Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: The Life of Chuck

by

The Life of Chuck
Betyg 4
Premiär 19 september 2025
Regi Mike Flanagan,
Rollerna: Chuck som barn Benjamin Pajak, Chuck som tonåring Jacob Tremblay och Chuck som vuxen Tom Hiddleston

Filmen bygger på en novell av Stephen King. Den består av tre olika delar utan traditionell tidsordning. Vilket förstärker mysteriet som genomsyrar filmen. I filmens första akt, och berättelsens sista del, läser en av Marys elever poesi av Walt Whitman. Plötsligt avbryts alltsamman av nyheten att Kalifornien har fallit samman och försvunnit ner i havet. Det är en miljökatastrof som snart visar sig ske över hela jorden. Skogsbränder, jordbävningar, slukhål, döda bin och stora områden som försvinner ner i havet. Hela världen håller på att upplösas. Allt det som vi har byggt upp vardagen kring slutar fungera, internet, mobiler och elen. Det enda som fortfarande fungerar är det analoga systemet för nyhetsutsändning. Finns det inget annat att göra än att vänta och acceptera det som händer. Bisarrt nog verkar ingen skrämd. Marty fortsätter lugna att rätta prov. Mitt i allt det som verkar gå åt skogen dyker det plötsligt upp en skylt på TV och på en massa andra platser runt om i stan. ”Tack Charles Chuck som gav oss 39 år”. Vem är Chuck och varför tacka för de 39 åren.

I nästa akt får vi veta lite mer. Charles Chuck visar sig vara en trist bokhållare som vandrar genom staden på väg till en för honom viktig konferens. Men plötsligt när han hör gatumusikanten Taylors trummor stannar han upp och börjar dansa tillsammans med en ung kvinna. Varför stannar han plötsligt? Var kommer dansen och all livsglädje från? Hur kan han plötsligt börja dans som Mickel Jackson? Vilka hemligheter döljer sig bakom den trista bokhållaren och varför känns det inte sorgligt att Chuck enligt berättarrösten bara har nio månader kvar att leva?

I filmens sista akt, och livets första, får vi svar på vissa frågor men ställs också inför nya djupare existentiella frågor. Här får vi följa Chucks liv tills han dör 39 år gammal. Han har många ljusa barndomsminnen trots att föräldrarna förolyckades tidigt och att morföräldrarna blev deprimerade. Hans farmor som älskar att dansa lär Chuck att älska dansen. Morfar säger att allt är matematik, hela universum men också dansen. Men det gör inte att det räcker med matte också konsten måste till. Du har konsten inom dig säger han. Men är du bra på matte är revisor är ett tryggt och säkert yrke. En lärare menar att Chuck har en mångfaldmöjlighet i inom sig, hela universum samtidigt som han är en del av universum. Så varför begränsa sig?

I morföräldrarnas hus är en sak strängeligen förbjuden. Det finns ett hemligt rum som bara morfar får gå in i. Vilka hemligheter döljer sig där? Varför blir morfar så arg och rädd när Chuck utan lov går in rummet? Han vågar aldrig mer gå in där. Men när morfar har dött försöker han igen. Vad är det som händer i rummet? Skådade morfar in i framtiden? Såg han sin egen och andras död och blev skrämd av att han bara kunde vänta in det som skulle ske. Kan Chuck också skåda in i framtiden när han är i rummet? Kan Chuck ses sin egen död och bara vänta. Är det enda vi kan göra, att invänta vår egen men också, jordens och universums död. Och likt Marty till synes lugnt fortsätta rätta prov.

Filmen är välgjord och underhållande och väcker tankar om våra liv och plats såväl på jorden som i universum. Vad är det som gör livet meningsfullt? Kan vi eller kan vi inte påverka det som sker? Filmen bärs upp av Benjamin Pajaks, och Jacob Tremblays rolltolkningar av Chuck som barn respektive tonåring.

.

”Du är här” av David Nicholls: en bok som ville vara film.

by

Titel: Du är här (You Are Here)

Författare: David Nicholls

Översättare: Cecilia Falk

Utgivningsdatum: 2024-09-19

Förlag: Printz Publishing 

ISBN: 9789177719335

Premissen till den här boken är riktigt bra: två ensamma människor, relativt bekväma i att vara obekväma, ute på en äventyrlig vandring genom den vackra brittiska miljön. Den skygga geografiläraren Michael och den socialt klumpiga frilansredaktören Marnie har båda pausat sina liv från djupa relationer. Kyliga och sarkastiska, och samtidigt sårbara och bräckliga, ger sig Michael och Marnie ut på en oförutsägbar vandring.

Problemet är kanske att vandringen – och egentligen hela berättelsen – är fullständigt förutsägbar. Nja, egentligen anser jag att förutsägbarhet inte behöver vara ett problem. Det finns berättelser och genrer som tenderar att vara förutsägbara, vilket vissa läsare anser kan vara någonting negativt medan andra inte ser något stort problem med det. Jag tillhör nog ändå dem som inte brukar ta illa upp vid förutsägbarhet i den ena eller den andra formen. Det är exempelvis förutsägbart att man – troligtvis – kommer att få reda på vem mördaren är i slutet av en deckare. Ett av få undantag är den koreanska filmen Memories of Murder, där vi aldrig får reda på vem mördaren är – vilket gör den så minnesvärd. Den större delen av alla deckare slutar dock med att vi faktiskt får reda på vem gärningsmannen är. Det blir som en sorts belöning för att ha läst ut boken. Sedan kan det bli lite tråkigt om det är alltför förutsägbart – när man redan från början av deckaren vet vem mördaren är. Då kan det kännas som att man inte riktigt förtjänat belöningen.

I en modern romance är det ofta en del faktorer som är förutsägbara. En central sådan faktor är att de två huvudkaraktärerna – och det är fortfarande vanligt att en av dem är en kvinna och den andra en man – blir ihop, eller åtminstone är på väg att bli ihop. I vissa fall kanske de till och med flyttar ihop eller gifter sig. Hursomhelst lyckas paret övervinna alla möjliga hinder för att sedan bli tillsammans. Det är en sorts romance-belöning som läsaren får. Eftersom Du är här är en romance är det alltså inte särskilt konstigt att man som läsare förväntar sig att Michael och Marnie ska bli ihop. Är det förutsägbart? Ja. Är det negativt? Nej. Det behöver inte vara negativt. Många väljer nog också just den här sortens berättelser för att det finns någonting säkert i det hela. I deckaren kommer gärningsmannen till slut att bli påkommen, och i romance kommer paret till slut att bli tillsammans. Med andra ord är det inte förutsägbarheten i Du är här som framstår som ett stort problem, inte egentligen.

Vad är då problemet? För det är väl förhoppningsvis redan tydligt att jag hittade ett problem med denna bok? Innan jag går över till vad jag fann problematiskt på riktigt vill jag först säga ett par snälla saker om boken. Premissen var som sagt bra. Karaktärerna var en aning stela på ett charmigt sätt. Jag tror dessutom att många säkert skulle kunna känna igen sig i Michael och Marnie, särskilt efter Covid.

Innan jag går över till min negativa kritik vill jag också nämna att jag aldrig läst David Nicholls En dag och därför inte hade någonting att jämföra med.

Mitt problem med den här boken har med förutsägbarhet att göra – och samtidigt inte. Som sagt finner jag inte något fel i vissa former av förutsägbarhet. Du är här hade dock en förutsägbarhet, och en skildringsform, som snarare påminde om en film än en roman. Och visst kan böcker och filmer dela en liknande handling. Du är här påminde mig dock inte bara handlingsmässigt utan även på alla andra plan – karaktärerna, språket – om en film. Det är ibland svårt att lyckas föra över en berättelse från bokform till duk. Jag tänker på Svindlande höjder och hur underligt det egentligen är att den andra hälften av boken aldrig ens tas upp i någon av filmerna. Vissa böcker lyckas inte så väl när de adapteras till film. Vissa böcker passar kanske helt enkelt inte som film. Då borde väl också motsatsen ha en gnutta sanning i sig – att vissa filmer inte passar som böcker. För mig var Du är här en sådan bok, alltså egentligen ett färdigt filmmanus som lika gärna inte behövde ha släppts i bokform. Den förhåller sig helt perfekt till Freytags pyramid (introduktion, utlösande händelse, stigande handling, vändpunkt, fallande handling, upplösning) och bidrar egentligen inte med särskilt mycket mer. Jag vill inte säga rakt ut att Du är här var dålig. Det jag däremot verkligen har lust att säga är: David Nicholls, kanske är det dags att börja skriva filmmanus istället.

Med stil och smak och ett all star band skördas ny framgång – Ida Sand på Nefertiti

by

foton Qlaez Wennberg

5/9 2025

Nefertiti i Göteborg

Minst tre liverecensioner har publicerats plus två texter om senaste skivan Can You Hear Me? Jag skrev också om Ida Sands medverkan i Quincy Jones-tribut med Bohuslän Big Band och fler solister på årets Ystad Jazzfestival, när hon gästade eller ingick i Magnus Lindgrens Stockholm Underground samt om hennes insats i Nils Landgrens projekt X-Mas With My Friends. Till uppräkningen kan adderas fler konserter, ett par med just Bohuslän Big Band, vilka omnämnts i uppskattande ordalag på facebook. Minns att en av texterna fick sådant genomslag att den resulterade i hundratals likes när artisten delade. Något som bidrar till prestationsångest och en ursäkt till att recension dröjt, i kombination med oro över och koncentrationssvårigheter på grund av ett hysterisk polarisering. I den bästa av världar skulle Ida Sands musicerande kunna utgöra en motvikt, kanske rent av en samlande kraft.

Något som slog mig efter den utsålda konserten i en anrik lokal jag regelbundet besökt sedan hösten 1976, är att det kan tyckas lite underligt att Ida Sand så ofta spelar och sjunger på jazzställen och nyligen intervjuades i Orkesterjournalen. Hennes beatbaserade och stundtals avskalade melodier ( antingen sköra eller kraftfulla) hör hemma i soulig funk, med värdefulla inslag av gospel plus en singer songwriter tradition. Ur den kompotten har en vägvinnande stil som täcker flera genrer inmutats. Dessutom görs covers med finess och eget uttryck, vilket inte hindrat den allsidiga artisten från att med ackuratess ta sig an standards. Uppfattar det som att arrangemangen är signerade Sand som gick på Musikhögskolan här i staden. På den bejublade konserten i helgen fick vi en handfull tolkningar.

Vilka finns med henne på scen? Jo idel kända ansikten. En mycket stadigt förankrad rytmsektion bestående av trumslagare Per Lindvall och basist Dan Berglund. Lindvall är troligen den musiker som funnits bakom Ida längst bortsett från maken Ola Gustafsson, ofta upptagen av andra projekt och turnerar sällan med Ida. Dessa herrar har jag givetvis hört ett otal gånger live och på skiva, något som kanske inte ens behöver påpekas. Deras cv:n är oerhört imponerande. Ganska sällsynt att se bas-berömdheten från E.S.T emellanåt skifta till elbas och då få till mer urskiljbara böljande basgångar.

De fantastiska melodileverantörerna heter Jesper Nordenström och Robert Östlund vilka kompletteras av artisten själv på främst rhodes och några gånger sittande vid flygeln intill. Ska sägas att där jag står eller sitter bakom tegelvalv ser jag inte Sand, om jag inte sträcker på mig extra. Jesper trakterar klassisk B 3 -orgel medan mannen med hatten står för en rad ljuvliga solon på sin elgitarr. De sköter sina sysslor alldeles strålande. Klaviaturspelaren hörde jag förmodligen senast med Cleo-bandet på samma scen och gitarristen förknippas numera med Bo Kaspers Orkester. Även om Östlund inte är med på skivorna har samtliga spelat med den frontande kvinnan som oftast presenterar sina låtar och val av covers. Påtalar att hon hyser en särskild förkärlek till Nef där hon uppträtt ganska ofta.

Ska försöka undvika att skriva ett referat. Men vill ändå tala om vad som hände i stora drag med stöd av anteckningar och erhållen låtlista. Publiken, stående eller sittande vid bord, märker att ljudet är ypperligt och rätt balanserat. 47-åringen från Stockholm med sex skivor i bagaget lanserar några nya låtar. En av dem om en ulv i fårakläder öppnar konserten. Har en sugande, släpig struktur där intensiteten skruvas upp väsentligt på slutet.

Åtföljs av Burning vars passionerade soulfunkiga framförande, blir till en förväntad fullträff med inspirerade solon på gitarr och orgel. I Waiting också från senaste skivan byter Berglund till elbas första gången, varvid förföriskt groove uppstår. Mina öron noterar en Patti Austin-vibe i tassande sound med tillbakalutat komp. Melodins subtila sväng lösgörs, varvas upp. Att dra en parallell till Grammy-vinnande stjärnan indikerar hur högt Ida Sands sång bör värderas. Och engagemanget i rösten går inta att ta miste på. Den klara berörande stämman är sannolikt en mix av arv och övning, eftersom hennes far tillhörde ensemblen på Kungliga Operan.

Förvisso en självklarhet. Kan ändå inte låta bli att påminna om statusen på musikerna, hur tajta eller när så önskas från den som bestämmer, hur vitalt luftigt man agerar i samspel med någon jag dristar mig till att kalla stjärna. Bandet ges mycket utrymme i en lätt psykedeliskt spejsig sak från debutalbumet med Jimi Hendrix Experience. Utvecklas till skönt skev utflykt som bryter mönstret. Melodi som ursprungligen är en duett med Nils Landgren kännetecknas av diskret baktakt jämte fint feature på piano av Sand plus känslig sång. Två titlar till hinns med före paus. Dels en Paul Simon-influerad melodi vars oemotståndliga hook leder tanken till New Orleans. Här riffas det friskt och gospel-glädjen luser igenom. Och dels en one hit wonder från tidigt 60-tal av Charles Sheffield. I denna omstöpta version uppbyggd kring en smittsam refräng känns It´s Your Voodoo Working som en produkt av henne själv.

Fyra covers ingår i ett andra generöst set där det görs plats för två extranummer. Möjligen med ett undantag finns samtliga inspelade på något av hennes album.. Av mina anteckningar framgår att The Weight tilldelats dubbla utropstecken. Handlar som bekant om en klassiker med The Band främst komponerad av Robbie Robertson. Den odödliggjordes definitivt i The Last Waltz (som jag såg på bio 1978) när Levon Holm med sin oefterhärmliga dialekt från Arkansas lämnade över till Staple Singers och magi uppstod. Vilket sammanträffande att jag golvades av just 86-åriga Mavis Staples och hennes band på årets WOW. Idas tolkning skiljer sig från hur det lät på originalet från 1968. På Nef driver rytmsektionen övriga framför sig, samtliga befinner sig i en musikalisk frihet som gör att de får lust att komma med ”jazziga” tillägg. Blir härligt jambetonat genom Östlunds intro, Lindvalls fills, Nordenströms triumferande utvidgning av temat och givetvis sättet Sand färgar i verser och hennes intonerade häng i refräng.

Från Young At Heart hämtas One Of These Days (N. Young) vars original finns på den i somras Sverige-aktuella rockikonens spröda platta Harvest Moon. Här sker effektfullt en uppstannande avskalad fas med betoning på artistens uttrycksfulla stämma och pianospel. Country-doftande harmonierna utsmyckas med ett stiligt bas-feature. Nedtonade stämningen återkommer i extra avdelning inlagd på begäran. Först med annorlunda, naken version av en av tidernas vackraste låtar, nämligen God Only Knows, mästerverk signerat Brian Wilson. Publiken lyssnar andäktigt och få reda på artistens gripande privata relation till Beach Boys. Personalen stänger till och med av fläktar och andra ljudkällor. Och allra sist levereras en låt som skrevs åt Stevie Wonder som hamnade på album från 1970.

Repertoaren innehåller i övrigt ett par nyskrivna alster av hög kvalitet: The Villain In Your Story där det rimmas på story och glory jämte en personlig text om att vara tonårsförälder. Den först nämnda är en svängigt studsande sak toppad av en av Östlunds under konserten många formidabla solon, medan låten om att ha döttrar på väg ut i livet antar formen av rörande ballad med diskret anslag.

Hög tid att runda av rapporten som rosar en spelning vars sound och sång gjorde oss uppfyllda av livsglädje. Två egna kompositioner vilka kan rankas som hits inkluderas också i andra halvan. Vi får veta att Let Go med sin slinga som tar en i besittning influerats av psykiatrikern C.G Jung. Den tillhör höjdpunkterna och vad bandet kallar för deras disco-dänga går inte heller av för hackor. Syftar på Now Is Not The Time med sitt solida beat och läckra garnering, så snyggt soulig att den kan ses som en inhemsk motsvarighet till Quincy Jones oemotståndliga 80-tals sound på utgivningar i eget namn.

TACK Qlaez Wennberg för bilder

Dansrecension – Cullberg: Some Thing Folk – en poetisk skapelse, en hypnotisk spiral som får mig att glömma tid och rum

by


Foto Moritz Freudenberg

Cullberg: Some Thing Folk
Koncept, koreografi och konstnärlig riktning Ligia Lewis
Ljusdesign Joseph Wegmann
Kostym Sadak
Ljuddesign George Lewis Jr aka Twin Shadow
Musikkomposition Anton Kats
Scenografi Ligia Lewis, Pia Gyll
Koreografisk assistent Corey Scott Gilbert
Medverkande Anand Bolder, Arika Yamada, Girish Kumar Rachappa, Harrison Elliott, Johanna Tengan, Johanna Willig-Rosenstein, Lilian Steiner, Mohamed ”Shika” Saleh, Noam Segal, Panos Paraschou, Vincent Van der Plas
Sverigepremiär 11 september 2025 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

I dansföreställning Some Thing Folk står tio dansare redo att ta oss med till en plats där gamla sagor och nya fantasier möts. Koreografen Ligia Lewis första samarbete med Cullberg omformulerar vad det är att vara människa. Inspirerad av folktro, myter och black feminism skapas berättelser som förenar snarare än separerar.

Sverigepremiär 11 september på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Some Thing Folk är en dansföreställning som inte enkelt låter sig beskrivas, men den känns in på bara huden. Under en förtryckande törnekrona dansar de utsökta dansarna människans livsvillkor av att leva i ständig förändring och i symbios med andra. En symbios som ofta är förtryckande och kväver människans inre kärna. Med varje steg utforskar de gränserna för det mänskliga uttrycket, skapar en symfoni av kroppar som sveper över scenen som en mystisk dikt, skriven i ett evigt tid och rum.

I skuggan av sin egen ensamhet dansar de. Varje rörelse är en tyst skrik av förlust eller längtan, en kamp för att finna skönhet i smärtan.

Kroppar bär med varje steg tyngden av sorg, en ekande melankoli som formar dansen till en sorglig elegi, där hopp och förtvivlan smälter samman.

Ouppfyllda drömmar sveper fram, kaskader av känslor kretsar kring lidande och strävan efter befrielse. Varje rörelse är ibland en försiktig balansakt, ibland en rå styrkedemonstration, på kanten av en avgrund. Vi känner viskningar av mod i en värld av förtryck.

Dansarna rör sig psykadeliskt genom föreställningen. Varje kropp har sin skönhet men också sin särprägel som ständigt kolliderar med en omvärld som bemöter och tolkar i en variation av attraktion eller “den skrämmande andra”. Kropparna uttrycker det osynliga trycket av normer och förväntningar, och påminner med varje steg om den tysta kampen mot det som kväver mänsklighet och naket varande.

Genom en repetition av upprepade gester visar dansarna hur styrka och svaghet samexisterar och skapar en rörande berättelse om motstånd och de sårbara platser där förtryckets skugga vilar.

Föreställningen är en poetisk skapelse, en hypnotisk spiral som får mig att glömma tid och rum och känna människans skörhet, som dansar en dans med andra sköra.

Filmrecension: Min kära tjuv – ger välbehövligt hopp om människorna

by

Min kära tjuv
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 september 2025
Regi Robert Guédiguiani

En bedårande, förförisk, vacker och oemotståndlig berättelse om klassklyftor och relationer mellan människor. En film sim ger hopp och som vi kan behöva i dessa tider. Egentligen är filmen överdrivet snäll och många människor med hjärta och medkänsla. Det kan vara skönt att drömma sig bort i en sådan fantasi för att slippa se den girighet och det förtryck som de välbärgade och makthavare oftast står för, i Sverige i alla fall. Lite grann ger väl denna film lite hopp om mänskligheten. Välbehövligt i dessa tider.

Den franska regissören Robert Guédiguian återkommer än en gång till Marseille och som oftast dyker han ner i teman om klass, historia och mänskliga relationer. Huvudpersonen är Maria, en kvinna som närmar sig pensionsåldern. Hon arbetar som en hemhjälp åt äldre i Marseille. Hon har ett stort hjärta och mest av allt klappar det för hennes dotterson och för klassisk musik. Maria är generös och stöder dottersonen så han kan lära sig spela piano.

Men Marias lön räcker inte långt. Hon kan verkligen inte betala för det fina piano dottersonen behöver och inte för de privatlektioner han behöver för att kunna söka in till den finaste musikutbildningen. Och hennes man hjälper inte till särskilt mycket utan spelar mest bort sina pengar.

Maria har ett stort hjärta men det räcker för att betala allt hon behöver betala. Hon hittar sätt att ta för sig av de rika äldre som hon sköter om och gör allt för. Hon naggar lite, lite av deras överflöd. Men samhället och polis är inte konstruerade för att bry sig om varför människor stjäl. Jo det är klart att när det handlar om att som bankchef eller annat hög uppsatt chef sno åt sig bonusar, då är det fritt fram. Men inte för de små människorna utan makt och utan rikedom.

Min kära tjuv är ett lågmält och engagerande porträtt av en kvinna som balanserar på gränsen mellan överlevnad och skuld.

Filmens höga kvalitet vilar till stor del på de många duktiga skådespelarna. Ariane Ascaride briljerar som Maria – hon känns helt äkta i den rollen. En av de mångsidiga franska skådespelarna som alltid imponerar är Jean-Pierre Darroussin som är så suverän i rollen som den gamle mannen Robert Moreau.

Om du följer fransk film har du säkert sett en del mästerliga filmer tidigare av regissören egissören Robert Guédiguian. Några av hans kända verk inkluderar Marius & Jeannette (1997), som vann priset Louis-Delluc, samt Snön på Kilimanjaro (2011), Min dotter Gloria (2020) och La pie voleuse (Den tjuvaktiga skatan) (2024)