• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Waldersten på Fotografiska – En busig ond saga du gärna följer

13 mars, 2019 by Pernilla Wiechel

Waldersten ”All over”, Fotografiska 8 mars – 9 juni 2019

Lite som en resa i mörker – ackompanjerad av vänlig humor och spirituell kreativitet – är ”All over” på Fotografiska ett äventyr man gärna följer. Med ofta magisk inåtvänd blick berättar Waldersten en busig, ond saga i svart bläck, gråskalor och blodrött. Han bjuder in till sin som han kallar ”alternativa värld”, men önskar att vi också ska våga leva i vår fantasi. Formerna är ömsom stora, omfamnande och ömsom kryllar de med detaljer blandat med poetisk text. Utifrån mörka stora skuggor rinner förlösande bläck som lindrar. Kameran fångar de valda ögonblicken. Denna tredje dag efter öppnandet, av publikrusningen att döma, suktar förmodligen många också efter att äntligen få njuta av hans folkkära dödskallar. De som är så varma, tröstande och hemtrevligt personliga.


Walderstens inifrånperspektiv är motorn. Han skriver i en sidotext att han ”letar tålmodigt efter bilderna i resterna av en livslång brand. Hoppas på att finna spår av ett tidigare liv”. Lite längre ner berättar han att han konstruerar ”ett alfabet av bilder. Bilder som blir till broar. Att kasta sig handlöst ifrån.” För konst ”handlar om mod” och att ”släppa kontrollen, söka i svarta gömmor/…/”. I en annan textrad, placerad inuti en bild, skriver han att människan ”borde söka sig inåt istället för framåt”.


Jag fastnar vid de manshöga snabbt avfotograferade verken målade med vatten på mörk vägg.

De monumentala formerna känns i kroppen på den som betraktar. Han beskriver att det är 32 grader varmt ute och han målar snabbt, eftersom vattnet dunstar. Ögonblicken han fångar är som livet självt, som försvinner och övergår i annat.

Waldersten är konstnären som vid 50 års ålder redan säljs på Bukowski. Han är också sedan flera år folkkär som illustratör (i DN bland annat) och poet. Till nyutgåvan av Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta, härom året, skapade han grafiska verk fyllda med allvar. Inför utgivningen hade röster höjts om att även barn behöver gestalter som speglar det mörka i livet. Och ingen passar väl bättre än Waldersten till just detta. Hans fantasifulla blick väcker barnet i oss alla till liv, till en välbehövd reflekterande inre värld.


Frilansande journalist Pernilla Wiechel

Arkiverad under: Recension, Toppnytt

Balanserad gitarrjazz i olika skepnader – Future Memories av Yotam Silberstein

13 mars, 2019 by Mats Hallberg

Artist: Yotam Silberstein

Titel: Future Memories

Betyg: 4

Producerad av Yotam Silberstein

Inspelad januari 2018 i Acoustic Recording, Brooklyn N.Y.C

Mixad och mastrad av David Darlington Two Bass Studios N.Y.C

jazz & people

57:10

Releasedatum: 1/3 2019

Sjätte skivan från en musiker uppväxt i Tel Aviv Israel, vars hem sedan 2005 är beläget i New York. En kan förledas tro att Silberstein tillhör en liten koloni i New York av framgångsrika jazzmusiker med samma bakgrund. För närvarande är hans två år gamla kvartett på Europaturné. Man har gjort ett par klubbspelningar i Sverige. Jag kikade in en kort stund när de var in action i Göteborg.

Han gick till final i Thelonious Monk Jazz Guitar Competition, blev upptäckt av legendariske saxmannen James Moody (som jag såg med Åke Johansson trio i Västra Frölunda tidigt 90-tal), varvid många dörrar öppnades. Den hyllade gitarristen har spelat med bland andra Roy Hargrove, Marcus Miller och David Sanborn. På nya skivan trakteras såväl akustisk som elektrisk bas av ingen mindre än John Patitucci (hört live flera gånger)..

Sättningen är i övrigt Viktor Goncalves (piano, dragspel, keyboards och percussion), Daniel Dor (trummor och percussion), Glenn Zaleski (piano, fender rhodes) och på tre spår gästar André Mehmari på syntar. Således hörs inget blåsinstrument, vilket kan tyckas märkligt. Från färsk intervju i Orkesterjournalen hämtar jag att plattans tio kompositioner – varav sex stycken skrivna av bandledaren – präglas av sydamerikansk, israelisk och arabisk musik. Dyker ner i ett fascinerande verk med latinstuk knepigt att etikettera. Lättare att säga vilka kategorier som primärt inte är representerade: fusion, bebop, kammarjazz eller världsmusik. Samtidigt är det inte fel att påstå att dylika stilar finns med på ett hörn. Många inspelningar påminner om Future Memories, vilket gör det beundransvärt att 38-åringen tillskansat sig en egen stil.

Notabelt hur avspänt musikerna låter. Över många fint broderade melodier svävar ett närmast majestätiskt lugn, ett lugn som fortplantas också till snabbare sekvenser. Att införliva dragspel för att vässa dosen dynamik är ett snilledrag, markant i exempelvis Impedimento. Ett annat kännetecken är att somliga melodiska figurer upprepas i flera låtar. Yotam Silberstein besitter självfallet en mycket fingerfärdig teknik, lyckligtvis utan att rucka på sitt melodiska sinnelag. Har hedrande nog jämförts med flamencomästaren Paco de Lucia, en jämförelse som i mina öron haltar en smula. Genom fördelaktigt vibrato och snygga ackordföljder går mina referenser till sådana som John Abercrombie, Pat Metheny och John Scofield. Ackorden som slingrar sig runt temat i Wind On The Lake illustrerar väl min poäng.

Medmusikerna är glimrande utan att överbetona sin förmåga. Patitucci relativt tillbakadragen i en sammanbindande roll, medan trumslagaren Daniel Dor måste betecknas som ett rytmgeni. När han ökar intensiteten breder euforin ut sig. Och han är inte ensam om att garnera låtarna med rytmer. Det är smakfullt mycket av den varan i en kristallklar ljudbild. Toner från klaviaturinstrument sammantvinnas ibland med bandledarens gitarr. Capricho De Donga jämte Capricho De Espanha av brasilianske bandolinisten Hamilton De Holanda, är med sina makalösa taktombyten två potentiella hits. Först nämnda titel inbjuder till sprittande danssteg, medan den senare utsmyckats med fräckt pianosolo. Ekvilibristiska tongångar vars motpol finns på flera meditativa kompositioner. Skivan växlar således konsekvent mellan det vemodiga och det ösiga.

Samspelet är bländande och låtarna medryckande. Silberstein opererar framgångsrikt i ett vidsträckt territorium. Har vacklat något i bedömningen. Efter noga övervägande av dessa hisnande kontraster, landar jag i ett välmotiverat överbetyg.

Foto från Yotam Silbersteins hemsida


Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: The Heat – A Kitchen (Re)Evolution

12 mars, 2019 by Petter Stjernstedt

The Heat – A Kitchen (Re)Evolution
Betyg 2
Svensk biopremiär
Regi: Maya Gallus
Längd: 75 minuter

Det finns inga bra kvinnliga kockar. Det är en harang jag med tiden fått höra otal gånger, men påståendet stämmer inte. Sanningen är att första kock att få tre Michelin-stjärnor Marie Bourgeois var kvinna, men idag minns ingen Marie. I The Heat – A Kitchen (Re)Evolution följer vi sju kvinnliga stjärnkockar från hela världen. Det är kvinnorna som vågat stå upp mot trakasserier och som överlevt i en macho mansdominerad värld. Livet för de sju har varit hårt. Genom åren har de fått genomleva både tafsning och förminskning, besökare som behandlat dem illa eller manliga kockar som för att återta sin makt brukat våld gentemot henne. Nu driver kvinnorna egna restauranger som i matmagasinen får toppnoteringar. Kärleken till maten lockade dem till det intensiva kockyrket. Som gourmet och filmskribent njuter jag av matkonsten men fäller en djup suck över narrativet.

SVT-dokumentären Blott svenska komedienner är ett lyckat exempel på hur man med framgång kan sammanföra spännande röster och erfarenheter som skickligt kopplas till en historisk kontext. Där handlade det om tuffa villkor för kvinnor inom stand-up-scenen. Här är det kvinnliga kockar som får utstå “det psykiska våldet”. Det är snarlik tematik. Skillnaden är presentationen. Som dokumentärfilm är The Heat både rörig och grund. Filmen går aldrig ner på djupet. Det är synd på ett viktigt ämne. Visst får vi höra om dåligt bemötande av manliga besökare och om svårigheterna med att ta sig fram i en mansdominerad bransch. Men The Heat lyfter knappt på kastrullocket till sin egen berättelse.
Jag saknar kontext, inramning samt en tydligare röd tråd att kunna följa.

Pluspoäng får filmen för hur den låter kvinnliga stjärnkockar som aldrig annars syns i matmagasinet får ta stor plats. Men för att kitteln The Heat verkligen ska kunna koka upp rejält krävs en annan både manusförfattare och redigerare.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Toppnytt

Filmrecension: The Sisters Brothers

12 mars, 2019 by Redaktionen

The Sisters Brothers
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 mars 2019
Regi Jaques Audiard
Filmmanus: Jaques Audiard, Thomas Bidegain (Baserat på boken av Patrick Dewitt)
I rollerna John C. Reilly, Joaquin Phoenix, Jake Gyllenhaal,
Rebecca Root, Allison Tolman, Rutger Hauer och
Carol Kane.

Bröderna Sisters är Eli Sisters (John C. Reilly) och Charlie Sisters (Joaquin Phoenix), två prisjägare 1851 i Oregon, som har fått i uppdrag chefen Commodore (Rutger Hauer) att spåra kemisten Hermann Kermit Varm (Riz Ahmed) som har gjort en formel som kan användas för hitta guld i flodbädden under guldruschen. Commodore har också skickat sheriffen John Morris (Jake Gyllenhaal) för att söka rätt på Hermann.

Charlie är påverkad av sin grymma far som skapat honom till en man som inte visar något förmåga till att känna empati. Hans liv handlar om att vara våldsam. Eli däremot gillar inte att döda och han drömmer om att få ett stabilt liv med kärlek och respekt. Men Eli binds samman med sin bror genom sin lojalitet.

Sheriffen däremot är en helt annan personlighet, han är utbildad och dras till poesi. Han lämnade sin far i förakt för faderns våldsamma sidor och agerande.

Vi får följa två berättelser parallellt.

I botten av denna maskulinitetens historia läser vi mellan raderna om faderskomplex och om de manliga barnens ambivalenta känslor till sina fäder, som Sigmund Freud, och psykoanalytikerna efter honom talade om det i sina psykologiska teorier. Sistersbröderna och Morris påverkas av sina relationer till sina fäder och de reagerar på olika sätt. De är alla fångade i en kaotisk maskulin värld som saknar tillgivenhet.

Rebecca Roots närvaro som Mayfield är en dubbeltydig karaktär i denna värld, eftersom Root är en transgender som spelar rollen som en icke-feminin kvinna som den hänsynslösa ägaren av Mayfield bordell (En kvinna som helt förändrats till en ond i en fasansfull värld).

Den verkliga hjälten i denna absurda västerländska film som förvånansvärt saknar hjältar skulle vara fru Sisters, Eli och Charlies mor som tar emot sina söner för att skydda dem.

Sisters bröderna pendlar mellan slapstick, en mörk komedi och en väldigt blodig och äcklig västerländsk brottsfilm och trots alla de överraskande incidenterna har den fortfarande en långsam takt. 120 minuter är verkligen långt för denna historia.

Skådespelarna är riktigt bra, men John C. Reilly bär olympiska facklan i denna film. Den franska regissören och författaren Jaque Audiard (Rust and Bone) har gjort en engelsk film baserad på en berättelse av den kanadensiske författare Patrick DeWitt i Spanien och Albanien för att göra en trovärdig amerikansk historia. Ja, det är svårt med filmen om Sisters-bröderna gör inte västerländska filmentusiaster besvikna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Underfundigt och drastiskt om att bryta isolering – Gemenskapen på Teater Trixter

12 mars, 2019 by Mats Hallberg

Foto från repetition – från teaterns hemsida

Manus: Petra Revenue (i samarbete med ensemblen)

Regi: Petra Revenue & Lars Andersson

Scenografi & teknik: Geir Olde Monnikjof, Miranda B Wikström, Kim Lech (praktikant)

Musik: Björn Knutsson

Skådespelare: Hans Brorson, Ingvar Örner, Karin Blixt, Lars Andersson och Lena Nordberg

Spelas hos Teater Trixter Andréegatan 13 i Göteborg t.o.m 28/4

Urpremiär 9/3 2019

Ensamhet är ett stort folkhälsoproblem i Sverige, något det talas alltför sällan om. Detta är vad dramatikern Petra Revenue tagit fasta på i sin nya pjäs. I programbladet, som samtidigt välkomnar till en upptaktsträff i form av en ABF-cirkel, anges ökad isolering vara vår tids värsta folksjukdom, rent av en farsot. Inbjudan där metoden för ökad samhörighet beskrivs, är förstås fake eftersom vi besöker en frigrupp. Samtidigt har Trixter haft öppna repetitioner i en månads tid och då har modig publik suttit i den vida cirkeln, istället för på läktaren. Man”riskerar då att bli tilltalad och ombedd att komma med åsikter. Undertecknad tilldelades också valfri stol i cirkelns gemenskap. Började förbereda mig mentalt för att kommentera, men skarpt läge uppstod aldrig. Erkänner att situationen var en smula nervig och kittlande på samma gång. Efteråt hörde jag någon som uttryckte förvåning över att publikröster gjorde sig hörda på begäran.

Handledare Vilgot (Lars Andersson) tar emot oss, förklarar förutsättningarna och visar programmet vars mål är att bryta ensamheten. Han använder blädderblock. I mitten syns ett bord med ytterst symbolisk frukt, annars inte direkt någon rekvisita. Övriga skådespelare sitter utspridda i ringen, spelar på så vis utan påtagligt avstånd till publiken. ”Upptaktsträffens” medverkande har dykt upp av olika skäl. I somliga fall känns de ditkommenderade. Ingvar Örners rollfigur är omättlig vad beträffar förhållanden och lusten att befrukta kvinnor. Han är typisk för Trixters dragning till det bisarra och groteska. En äldre kvinna förblir relativt diffus som före detta flygvärdinna och hundvän. Vilgot, vars namn efter hand uttolkas vitsigt, visar sig få bekymmer att lösa sin självpåtagna uppgift. Inte blir det lättare för honom när han antyder sitt mörka förflutna. För att inte bli spoileranklagad avslöjas inget mer om upplösningen.

Lars Anderssons uppvisar ett trovärdigt agerande, gestaltar med otålig naturlighet. Tog till mig utläggningen om människans två största tillgångar: Impulskontroll och den fria viljan. Hans handledare som snöat in på skapelseberättelsen och existentiella frågeställningar, träder tillbaka när deltagarna utmanar varandra. Man kan lugnt påstå, att han inte anser att de hjälpsökande tar chansen att utvecklas tillsammans.

De som gör mest av denna kollektiva terapisession är dubbelnaturen Eva (Karin Blixt) och den från sitt arbete som utredare hos Migrationsverket traumatiserade Sören (Hans Brorson). Brorsons sätt att dramatisera hållna förhör med nyanlända, var en imponerande lektion i övertygande skådespeleri. Sören hör Guds röst konstant och kan inte sluta fred med sitt samvete, blir ömsom aggressiv, ömsom uppgiven. Sin komplexa karaktär delar han med Eva, negligerad i sitt förhållande. Hon är till sin karaktär den person som är mest nyfiken på andra och deras bevekelsegrunder.

Vilsna själar som på uppmaning ska berätta om rädslor och hemligheter, för att minska graden av ensamhet. Kan ett sådant projekt sluta på mer än ett sätt? Manusidén är jätteintressant, liksom sättet att luckra upp gränsen scen – salong. Tyvärr blir några roller mest karikatyrer. Efteråt tänkte jag ungefär att det tog slut abrupt utan att jag knutit an till tematiken ordentligt. I en uppföljare skulle jag gärna se en fortsättning på Sören och Evas öden. Låt dem bli ett par!

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 600
  • Sida 601
  • Sida 602
  • Sida 603
  • Sida 604
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in