fot långt ut på iranska landsbygden och hon drömmer om att bli skådespelerska och i stenhård konkurrens har hon kommit in på scenskolan. Men hennes föräldrar förbjuder henne att gå utbildningen. Ingen i deras ska hålla på med underhållning, det förstör familjens heder. Dessutom har föräldrarna tvingat den unga kvinnan att förlora sig.

Behnaz Jafari blir starkt berörd av filmklippet. Det är osäkert om den unga kvinnan verkligen hängt sig eller inte, men ett stort rop på hjälp är det vilket som. Behnaz Jafari ber sin vän regissören Jafar Panahi (som är filmens regissör) att följa med ut på landet och försöka hitta den unga kvinnan.

Vi får följa med Behnaz Jafari och Behnaz Jafari som beger sig långt ut på den iranska landsbygden i ett område där många talar turkiska bättre än de talar persiska. På ett stillsamt sätt levererar den iranske mästerregissören Jafar Panahi ett högpolitiskt drama om kvinnoförtryck och gamla traditioner på den iranska landsbygden. Det är en berättelse om hur olika det kan vara att leva i en storstad och på landsbygden i ett land som Iran som styrs av en teokrati.

I Iran får kvinnor inte ta ett arbete utan att deras make godkänt det. Varför gör kvinnorörelsen inte mer för att lyfta de iranska kvinnornas situation?

Det är inte helt riskfritt för en filmregissör att lyfta denna frågan. Jafar Panahi har fått betala en hel del.

2009 greps Panahi under oroligheterna efter det iranska valet 2009. Han anklagades för att ha spridit propaganda mot regimen. Han släpptes senare, men hans pass beslagtogs och han förbjöds lämna landet. I februari 2010 nekades han att resa till den 60:e filmfestivalen i Berlin för att delta i en paneldiskussion om iransk film.

Den 1 mars 2010 greps han åter. En mängd internationella filmskapare, filmkritiker och andra digniteter fördömde gripandet, och krävde i ett upprop att han skulle släppas, bland annat Hollywood-stjärnor som Martin Scorsese, Steven Spielberg, Francis Ford Coppola och Juliette Binoche. Den 20 december 2010 dömdes Jafar Panahi emellertid till sex års fängelse och förbjöds göra filmer, ge intervjuer eller lämna landet under 20 år.

Jafar Panahi har vunnit ett antal internationella filmpriser, bland annat Guldkameran vid Filmfestivalen i Cannes 1995 för Den vita ballongen, Guldlejonet vid Venedigs filmfestival 2000 för filmen Dayereh och Silverbjörnen vid Berlins filmfestival 2006 för filmen Kvinnor offside.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Filmrecnsion, Iran, Kvinnoförtrycket, Recension

Urpremiär värd 5/5

28 januari, 2019 by Mats Hallberg

Victor Lindgren vinner Angelospriset för Till Drömmarnas land

Har precis sett urpremiären av Till drömmarnas land på Bio Roy som innehöll röda mattan, bubbel och kebabpizza till publikens glädje. Efteråt sa jag till lågfilmdebutanten som hade en bebis i famnen, att filmen är fantastisk välgjord. Två tonårstjejer i Holmsund från fullkomligt skilda kulturer, dras till varann tack vare att de är outsiders med ogynnsamma familjeförhållanden. I den egenskapen betraktar de tillvaron, längtar efter ett annat liv. Regissören ville berätta om rädslan för främlingar och om utstöttas situation.

Originellt tänkvärt manus, lysande skådespeleri och dito samspel från huvudrollsinnehavarna (tjejerna avslöjade att stoff till sina karaktärer, har de delvis plockat från sina liv) samt regi med fingertoppskänsla i scener där kameran tillåts förankra förtätade scener. Fucking Åmål har nämnts som en referenspunkt. Betyget självklart 5/5.

Läs mer om priset Victor Lindgren fick

Arkiverad under: Filmrecension

Ennio Morricone – gripande vacker filmmusik

27 januari, 2019 by Thomas Johansson

Ennio Morricone, känd för mycket filmmusik. Slog igenom med musiken till ett antal spagettiwestern på 60-talet. Prisad med både ett polarpris 2010 och en Oscar 2016. Nu gör han en får man förmoda sista turné för han är ändå 90 år fyllda.

Det är vackert, enligt uppgift över 200 personer på scenen. Ennio får med sin ålders rätt sitta ner på en stol i dirigentpodiet. Första delen av konserten är bra men känns lite tråkig. Just delen från den italienska spagettiwestern fick mest applåder, men delen efter pausen, är magisk, filmmusik när den är som bäst. Tårframkallande, gripande och omfamnande.

Med musik till över 500 filmer, turnerande i över 60 år, är det ändå väldigt trevligt att få en sista chans att få se och höra Ennio Morricones musik dirigerad av den som skapat musiken. Trots att det finns så många filmer att ösa ur, tar han med ett stycke som är outgivet.

Det är ganska publikfriande, det är enkel musik att lyssna på, även om du inte har några film att se till. Det finns en kärlek från publiken till Ennio Morricone, redan vid första entren möts han av stora applåder. Som vanligt helt svartklädd vandrar han fram och tillbaka till sin plats. Det blir tre extranummer, och sen kliver han av scenen. The maestro har nog lämnat en scen i Stockholm för sista gången. Tack för musiken.

Arkiverad under: Recension, Toppnytt

Filmrecension: Chelas arv – en mycket speciell film om två medelålders lesbiska kvinnor i Paraguay

27 januari, 2019 by Rosemari Södergren

Chelas arv
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 februari 2019

Chelas arv är en film som sticker ut, den är speciell och skiljer sig från vad som brukar visas på biografer både när det gäller innehåll och huvudkaraktärens val i olika situationer. Filmen som är Paraguays Oscarsbidrag har uppmärksammats på filmfestivaler, den har kammat hem över 30 festivalpriser världen över.

Filmen handlar om två medelålders kvinnor, Chela och Chiquita, som levt tillsammans i ett förhållande länge. De lever tillsammans i ett stort och fint hus med kristallampor och värdefulla möbler och servis, glasen är av kristallglas. De har dessutom en tjänstekvinna, så de tillhör inte den lägre arbetarklassen.

När filmen börjar har de dock fått ekonomiska problem och måste börja sälja delar av vad som finns i huset. Eftersom huset och allt däri har Chela ärvt, hon är uppväxt i huset och har bott där hela sitt liv.

Det märks att Chela är deprimerad över att saker måste säljas. Hon lider när främmande människor fingrar på deras saker och diskuterar pris och försöker pruta. Här kommer ett av skälen till att filmen inte får ännu högre betyg av mig. Jag har extremt svårt att associera till en sådan inställning. Materiella saker är för mig något vi har för att använda, att samla prylar är att samla saker som måste dammas. Nej, jag menar inte att jag måste kunna identifiera mig med en huvudkaraktär för att en film ska vara bra, inte alls. Film, och alla kultur, kan ta oss på resor in i nya världar, in i olika människors psyken. Men jag har ändå svårt att tycka särskilt synd om henne för att hon måste sälja en del saker. Hon har trots allt tillgång till saker att sälja, det är mer än många fattigare har.

Den förmodligen största anledningen till att de måste sälja saker och få in pengar är att Chiquita ska sitta i fängelse för någon form av ekonomiskt brott. Chiguita är den utåtriktade av de två kvinnorna medan Chela är mer introvert och helst stannar hemma och arbetar med sin konst. När Chiquita nu skickas till fängelse Chela lämnas själv.

Chela har inte körkort men de har en bil, eftersom Chiquita har körkört. Men Chela kan köra bil. Av en slump börjar hon köra taxi för äldre rika kvinnor. Där möter hon en ung livlig kvinna, Angy. En vänskap växer fram mellan Chela och Angy och sakta börjar Chela bli mer utåtriktad.

Chelas arv tog hem två Silverbjörnar på Berlins filmfestival, en för Bästa skådespelerska och Alfred Bauer-priset för en film som erbjuder nya perspektiv i film, samt FIPRESCI-priset för bästa film.

En av filmens styrkor är att vi får följa två medelålders lesbiska kvinnor i ett sydamerikanskt land. Det hör inte till de vanligaste teman i en film. Ett plus är att filmen inte handlar om att de är förtryckta på grund av sin homosexualitet. Det kan i och för sig vibrera under ytan men det är inget som hänvisas till. Filmer om människor som lever i ett homosexuellt förhållande måste inte nödvändigtvis handla om omvärldens fördomar.

Ett annat plus för filmen är att den inte väljer de vanligaste schablonerna och att Chelas val i olika situationer inte är förutsägbara. En av filmens minus är dock att den av och till är lite för långsam i berättandet, lite för seg och att vi får veta lite för lite om bakgrunden till deras liv.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Paraguay, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 612
  • Sida 613
  • Sida 614
  • Sida 615
  • Sida 616
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in