• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Fedra/Hippolytos på Scenkonstmuseet – en modig uppsättning

29 september, 2019 by Rosemari Södergren

Fedra/Hippolytos
Av Jean Racine, Seneca och Euripides
Bearbetning Tora von Platen
Översättning Göran O. Eriksson, Magnus Florin, Hjalmar Gullberg
Regi Tatu Hämäläinen
Scenografi Anastasia Ax
Kostym Jenny Nordberg
Ljus Susanna Hedin
Musik Maria W Horn
Musiker Magdalena Meitzner
Peruk och mask Thea Holmberg
Premiär på Dramaten, Scenkonstmuseet 28 september 2019
Föreställning som recenseras: 29 september 2019

Fedra/Hippolytos på Scenkonstmuseet är en modig uppsättning. Detta drama som först skrevs av den grekiske dramatikern Euripides 400 fKr och sedan kommit i flera versioner sedan dess handlar om drottning Fedra som blir galet passionerat förälskad i det mest förbjudna, sin unge styvson Hippolytos. Vad jag menar med modig är framför allt att scenlösningen gör att skådespelarna är nära publiken, den sitter nästan i knät på publiken, vilket kräver en hel del av skådespelarna.

Föreställningarna spelas i Scenkonstmuseet, i en hall som inte i första hand är tänkt som teaterscen utan snarare för performance eller en installation. Publiken sitter runt om scenen som ser ut som ruiner som bombats med några stora gipspelare som fortfarande står kvar. Det innebär att skådespelarna hela tiden är oerhört nära publiken som ofta kan se dem, bra när inte någon skådespelare är gömd bakom någon av gipspelarna. Akustiken fungerar inte helt perfek ti detta rum. Är skådespelaren bakom en pelare, dold från där jag sitter hörs det inte alltid vad han eller hon säger. Dessutom spelas föreställningen med mer ljus i rummet än föreställningar oftast har i traditionella teatersalonger. Luften är fylld av damm och små partiklar och marken är täckt av flisor och lös sand.

Kanske var det ljuset som gjorde att flera ur publiken satt och pillade med sina mobiltelefoner av och till och också fotade under föreställningen, något som annars aldrig brukar vara tillåtet under en teaterföreställning. Jag har ingen aning ifall det är tillåtet i den här föreställningen men det gjordes i alla fall.

Myten om Fedra har berättats på många sätt under olika tider. I denna uppsättning har manusförfattaren Tora von Platen utgått från klassiska pjäser av Jean Racine, Seneca och Euripides. Fedra är vansinnigt förälskad i sin styvson. Att en äldre kvinna är kär i en mycket yngre man ses väl fortfarande inte med blida ögon. Om det varit ombytta könsroller, att drottningen varit bortrest och kungen förfört sin styvdotter hade det inte varit samma skandal.

Om du läst någon av de tre versionerna av Fedra som omarbetats till denna föreställning kommer du att se att allt inte följer det du läst. Tora von Platen har satt sin prägel på texten och den får en mer nutida tolkning, i skuggan av #metoo. Regissören, Tatu Hämäläinen, har strukit under detta genom att rollbesätta delvis med queer-ögon. Iwar Wiklander i rullstol spelar Fedras amma och förtrogna medan kung Theseus spelas av Mia Benson. Jag minns att när jag läste Fedra första gången som drama önskade jag få se en version där Theseus, kungen som reser iväg på egna äventyr där han slåss med monster och har älskarinnor, ifrågasätts eller åtminstone inte skildras som en god kung. Hans eskapader är en av orsakerna till tragedin, tycker jag. Detta har manusförfattare och regissör också tagit fasta på. Theseus skildras som både auktoritär och våldsam.

Musiken vill jag ge ett stort plus. Den är oerhört fascinerande med gonggong, shamantrummor och glas fyllda med vatten. Det var något konstigt med ljudet dock som gjorde att ljudet ibland skar sig, jag är osäker på om det var medvetet för att ge obehag-känslor eller om det var något fel på ljudet?

Ett minus får manuset på grund av att när upplösningarna närmar sig har Hippolytos en käresta, visar det sig. Något som inte på något sätt visats under föreställningens lopp.

I helhet är det svårt att vare sig göra tummen upp eller tummen ned. Det är en intressant uppsättning, en modig föreställning, som jag går och tänker på efteråt länge. Samtidigt var den rätt övertydlig och ganska seg av och till.

Medverkande
Ingela Olsson
Rasmus Luthander
Iwar Wiklander
Mia Benson
Maia Hansson Bergqvist
Omid Khansari


Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Antiken, Dramaten, Fedra, Recension, Scenkonstmuseet, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Rebellisk förtvivlan – Kärleken, döden och vi – Adas Musikaliska Teater

29 september, 2019 by Mats Hallberg

från ADAS facebooksida – foto Lisa Hjertén

Idé, manus & regi: Fia Adler Sandblad

Koreograf: Mireille Leblanc

Musik & Ljud: Jonas Franke Blom

Scenografi, kostym & mask: Lisa Hjertén

Skådespelare: Mirja Burlin, Cassandra Hedberg & Anette Sevreus

Spelas på Konstepidemin ateljé 201 i Göteborg t.o.m 3/11

Urpremiär: 26/9 2019

En pjäs i två akter om kvinnors psykiska ohälsa, beskrivet som ett körverk med tre solopartier. Kärleken, döden och vi utgör avslutande delen i en trippel (recenserat de två föregående) med likartad problematik. Den är baserad på en rad källor, såsom samtal med överläkare i psykiatri, professor i mikrobiologi, docent på Chalmers och idéhistorikern Karin Johannissons bok Den sårade divan. De tre skådespelarna representerar sinsemellan olikartade livsöden, vars gemensamma nämnare består i att befinna sig utanför normalitetsfållan. Kvinnorna saknar förutsättningar att fungera, enligt den miniminorm som krävs för ett drägligt liv. Skådespelarnas berättelser har Fia Adler Sandblad hämtat från en mängd djupintervjuer hon genomfört under de sex senaste åren. Tystade erfarenheter och problematiska myndighetskontakter förenar informanterna.

På den black box som utgör ADAS intima scen förmedlas sår i själen, historiska trauman från en trio skådespelare över två akter. De angriper sitt utanförskap på olika sätt, blir en angelägenhet för psykiatrin. Den yngsta, träffsäkert gestaltad av Cassandra Hedberg, har vad det verkar mått så dåligt, att hon aldrig varit en del av samhället som en fungerande varelse. Dysfunktionalteten definierar henne och diagnosen blir både en lättnad och hämsko när den fastställs. De andra har kraschat och gått sönder mitt i en tillvaro fylld av vardagens sysslor. Plötsligt på väg till jobbet på spårvagnen dräneras en medelålders kvinna (Anette Sevreus) på all energi och framåtrörelse. Mirja Burlin som jag uppskattat på flera scener i Göteborg inklusive Stadsteatern, spelar en person vars identitet hon kopplar till sin tjänst som forskare i cell- och molekylärbiologi. Ett par av hennes monologer blir till miniföreläsningar om just livets minsta beståndsdelar. Ett lite apart sidospår från huvudtemat om kvinnors ökande psykiska ohälsa.

Scenografin består av en hög träkonstruktion att ta spjärn mot eller klättra på. I andra akten återstår bara en rektangulär botten. Då kommer kvinnor närmare varandra fysiskt, utan att föra några samtal bildar de ändå någon sorts stumt systerskap. Däremot kastar tar de av sig klädesplagg, vilka bildar en hög med pånyttfödd energi. På ett tragikomiskt vis imiteras den makt som styr över deras underordning, ett perspektiv som stärker medvetandet. Den yngsta av dem vägrar acceptera klassificeringen ”färdigbehandlad”. Gryende, famlande kampvilja antyder möjligheten till förändring. I så fall måste de namnlösa kvinnorna synliggöras och ges rätt verktyg, något annat än medicinering. Barnhemsbarnet Adler Sandblad drivs av egen agenda (framkommer i essä i viktiga programhäftet). Hon lyfter ett eskalerande hälsoproblem hos människor som riskerar att bli övergivna.

Duktiga skådespelare får fram frustrationen hos rollfigurerna. Vankelmod och desperation märks genom tomma blickar, talande tystnader och ivriga utläggningar. Cassandra Hedberg förtjänar en extra eloge för att hon i sin hood med sina tics och fåtaliga maniska utbrott, bottnar så totalt i sin karaktär.

Ser en angelägen pjäs som inte fastnar som förväntat, märkligt med tanke på tidigare uppsättningar i denna svit. Kan inte förklaras av mitt kön, att jag därmed skulle vara inkompatibel med de öden som skildras. Kan istället ha att göra med sångerna aktörerna framför, som inlagda i manus bryter av förloppet, även om det sjungna också kommenterar trions belägenhet. Främst beror det nog på något som egentligen är positivt, nämligen att verket har en öppen tendens. Att man, som man säger, öppnar upp för diskussion om komplexa sammanhang är lovvärt. Men kan samtidigt vara det som gör att upplevelsen inte leder till förlösande slutsats, i en pjäs som vill rikta strålkastarljuset mot destruktiva strukturer.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Teaterkritik: Pennskaftet – lättsam och underhållande hyllning till kvinnorna som kämpade för rösträtten

29 september, 2019 by Rosemari Södergren

Pennskaftet
Av Elin Wägner
Dramatisering: Johanna Emanuelsson
Regi: Maria Löfgren
Scenografi: Fridjon Rafnsson
Kostym: Matilda Hyttsten
Kompositör: Fredrik Söderberg
Koreografiskt arbete: Dorte Olesen
Dramaturg: Marie Persson Hedenius, Jonas Bernander
Ljus: Jonas Nyström
Mask: Sigrid Nathorst-Windahl
I rollerna: Jennifer Amaka Pettersson, Emil Brulin, Vivian Cardinal, Daniel Engman, Arman Fanni, Åsa Forsblad Morisse, Harry Friedländer, Livia Göttfert, Tytte Johnsson, Linda Kunze, Malin Persson, Peshang Rad, Gloria Tapia
Premiär Uppsala stadsteater 28 september 2019

En hyllning till de kvinnor som kämpade för att kvinnor skulle få rösträtt och lika politiska rättigheter som männen. 100 år efter införandet av den kvinnliga rösträtten år 1919 firar Uppsala stadsteater kampen för kvinnors rösträtt med en pjäs som bygger på Elin Wägner och hennes roman Pennskaft.

Det märktes att publiken uppskattade föreställningen, det blev stående ovationer och många skratt och applåder under föreställningen också. Det är en rolig, lättsam föreställning med mycket musik och dans.

I centrum för handlingen står främst den unga kvinnan Barbro, som kallas för ”Pennskaftet”. Hon är en ung journalist, en av få kvinnliga journalister på den tiden i en mansdominerad redaktionell miljö. Hon är en självförsörjande bildad kvinna som strider för den allmänna rösträtten. En dag möter hon arkitekten Dick och blir förälskad. Barbro ”Pennskaftet” och Dick har ett förhållande men han måste hålla det hemligt för sin familj eftersom de inte har gift sig. Det är Pennskaftet som inte vill gifta sig. Ett skäl till att hon inte vill gifta sig är att den dag hon gifter sig blir hon omyndig. I äktenskap för hundra år sedan bestämde männen för fruarna, rent juridiskt.

Nog finns det många skäl till att hylla de kvinnor som för hundra år sedan kämpade både för kvinnors rösträtt och kvinnors lika värde med män. TV-serien Fröken Frimans Krig handlar också om samma tid och om samma frågeställningar. I tv-serien finns mycket mer nyanser och problematik. Jag föredrar film, teater och litteratur där inte allt delas in i svart eller vitt, där det finns många nivåer i vad som förmedlas och där allt inte är övertydligt, där det finns saker jag måste tänka efter lite för att tolka.

Det jag inte riktigt tycker om med föreställningen Pennskaftet är att det blir för lustigt och karaktärerna oftast är karikatyrer. Visserligen är det svårt att se någon försonande över de högermän som på fullt allvar trodde att samhället skulle falla i bitar om kvinnor fick rösträtt.

En sak som skrämmer mig oerhört är att än idag, runt om i världen, finns det länder och samhällen där kvinnor fortfarande inte har samma rättigheter som män och där kvinnor i stort sett är rättslösa. Det är snarare så att kvinnorna dessa samhället idag är ännu mer nedtryckta än vad kvinnorna var i Sverige för hundra år sedan. Kvinnor i länder som Iran får inte resa utomlands utan att ha tillåtelse av sin make, de får inte ta ett jobb utan makens tillåtelse. Det finns så mycket kvar att göra för att få en värld där kvinnor har samma rättigheter som män.

Jag kan inte hitta några paralleller till nutidens kvinnoförtryck i föreställningen. Föreställningen fungerar som en hyllning till de kvinnor som kämpade då och tar på ett lättsamt underhållande upp några frågor som kvinnorna hade att kämpa om. Det är en snygg föreställningen koreografiskt och scenografiskt där hela scenen utnyttjas med djup i scenbilden. Skickligt och imponerande. Musik, ljud och många duktiga skådespelare. På djupet går föreställningen däremot inte och det är alldeles uppenbart och tydligt vem som har hundra procent rätt och vem som har fel.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Recension, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension, Uppsala Stadsteater

Saxofontrio i vemodiga cirklar – Svensk standard av Fredrik Nordström

28 september, 2019 by Mats Hallberg

foto Mats Äleklint

Fredrik Nordström (feat Palle Danielsson och Fredrik Rundqvist)

Svensk standard

4

Inspelad 27/2 2019 i BAS Bandhagen av Mats Äleklint (också mastrat)

Mixning och producent: Fredrik Nordström

El Dingo Records (med stöd av Svenska Kulturrådet)

41:33

Release: 27/9 2019

Nordström från Sandviken som skivdebuterade strax efter millennieskiftet, släpper nu sitt tredje album med denna sättning. Han tillhör förvirrande nog, en handfull jazzsaxofonister som lystrar till samma förnamn. Till yttermera visso kuriöst i sammanhanget, är att jag hört skivans sju låtar live, innan de existerade i inspelad form. Tilldragelsen skedde i BAS, studion längs gröna linjen som ibland arrangerar konserter. Fredrik Nordström (tenorsax och barytonsax), legendaren Palle Danielsson (kontrabas) och ytterst produktive Fredrik Rundqvist (spelar bland annat i Daniel Karlsson trio) bakom trumsetet spelade under Stockholms jazzfestival i två set. Fick möjlighet att träffa herrarna i pausen och trumslagaren kände igen mig. Förvisso en utmaning att utförligt ta emot avancerade toner från en jazztrio utan ackordinstrument. Dock, gillade jag vad jag hörde live.

Svensk standard består av en brokig samling låtar, där knappast fler än Alice Tegnérs Ute blåser sommarvind och möjligen Georg Riedels luftiga riff i Sommar adjö (utgiven på Jan Johansson-skiva) har täckning i titeln. Övriga kompositörer som tolkas är Lars Gullin, Börje Fredriksson, Staffan Linton, Jan Johansson samt Palle Danielsson. Melodierna sägs ingå i vår låtskatt, varför målet varit att sprida dem vidare till kommande generationer. Det är ett enormt spännande urval och ett klurigt smart projekt. Kan nästan betecknas som en kreativ produkt i skärningspunkten mellan sammanhållen bop och spretig impro. Nordström med ”vapendragare” förhåller sig tämligen fritt till de ursprungliga melodierna. Tar sig friheten att brodera i improvisationer och tätt samspel.

Rundqvist intar inledningsvis låg profil, håller sig mestadels diskret i bakgrunden. Däremot fäster en hela tiden avseende vid maestro Danielsson och hans gudomliga basgångar. Dominerar gör en sprakande saxofon. Skicklige Nordström väser och fräser, smeker och snirklar. Efter varje utsvävande utflykt återvänder han till melodins tema.

Pressbild från Fredrik Nordströms hemsida

Man öppnar fängslade, pendlar mellan skönhet och stök genom att ta sig an lyriska fenomenet Lars Gullin (såg honom spela på gymnasiet). Hans nordiska vemod mer än anas. Det smått busiga Riedel-stycket därefter, låter med sitt efterhängsna tema som en hit i avanti-land. Pianisten Staffan Lintons Liten visa till Karin är en av skivans klarast lysande pärlor. Linton var en doldis från Göteborg (hedersmedlem i stadens jazzföreningen) någon jag på 90-talet hörde live. Vad som gör att låten sticker ut extra, är att trions beståndsdelar naturligt integreras, tillför lika mycket. Saxofonisten Börje Fredriksson fick tyvärr en alltför kort karriär, något i skymundan. I den enastående tribute-kvartett som plockat upp hans låtar ingår Palle Danielsson (som ju på 70- och 80-talet lirade med flera internationella stjärnor). Kan flika in att stjärn-basisten är Guldkatten-nominerad för sin livsgärning, en utmärkelse han redan borde ha tilldelats. Fredrikssons Bröllopsvals innehåller massvis av energi, är på väg att kantra, men landar på fötterna. Kul med trummor i förgrunden i en tajt sekvens.

Alice Tegnérs tonsättning av tidigare nämnda skolavslutningssång var initialt en vaggvisa. På Svensk standard har den draperats med ett antal närapå vresiga takter, basintro och solo av Palle Danielsson mitt i. En nydanande, lyckad version som remarkabelt nog, lyckas uppehålla sig kring den lätt igenkännbara melodin. A+B är en gungande, krängande blues av Jan Johansson. En fullträff av trion då kompet kryper närmare inpå Nordström. Man avslutar med utförligt basintro och i en ballad av Palle som sträcker sig ut i fjärran. På slutet låter det experimentellt, då låtens struktur luckras upp. Erinrar mig att låttiteln Siri syftar på en katt som basisten har/hade.

En skiva vars musik befinner sig långt ifrån mainstream, trots en uppsjö vemodiga, stolta harmonier som utgångspunkt. Poängen är att tillhör man den klick som går igång på saxofontrios, är detta annorlunda grepp väl värt att tillägna sig. Stämmer vad som utlovats: öppensinnade musiker med respektfullt handlag och nyfikenhet. För bästa möjliga dynamik rekommenderas lyssning i hörlurar.

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner, Toppnytt

Filmrecension: Let Me Fall

27 september, 2019 by Rosemari Södergren

Let Me Fall
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 september 2019
Regi Baldvin Zophoníasson
Manus Birgir Örn Steinarsson, Baldvin Zophoníasson
I rollerna Elín Sif Halldórsdóttir, Eyrún Björk Jakobsdóttir, Lára Jóhanna Jónsdóttir

En film som gör mig oerhört sorgsen. Den skildrar det helvete som droger är, hur droger förstör allt i sin väg.

Denna isländska film bygger på verkliga händelser står det på filmens affisch. Ja det hade inte behövts sägas. Droger skövlar människors liv runt om i världen dagligen. Drogerna inte bara förstör de människor som fastnar i drog-helvetet, drogerna förstör livet för alla i omgivningen och alla som tycker om den människa som fastnat i missbruk.

I centrum för berättelsen står den isländska flickan Magnea. I filmens början är hon en söt, 15-årig duktig skolflicka med ljus hår som precis hoppat av från gymnastikträning och fått nya vänner, speciellt Stella som drar in Magnea i droger, prostitution och kriminalitet.

Det är skrämmande att se hur snabbt allt rasar för Magnea och med vilken fart hon förgör sig själva. Så sorgligt och berörande är att se hur hennes föräldrar kämpar för att vara förstående. Det tar lång tid innan de ens begriper att Magnea missbrukar droger. Föräldrarna, som är skilda och har nya sambor, ställer upp på alla sätt och vis för att ge stöd åt Magnea, som alltid om och om igen sviker dem, ljuger för dem, lurar dem och missbrukar.

Magnea och Stella missbrukar inte på någon låg nivå, de injicerar starka droger och för att få tag på dem drar de sig varken för att prostituera sig eller lura torskar och stjäla.

Det är en mycket sorglig, deprimerande berättelse där alla som någon gång haft någon missbrukare i sin vänkrets eller familj känner igen otroligt mycket i. Magnea som var duktig i skolan, vältränad, pigg och söt blir snabbt körd i botten. Hon missköter sitt utseende och ändrar hårfärg och ser ut som en uteliggare ganska snabbt.

Filmen har två stora svagheter, tyvärr. Berättelsen pendlar friskt mellan flera olika tidpunkter, det är svårt ibland att hänga med i vilken ålder Magnea är i de enskilda filmsekvenserna. Den andra svagheten är att vi aldrig riktigt kommer varken henne eller Stella nära på riktigt. De förblir missbrukande utflippade unga tjejer och sedan lite äldre förstörda kvinnor. Bakom varje missbrukare finns en människa som en gång var älskad av någon. Bakom varje missbrukare finns en människa som en gång var ett barn som drömde om framtiden. Ingen missbrukare föds förstörd, ingen föds som lögnaktig kriminell.

Bakom filmen ligger BALDVIN Z, som tidigare skapat Life in a fishbowl. Kanske förlorade Let Me Fall på att det betonas för mycket att den är baserad på en sann historia. Den hade förmodligen vunnit på att släppa greppet om den sanna historier och blivit mer dramatiserad, eftersom unga som faller för droger är alldeles för vanligt. Människor dör i överdoser varje dag.

Jag vet inte riktigt vad filmen vill säga, vart den vill komma. Det är bara så fruktansvärt hemskt att dessa liv som Magnea och Stella har är inte unika, alldeles för många får sina liv förstörda av droger.

Filmen har vunnit fyra Edda Awards (isländska Oscars).

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Droger, Filmrecension, Island, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 560
  • Sida 561
  • Sida 562
  • Sida 563
  • Sida 564
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in