• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Sorry we missed you – oerhört drabbande dramatisering av livet idag för människor som sällan skildras

28 oktober, 2019 by Rosemari Södergren

Sorry we missed you
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 november 2019
Regi Ken Loach
Manus Paul Laverty

En film om hur den lilla människan alltid blir lurad och hur näst intill omöjligt det är att ta sig ur fattigdom, hur drömmen om att vara egen småföretagare ofta bara är ett sätt att bli ännu mer skuldsatt och att de förlorar också de rättigheter anställda slagits för genom facklig kamp.

En oerhört drabbande dramatisering av livet idag om hur de lilla människan drabbas och blir lurad att vara egen småföretagare när det i själva där handlar om att bli av med både anställningstrygghet och sjukförsäkring. Berättelsen går inte att skaka av sig, den sitter kvar länge efteråt och ger mycket att fundera över när det gäller tillståndet i det västerländska samhället idag.

I centrum för denna starka skildring är familens pappa Ricky. Han drabbades tio år tidigare av den stora ekonomiska krisen och blir arbetslös. Sedan dess har han fått dra sig fram med ströjobb. Nu har han fått chansen att bli egen. Som franchisetagare för en budfirma som kör ut paket. Vid den så kallade anställningsintervjun låter det väldigt bra. Där finns ingen chef, alla är likvärdiga egenföretagare. De har sina rötter de ska köra i en sticka som ser ut som en mobiltelefon av större format. Där finns alla rutter de ska köra och vid vilken tid paketen ska levereras. Det är i själva verket en effektiv övervakning av varenda meter de kör.

Det finns en mörk avigsida för chaufförerna. Om de inte kan köra sin rutt en dag, oavsett anledning, måste de själva hitta en ersättningsförare. Vill någon ta ledigt en dag måste han eller hon skaffa en ersättare, annars måste de betala dyrt till budfirmans ägare.

Franchising som kortfattat innebär att någon (franchisegivaren) har en affärsidé och ett affärskoncept som andra erbjuds att ta del av. MacDonalds drivs ofta i den formen. Franchising uppstår när franchisegivaren hyr ut eller upplåter rätten till sitt varumärke och sina driftsmetoder till en eller flera fristående franchisetagare. I dagens samhälle har detta i många situationer blivit en metod för företag att slippa ta ansvar för sina anställda. Franchise-givaren har inte något ansvar för franschise-tagarna, betalar ingen arbetsgivaravgift, gör inga pensionsinbetalningar – allt måste franchisetagaren själv ansvara över.

Familjens Ricky vill tillsammans med sin fru Abby försöka tjäna in lite extra för att kunna spara till att köra ett eget hus, vilket de precis var på väg att göra just nu Ricky blev arbetslös.

Det är en mörk skildring. Jag får en klaustrofobisk känsla och jag känner en stark hopplöst. Det känns som att Ricky och Abby är instängda i något som är omöjligt att ta sig ut. De arbetar alldeles för många timmar. Abby jobbar inom en slags hemtjänst där hon åker runt till framför allt gamla människor där hon måste kämpa mot klockan. Hon har bara kort tid på sig för varje klient och händer det något oväntat blir det svårt att hinna med schemat.

Familjen har inte mycket tid tillsammans och de två barnen, tonårssonen Seb och elvaårige dottern Liz får klara sig till stor del själva, vilket gör att Liz får ta alldeles för stort ansvar då Seb blir allt mer frustrerad och skolkar från skolan. Vi ser verkligen hur klasskillnaderna slår hårt. När rektorn ringer och kräver att föräldrarna ska komma till ett möte på dagtid för att förhindra att Seb blir avstängd kan Ricky inte komma. Det är omöjligt för honom att sticka ifrån sin rutt med bilen.

Bakom filmen ligger samhällsengagerade regissören Ken Loach som senast gjorde stor succé med ”Jag, Daniel Blake” som han vann Guldpalmen för i Cannes. Sorry We Missed You är dock mörkare och inger inte mycket hopp alls.

I ett pressmeddelande berättar Ken Loach om tankarna bakom filmerN.
– Medelklassen pratar om livspussel, arbetarklassen om livsnödvändigheter. Nuförtiden kan kunden digitalt följa hur chauffören sliter för att leverera i tid. Tekniken är ny, men exploateringen är gammal som gatan.

I filmen medverkar många personer som inte är skådespelare, exempelvis en hel del budchaufförer. Loach berättar många i yrket var rädda att bli av med uppdrag om de berättade för mycket.

Frågor som filmer vill ställa handlar om det är ok att vår shopping hanteras av en man i en bil som sliter ont fjorton timmar om dagen? Vill vi ha en värld där folk lever under sådan press? Det handlar inte om att marknadsekonomin har fallerat – det vi ser är den logiska följden av kampen för att få ner kostnader och öka vinster. Människor som Ricky och Abby betalar priset, menar Loach.

Det är nödvändiga frågor att ställa i dagen samhälle. Jag tror att denna utveckling gått snabbare och drabbat hårdare i Storbritannien men den finns i Sverige också. Jag har en reservation mot berättelsen i filmen: den är mycket mörk. Nästan hopplös. Och jag tycker inte att systemet med stora företag där människor är anställda alltid är en bättre lösning. Hur många dåliga chefer finns det inte runt om på arbetsplatser? System med franschise-företagande behöver inte bli så förskräckligt som i filmen. Det måste finnas sätt att bygga upp sådant och samtidigt ha en bra nivå av trygghet runt om de som arbetar på det sättet. Men oavsett, filmen är stark, den går inte att skaka av sig – och den skildrar människor vi inte får se så ofta i filmer, starka plus till filmen på flera sätt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Franchise, Ken Loach, Recension, Samhällsskildring, Scen

Signifikant avsked i dramadokumentärens tecken – Vi som fick leva om våra liv på Backa Teater

27 oktober, 2019 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av och regi: Mattias Andersson

Scenografi och kostym: Maja Kall

Koreograf: Cecilia Milocco

Ljud och komposition: Jonas Redig

Ljus. Charlie Åström

Skådespelare: Adel Darwish, Ylva Gallon, Rasmus Lindgren, Josefin Neldén, Marie Richardson, Magnus Roosman, Nemanja Stojanovic, Kjell Wilhelmsen och Nina Zanjani + statister

Premiär 18/10 (recenserar föreställningen 22/10)

Spelas till och med 28/12 2019 på Lindholmen i Göteborg – Nypremiär 23/1 2020 på Elverket, Dramaten

Ett samarbete mellan Backa Teater och Dramaten i Stockholm

Från 15 år

Mattias Andersson har överösts med lovord, tillmäts sådan respekt att han utsetts till chef på Kungliga Dramatiska Teatern (tillträder mars 2020). Det första han såg på Backa Teater var En Midsommarnattsdröm 1989. Första uppsättningen han gjorde som konstnärlig ledare invigde nya huset vid Lindholmen. Det var den uppmärksammade uppsättningen av Brott och straff. Såg utdrag ur pjäsen på publikombudsträff. Nu tar han farväl med ett omfattande projekt – 2, 45 h inklusive paus – där några välkända ansikten från film och scen medverkar.

Andersson har blivit berömd för sin metod att insamla råmanus. Barn- och ungdomsscenen med sina generösa resurser, har till och med sammanställt en bok med titeln Backa Teater vs Reality. Inför konstnärlige ledarens sista uppsättning har fyra personer intervjuat 137 respondenter. Samtliga har besvarat samma fråga: Vad skulle du göra om du fick leva om ditt liv? Den spatiösa rektangel i vitt som utgör scen är näst intill renons på rekvisita. På mitten en tvärgående balk ett par meter upp i luften, vars yta meddelar vems utsago vi hör.

Jonas Redigs kompositioner förhöjer tyngden i hur frågeställningen besvaras. I övrigt har man inkorporerat snuttar med musik. Vitt skilda melodier förknippade med exempelvis Edit Piaff, Alphaville, Neil Young, Taco och Hoola Bandoola. Vad som etsade sig fast var Thåströms tolkning av ett oanständigt klassamhälle (Keops Pyramid), jämte Rasmus Lindgrens utlevande shaka- loss – till techno -som -ensamgrej, påkommen av två roade städerskor.

foto Ola Kjelbye

Vad formar livet? Hur mycket är slump och hur mycket bestämmer vi själva? När uppstod den revolutionerande tanken på att begära en dräglig tillvaro? Flera ideologier har haft principen att individen inte ska utmana hierarkin, istället nöja sig med livets lott, bli vid sin läst och som god människa belönas först när döden inträder. I programhäftet finns en essä med utgångspunkt från Descartes. På scen citeras Nietzsche. En forskare i teoretisk fysik (Lindgren) lägger ut texten om parallella världar och oändliga möjligheter, samtidigt som han vill veta mer om uppsättningen på planeringsstadiet. I övrigt håller sig Vi som fick leva om våra liv på en vardagsnära nivå.

Skådespelarna har både funktionen som isolerade öar och kommunicerande kärl. Den senare varianten utvecklas till en ringlande, lakonisk höjdpunkt, när äkta par sittande vid varsin sida av bordet benar ut slumpens inverkan, när två människor råkar träffas, blir förälskade. Hade inte just mötet skett där och då, sägs att attraktionen antagligen inte uppstått. Annars är det för mycket redovisning och snålt med gestaltande. Därav mitt ambivalenta förhållande till uppsättningen. Mitt i första delen tänker jag på hur mycket koncentration man kräver av sin unga publik.

På Backa premieras fysisk teater. För att det inte ska bli korvstoppning när undersökningen presenteras, har koreografin varit ett viktigt redskap. Innovativa rörelser utformade av Cecilia Milocco inte bara förstärker enskilda berättelser, blir också mellanspel där det vi hört kan få sjunka in i vårt medvetande. Dock, går denna estetik till överdrift när skådespelarna i utdragna excesser gör ruscher, rullar runt och börjar byta kläder med varandra. Ett återkommande mönster. På temat invändningar mot tillämpad metodik, är det störande när aktörer måste uttala repliker med ryggen mot publiken. Du uppfattar långt ifrån allt och får inte skåda laddningen i deras ansikten.

Mot- och följdfrågor binder ihop dramaturgin. Vad sätter stopp för era drömmar?, är en formulering som triggar. Somliga intervjuade berör i högre utsträckning. Kvinnan som beklagade att hon hade för lite sex (Marie Richardsson), personen född med fel kön (Nemanja Stojanovic) och hon som var orsaken till att ensemblen var begravningsklädd efter paus. Ylva Gallon återger en fruktansvärd historia från Västra Frölunda. Ett par gånger saknas uppgift om respondent. Sker då det berättade kommer från någon på scen. Adel Darwish från Syrien talar om sin döda mamma, vars själ ledsagar honom på scen.

Trots att man, som framgått, inte väjer för fasansfulla upplevelser, finns en bejakande grundton. Den symboliseras bäst av den rullstolsburna kvinnan som livet igenom älskat teater. Förhindrades att förverkliga sin skådespelardröm. Femtio år senare tar hon glädjestrålande scenen i besittning som statist.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Teaterkritik: I väntan på Godot – en succé

25 oktober, 2019 by Rosemari Södergren

I väntan på Godot
Av Samuel Becket
Översättning Magnus Hedlund
Regi och scenografi Karl Dunér
Kostym Helle Carlsson
Ljus Torkel Blomkvist
Premiär på Dramaten, Lilla scenen, 24 oktober 2019
Medverkande
Jonas Karlsson – Estragon
Torkel Petersson – Pozzo
Per Svensson – Lucky
Johan Ulveson – Vladimir
Pojken – Ernesto Vera-Zavala / Victor Esphagen

Karl Dunér har gjort det igen. En stark föreställning som är en given succé. I väntan på Godot är en av de mest fascinerande draman som skapats. I regi av Dunér med något moderniserade texter är det ett mästerverk på scen: med underbart stram koreografi, med skådespelare som är makalöst perfekta i en föreställning som är härligt hänförande.

Vissa små korta sekvenser kan jag tycka är lite överdrivet publikfriande, som skämten med att Vladimir kissar på sig om han skrattar. Men det är så korta sekvenser att det inte stör mig ändå, även om jag inte behöver sådana skämt för att behålla fascinationen av dramat på scen.

Drama kanske till och med är fel ord. Egentligen händer inget, det är ingen stor konflikt, ingen stor förändring eller utveckling utan istället en skildring av ett tillstånd, av människans existens.

Vladimir och Estragon, två udda figurer, kanske luffare, tillbringar dagarna tillsammans vid ett vissnande träd i väntan på Godot. Vem Godot är får vi aldrig veta och frågan är om det ens är frågan värt att analysera. Samuel Becket, som skrivit dramat, har själv sagt att om han visste vem eller vad Godot var, då hade han skrivit det.

Det slår mig att detta drama, ett av de största som skapats av någon människa, inte kommer att bli begripligt för en kommande svensk generation utan att viktiga delar av dialoger och monologer kommer att behöva skrivas om – och kanske inte ens kommer att gå att skriva om för att kunna behålla stringens. Vladimir talar om att en av fyra evangelister i Bibeln har tagit upp att en av de två rövarna blir frälst. Frälst av Frälsaren. Om Svenska Skolverket får som de vill enligt dess senaste utspel ska skolungdomar inte få någon utbildning i Bibeln eller lyrik. Utan att känna till något om Nya testamentets berättelser kommer en kommande generation inte att förstå vad Vladimir talar om. Tillsammans med Bibeln vill Skolverket tydligen kasta ut Lyriken.

Då tänker jag så här: Vad är det som utredarna på Skolverkets utredare väntar sig ska ske? Vad är deras förväntningar på livet och sin utredning? Står de i samma absurda situation som Vladimir och Estragon? Som alla människor.

Per Svensson som Lucky

Dialoger och monologer i I väntan på Godot är så underbart surrealististiska, absurda och av och till komiska att de sätter fingret rakt på en expressionistisk realism som talar till oss på flera nivåer och framför allt mellan raderna och till känslorna. Jag vet inte ens om det är möjligt att misslyckas med detta mästerverk till absurt drama? Redan att läsa dramat ger en stor upplevelse.

Många plus dessutom till skådespelarna som alla är helt fantastiska. Jonas Karlsson och Johan Ulveson som de två kufarna, luffarna, spelar tillsammans som om de aldrig gjort något annat än varit just där, de två, tillsammans, om och om igen. Torkel Petersson fullkomligt äger scenen som Pozzo. Jag tror inte jag någonsin sett någon spela Pozzo så övertygande. Per Svenssons monolog som Lucky drog kraftiga applåder. Pojken vet jag inte vem som spelade, de finns flera namn i rollistan för den rollen. Men han får högsta betyg han med.

Det skulle förvåna mig mycket om detta inte blir både en publiksuccé och en föreställning om kommer att sättas upp i ytterligare en säsong. Dramat i sig, redan som manus, är ett av de största pjäser som finns. I regi av Karl Dunér är det en både varm, stark, mjuk och absurd föreställning som helt säkert skulle uppskattas av Samuel Becket själv.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Absurdism, Dramaten, Recension, Recenskon, Samuel Becket, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Filmrecension: Terminator: Dark Fate – många explosioner är det

24 oktober, 2019 by Hans Södergren

Terminator: Dark Fate
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 oktober 2019
Regi Tim Miller
Filmen längd 2 tim 8 min
I rollerna ser vi bland andra Mackenzie Davis, Natalia Reyes, Gabriel Luna, Diego Boneta, Linda Hamilton och Arnold Schwarzenegger.

Linda Hamilton och Arnold Schwarzenegger är tillbaka i sina roller från Terminator-filmerna. Frågan är om ens de mest inbitna Terminator-fansen blir lyckliga av filmen. Jag tycker att en film ska vara så bra att den kan stå för sig själv, att man inte ska behöva ha sett de tidigare för att få ut något av en film.

Handlingen nu utspelar sig två decennier efter slutet på Terminator 2. Dani som räddade världen lever nu tillsammans med sin bror ett enkelt liv i Mexico. Och då kommer en ny hemsk och oerhört avancerad Terminator för att döda henne. Två krigare är de enda som möjligen kan rädda henne: en supersoldat, Grace, och Sarah Connor.

Mycket action är det. Mycket våld är det. Explosioner. Ärligt talat är det rätt tröttsamt. Det är till och med svårt att orka hålla koncentrationen på filmen. Det är liksom inget nytt, inget överraskande. Det är sådant vi har sett förr. Alldeles för många gånger.

Att filmen inte får ännu lägre betyg beror främst på att Linda Hamilton är bra i sin roll.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Amanda

24 oktober, 2019 by Hans Södergren

Amanda
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 oktober 2019
Regi Mikhaël Hers
Medverkande: Vincent Lacoste, Isaure Multrier, Stacy Martin m fl.

En film om att leva vidare efter en tragedi och att utvecklas som människa. En vacker och berörande film som utspelar sig i Paris-miljöer. En film som ger hopp om mänskligheten. Trots att filmens inte är särskilt dramatisk är den engagerande.

Huvudpersonen David lever ganska mycket för dagen, han driver runt om dagarna, hankar sig fram på mindre ströjobb och är rätt nöjd med tillvaron. En dag träffar han Han Lena som precis flyttat till Paris och blir blixtförälskad. Men plötsligt förändras allt i och med ett terrordåd. Hans syster Sandrine omkommer och flickvännen Lena blir svårt skadad. Där står David och måste ta ansvar för sin systers sjuåriga dotter Amanda.

David och Amanda, en vuxen man och ett barn, måste tillsammans hitta ett sätt att leva vidare trots den svåra tragedin. För Frankrike är det en del av deras vardag, många har drabbats av terrorattacker och måste hitta sätt att leva vidare efter att livet förändrats radikalt. David och Amanda hittar varandra på ett mjukt och respektfullt sätt och trots att deras liv tillsammans efter tragedin puttrar på i ganska lugn takt och inga stora konflikter uppstår känns det äkta och skänker lite hopp och glädje.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 553
  • Sida 554
  • Sida 555
  • Sida 556
  • Sida 557
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in