• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Fågelfångarens son

7 mars, 2019 by Rosemari Södergren

Fågelfångarens son
Betyg 5
Svensk biopremiär 5 april 2019

En av de vackrast och mest välgjorda filmer jag upplevt på många år. En berättelse som bygger på en verklig händelse på Färöarna under 1800-talet och som tas om hand med skicklig och varsam regi av Richard Hobert.

En film om kärlek på många plan olika sätt, om kärleken och samhörigheten mellan syskon, mellan föräldrar och barn och om de grymma val vi kan ställas inför i livet, speciellt i ett samhälle och en värld där människan är grymt beroende av patriarkala lagar och naturens kraft.

Bilderna från Föröarna är, som förväntat, fantastiska. Vyer och miljöer som fascinerar. En lång rad duktiga skådespelarna, såväl svenska som övriga nordiska och franska skådespelare är ytterligare ett plus som ger filmen dess kvalitet. Det stora plus:et kommer dock för att berättelsen inte kräver stora, överdrivna åthävor utan det som sägs görs med små medel och vi förstår vad som vibrerar under ytan.

I centrum för handlingen står det unga paret Esmar (spelas av Rudi Køhnke) och Johanna (spelas av Vigdis Hentze Bjørck) som lever ett hårt liv där de måste arbeta hårt på Färöarna. Esmar försörjer familjen framför allt på att fånga fåglar och ta fågelägg från ruvande fåglar. De har två döttrar och Johanna väntar ett tredje barn. Om det också blir en flicka riskerar de att få lämna huset de bor i, för lagen säger att arrendet endast förnyas om familjen har en son. Livia, en ovanligt framåt och upplyst kvinna som har hand om ett värdshus på ön, har ett förslag på hur de ska kunna få en son. En annan man måste göra Johanna med barn, i smyg. Vetenskapen har visat att vissa män bara kan få döttrar tillsammans med vissa kvinnor, har Livia läst i en bok.

Filmen är ett mästerverk för alla som liksom jag uppskattar filmer som inte berättar allt övertydligt utan du själv kan känna under ytan vad människorna känner. Den är vackert filmad, en fascinerande miljö. strålande skådespelare och en fängslande berättelse.

Livia Millhagen gör som alltid en bra roll där hon spelar Livia, en kvinna som är ovanligt självständig för sin tid.
Hedda Rehnberg som spelar Suzanne Goldstein i succé-tv-serien ”Vår tid är nu” spelar åter en fransktalande kvinna, Marie-Thérése. Hon är så skicklig och där jag sitter i biosalongen kan jag känna alla de känslor som drar åt olika håll inom henne och hennes förtvivlan som hon försöker dölja.

Berättelsen bygger på en legend på Färöarna, som tros bygga på verkliga händelser. Flera av ättlingarna till karaktärerna i berättelse har statistrollen i filmen, berättar regissören Richard Hobert.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Färöarna, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Kvinnan som glömde sitt förflutna

7 mars, 2019 by Birgitta Komaki

Kvinnan som glömde sitt förflutna
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 mars 2019
Regi Agnieszka Smoczyńska

Efter flera års minnesförlust sitter Alicja i Tv-rutan för att få en ledtråd om vem hon är. När en man ringer och säger att hon är hans dotter ser hon lika frågande ut som tidigare.

Inte ens hennes namn väcker minnen hos henne. Tillsammans med sin psykolog åker hon till byn utanför Wroclaw och träffar sina föräldrar. Även hennes man och son kommer dit, men Alicja minns inget. Likt en tillfällig gäst går hon runt i huset . Helt avskärmad och med tom blick betraktar hon alla familjemedlemmar.
Hon minns inte vad hon gjort de två åren i Warszawa och hon minns inte sitt tidigare liv. Hon har ingen vilja att få veta mer och det enda hon vill är att få sitt ID-kort och försvinna igen.

Känslan hon ger är att hon varit prostituerad och drogmissbrukare. När hon efter en middag med maken suger av honom i framsätet på bilen och sedan går ut och röker direkt kunde det lika gärna vara en kund på gatan. Ibland kommer små minnen upp som till exempel att hon kan sin pinkod till bankkortet eller vet var säkringarna sitter i köket.

Filmen är nästan som thriller och man sitter länge och funderar på om maken har misshandlat henne eller försökt mörda henne och att det är det som hon förtränger.

En människas psyke är inte lätt att förstå och här får man egentligen ingen förklaring. Om Alicja vill lämna sin kvinnoroll som dotter, hustru och mor kan man förstå det. Att inte vara vårdande, behaglig och till lags. Den önskan har många kvinnor och den framställs ofta i kulturen.

Alicja är ju också stark i sin tigande roll dit ingen når. Att inte släppa in någon innebär att man slipper bli sårad. Däremot är det svårare att förstå varför hon tappar alla inlärda normer, som till exempel när hon sätter sig att kissa bland alla människor på tågperrongen. En scen där de ”normala” betraktar avvikaren med avsky. Kanske är det också ett resultat av att hon vill förtränga allt som varit.

Den polska landsbygden i disigt väder och gråmulna scener omger de utmärka skådespelarna Gabriela Muskala som Alicja och Lukasz Simlat som maken.

En angelägen film i ett ämne som berör många i dagens samhälle där psykisk ohälsa är ett växande problem. Den här filmen väcker fler frågor men svaren vi får är inte tillräckliga. Filmen känns som ett mysterium precis som Alicjas öde. Den förklaring vi får är allt för konstruerad och Alicjas tomma blick får ingen förklaring. Även när hennes känslor sakta kommer tillbaka är hennes beslut och känslor svåra att förstå. Är det sitt innersta jag hon söker? Filmen lämnaren betraktaren att själva fundera vidare men ledtrådarna saknas.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: En kvinna bland män

6 mars, 2019 by Redaktionen

En kvinna bland män
Betyg 4
Svensk biopremiär
Regi Mimi Leder
Scriptwriter Daniel Stiepleman
I rollerna: Felicity Jones, Armie Hammer, Justin Theroux, Sam Waterston, Cailee Spaeny och Kathy Bates

En kvinna bland män är en sann historia om den legendariska domaren, Ruth Bader Ginsburg, som kämpade för att hitta sin plats i ett patriarkalt fält för att bekämpa könsdiskriminering.

Ginsburg (15 mars 1933) föddes i Brooklyn, New York. Hennes äldre syster dog när hon var en baby, och hennes mamma, en av de som uppmuntrade henne allra mest, dog strax innan Ginsburg tog sin examen från gymnasiet. Hon tog sedan sin kandidatexamen vid Cornell University, gifte sig och blev mamma innan hon började studera på Harvard, där hon var en av de få kvinnor i sin klass.

Ginsburg överfördes till Columbia Lawschool, där hon tog examen som nummer ett i sin klass. Efter juristutbildning vände sig Ginsburg till akademin. Hon var professor vid Rutgers juristutbildning och Columbias. Hon undervisade i civilrättsliga förfaranden som en av de få kvinnor inom sitt fält.

I filmen träffar vi först Ginsburg (Felicity Jones) som juridikstuderande vid Harvard, där hon är en av nio kvinnor i en stor flock av män. Skolledare som är sexistiska figurer, utmanar kvinnorna för att motivera varför de är värda sin platser på utbildningen, platser som kunde ha gått till män.

Hon var redan gift sig med Martin D. Ginsburg (Armie Hammer), som var en mycket stödjande man som senare blev internationellt framstående som skatterådgivare och de har ett litet barn, Jane.
Ruth börjar delta i sin mans klass – förutom sin egen – när han har diagnostiserats med testikelcancer.

När Ruth inte kan hitta en lämplig möjlighet att arbeta i Harvard flyttar familjen till New York för att hitta en bättre plats. I New York är det nästan omöjligt att hitta ett jobb som praktiserande advokat ”för en kvinna och en mor och en jude”.

Ruth letar efter att få ansvar för ett viktigt fall som skulle kunna spräcka överbyggnaden av manliga privilegier och könsdiskriminering. Hon hittar fallet: En man, Charles M Moritz (Chris Mulkey), som tar han om sin åldrande mor men vägrade att dra av kostnaden för att hyra en sjuksköterska mot skatt eftersom han var en man och ogift. Det var könsdiskriminering, rent och enkelt.

Filmen visar Ginsburgs oändliga ansträngningar för att ändra de diskriminerande reglerna mellan 1956 och 1972 och Mimi Leder (Peacemaker) är en mycket bra kandidat för att skildra denna heroiska feminina bilden.

Skriptet är skrivet av Ginsburgs riktiga systerson och det är en öppet och ärligt filmmanus. Felicity Jones spelar mycket bra även om hon saknar humor i sin roll och Armie Hammer är bra som alltid.
Denna film är dessutom mycket väl värd att se för dig som är intresserad av frågor kring juridik, lagar och domstolar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Recension, Scen

Mångbottnat om dekadens, passion och hysteri – Jane Eyre på Folkteatern i Göteborg

5 mars, 2019 by Mats Hallberg

Pressfoton Sebastian Borg

Av Charlotte Bronté

Dramatisering: Tone Schunnesson

Regi: Ragna Wei

Scenografi: Maja Kall, Ragna Wei

Kostymdesign: Maja Kall

Ljusdesign: Carina Persson

Mask- och perukdesign: Susanne Åberg

Kompositör: Chris Lancaster

Premiär 2/3 2019 på Folkteaterns stora scen i Göteborg

Spelas till och med 27/4

Medverkande: Emma Österlöf, Andrea Edwards, Lena b Nilsson, Helmon Solomon, Francisco Sobrado, Nina Jemth Öhlund, Karin De Frumerie och Jonas Sjöqvist.

Avslöjar omgående bristande förberedelser. Har inte läst Jane Eyre eller någon annan bok av systrarna Bronté (de var tydligen tre som läste för varandra och kom med feedback). Wide Sargasso Sea av Jean Rhys, feministiska klassikern The Madwoman In The Attic jämte Tone Schunnessons debut Tripprapporter är kompletterande litteratur jag också försummat. Angående okunskapen kan parentetiskt nämnas att när jag studerade engelska på C-nivå, blev jag bekant med en tjej som skrev uppsats om just Jane Eyre. Enda referens i programhäftet som jag är förtrogen med är franska filmen Betty Blue, en hudlös historia om att älska och trasas sönder av ofrivillig barnlöshet.

Romanen utgiven 1847 under pseudonym har många gånger filmatiserats. Denna adaption för scenen är smart hopknådad av Schunnesson och dramaturg Magnus Lindman. En kan förmoda att de haft som mål att vara lika brutalt rebelliska som Bronté på sin tid, vars raseri betonas i Folkteaterns introduktion. Språket är nutida slängigt och bitskt, med frekventa svärord instoppade. Dessutom diskuteras flitigt mänskliga egenheter. En ny rollfigur har skapats. Denna någon annan (Andrea Edwards) fungerar som övervakningskamera riktad mot Jane. Hon beter sig som hennes överjag, därtill stundom som en slags förmedlare av romanjagets inre monolog-röst. Har blivit ett kreativt grepp med denne kritiske pådrivare.

Uppsättningen fokuserar inte på klassaspekten, utan naturligtvis på stråken av galenskap och den romantik som roterar runt föräldralösa, kavata Jane (Emma Österlöf), guvernanten som kommer i anställning på Rochesters gods. Kärleken som uppstår dem emellan trots godsherrens dryga beteende, har ju tillsammans med dryftade uppfattningar om kvinnors yttre och inre, gett romanen dess klassikerstatus.

Samtidigt genomsyras handlingen av galen stämning i allmänhet och den tokiga undanstoppade kvinnan i synnerhet. Regissör Ragna Wei – utbildad i psykologi och expert på upplevelsebaserad scenkonst – har skapat en gåtfull laddning när förvirring och utagerande samsas med klarsyn och begär. Alla gestalter runt Jane framstår som mer eller mindre labila och rubbade. Mycket är kul, även om den dominerande känslan i paus är att det är snurrigt. I andra akten klarnar det till viss del. Den dramaturgiska nerven är av den art att den inbjuder till lust att se om det komiska dramat som kryddats med gotiska inslag.

Jane Eyre på Folkteatern skänker publiken öron- och ögongodis, också bortom texten och dess uttolkare. I egenskap av scenograf och kostymansvarig har Maja Kall uträttat stordåd. Tillsammans med teknisk personal, hantverkare, biträdande kostymmästare med flera har hon med enkla medel i brungula färger inrett scenen. På slutet skjuts moduler runt, vilket adderar stimulerande vitalitet. Vad som drastiskt avviker från den viktorianska epoken, är glasmontrarna vars innandöme tas i besittning växelvis. Mycket garvade ljusdesignern Carina Persson har sett till att nördar på området förlänats en estetisk orgie. Otroligt vad hon åstadkommit med dioder, strålkastare och andra ljuskällor. Lika rutinerade kompositören Chris Lancaster (på meritlistan över 50 fullängsverk och konsert för president Obama) har även han varit en avsevärd tillgång. Hans elektroakustiska instrument som filtrerar alla spännande toner genom allehanda effekter är anmärkningsvärt nog cello.

Ensemblen är inte stor, vilket innebär att flera har en radda biroller att hålla reda på. Mister Rochester görs av en person som debuterar på scenen vid Järntorget, nämligen Francisco Sobrado ( främst känd från hårdföra filmroller). Han gestaltar den flängige och frustrerade adelsmannen med precis rätt dos av gåtfull charm. När han fläker ut sitt hjärta genom att framföra fysiskt ansträngande Prince-parodi, då jublar jag på femte raden. Ett av teaterns ankare heter Jonas Sjöqvist. I hans byten av roller, är det som den förälskade St John han river ner applåder med desperat monolog.

Lena B Nilsson går som alltid i land med uppgifter som tilldelas henne. Som lakonisk sanningssägare passar hon perfekt tack vare föredömlig diktion och tajming. En annan skådespelare vars signum är genomträngande stämma är den spänstiga Karin De Frumerie, vars societetsdam-roll hon lysande nafsar i sig som ett frestande köttstycke. Ska tilläggas att hon sjunger utomordentligt (Rihanna / Carmen). Övriga i birollslistan håller jämn hög standard. Relativt nyligen utexaminerade Emma Österlöf har redan hunnit vara med i tre produktioner på Folkteatern. Hon tacklar sin huvudroll väl, när hon balanserar påstridighet med förundran.

På minuskontot kan möjligen anföras att man inte bryr sig särskilt mycket om hur det kommer gå. Å andra sidan är produktionen fascinerande och skarpsinnigt uppdaterad; omnämnda teatergodiset inte att förglömma. Agerandet bakom förklädnaderna är så begåvat, att jag inte klarar av att identifiera alla ur ensemblen hela tiden. Slutligen ska betonas vilken märklig feministisk fantasi som Jane Eyre upprätthåller. Liksom i Lärda Kvinnor på Göteborgs Stadsteater ges sken av att kvinnor styr världen.

Arkiverad under: Teaterkritik

Metafysisk kökkenmödding när processen blir slutprodukt – Hierarchy Of Needs på Backa Teater

4 mars, 2019 by Mats Hallberg

Foton Ola Kjelbye

Av Adel Darwish

Regi: Mattias Andersson

Scenograf: Maja Kall

Koreograf: Denny Hultén/ Twisted Feet

Kompositörer: Kristina Issa, Jonas Redig

På scen: Adel Darwish, Josefin Neldén, Rasmus Lindgren, Ramtin Parvaneh, Marcel Gomes & Alexandra Jovic från Twisted Feet, Ali Ktit, Nermin Asheti, Iman Rasho, Alexander Okbatsion och Yafet Melake

Videoskådespelare: Obay Askoja, Milad Alsahwy, Ahmad Katrib, Lugen Skouzam, Diana TayaraNoorvan Bourhan och George Eid

Urpremiär 1/3 2019 på Backa Teater Lindholmen i Göteborg

Spelas till och med 4/5 2019

En del av Atlas of Transition (nio olika konstnärliga centra i sju länder), medfinansieras av EU programmet Kreativa Europa

För ett år sedan skickas till Mattias Andersson, konstnärlig ledare på Backa, en text av en 25-årig skådespelare som kom från Aleppo i Syrien för tre år sedan. Andersson finner den omedelbar och poetisk, vill med den som utgångspunkt omdefiniera vad scenkonst kan vara. Den unge dramatikern Adel Darwish är med på scen hela tiden. Hans mål visar sig vara att etablera kontakt med sina kollegor, tillika vänner, som är kvar i Syrien. Idén kom till honom efter att en ljudtekniker fixat krångel via länk för en uppsättning Darwish ansvarade för, eftersom ljudteknikern befann sig i en annan stad. Den debuterande dramatikern (som studerat film i Syrien, haft flera roller och för närvarande går på Högskolan för scen och musik i Göteborg) får efterhand sällskap av tre skådespelare ur ensemblen, två dansare plus fem ungdomar som har tilldelats några stickrepliker.

Vad som verkar lovande blir tyvärr en antiklimax. Låt mig dra en parallell till hur det är att genomlida riktigt usla svenska filmer, av låt säga Hannes Holm eller Colin Nutley. De gånger jag gått på nitar från dem känner jag mig närmast förolämpad efteråt. Denna kväll lämnade jag Hisingen inte förnärmad, men tom inombords. Istället för intrig och gestaltning levereras en uppsjö av ifrågasättanden, metalager och bökig tidsuppluckring. Uppsättningen skildrar dess tillblivelse, Jinder som infinner sig. Så gott som varje replik efterfrågar utan framgång entydiga svar. Filosofiska hårklyverier drivs så långt att dt slås knut på dem.

Hierarchy Of Needs saknar således en färdig fiktiv story. En anledning är viljan att problematisera gränsen publik – scen, gestaltade berättelser kontra människors privata erfarenheter. Alla medverkande utom dramatikern med sin laptop, sitter sålunda bland publiken initialt. Den som först raffinerat ”stör” genom att undra över skeendet på scen är Josefin, vars förvirrande roll(er) det görs åtskilliga semantiska utläggningar om. Josefin Neldén (känd för tevepubliken genom Vår tid är nu ) med avväpnande naturlighet, är avgjort den på scen som har mest att tillföra. Henne kommer jag ha i gott minne.

Enstaka situationer genererade skratt, därför att de var så absurda. Det upprepade införlivandet av den ikoniska dödsscenen i Det sjunde inseglet är kanske det bästa exemplet. Men ledsamt nog, blev helhetsintrycket identiskt med en sammanfattande replik från Ramtin Parvaneh: ”en föreställning som inte blev av”. Man undrar varför de iscensatt denna lek med fiktionen. Vari ligger poängen och budskapet? Tillåt mig tvivla på att de kan upprätthålla intresset hos målgruppen ungdomar under föreställningens åttio minuter, även om de antagligen haft testpublik.

Alltihop blir en drift med reflektioner gentemot teatern som arena och konstnärligt medium. Manus består i princip av utvikningar och ifrågasättanden, till den grad att det definitivt finns fog för rubriken. När riktlinjer och överenskommelser saknas kommer man heller aldrig till skott. Till saken hör att denna form av teater med förhinder, är ett medvetet val av Mattias Andersson. Epilogen var rörande men det är inte alls tillräckligt. Istället en slags anti-teater som saknar riktning, scenografi och synbar kostymering. Det misshushållas med två skådespelare jag flera gånger hyllat, nämligen Ramtin Parvaneh och Rasmus Lindgren. Vi måste vänta ganska länge på att de blandar sig i skeendet på scen.

Det finns i ärlighetens namn ett antal teman antydda i en övervägande dokumentär uppsättning: Maslows behovspyramid, psykisk ohälsa, resursförbrukning, avancerad kontaktskapande videoteknik, kommunikation, (o)frihet och sanningsbegreppet. Hade gärna sett en pjäs av Darwish vars språkliga talang imponerar, där han utvecklar några av sina tankegångar.

Uppsättningen sönderfaller i ett otal beståndsdelar. Har alltid gillat den streetdance som Twisted Feet sysslar med, varför det var trevligt att skåda två av dem på scen. När de och majoriteten ur ensemblen går loss med häftig koreografi ovanpå den nedsänkta ljusriggen, till arabiska toner av Kristina Issa, då bjuds på ansenligt publikfrieri. Som framgått ifrågasätter de som är drivande på scen, likt ett barn i trotsåldern. Roligast blir det när Josefin Neldén avkrävs bevis för rätten att kalla sig skådespelare.

Nu ska inte min avoga inställning förleda er att tro att metaperspektiv är något jag avvisar. Betraktar det tvärtom som uppfriskande när fiktionen osäkras. Ta bara den spanska spelfilmen Carmen (1983) av Carlos Saura, där den berömda operan repeteras och librettot glider ihop med intriger hos ensemblen. Den ofantliga skillnaden gentemot Hierarchy Of Needs är att jag blev indragen i den förtätade filmens handling. Övertygad om att Backa teater återigen kommer hyllas, fast jag förblev oberörd. Kanske alltför provocerande att kalla uppsättningen humbug eller haveri, men jag hade hoppats på så mycket mer.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 602
  • Sida 603
  • Sida 604
  • Sida 605
  • Sida 606
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in