Idé, manus & regi: Fia Adler Sandblad
Koreograf: Mireille Leblanc
Musik & Ljud: Jonas Franke Blom
Scenografi, kostym & mask: Lisa Hjertén
Skådespelare: Mirja Burlin, Cassandra Hedberg & Anette Sevreus
Spelas på Konstepidemin ateljé 201 i Göteborg t.o.m 3/11
Urpremiär: 26/9 2019
En pjäs i två akter om kvinnors psykiska ohälsa, beskrivet som ett körverk med tre solopartier. Kärleken, döden och vi utgör avslutande delen i en trippel (recenserat de två föregående) med likartad problematik. Den är baserad på en rad källor, såsom samtal med överläkare i psykiatri, professor i mikrobiologi, docent på Chalmers och idéhistorikern Karin Johannissons bok Den sårade divan. De tre skådespelarna representerar sinsemellan olikartade livsöden, vars gemensamma nämnare består i att befinna sig utanför normalitetsfållan. Kvinnorna saknar förutsättningar att fungera, enligt den miniminorm som krävs för ett drägligt liv. Skådespelarnas berättelser har Fia Adler Sandblad hämtat från en mängd djupintervjuer hon genomfört under de sex senaste åren. Tystade erfarenheter och problematiska myndighetskontakter förenar informanterna.
På den black box som utgör ADAS intima scen förmedlas sår i själen, historiska trauman från en trio skådespelare över två akter. De angriper sitt utanförskap på olika sätt, blir en angelägenhet för psykiatrin. Den yngsta, träffsäkert gestaltad av Cassandra Hedberg, har vad det verkar mått så dåligt, att hon aldrig varit en del av samhället som en fungerande varelse. Dysfunktionalteten definierar henne och diagnosen blir både en lättnad och hämsko när den fastställs. De andra har kraschat och gått sönder mitt i en tillvaro fylld av vardagens sysslor. Plötsligt på väg till jobbet på spårvagnen dräneras en medelålders kvinna (Anette Sevreus) på all energi och framåtrörelse. Mirja Burlin som jag uppskattat på flera scener i Göteborg inklusive Stadsteatern, spelar en person vars identitet hon kopplar till sin tjänst som forskare i cell- och molekylärbiologi. Ett par av hennes monologer blir till miniföreläsningar om just livets minsta beståndsdelar. Ett lite apart sidospår från huvudtemat om kvinnors ökande psykiska ohälsa.
Scenografin består av en hög träkonstruktion att ta spjärn mot eller klättra på. I andra akten återstår bara en rektangulär botten. Då kommer kvinnor närmare varandra fysiskt, utan att föra några samtal bildar de ändå någon sorts stumt systerskap. Däremot kastar tar de av sig klädesplagg, vilka bildar en hög med pånyttfödd energi. På ett tragikomiskt vis imiteras den makt som styr över deras underordning, ett perspektiv som stärker medvetandet. Den yngsta av dem vägrar acceptera klassificeringen ”färdigbehandlad”. Gryende, famlande kampvilja antyder möjligheten till förändring. I så fall måste de namnlösa kvinnorna synliggöras och ges rätt verktyg, något annat än medicinering. Barnhemsbarnet Adler Sandblad drivs av egen agenda (framkommer i essä i viktiga programhäftet). Hon lyfter ett eskalerande hälsoproblem hos människor som riskerar att bli övergivna.
Duktiga skådespelare får fram frustrationen hos rollfigurerna. Vankelmod och desperation märks genom tomma blickar, talande tystnader och ivriga utläggningar. Cassandra Hedberg förtjänar en extra eloge för att hon i sin hood med sina tics och fåtaliga maniska utbrott, bottnar så totalt i sin karaktär.
Ser en angelägen pjäs som inte fastnar som förväntat, märkligt med tanke på tidigare uppsättningar i denna svit. Kan inte förklaras av mitt kön, att jag därmed skulle vara inkompatibel med de öden som skildras. Kan istället ha att göra med sångerna aktörerna framför, som inlagda i manus bryter av förloppet, även om det sjungna också kommenterar trions belägenhet. Främst beror det nog på något som egentligen är positivt, nämligen att verket har en öppen tendens. Att man, som man säger, öppnar upp för diskussion om komplexa sammanhang är lovvärt. Men kan samtidigt vara det som gör att upplevelsen inte leder till förlösande slutsats, i en pjäs som vill rikta strålkastarljuset mot destruktiva strukturer.