• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Linje Lusta på Dramaten – Mycket spännande scenografin rörde till det och starka känslouttryck berörde tyvärr inte tillräckligt

30 mars, 2019 by Lotta Altner

Linje Lusta
Av Tennessee Williams
Översättning Einar Heckscher
Regi Stefan Larsson
Regiassistent Ellinor André
Filmfotograf Andrea Grettve
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym Ann Bolander Looft
Ljus Torben Lendorph

Premiär 29 mars 2019
Dramatens Lilla scen

Kvällens premiär inleddes med en hel del oro i luften på Dramatens lilla scen. Spända käkar och flackande blickar. Kanske var det därför som föreställningen inte riktigt började i tid och inte heller slutade efter 2 timmar och 45 minuter som anvisats (inklusive paus). Det är dock sådant som kan hända, och varför skulle inte Dramaten i dagsläget få lov att dra över 15-20 minuter? Det kunde åtminstone jag bjuda på. Glöm inte att premiärnerver är spända nerver. 

Scenen var uppbyggd på ett sådant vis att man nästan trodde att de inte hade byggt färdigt kulisserna, eller att den skulle börja rotera vid spelstart och då skulle vi få se insidan. Det kändes som om målarfärgen/rekvisitan hade tagit slut och scenbilderna gick inte heller riktigt ihop. När föreställningen började insåg man att, teaterkonst och filmkonst skulle försöka agera i samklang. De ofullständiga lådorna i trä var utsidan av rum, men med hjälp av en filmkamera kom de att visa insida, på en stor skärm framme på scen. Det är i tanken en mycket underfundig, intressant och spännande ide. Jag tror att man utgått från att ”Linje Lusta” 1957 faktiskt var en film som fick fantastiska priser och att man gärna ville ha med något av den känslan. Fast tyvärr funkar det inte teatraliskt eller dramatiskt för mig att en filmkamera är mitt öga och väljer vad jag ska se. Dessutom vet jag inte var jag ska titta när vinklarna blir så många samtidigt. Ska jag mest se på filmduken? Eller ska man fokusera på skådespelet från sidan långt bak som jag kan ana? Filmfotografens utrustning var också så fantastisk i sig att min blick fastnade lika mycket på henne och jag ville veta mer vad hon gjorde än handlingen i sig. Dessutom blev spelrummet med små trälådor som står bredvid varandra inget scenrum som intresserade. Det är naket, opersonligt och avskiljer mig från hela handlingen. Känslan av att scenkost genom filmning blir fusk smyger sig på, eftersom vissa vinklar som ges inte ser likadana ut genom min egen lins. Jag misstänker att det var ett försök att ge mig någon typ av mervärde och inte få mig att känna mig avskild och utanför den klassiska röda tråden. Enda gången jag uppskattade att scener filmades och visades på scenduken, var i våldsamma scener. Då var det precis som hemma tv soffan, att jag kände ett bekvämt avstånd på den platta skärmen, och kunde tacka min lyckliga stjärna att jag hade ett skönt mellanrum till handlingen. Ett skyddsnät som befriade. 

Vissa saker går inte ur tiden med mänskligheten. Lust och åtrå är en lika stor drivkraft idag som de var i slutet av 40-talet, då pjäsen skrevs. Det är också en drivkraft som kan få människor att gå över alla gränser och finna sig i vansinnen. Fast åtrå och lust ger oss också viljan att ge andra tilltro och relationer hopp. Handlingen i ”Linje Lusta” är ett ämne som aldrig kommer att gå ur tiden, åtminstone inte förrän vi människor är ett hel nytt släkte. Tänk att människor är villiga att utstå så mycket förnedring och våld för att verka mer spännande och intressanta. Ibland är folk till och med nere på neandertalisk nivå och klarar inte av att sova ensamma om nätterna. Men det är otäckt att våld och maktstrukturer är en sådan stark faktor att ”slåss med” för att enbart då försöka rättfärdiga sig själv. Bara genom att knäcka en annan kan en del känna sig bättre.

Det är fascinerande att rollkaraktärer kan göra en genuint äcklad och provocerad, trots att man vet att de är skådespel. Både Blanche (svägerskan/systern) och Stanley (svågern/maken) befinner sig på varsin sida av missbrukande maktstrukturer. De vill båda vara i händelsernas centrum, ser sig själv som offer för sin situation och använder känslomässiga utpressningar för att få största möjliga lycka själva. Jag blir förbannad på dem båda, även om just Stanley är helt livsfarlig och en vidrigt osmaklig slusk. Blanche gör sig istället till ett oskyldigt barn, spelar på sin kvinnlighet och manipulerar med lögner. Trots att de båda berör mig mycket, så når de inte helt fram. Något hindrar dem från att spela karaktärernas alla möjliga känslouttryck i föreställningen. Något håller dem tillbaka. Kanske är det enbart premiärnerver? Blanche känns lite för kontrollerad och inåtvänd, vilket är tråkigt med tanke på att hennes förhistoria skulle kunna få lysa igenom mer. Tyvärr upplever jag också Stanley som allt för monoton i rösten och vredesutbrotten har lite för enkel stereotypisk fokusering. En nyansering av Stanley hade gjort att man hade kunnat förstå varför Stella (Maka/syster) över huvudtaget ville ta i honom med tång. Stella är inte tillräckligt korkad för att vara kvar hos honom annars.

Med tanke på hur våldsamt och förtryckande det har varit i skådespeleriet under kvällen, kan jag inte rå för att uppskatta att skådespelarna efteråt bjuder på sina egna personligheter. De är mycket noga med att se sina motspelare i ögonen, läsa av varandra och krama om varandra inkännande och kollegialt. Det tyder på omtanke och inlevelse, som man inte alltid ser eller uppfattar. Deras professionalism är stor och jag tackar för det. Ska man spela att man gör varandra illa kväll efter kväll, måste man ta hand om varandra.

Kvällens höjdpunkt är när flertalet kvinnor i föreställningen samarbetar med varandra. Utan ord och förklaringar börjar de med att städa, fixa, dona och organisera saker. Tillsammans finner de lösningar för hur en nedbruten Blanche ska kunna få professionell hjälp. De tar inte männens aggressivitet längre och nog får vara nog. Det finns en hemlig kraft i just det, att sätta ned foten och säga stopp när man fått nog. Jag förstår att de inte vill att deras känslor ska lekas med längre. När de funderat färdigt över om de ska äta eller ätas, är valet inte svårt för kvinnorna. När människor inte är villiga att leva upp till något finns det ingen som helst anledning att vara kvar. 

Medverkande: Livia Millhagen, Rebecka Hemse, Danilo Bejarano, Shanti Romney, Alexander Saltzberger, Rita Hjelm, Marcus Vögeli, Fabian Penje

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik, Toppnytt

Lyckad satsning på djärv estetik – Flickan med svavelstickorna på Backa Teater

29 mars, 2019 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av H C Andersen

Regi och bearbetning: Rikard Lekander

Scenograf & kostymör: Kajsa Hilton-Brown

Koreograf: Cecilia Milocco

Kompositör: Christian Gabel

Ljus: Joakim Brink

Videoprojektioner: Leo Raa

Musiker: Stefan Abelsson, Daniel Ekborg, Mats Nahlin

Skådespelare: Ylva Gallon, Eleftheria Gerofoka, Anna Harling, Ulf Rönerstrand, Nemanja Stojanovic, Emelie Strömberg och Ove Wolf

Premiär 29/3 2019

Spelas dagtid till och med 6/5 på Backa Teater Lindholmen i Göteborg

Målgruppen är skolelever i de lägsta åldrarna. och pjäsen har sexårsgräns. Utgår från att de inför sitt besök läser den sorgliga danska sagan från 1845. Det kan behövas för att följa med i handlingen, inte minst för att man anammat stumfilmsteater som utgångspunkt. Under en föreställning som varar i uppemot en timma, förmedlas en utmattad, osynliggjord flickas öde enbart genom kroppsuttryck och visuella scenerier.

Den grymma historien om en liten flicka som på nyårsafton utan framgång tvingas sälja, vad som inte lockar till köp, har filmats flera gångar. En stumfilmsversion har faktiskt gjorts. Vet däremot inte om H C Andersens uppfordrande och skoningslösa verk gjorts på scen tidigare. Av regissören såg jag senast hans bearbetning av Gösta Berlings saga på Göteborgs Stadsteater härom året. Såväl bokstavligt som bildligt talat har Lekander en explicit dragning till det svarta.

Ser ur flera aspekter en modig produktion. Dramatiken uppenbaras utan repliker, vilket antagligen gjort att regissören behövt jobba extremt tätt tillsammans med sitt team.. Och ingen tvekan råder om att essensen i Flickan med svavelstickorna går fram. Scenografin består bland annat av diverse mörka kulisser, vitt puder föreställande snö och ett rullband. Beträffande val av färger tillhör det kulörta flickans fantasier/ drömsyner, medan en svart-vit färgskala står för det autentiska hon upplever. Måste också betecknas som modigt att spela upp en saga vars olyckliga slut, lämnar en mycket ung publik i sticket. Flera frågeställningar bär de förhoppningsvis med sig till lärarledda diskussioner. Varför vägrar välbeställda människor att hjälpa sämre lottade, till och med lidande barn? Vart har empatin tagit vägen? Hur förhåller vi oss till utifrån kommande tiggare? Även om Backa Teatern uppdaterat till nutid, vilket avspeglas i det persongalleri som fladdrar förbi och återkommer, har man förstås förankrat grundstoryn i sin samtid, i en hjärtlös tid när begrepp som barnperspektiv inte existerade.

Emilie Strömberg i slitna grå kläder är magnifik i en krävande huvudroll. Med en pytteliten strimma av hopp övergående i tonvis av förtvivlan, ledsagar hon oss i sin utsiktlösa kamp för överlevnad. I ett inledande starkt avsnitt som sätter standarden, assisteras hon av lillasyster (Eleftheria Gerofoka) Enda trösten för ett övergivet, utmattat barn: att värma sig genom att tända stickor och kliva in i ouppnåeliga fantasivärldar. Strömberg förfogar fullkomligt över sin koreograferade kropp och samtliga ansiktsmuskler. Hela spännvidden av frustrerande känslor läses av i uttrycksfulla blickar och miner.

Samma sak, fast betydligt mer skissartat, gäller för exempelvis potentiella konsumenter på pendeltågsstationen. Övriga skådespelare jämte trion av musiker, har en uppsjö av biroller att hålla reda på. Synkroniseringen funkar utomordentligt! Blev något förvånad över att regissören genomgående lät intrigen utspelas på avstånd från publiken på läktaren, vilket förstärktes av videoprojektioner synliga i fjärran. Det distanserade greppet förmår ändå fånga in åskådarna. Ett stort plustecken ska därtill utdelas till den som varit ansvarig för ljussättningen.

Sist men definitivt INTE minst måste kompositören och musikerna harangeras. Satt nära musikerna, försökte snappa upp vad de gjorde. Trots mina spaningar missade jag dem varje gång de bistod genom att göra diverse biroller. De kan förvisso ha förekommit i inspelad form. Firma Abelsson, Nahlin & Ekborg på diverse instrument (klaviaturer, gitarr, trumpet, enkelt trumset…), utför så fantastiska bedrifter, att de i mina öron har hjältestatus. Tajmingen med vad som sker på scen är exakt, något som rimligen måste ha övats på ordentligt. Den situationsbaserade musiken har specialkomponerats av Christian Gabel. Känner till honom som trumslagare (Bob Hund, Ossler), producent och skivbolagsman. Väldigt spännande inramning av honom, genom en mix av electronica och fält av ambient som inkluderas fina solon.

”En genomäkta urban fantasy” lyder underrubriken på en läskig välgjord barnpjäs. Hade vissa problem att räkna ut när slutscenen skulle inträffa. När den till slut obevekligt kom, gick mina tankar till den nyaste generationen teaterbesökare. Hur priviligierade är de inte som får ta del av Backa Teater när man levererar på topp?

foto Ola Kjelbye

Arkiverad under: Teaterkritik

Filmrecension: Dumbo

29 mars, 2019 by Redaktionen

Dumbo
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 mars 2019

Ännu en i mängden utav nya filmatiseringar utav Disneys älskade klassiker. Tidigare släpptes en live-action av Askungen år 2015, Djungelboken år 2016 och Skönheten & Odjuret år 2017. Dumbo är bara till och med den första utav de tre som kommer i år. De andra klassikerna är kommande Aladdin med biopremiär i maj och Lejonkungen med premiär i sommar. Filmerna skiljer sig från de gamla tecknade för att de nya blandar animerade element med vanlig film.

Den förra tecknade filmen om elefanten Dumbo kom redan år 1941. Handlar simpelt om en elefant med för stora öron som kan flyga och växer upp under miljön på en cirkus i USA.

Denna film regisserad av Tim Burton ser vi Danny DeVito som cirkusdirektören Max Medici som tillsammans med driver cirkusen med artister och sina medarbetare spelade av Roshan Seth, DeObia Oparei, Sharon Rooney och Colin Farrell.

Danny DeVitos karaktär är som klippt och skuren för honom. Han passar perfekt som den direktör som försöker livnära sig på sin cirkus. Det är desperata tider i USA under denna period och han investerar i den dräktiga elefanten som sedan mera föder den annorlunda elefantungen som tillslut får namnet Dumbo. Colin Farrell spelar den forna ridstjärnan Holt Farrier som återvänder till cirkusen efter deltagit i det första världskriget. Det blir sedan mera hans barn Milly (Nico Parker) och Joe (Finley Hobbins) som finner Dumbos hemliga förmåga.

När succén är ett faktum och biljettförsäljningen rusar i skyarna så kommer ägaren av det framtids inspirerande nöjesfältet Dreamland till den mindre cirkusen. Ägaren V. A. Vandevere (Michael Keaton) och hans franska flickvän Colette (Eva Green) köper Dumbo och cirkusen för att slå dem samman med hans tivoli.

I Dreamland blir Dumbo huvudnumret men de andra ser vad Keatons karaktär egentligen vill.
Problemet med filmen är inte iden eller historian. Den är fin och visar mod, spänning och ett äventyr. Eller ja ett försökt likt det. Som i 2015 års box-office bomb Tomorrowland så saknar denna karaktär! Den vill så mycket men faller platt. Denna är till och med plattare än 2012 års John Carter.

Skådespelarnas insats är tråkiga och ger inte något. Med glimten i ögat så är det miljöerna som lyfter filmen, den är inte mörk som Tim Burtons tidigare filmer utan detta är ett familjeäventyr med en tunnare story. Den visas till och med dubbad till svenska.

I den nya filmen då som nu finns låten Baby Mine med. I 1941 års film framförs den av sångerskan Betty Noyey och i den nya filmen är den istället framförd av det kanadensiska bandet Arcade Fire.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Disney, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Night Comes On – stark, enastående

28 mars, 2019 by Rosemari Södergren

Night Comes On
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 april 2019
Regi Jordana Spiro

En stark skildring av en ung människa som växer upp under tragiska omständigheter och som knappt får någon chans i livet och som blir sviken av samhället, vuxna och myndigheter om och om igen, men ändå finns det hopp och livskraft i denna unga kvinna.

Angel släpps ut från ungdomsfängelset på sin artonårsdag. Vi får följa med henne till hennes övervakare och det är som att slå huvudet mot en vägg. Angel behöver ha en underskrift av en förälder för att kunna få en kurs hon vill, men hennes mamma är mördad av pappan och övervakaren vägrar ge henne adressen till pappan.

Tillsammans med sin tioåriga syster ger hon sig ut på en resa för att söka upp deras pappa, och för att hämnas sin mors död. Deras pappa mördade deras mamma men genom att sälja sitt hus fick pappan råd att ha en advokat som lyckades få honom frikänd. Nu vill pappan få vårdnad om den yngsta dottern. Angel drivs av ett starkt hat till pappan som förstört familjen och hon är fast besluten att han inte ska få vårdnad om lillasystern. Hon har dessutom ytterligare en plan, hon ska döda pappan.

De två systrarna spelas så bra och känns så äkta. Dominique Fishback som Angel Lamere och Tatum Marilyn Hall som lillasyster Abby Lamere. Det spelar så trovärdigt att filmen delvis känns som en dokumentär.

Filmen är regissören Jordana Spiros debutfilm. Det är ett gripande drama om unga i samhällets utkant. Night Comes On hade världspremiär på Sundance Film Festival 2018 och där Jordana Spiro tilldelades Next Innovator Award.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Den skyldige

28 mars, 2019 by Birgitta Komaki

Den skyldige
Betyg 4
Svensk biopremiär den 29 mars 2019

En ensam polis Asger Holm, placerad i inre tjänst under tiden han utreds för en felaktig skjutning i sin tjänsteutövning. En desillusionerad, cynisk polis som har sett det mesta. Visst känns personen bekant från många andra polisfilmer. Men där tar också likheten slut med andra filmer.

I det danska Oscarsbidraget är polisen i larmcentralens växel nästan ensam i bild från filmens början till slut. Med undantag av några kollegor i de andra telefonerna och en övervakande chef utspelar sig hela historien via telefonlinjen. Här ringer de vanliga 112-samtalen, folk som cyklat omkull, blivit bestulna eller är allmänt arga på samhället. Ointresserad och uppfostrande svarar han, kopplar vidare och mästrar de både de som ringer och andra kollegor. Men när han får ett samtal från en kidnappad kvinna väcks hans engagemang och han bryter mot reglementet och försöker hjälpa på alla vis.

Med ett manus som verkligen håller , en regi som stödjer historien till fullo och en perfekt skådespelare i rollen så blir det en mycket speciell film. Polisen Asger Holm spelas av Jacob Cedergren, behärskad men med illa dold ilska och förtvivlan. Kameran registrerar hela tiden med närbilder hans irritation under ytan och hur nära bristningsgränsen han är.

Filmen sker i åskådarens fantasi och i två rum på en larmcentral. Att historien utspelar sig genom telefonsamtal gör att man som åskådare själv skapar sig bilder av händelseförloppet. Samtalen och Asgers reaktioner och känslor styr upplevelsen. Det är en mycket suggestiv film. Utan en enda synlig blodsdroppe är filmen ändå en rysare. Dramatiken håller filmen igenom ända till slutet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Danmark, Filmrecension, Oscarsbidrag, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 594
  • Sida 595
  • Sida 596
  • Sida 597
  • Sida 598
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in