• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Wild Rose – En film som går rakt in i hjärtat och stannar där

6 september, 2019 by Birgitta Komaki

Wild Rose
Betyg 4
Svensk premiär 6 september 2019
Regi Tom Harper

Rose-Lynn (Jessie Buckley) är ett rödhårigt kraftpaket som har levt sitt liv utan eftertanke. Efter ett ettårigt fängelsestraff kommer hon hem till sina två barn och sin mamma (Julie Walters). En mamma som har tagit hand om Rose-Lynns barn och har skött det mesta åt henne. Med drömmen om att få sjunga country och att få ta sig till Nashville, countryns hemstad, börjar hon om sitt liv. Men verkligheten är inte så lätt och att få kontakt med sina barn igen och att kunna försörja sig står i vägen och Nashville känns långt borta. När hon börjar städa hos den välbärgade Susannah (Sophie Okonedo) öppnar sig en möjlighet att förverkliga drömmen. Men vad kostar den?

Samspelet mellan Rose-Lynn och hennes mamma skildras med äkta känsla. Rose-Lynn, energisk och framåt som tar alla med storm, men samtidigt oansvarig i kontrast med mammans desillusionerade praktiska inställning. Fast vuxen och mor blir Rose-Lynn en liten flicka inför modern. En dotter som vill ha bekräftelse men har låtit mamman ta ansvaret för barnbarnen. En fint skildrad mor och dotter relation.
Liksom samspelet med Rose-Lynns egen dotter som tyst iakttager och inte längre litar på sin mamma.

Jessie Buckley är den strålande stjärnan både som skådespelare och musikartist. Hon sjunger själv och har varit med att skriva musiken.
Julie Walters tillbakahållna spel kompletterar och blir en intressant motvikt. Även Sophie Okonedo gör en fin prestation.
Musiken är som country skall vara: medryckande, rolig och ibland sorglig.

Med ett socialt perspektiv, mycket känslor och sentimentalitet , underbara skådespelare och en musik att älska finns bara ett omdöme: En film som går rakt in i hjärtat och stannar där.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Countrymusik, Filmrecension, Jessie Buckley, Recension, Scen

Filmrecension: Judy vacker, sorglig, berörande, stark

4 september, 2019 by Rosemari Södergren

Judy
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 oktober 2019
Regi Rupert Goold

Det surrar om Oscarsnominering kring den här filmen och i synnerhet om Renée Zellwegers rollprestation där hon spelar den legendariska sångerskan Judy Garland. En vacker film, en sorglig film, en berörande film, en stark film. I år är det femtio år sedan Judy Garland dog, endast 47 år gammal.

Filmen handlar om Judy Garlands sista tid, då hennes röst inte var lika klockren och hon låg i vårdnadskonflikt om de två yngsta barnen med sin före detta make Sidney Luft. De hade barnen Lorna och Joey tillsammans. Judy Garland har ytterligare en dotter, den världsberömda artisten Liza Minnelli, som däremot knappt nämns i den här filmen.

Judy Garland slog igenom och blev stjärna redan som barn. Det är i år åttio år sedan Garland spelade Dorothy i klassikern Trollkarlen från Oz. Men att vara stjärna redan som barn har en mörk skuggsida. Hon var påpassad och fick gå på svältdiet periodvis för att inte gå upp i vikt. Hon fick piller för att orka vara vaken och jobba och piller för att sova. Att hon blev missbrukare behöver knappast sägas. Hon dog också i en överdos.

Hon borde blivit rik, men den tid som filmen utspelas var hon 46 år och hade bara några månader kvar att leva. Hon var tvungen att lämna USA för att ge konserter i London för att tjäna pengar. Hennes två yngsta barns pappa ville inte att hon skulle ta hand om barnen då hon inte ens hade en fast bostad.

Handlingen känns mycket ärlig och äkta, det är mänskliga karaktärer på gott och ont. Det går att begripa den före detta makens agerande och barnens och människorna omkring Judy Garland. Mycket sorgligt samtidigt förstås att se hur en så beundrad sångerska kunde hamna så under isen och det gör ont i mig att se hur den amerikansk showbiz förstör barns framtid. Judy Garland är inte det enda exemplet som farit illa av att slå igenom som barn.

Det är en stark och berörande skildring av kvinnors situation inom underhållningsbranschen och hur hon slets mellan sin längtan efter sina barn och kraven på att uppträda på scen.

Ett extra plus för att få se Jessie Buckley i rollen som Rosalyn Wilder, Judy Garlands assisten i London. Jessie Buckley gör en strålande roll i filmen Wild Rose som har biopremiär i Sverige en dryg månad innan Judy går upp på svenska biografer

Renée Zellweger är helt enastående i sin roll som Judy Garland. Jag har svårt att tänka mig att hon inte åtminstone blir Oscarsnominerad för rollen. Hon har tidigare vunnit en Oscar för Bästa kvinnliga biroll i Åter till Cold Mountain.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Det Kapitel 2

3 september, 2019 by Rosemari Södergren

Det Kapitel 2
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 september 2019
Filmen är 2 tim och 49 min lång

Filmen är lång. Och den är lång. Och jag satt och skruvade mig och undrade hur segt det skulle bli. Förmodligen är det julafton för Stephen King-älskare att del två i filmatiseringen av Det nu kommer på bioduken. Är man ett fan av något så är man. Men som film för den som inte grottar ner sig i detaljer spelar den på alldeles för hög volym med skräckfigurer och musik förmodligen ska vara läskigt men bara blir segt.

Händelserna i filmen utspelar sig 27 år efter händelserna i första filmen. Förstås. Den som sett filmen och kan historien vet att den hemska, förfärlig, onda clownen Pennywise (spelad av Bill Skarsgård) dyker upp vart 27:e år och då kalasar han på den lila staden Derrys barn.

De sju ungdomarna som kallade sig själva för Losers Club och som tillsammans satte stopp för Pennywise slöt en ed tillsammans att om monsterclownen dök upp igen skulle de återförenas för att besegra ondskan än en gång. Givetvis vaknar Pennywise till liv efter 27 år och de sju skolbarnen har nu blivit vuxna – och de har levt sina liv i glömska av vad som hänt. Men Mike, den ende av de sju som inte flyttat från Derry, lyckas samla dem i Derry för att de tillsammans ska döda Pennywise. Mike har nämligen lyckats få reda på en metod av en indianstam, en metod som ska kunna ta död på den onda clownen.

Det som gör filmen så trist är den överdrivna skräckscenerna, som bara är för mycket. En annan sak som gör filmen trist är dessa brott mot sin egen logik. Flera gånger konstaterar medlemmarna i Losers Club att de hemskheter de möter egentligen inte finns utan Pennywise kan sätta skräck i dem genom att utnyttja de hemligheter de har och som de vill dölja eller skäms för. Det skulle kunna vara intressant, det blir som en form av ett psykoterapiskt budskap att våga möta sina rädslor för att bemästra dem. Det är bara det att den teorin är inte konsekvent. Losers Club har var och en mött sina rädslor och då borde inte monstren kunna dyka upp och inte kunna skada dem.

Den amerikanska sensmoralen är nog många filmälskare, liksom jag, trött på. Dessa puttinuttiga scener där de snusförnuftigt producerar new age-gulliga budskap.

Nej suck, det är sorgligt att ett filmteam kan ha sådana enorma resurser till sitt förfogande och ändå blir det aldrig skräck som hugger tag i mig eller engagerar mig.

Anledningen till att betyget inte blir lägre ändå beror på att miljöerna är välgjorda. Men det räcker för att göra en bra film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen, Skräckfilm

Filmrecension: Hasse & Tage – en kärlekshistoria – ett rent nöje och man vill bara se mer

3 september, 2019 by Birgitta Komaki

Hasse & Tage – en kärlekshistoria
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 september 2019
Regi Jane Magnusson

Radarparet Hasse & Tage – svenskare kan det inte bli. En dokumentär om ett annat Sverige. Om uppbyggnaden av ett folkhem där klasskillnader förvisso fanns , men där vi
alla såg samma Tv-program. Där barn och tonåringar skrattade åt samma sketcher som sina föräldrar. Där underhållning och skämt låg kvar länge och införlivades i det allmänna medvetandet. Helt skilt från dagens snabba flöde. Med en otrolig produktion av filmer, revyer och mycket mer blev Hasse och Tage ett begrepp som fick folk att skratta bara vid tanken på dem. Filmen belyser hus stor deras produktion var och vilken genomslagskraft de hade. Från en liten stuga i Vita Bergs parken med två små rum kom en strid ström av produkter som roade hela svenska folket. I filmen får man se utdrag ur produktionen och man skrattar igenkännande åt alla. Man skojar med vardagliga saker och mänskliga dumheter utan att vara elak.
Med tiden blev tonen i skämten mer politisk och Tages möte med Palme är intressant. Om de hade varit senare i tiden hade de säkert öppnat sig mer mot omvärlden.

Den trettio-åriga vänskapen mellan Hasse och Tage byggde på en livslång kärlek till varandra. Som ett långt äktenskap där man behåller respekten för varandra . De var olika och de kompletterade varandra. När de bollade idéer, inspirerade och stödde de varandra. När Tage dör 1985 och Hasse håller tal i kyrkan är sorgen stor. Många kollegor uttalar sig i filmen med beundran och saknad och minns samarbetet. Regissör Jane Magnusson har skildrat vänskapen mellan Hasse och Tage men egentligen behövs bara en bild för att förstå deras djupa vänskap.

Filmen berättar också om Hasse och Tages privata familjeliv. Om tragedier och familjeförhållanden. Ändå blir den biten ganska anonym. Det är först när sönerna berättar om
sina fäder som vi kommer dem lite närmare privat. Till gryniga badbilder och suddiga familjeporträtt berättar de om familjeliv och uppväxt.

Dokumentären om Hasse och Tage är en nostalgitripp i ett Sverige som många fortfarande drömmer om. Om ett folkhem som är en plattform till dagens Sverige. Att bli påmind om deras stora och härliga produktion är ett rent nöje och gör att man bara vill se mer. Att de gillar varandra förstår vi snabbt och Hasse och Tage vi älskar er.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Hasse & Tage, Komedi, Recension, Scen

Bokrecension: Dolken från Tunis av Agatha Christie – puzzeldeckarnas puzzeldeckare

2 september, 2019 by Rosemari Södergren

Dolken från Tunis
Författare Agatha Christie
Originaltitel The Murder of Roger Ackroyd
Utgivningsår 1926
Författare: Agatha Christie
Språk: Svenska
Nyutgiven: 2019-09
Översättare: Gudrun Ullman
ISBN: 9789189007130
Förlag: Bookmark Förlag
Serie: Poirot

Dolken från Tunis är Agatha Christies genombrottsroman. Boken har utnämnts av British Crime Writer’s Association till den bästa kriminalromanen genom tiderna. Det är en puzzeldeckarnas puzzeldeckare och jag tror inte läsare listar ut vem mördaren är förrän mot slutet.

Den belgiske detektiven Hercule Poirot har hamnat i en brittisk landsortsby där skvaller är bybornas huvudintresse. Ett mord inträffar och byns läkare får bistå Poirot i utredningen. Allt som händer under utredningen bollas mellan Poirot och läkaren och som läsare får vi höra deras summeringar av vad som hänt och vi kan själva följa med under utredningen och hela tiden sammanfatta och dra slutsatser.

En man vid namn Roger Ackroyd har hittats död i sitt arbetsrum med en mycket ovanlig dolk i ryggen. Mysteriet tätnar när alla i huset är lika övertygande oskyldiga som skyldiga – och det är en typisk utgångspunkt för denna form av puzzeldeckare som Agatha Cristie var så skicklig med.

Dolken från Tunis som ursprungligen publicerades 1926 är ett klassiskt låsta rummet-mysterium och ses som en grundsten inom kriminallitteraturen. På grund av sitt originella slut har boken haft en signifikant påverkan på deckargenrens utveckling i stort. Det är också en av anledningarna till att British Crime Writer’s Association 2013 röstade fram Dolken från Tunis till den bästa kriminalromanen genom tiderna.

Boken har omarbetades till en teaterpjäs 1928 under namnet Alibi. Pjäsen filmatiserades år 1931 och blev den första ljudfilmen baserad på en bok av Agatha Christie. En TV-film baserad på romanen, med David Suchet i rollen som Poirot, hade premiär i januari 2000.

Boken är lättläst med bra flyt men det jag var mest fascinerad av var miljöerna, det samhälle som Agatha Christie skildrar med de stora klassklyftorna och kvinnornas förtryckta roll, som hur en kvinna som fött ett barn måste dölja det för att få ha kvar sitt arbete.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bokrecension, Deckare, Kriminalroman, Litteraturkritik, Pusseldeckare, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 567
  • Sida 568
  • Sida 569
  • Sida 570
  • Sida 571
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in