Ett öronbedövande jubel från några tusen festivalbesökare mötte Veronica Maggio när hon kom ut på scenen.
Allsången var stark och skön redan i första låten ”Kurt Cobain” från hennes nysläppta 5 låtars (Ep eller maxisingel hette det väl förr) ”Fiender är tråkigt”. Sedan fortsatte den allmänna dansen och allsången i låt efter låt. Den här bokningen har festivalen all anledning att vara nöjda med. Veronica är en stjärna som älskas av sin publik. Med ren och klar röst framför hon ett budskap som landar helt rätt hos hennes publik. Det är villkorslös kärlek från en månghövdad publik (utsålt?)
Varje låt Veronica Maggio framför känns som en monsterhit. Det förstärks av de starka rösterna som sjunger med i exakt varje låt. Tusentals lyckliga unga röster som lyckogråtsjunger med i texter som på pricken fångar exakt vad de känner i sina svåraste känslor. Veronica Maggio är kanske vår tids absolut främsta skildrare av sin generation. Jag kanske inte fattar allt hon känner och sjunger om, jag är trots allt en stofil på 50+, men jag fattar grejen. Varje generation har sina uttolkare, de där som kunnat sätta exakta ord på komplicerade känslor och sinnesstämningar.
Ska man klaga på något så är det att ljuset på scen är svårt. Det gäller inte bara Maggios konsert utan det har varit genomgående under festivalen. Avsaknaden av riktade spotlight har varit ett problem for flera artister. Storbildsskärmen har bjudit på grumliga bilder där artisten och solister försvunnit i mörkret. Dessbättre har ljudet å andra sidan varit kanon och det är ändå det viktigaste på en musikfestival.
Showen är en effektfull ljud- och ljusshow med sprakande effekter i färg och form. Jag blir begeistrad av sånt här. Det är kul. Det är bra. Folk har roligt. Det är gott betyg. En gedigen och klockren avslutning på en fantastiskt rolig festival.