Sorry we missed you
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 november 2019
Regi Ken Loach
Manus Paul Laverty
En film om hur den lilla människan alltid blir lurad och hur näst intill omöjligt det är att ta sig ur fattigdom, hur drömmen om att vara egen småföretagare ofta bara är ett sätt att bli ännu mer skuldsatt och att de förlorar också de rättigheter anställda slagits för genom facklig kamp.
En oerhört drabbande dramatisering av livet idag om hur de lilla människan drabbas och blir lurad att vara egen småföretagare när det i själva där handlar om att bli av med både anställningstrygghet och sjukförsäkring. Berättelsen går inte att skaka av sig, den sitter kvar länge efteråt och ger mycket att fundera över när det gäller tillståndet i det västerländska samhället idag.
I centrum för denna starka skildring är familens pappa Ricky. Han drabbades tio år tidigare av den stora ekonomiska krisen och blir arbetslös. Sedan dess har han fått dra sig fram med ströjobb. Nu har han fått chansen att bli egen. Som franchisetagare för en budfirma som kör ut paket. Vid den så kallade anställningsintervjun låter det väldigt bra. Där finns ingen chef, alla är likvärdiga egenföretagare. De har sina rötter de ska köra i en sticka som ser ut som en mobiltelefon av större format. Där finns alla rutter de ska köra och vid vilken tid paketen ska levereras. Det är i själva verket en effektiv övervakning av varenda meter de kör.
Det finns en mörk avigsida för chaufförerna. Om de inte kan köra sin rutt en dag, oavsett anledning, måste de själva hitta en ersättningsförare. Vill någon ta ledigt en dag måste han eller hon skaffa en ersättare, annars måste de betala dyrt till budfirmans ägare.
Franchising som kortfattat innebär att någon (franchisegivaren) har en affärsidé och ett affärskoncept som andra erbjuds att ta del av. MacDonalds drivs ofta i den formen. Franchising uppstår när franchisegivaren hyr ut eller upplåter rätten till sitt varumärke och sina driftsmetoder till en eller flera fristående franchisetagare. I dagens samhälle har detta i många situationer blivit en metod för företag att slippa ta ansvar för sina anställda. Franchise-givaren har inte något ansvar för franschise-tagarna, betalar ingen arbetsgivaravgift, gör inga pensionsinbetalningar – allt måste franchisetagaren själv ansvara över.
Familjens Ricky vill tillsammans med sin fru Abby försöka tjäna in lite extra för att kunna spara till att köra ett eget hus, vilket de precis var på väg att göra just nu Ricky blev arbetslös.
Det är en mörk skildring. Jag får en klaustrofobisk känsla och jag känner en stark hopplöst. Det känns som att Ricky och Abby är instängda i något som är omöjligt att ta sig ut. De arbetar alldeles för många timmar. Abby jobbar inom en slags hemtjänst där hon åker runt till framför allt gamla människor där hon måste kämpa mot klockan. Hon har bara kort tid på sig för varje klient och händer det något oväntat blir det svårt att hinna med schemat.
Familjen har inte mycket tid tillsammans och de två barnen, tonårssonen Seb och elvaårige dottern Liz får klara sig till stor del själva, vilket gör att Liz får ta alldeles för stort ansvar då Seb blir allt mer frustrerad och skolkar från skolan. Vi ser verkligen hur klasskillnaderna slår hårt. När rektorn ringer och kräver att föräldrarna ska komma till ett möte på dagtid för att förhindra att Seb blir avstängd kan Ricky inte komma. Det är omöjligt för honom att sticka ifrån sin rutt med bilen.
Bakom filmen ligger samhällsengagerade regissören Ken Loach som senast gjorde stor succé med “Jag, Daniel Blake” som han vann Guldpalmen för i Cannes. Sorry We Missed You är dock mörkare och inger inte mycket hopp alls.
I ett pressmeddelande berättar Ken Loach om tankarna bakom filmerN.
– Medelklassen pratar om livspussel, arbetarklassen om livsnödvändigheter. Nuförtiden kan kunden digitalt följa hur chauffören sliter för att leverera i tid. Tekniken är ny, men exploateringen är gammal som gatan.
I filmen medverkar många personer som inte är skådespelare, exempelvis en hel del budchaufförer. Loach berättar många i yrket var rädda att bli av med uppdrag om de berättade för mycket.
Frågor som filmer vill ställa handlar om det är ok att vår shopping hanteras av en man i en bil som sliter ont fjorton timmar om dagen? Vill vi ha en värld där folk lever under sådan press? Det handlar inte om att marknadsekonomin har fallerat – det vi ser är den logiska följden av kampen för att få ner kostnader och öka vinster. Människor som Ricky och Abby betalar priset, menar Loach.
Det är nödvändiga frågor att ställa i dagen samhälle. Jag tror att denna utveckling gått snabbare och drabbat hårdare i Storbritannien men den finns i Sverige också. Jag har en reservation mot berättelsen i filmen: den är mycket mörk. Nästan hopplös. Och jag tycker inte att systemet med stora företag där människor är anställda alltid är en bättre lösning. Hur många dåliga chefer finns det inte runt om på arbetsplatser? System med franschise-företagande behöver inte bli så förskräckligt som i filmen. Det måste finnas sätt att bygga upp sådant och samtidigt ha en bra nivå av trygghet runt om de som arbetar på det sättet. Men oavsett, filmen är stark, den går inte att skaka av sig – och den skildrar människor vi inte får se så ofta i filmer, starka plus till filmen på flera sätt.