Pennskaftet
Av Elin Wägner
Dramatisering: Johanna Emanuelsson
Regi: Maria Löfgren
Scenografi: Fridjon Rafnsson
Kostym: Matilda Hyttsten
Kompositör: Fredrik Söderberg
Koreografiskt arbete: Dorte Olesen
Dramaturg: Marie Persson Hedenius, Jonas Bernander
Ljus: Jonas Nyström
Mask: Sigrid Nathorst-Windahl
I rollerna: Jennifer Amaka Pettersson, Emil Brulin, Vivian Cardinal, Daniel Engman, Arman Fanni, Åsa Forsblad Morisse, Harry Friedländer, Livia Göttfert, Tytte Johnsson, Linda Kunze, Malin Persson, Peshang Rad, Gloria Tapia
Premiär Uppsala stadsteater 28 september 2019
En hyllning till de kvinnor som kämpade för att kvinnor skulle få rösträtt och lika politiska rättigheter som männen. 100 år efter införandet av den kvinnliga rösträtten år 1919 firar Uppsala stadsteater kampen för kvinnors rösträtt med en pjäs som bygger på Elin Wägner och hennes roman Pennskaft.
Det märktes att publiken uppskattade föreställningen, det blev stående ovationer och många skratt och applåder under föreställningen också. Det är en rolig, lättsam föreställning med mycket musik och dans.
I centrum för handlingen står främst den unga kvinnan Barbro, som kallas för ”Pennskaftet”. Hon är en ung journalist, en av få kvinnliga journalister på den tiden i en mansdominerad redaktionell miljö. Hon är en självförsörjande bildad kvinna som strider för den allmänna rösträtten. En dag möter hon arkitekten Dick och blir förälskad. Barbro ”Pennskaftet” och Dick har ett förhållande men han måste hålla det hemligt för sin familj eftersom de inte har gift sig. Det är Pennskaftet som inte vill gifta sig. Ett skäl till att hon inte vill gifta sig är att den dag hon gifter sig blir hon omyndig. I äktenskap för hundra år sedan bestämde männen för fruarna, rent juridiskt.
Nog finns det många skäl till att hylla de kvinnor som för hundra år sedan kämpade både för kvinnors rösträtt och kvinnors lika värde med män. TV-serien Fröken Frimans Krig handlar också om samma tid och om samma frågeställningar. I tv-serien finns mycket mer nyanser och problematik. Jag föredrar film, teater och litteratur där inte allt delas in i svart eller vitt, där det finns många nivåer i vad som förmedlas och där allt inte är övertydligt, där det finns saker jag måste tänka efter lite för att tolka.
Det jag inte riktigt tycker om med föreställningen Pennskaftet är att det blir för lustigt och karaktärerna oftast är karikatyrer. Visserligen är det svårt att se någon försonande över de högermän som på fullt allvar trodde att samhället skulle falla i bitar om kvinnor fick rösträtt.
En sak som skrämmer mig oerhört är att än idag, runt om i världen, finns det länder och samhällen där kvinnor fortfarande inte har samma rättigheter som män och där kvinnor i stort sett är rättslösa. Det är snarare så att kvinnorna dessa samhället idag är ännu mer nedtryckta än vad kvinnorna var i Sverige för hundra år sedan. Kvinnor i länder som Iran får inte resa utomlands utan att ha tillåtelse av sin make, de får inte ta ett jobb utan makens tillåtelse. Det finns så mycket kvar att göra för att få en värld där kvinnor har samma rättigheter som män.
Jag kan inte hitta några paralleller till nutidens kvinnoförtryck i föreställningen. Föreställningen fungerar som en hyllning till de kvinnor som kämpade då och tar på ett lättsamt underhållande upp några frågor som kvinnorna hade att kämpa om. Det är en snygg föreställningen koreografiskt och scenografiskt där hela scenen utnyttjas med djup i scenbilden. Skickligt och imponerande. Musik, ljud och många duktiga skådespelare. På djupet går föreställningen däremot inte och det är alldeles uppenbart och tydligt vem som har hundra procent rätt och vem som har fel.