Artist: Yotam Silberstein
Titel: Future Memories
Betyg: 4
Producerad av Yotam Silberstein
Inspelad januari 2018 i Acoustic Recording, Brooklyn N.Y.C
Mixad och mastrad av David Darlington Two Bass Studios N.Y.C
jazz & people
57:10
Releasedatum: 1/3 2019
Sjätte skivan från en musiker uppväxt i Tel Aviv Israel, vars hem sedan 2005 är beläget i New York. En kan förledas tro att Silberstein tillhör en liten koloni i New York av framgångsrika jazzmusiker med samma bakgrund. För närvarande är hans två år gamla kvartett på Europaturné. Man har gjort ett par klubbspelningar i Sverige. Jag kikade in en kort stund när de var in action i Göteborg.
Han gick till final i Thelonious Monk Jazz Guitar Competition, blev upptäckt av legendariske saxmannen James Moody (som jag såg med Åke Johansson trio i Västra Frölunda tidigt 90-tal), varvid många dörrar öppnades. Den hyllade gitarristen har spelat med bland andra Roy Hargrove, Marcus Miller och David Sanborn. På nya skivan trakteras såväl akustisk som elektrisk bas av ingen mindre än John Patitucci (hört live flera gånger)..
Sättningen är i övrigt Viktor Goncalves (piano, dragspel, keyboards och percussion), Daniel Dor (trummor och percussion), Glenn Zaleski (piano, fender rhodes) och på tre spår gästar André Mehmari på syntar. Således hörs inget blåsinstrument, vilket kan tyckas märkligt. Från färsk intervju i Orkesterjournalen hämtar jag att plattans tio kompositioner – varav sex stycken skrivna av bandledaren – präglas av sydamerikansk, israelisk och arabisk musik. Dyker ner i ett fascinerande verk med latinstuk knepigt att etikettera. Lättare att säga vilka kategorier som primärt inte är representerade: fusion, bebop, kammarjazz eller världsmusik. Samtidigt är det inte fel att påstå att dylika stilar finns med på ett hörn. Många inspelningar påminner om Future Memories, vilket gör det beundransvärt att 38-åringen tillskansat sig en egen stil.
Notabelt hur avspänt musikerna låter. Över många fint broderade melodier svävar ett närmast majestätiskt lugn, ett lugn som fortplantas också till snabbare sekvenser. Att införliva dragspel för att vässa dosen dynamik är ett snilledrag, markant i exempelvis Impedimento. Ett annat kännetecken är att somliga melodiska figurer upprepas i flera låtar. Yotam Silberstein besitter självfallet en mycket fingerfärdig teknik, lyckligtvis utan att rucka på sitt melodiska sinnelag. Har hedrande nog jämförts med flamencomästaren Paco de Lucia, en jämförelse som i mina öron haltar en smula. Genom fördelaktigt vibrato och snygga ackordföljder går mina referenser till sådana som John Abercrombie, Pat Metheny och John Scofield. Ackorden som slingrar sig runt temat i Wind On The Lake illustrerar väl min poäng.
Medmusikerna är glimrande utan att överbetona sin förmåga. Patitucci relativt tillbakadragen i en sammanbindande roll, medan trumslagaren Daniel Dor måste betecknas som ett rytmgeni. När han ökar intensiteten breder euforin ut sig. Och han är inte ensam om att garnera låtarna med rytmer. Det är smakfullt mycket av den varan i en kristallklar ljudbild. Toner från klaviaturinstrument sammantvinnas ibland med bandledarens gitarr. Capricho De Donga jämte Capricho De Espanha av brasilianske bandolinisten Hamilton De Holanda, är med sina makalösa taktombyten två potentiella hits. Först nämnda titel inbjuder till sprittande danssteg, medan den senare utsmyckats med fräckt pianosolo. Ekvilibristiska tongångar vars motpol finns på flera meditativa kompositioner. Skivan växlar således konsekvent mellan det vemodiga och det ösiga.
Samspelet är bländande och låtarna medryckande. Silberstein opererar framgångsrikt i ett vidsträckt territorium. Har vacklat något i bedömningen. Efter noga övervägande av dessa hisnande kontraster, landar jag i ett välmotiverat överbetyg.
