• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Arg gubbe på Teater Giljotin

30 juli, 2019 by Rosemari Södergren

Foto: Palle Lindqvist

Arg gubbe
Av Michael Segerström
Regi Ejvind Andersen
På scen Michael Segerström
Premiär på Teater Giljotin 30 juli 2019′

Michael Segerström är modig. Över sextio år gammal träder han fram och berättar att han kommit till insikt att han är homosexuell. För detta möter han många olika reaktioner.
En del gratulerar honom. Varför får han en massa gratulationer när hans läggning mest känns som ett straff? säger han i föreställningen där han berättar om sin resa fram till beslutet att träda ut ur garderoben.

Det är intressant och fascinerande. Han har varit gift i 28 år med en kvinna, har en adoptivson och har alltså levt utåt sett som heterosexuell. När han nu kliver fram och berättar gör han inte det för att han har en homosexuell relation utan för att det är något som han tryckt ned inom sig i hela sitt liv.

I föreställningen, som är en monolog har skrivit själv, berättar han om sin uppväxt och hur han tryckte ned sina känslor för män. Han växte upp på en mindre ort i Skåne under 1950-talet, i en tid och en plats då det inte var lätt att sticka ut från mängden och homosexualitet var inte accepterat.

Utan tvekan är han både modig och en duktig skådespelare. Hans monolog blir aldrig tråkig, han växlar med röstläge och kroppsuttryck då han låter sina olika personligheter komma till tals. Det är medryckande att höra hans personliga berättelse. Bra tajmat med premiär under Prideveckan i Stockholm.

Samtidigt tycker jag det är sorgligt att någon människa alls behöver ”komma ut”. Spelar det alls någon roll vilken sexualitet någon människa har? Det som

Jag fängslades av hans berättelse men hade gärna hört mer om arga gubben och hur farligt det kan vara för en människa att inte kunna leva ärligt med vem hen är, inte ens kunna vara sann mot sig själv. Vad ger det för skador inom en människa? På sätt och vis tycker jag det temat är det mest intressanta.

Lite fakta om Michael Segerström:
Segerström har varit en del av Sveriges teaterliv sedan 1970-talet då han bland annat ingick i Tältprojektet ”Vi äro tusenden”, som turnerade i Sverige sommaren 1977. I början av 1980-talet skrev han och spelade huvudrollen i SVTs barnprogram På kurs med Kurt, som sänts i repris flera gånger.

Segerström har varit engagerad vid Boulevardteatern som han var med att starta och driva (1984-2006), Stockholms stadsteater, Göteborgs stadsteater och Helsingborgs Stadsteater. 2008 mottog han en Guldbagge för bästa manliga huvudroll för sin roll som den hunsade, arbetssökande Bernhard i filmen Darling.

År 2013 debuterade Segerström som skönlitterär författare med novellsamlingen Berättelser från köpingen som sedan följdes 2015 av Trelleholla – ondare än ont, en blandning av spänningsroman och en satir över ”det svenska deckarundret”.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Teater Giljotin

Filmrecension: Polaroid – Förutsägbart men med en twist

16 juli, 2019 by Redaktionen

Polaroid
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 juli 2019
Direktör Lars Klevberg
Medverkande Kathryn Prescott, Tyler Young, Samantha Logan
Keenan Tracey och Priscilla Quintana.

Från producenterna av The Ring och The Grudge kommer den djärva nya visionen inom skräck – Polaroid.  Filmen är baserat på den prisbelönta kortfilmen av Lars Klevberg från 2014 med samma namn. Distributionen för filmen Polaroid sköts upp på grund av Harvey Weinstein-skandalen. Den var tänkt att släppas 2017. Men filmen fick inte sina biorättigheter förrän i år.  När högskolestudenten Bird Fitcher (Kathryn Prescott) hittar en mystisk Polaroid-vintagekamera har hon ingen aning om vilka mörka hemligheter som är knutna till det hemsökta optiska instrumentet. Men det tar inte lång tid att upptäcka kamerans krafter. För mystiskt försvinner de som fotograferat med kameran. På mest makabra vis lemlästas de en efter en. Bird och ett gäng klasskamrater måste snabbt ta reda på hur de undkommer döden. Bird Fitcher är till titeln en aspirerande fotograf. Det känns bekvämt  för manusförfattaren att kunna fokusera sin historia om en hemsökt kamera kring en fotograf. Bird får en enklare backstory som rör ett ärr hen har på halsen och som hon skäms över. Hennes mamma kämpar hårt som ensamstående förälder för att få mer tid över till dottern. Pappan avled för drygt fem år sedan och det har satt vissa spår i familjen.
Det finns några filmer med liknande historia om ett gäng ungdomar och en lieman som hotar i förgrunden,  exempelvis Final Destination. Polaroid försöker med alla tänkbara medel att få en tidigare berättad historia att bli något originellt och eget. Resultatet är en helt ok film som inte är sämre än någon annan rysare med en casting bestående av attraktiva skådespelare, rutinmässigt manuskript och ett klassiskt spöktema.
Den oväntade twisten i berättelsen räddar en annars förutsägbar berättelse från att bli för cliché. Den norska regissören Lars Klevberg blev intresserad av fotografi i ung ålder och efter filmexamen skrev och regisserade han The Wall – ett post-apokalyptiskt kortfilmsdrama. The Wall visades på Palm Springs 2013. Filmkritikern Betsy Sharkey från LA Times som var på plats under premiären kallade den för ”den korta som inte går att ignorera”. Med Polaroid tar Lars sig an skräckgenren åter igen med hyfsat utfall.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Diamantino – något av det sämsta jag sett på en filmduk på flera år

15 juli, 2019 by Rosemari Södergren

Diamantino
Betyg 1
Svensk biopremiär 26 juli 2019
Av Daniel Schmidt och Gabriel Abrantes

Humor och ironi är inte alltid lätt att göra bra. Vad en person skrattar åt kan någon annan tycka är jättelöjligt, ja till och med förnedrande. Diamantino är en film som jobbar med stora åthävor, men att göra saker extremt löjliga. Sådana metoder är inte lätta att behärska. Jag blev enormt besviken på den här filmen, som var rejält upphaussad före visningen. Den lät väldigt rolig och speciell. Den beskrivs så här av filmdistributören:
När världens bästa fotbollsspelare Diamantino missar den avgörande straffen i VM-finalen, får det konsekvenser långt bortom fotbollsplanen. Sökandet efter nya mål i livet leder honom på en kaotisk odyssé där han konfronteras med neofascism, flyktingkrisen, genmanipulering och Portugals eventuella uttåg ur EU. Daniel Schmidt och Gabriel Abrantes har gjort en skruvad, kärleksfull komedi som inte liknar någonting du sett förut!
Njae. Som ni förstår har jag inte fallit för den här skruvade komedin. Jag pratade med flera av mina filmkritiker-kollegor efter filmen som var lika besvikna som jag.
Karaktärerna är överdrivna, det hör till själva genren. Diamantino tolkar jag som en drift med den portugisiske fotbollsspelaren Ronaldo. Eller i alla fall har filmens Diamantino hämtat en del drag av Ronaldo.

Denna Diamantino är rätt korkad och fäst vid sin pappa som en baby. Han tycks aldrig gått igenom någon normal europeisk tonårs-rebellisk period. Sex vet han inte vad det är och hans systrar, som är tvillingar, är rakt igenom elaka. Och allt detta beskrivs med kliché-artade bilder.

Diamantino får för sig att han ska adoptera en flykting samtidigt som spioner från säkerhetstjänsten vill komma åt att spionera på hon för att avslöja ekonomiska olagligheter som de misstänker honom för. Nu är ju Diamantino alldeles för korkad för att kunna planera några ekonomiska svindlerier.

När han nu ska adoptera en flykting klär en av kvinnorna från säkerhetstjänsten ut sig till flyktingpojke. Om inte filmen redan tappat mitt engagemang för den det nu. Det är helt osannolikt att någon skulle kunna adoptera en person som är polis och som klär ut sig till flyktingpojke. Nej en absurd film behöver givetvis inte följa realismen men när det finns delar i handlingen som är för osannolika tappar jag i alla fall intresset.

Tanken från filmskaparna är väl att driva med västvärldens misslyckande med att hjälpa flyktingar, att visa att det mesta göra för vår egen vinning. Men den kritiken går inte hem, som jag ser det.

För mig var det en plåga att sitta kvar i salongen filmen ut. Den är i min smak något av det sämsta jag sett på en filmduk på flera år. Tyvärr.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Absurt, Filmrecension, MIsslyckat, Recension, Scen

Veronica Maggio på Hasslöfestivalen

14 juli, 2019 by Gästskribenter

Ett öronbedövande jubel från några tusen festivalbesökare mötte Veronica Maggio när hon kom ut på scenen.

Foto: Maria Laakso Åman

Allsången var stark och skön redan i första låten ”Kurt Cobain” från hennes nysläppta 5 låtars (Ep eller maxisingel hette det väl förr) ”Fiender är tråkigt”. Sedan fortsatte den allmänna dansen och allsången i låt efter låt. Den här bokningen har festivalen all anledning att vara nöjda med. Veronica är en stjärna som älskas av sin publik. Med ren och klar röst framför hon ett budskap som landar helt rätt hos hennes publik. Det är villkorslös kärlek från en månghövdad publik (utsålt?)

Varje låt Veronica Maggio framför känns som en monsterhit. Det förstärks av de starka rösterna som sjunger med i exakt varje låt.  Tusentals lyckliga unga röster som lyckogråtsjunger med i texter som på pricken fångar exakt vad de känner i sina svåraste känslor. Veronica Maggio är kanske vår tids absolut främsta skildrare av sin generation. Jag kanske inte fattar allt hon känner och sjunger om, jag är trots allt en stofil på 50+, men jag fattar grejen. Varje generation har sina uttolkare, de där som kunnat sätta exakta ord på komplicerade känslor och sinnesstämningar.

Ska man klaga på något så är det att ljuset på scen är svårt. Det gäller inte bara Maggios konsert utan det har varit genomgående under festivalen. Avsaknaden av riktade spotlight har varit ett problem for flera artister. Storbildsskärmen har bjudit på grumliga bilder där artisten och solister försvunnit i mörkret. Dessbättre har ljudet å andra sidan varit kanon och det är ändå det viktigaste på en musikfestival. 

Showen är en effektfull ljud- och ljusshow med sprakande effekter i färg och form. Jag blir begeistrad av sånt här. Det är kul. Det är bra. Folk har roligt. Det är gott betyg. En gedigen och klockren avslutning på en fantastiskt rolig festival.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt Taggad som: Hasslöfestivalen, Veronica Maggio

Hasslöfestivalen – fredag 12/7

13 juli, 2019 by Redaktionen

Caj Karlsson och hans vänner stampar igång den här festivalen med rejält tryck. Vännerna består ikväll av Anders F Rönnblom, Johan Johansson, Staffan Hellstrand, Martin Frontman Andersson, Sofia Palmgren, Ida Ceve, Linus Norda, Robin Åkerman, Oskar Appelqvist, Jens Albertsson, Johan Glössner. Bandets speltid begränsades till en timme och det var minst en halvtimme för lite.

Gänget var uppenbart spelsuget och hade omåttligt roligt tillsammans. Caj Karlsson härstammar från ön vi är på. Det var tydligt att han njöt hejdlöst av att vara på sin ö och uppträda tillsammans med sina goda vänner. Jag har nog aldrig sett en så glad människa på en scen. ”Sprudlande” räcker liksom inte till.

Johan Johansson fick bege sig bort till festivalens andra scen för att sedan stå redo med sitt band Strindbergs som tog vid när klockan slog sju.

Linnea Henriksson

Linnea Henriksson! Vilken stjärna hon är! Med endast en timmes speltid öser hon järnet från början och alla de som samlats längst fram för konserten sjunger med för allt vad de är värda. Ljuvligt att höra och vara en del utav, och Linnea med band njuter för allt vad de är värda. Det märks hur kul de tycker att det är att spela. Sångerskan som slog igenom i Idol och tog Sverige med storm i Så mycket bättre, har ett otroligt stort hjärta. Det spelar ingen roll om hon sjunger till alla Småtjejer där ute, eller om hon sjunger om den ensamma gamla mamman som dukat sitt bord för familjen som sedan inte kommer. Linnea har hjärta för oss alla och det märks.

Vi i publiken tar till oss och njuter ihop med bandet och sångerskan. När hon kastar av sig de väldigt mycket för långa och stora byxorna för att få utrymme att dansa vilt i showens avslutning, blir det sinnebilden av hur innerligt och hjärtligt hon tar oss med på sin musikaliska resa. Sanslöst bra och vackert. Jag är tacksam att jag fick vara med och ta del av den här showen.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen Taggad som: Anders F. Rönnblom, Caj Karlsson, Hasslöfestivalen, Johan Johansson, Linnea Henriksson, Martin Frontman Andersson, progg, Staffan Hellstrand

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 575
  • Sida 576
  • Sida 577
  • Sida 578
  • Sida 579
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in