• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Woza Albert

20 december, 2019 by Lotta Altner

Richard Sseruwagi och Aurelia Dey i Woza Albert! som sätts upp av The National Black Theatre of Sweden. Foto: John Odou Andrews

Woza Albert
Regi Josette Bushell-Mingo
Regiassistent Måns Clausen
Översättning Lisbeth Grönlund
Språkcoach Kanye Mavi och Napo Masheane
Scenografi och kostym Lotta Nilsson
Ljus Jenny Larsson
Ljud Vusie Kubheka
Föreställningen som recenseras: på Vällingby Kulturhuset Stadsteatern 19 december 2019

Scenbilden för föreställningen är djärv. Skådespelarna har halva publiken klassiskt framför sig och andra halvan på sin högra sida i samma jämnhöjd som sin egen scen – det påminner om en vinkelhake med aktörerna i en halvbåge. Inledningsvis frågar man sig hur scenerna ska kunna vara lika intressanta för båda publikgrupperna. Hur rättvis måste man vara för att varje grupp ska bli sedda? Snart förstår man att rörelsemönsterna på scen inte är traditionella och att det är möjligt för dem att agera utan att för den skull alltid stå med ansiktet framåt mot dig. Att kunna agera så tydligt genom hela kroppen och inte förlita sig enbart på ansiktens mimik visar på stor begåvning och härlig energi som de båda påvisade.

När man ser två skådespelare med varsin röd näsa hängandes runt halsen är man villig att hoppas på lite clowneri. Ja ett och annat gapskratt förväntar man sig naturligtvis. I den här uppsättning använde man sig dock av näsan i samband med att man bytte sina rollkaraktärer på scen. Dey använde oftast sin näsa till att bli någon typ av förtryckare och övergick från engelska och xhosa, till svenska med skilda dialekter. Övergångarna blev på detta visa mycket tydliga. Näsans attribut gav känslan av att beskriva narren med makt som utnyttjar andra. Hen tror den bestämmer men är egentligen en sorglig person om det inte var för dess offer runt omkring. Jag uppskattade mycket att man skiftade språk, tonlägen och roller på detta vis. Det finns också en mycket stor befrielse i att göra sig lustig på en förtryckare.

Handlingen i föreställningen är något spretig och ibland kände jag inte den röda tråden. Däremot var det inget hinder för att ta de enskilda scenerna och få ut goda, sunda och bra budskap att ta med sig. Föreställningen innehöll dessutom rätt mängd av sång, dans, skratt och sorg. Med tiden kände man också en härlig förvissning om att det skulle vara så och behövde aldrig oroa sig för att bli uttråkad. Scenografin var minimalistisk och ändå kändes det inte på något vis tråkig att titta på. Tyvärr tog luften rätt fort slut i lokalen och därför nickade jag till ett par gånger och fick bita mig lite i kinderna för att inte slumra till, trots att det inte var fullsatt.

En del terminologi under kvällen var inte helt självklar om man inte är insatt i Sydafrikas historik. Däremot var berättelserna tillräckligt tydliga för att ge rasismen och rädslorna tydlighet för landets svarta befolkning. Om man är lite insatt i Nelson Mandelas liv och i biblisk teologi har man det dessutom ännu mer förspänt.

Mest spännande är det hur människors hopp på räddning, trots förtryck ges så mycket plats i föreställningen. Kanske är det så att det verkligen är den yttersta gåva att kunna hoppas på räddning när livet är som svårast.

Medverkande på scen Richard Sseruwagi och Aurelia Dey

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Lika självständigt som strålande – Stjärnenätter med Sofia Karlsson & Martin Hederos

19 december, 2019 by Mats Hallberg

Pressfoto Stora Teatern

Stora Teatern i Göteborg

17/12 2019

4+

Har sett antingen Martin Hederos eller Sofia Karlsson cirka femton gånger (ett par gånger recenserat), varför lockelsen att höra dem live tillsammans var naturlig. Duon har sedan 2015 genomfört flera omtyckta julturnéer. Två album har det blivit, varav en liveskiva. Några år tog man en paus när Sofia blev mamma. Att samarbetet blivit så fruktbart beror på öppet sinnelag och det faktum att de kommer från olika genrer. Martin spelar i flerfaldigt grammisbelönade Tonbruket och var i sjutton år medlem i dynamiska Soundtrack Of Our Lives. Volymstark psykedelia och progressiv, egenartad jazz med tvära kast. På senare år har han blivit expert på att ackompanjera framstående kvinnliga singer song – writers. Fyra gånger grammisbelönade Sofia Karlsson ska betraktas som en portalfigur inom folkmusik och visa på 2000-talet.

Dessutom har hon på eget bolag producerat en fristående, tredelad svit med övervägande instrumental musik av melankoliskt snitt betitlad Sally Wiola Sessions. Lyssnar i skrivande stund på undersköna vol I som består av solostycken av pianisten Martin Hederos. Oortodoxa superduon Lisas debut blev i min bok årets skiva härom året. Och i höstas kom utsökta Guitar Stories signerad ”skivbolagsdirektören” själv . Ett beundransvärt konsekvent projekt, vars relevans i recensionen är självklar. Somliga låtar i julprogrammet Stjärnenätter härrör nämligen från egna kompositioner. Bortsett från ett par traditionella julsånger verkar konceptet vara, att ge publiken vad de inte vet att de vill ha. En framsynt befriande tankegång, innebär att slentrian undviks. Istället ett personligt avtryck och ett andningshål., i en frizon av spelglädje och tröst.

Hade föreställt mig Martin sittandes vid flygeln, medan Sofia skulle stå i närheten bakom ett mikrofonstativ. Oj, vilken felaktig förutsägelse. Vi har istället framför oss en omväxlande resa , iscensatt av två fängslande multiinstrumentalister. Scenen har de möblerat med instrument, adventsstakar och en fåtölj. Likt spektakulära shower har man planerat för klädombyten. De förväntade doserna av innerlighet jämte muntra kommentarer inramar. Instrumental öppning med Martin på orgel och Sofia på blockflöjt, övergår i Julvisa (Sibelius) med text av Mikael Wiehe. Vad som sker under cirka halvannan timme är ständiga byten av instrument och positionsförändringar. Sofia trakterar exempelvis såväl akustisk som elektrisk gitarr, basmandolin, orgel och klockspel (påminner till utseende och klang om mellotron). Martin å sin sida spelar inte bara klaviaturinstrument utan också fiol och dragspel.

Sofia Karlsson är utrustad med en klockren förförisk röst. Hon framhäver med inlevelse texternas innehåll, utan att överarbeta. I Oh helga natt undviker hon, olikt manliga storsångare, att ta sig an de högsta tonerna. Samma förtätade stämning när Ave Maria tolkas i en tillbakadragen stil. Den folkkära artistens sång får hjärtan att smälta oavsett vad hon framför. Ur ett originellt och mycket omdömesgillt program märks höjdpunkter som egenskrivna Kom med mig (”om att hämta på dagis”.), andlöst vackra titellåten, Have Yourself A Merry Little Christmas, Joy (Tracy Thorn som jag har flera plattor med), duons farmödrars favorit Frid på jord samt Jul, jul, strålande jul där en nästintill fulltalig publik uppmanas att resa sig upp för att unisont klämma i med första versen.

Martin Hederos har ett signifikant kroppsspråk när han spelar klaviaturinstrument. Huvudet böjs nedåt som om han exalterad utvinner själen ur sitt älskade instrument. Glömmer aldrig när Ebbot utropade under gig i Falkenberg att värmlänningen i fråga fått ”psykbryt”, när den eminente musikanten förpassat sig till en ny, underbar dimension. Finns något högst tilltalande med hans pregnanta anslag och tempoväxlingar. Med rullande ackord serveras en blues. Genom tillämpandet av andra tekniker hörs en glad polska, julvals och allra sist det hänförande ledmotivet till Karl Bertil Jonsons julafton. Då kompar Sofia på basmandolin! Ett annat musikaliskt crescendo inträffar i Julvisa från Älvdalen, när Martin lirar fiol och Sofia orgel.

Syns att duon trivs tillsammans, är trygga på scen, förenas på gemensam planhalva. Man vill som sagt inte gulla med publiken, hellre komma med oväntade melodier. Är inriktade på att förmedla de dubbla känslor vi har inför julen, hysterin som riskerar att ta kål på friden. Sofia tar tillfället i akt att läsa en egen text där högre makter åkallas och en bannbulla mot nationalisters vilja att kapa svensk folkmusik. Den blandade publiken gav rungande bifall till de båda artisterna, tillika presentatörer, innan de lämnade salongen för att bege sig ut i ett regnruskigt Göteborg. Fick efteråt en kort pratstund med duon, vars konsert tillfört glädje och bringat oss skönhet.

p.s Råkade upptäcka mycket positiv rubrik från musikredaktören på Göteborgs-Posten, vilket egentligen är helt ovidkommande för en oberoende recensent. Indirekt medför emellertid hans beröm att mina lovord inte får samma avgörande betydelse.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

Filmrecension: Star Wars: The Rise of Skywalker – tja, emellanåt lite spännande och någon gång händer något oväntat

18 december, 2019 by Rosemari Södergren

Star Wars: The Rise of Skywalker
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 december 2019
Längd 2 timmar och 21 minuter lång
Tillåten från 11 år

Är världen enkel att uppdela i svart och vitt, i onda och goda? Och om man tillhör den goda sidan är det vackert och fint att döda medan de som tillhör den onda sidan är onda för att de dödar? Jag har väldigt svårt för budskapet att det är fint att döda och utföra våld i det godas namn. Disneys filmproduktion står nästan alltid för det budskapet, denna indelning av världen i goda och onda och en tydlig linje mellan dem.

Star Wars: The Rise of Skywalker är ytterligare en filmproduktion som står för detta Hollywood-budskap.

Kanske är det så att äventyrsfilmer som Star Wars måste vara så förenklade i sin dramaturgi. Det måste vara så uppenbart att de svartklädda som står för raka led och ordning och reda är de onda medan de enkla karaktärerna med mångkulturell utstrålning är de goda. Jag har bara så extremt svårt att tro på att människor skulle ställa upp utan att blinka på ledare som är så nattsvart onda som de onda figurerna i Star Wars. Fast det är väl inte meningen att vi ska tro på berättelsen, den ska väl inte ha något att säga oss om hur det är att leva. Den är väl bara till för att vara en stunds underhållning med en hel massa skjutande och exploderande.

Men är människor verkligen så dumma att de inte klarar av en berättelse med djup och klarar de inte av skildringar av karaktärer som har både gott och ont i sig? Och vad är gott och vad är ont? Ja i Star Wars är det glasklart vad som är gott eller ont, förstås. Jag är rätt trött på filmer som bygger på den principen.

Vi för följa fortsättningen på förra filmen och visst är det intressant och kul att den största hjälten i en äventyrsfilm idag kan vara en kvinna. Rey (spelas av Daisy Ridley),som vi fick möta i förra filmen är tillbaka med sina vänner Poe (Oscar Isaac), Finn (John Boyega) och på andra sidan har vi Kylo Ren (Adam Driver). Det är den yngre generationen som står i centrum.

Vi känner igen det mesta, där är den klassiska musiken och ljuden från Star Wars och där är rymdskeppet, Stormtroopers, oändliga rymdscener, gulliga förmänskligade robotar och fantasifulla existenser från olika världar – plus mer magi än det brukar vara och ännu mer skjutande, det märks att tv-spel-dramaturgin påverkar filmindustrin.

Det som stör mig är bland annat att filmskaparna så uppenbart trycker på precis de knappar som de förväntar sig att publiken vill ha. Att allt är som det alltid har varit i dessa filmer: det goda mot det onda, det svarta mot det vita, lite gulligt emellanåt och stora ord om vänskap och rymden, rymden, rymden.

Jag är nästan lite tveksam till om mitt betyg är för högt. Kanske är jag lite för mycket Star Wars-fan och har svårt att sätta lägre betyg. Men av och till är filmen engagerande och emellanåt lite spännande och någon gång händer något oväntat.

Filmbolaget bad oss filmkritiker att inte avslöja för mycket ur intrigen, för det kan förstöra filmupplevelsen. Jag har valt att lyssna på denna uppmaning, men jag gissar att en hel del skribenter kommer att strunta i det och kommer att avslöja vem Rey är och en hel del annat. Min sammanfattning av filmen är att den är, givetvis, nödvändig att se för alla Star Wars-fan, om inte för att diskutera vissa saker. Och betygsmässigt: tja, emellanåt lite spännande och någon gång händer något oväntat men annars in i minsta detalj skapad efter den garanterade mallen för kommersiell framgång,

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Disney, Filmrecension, Hollywood, Recension, Scen, Skywalker, Star Wars

Bokrecension: Odenplan – av och till lysande

17 december, 2019 by Rosemari Södergren

Odenplan
Författare Daniel Gustafsson
Utgivningsdatum 2019-08-19
Förlag Nirstedt/litteratur
ISBN 9789198505528

Odenplan av Daniel Gustafsson var nominerad till Augustpriset 2019 i kategorin Årets skönlitterära bok. Det är fascinerande bok, av en författare som är oerhört skicklig i att använda språket och att fånga upp detaljer och miljöer. Daniel Gustafsson, född 1972, är översättare från engelska och ungerska. Odenplan är hans första roman.

Berättelsen för oss ut på en fascinerande resa i tid och rum fast den egentligen på ytan inte rör sig om stora avstånd. Huvudpersonen följer sin lågstadieson till skolan på morgonen, i trakterna kring Odenplan i Stockholm. Men han glömmer att ge sin son vantarna på morgonen.

Han bestämmer sig för att köpa nya vantar och ta till sonen i skolan. Det visar sig vara en betydligt svårare resa än han kunde ana. Framför allt handlar det om saker som rör sig i hans inre, tankar och minnen.

Från den tillfälliga lägenheten där han bor efter att ha separerat från sonens mamma rör han sig ut i stadslandskapet vid Odenplan, där de fashionabla, nyrika gatorna måste ge plats även åt det trasiga och bortsållade.

På bokförlagets sida står det om boken: Såväl ovan som under jord pågår livet, eller den livsfientliga strävan efter ordning. I romanen Odenplan bryts personliga skuldtrauman mot omvärldens hårda former, centraleuropeiska minnen slår in i ett sönderfallande medvetande och gör stadens färger och lukter fantasmagoriskt påträngande. Och ett par vantars värde omförhandlas ständigt.

Detta är väl uttryckt. Romanen är fascinerande och fångar väldigt bra hur vi i det vardagliga alltid genom minnen och känslor kan uppleva världens alla hörn. Det mycket väl berättat och disponerat. Men samtidigt är det emellanåt lite irriterande att inte veta vad som är huvudpersonens egna minnen och vad är omgivningens minnen. Det är lite för mycket som författaren hemlighåller om huvudpersonen. Och han är svår att ta till sig. Han sjukskriven för att han slog näven i ett bord så något trillade på sonen så sonen blev skadad? Därför har han separerat, eller blivit utslängd. Ska vi tycka synd om en man som är våldsam? Jag har lite svårt för vissa delar i romanen. Å andra sidan är vissa delar lysande.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Jag och min bror – gjorde mig besviken

16 december, 2019 by Rosemari Södergren

Jag och min bror
Betyg 1
Svensk biopremiär 17 januari 2020
Regi Monia Chokri

Jag skulle vilja tycka om den här filmen. Bland annat på grund av att det är en debutfilm av Monia Chokri, som har en bakgrund som skådespelerska på scen, film och TV. Hennes genombrott på film kom 2010 med Xavier Dolans uppmärksammade film Hjärtslag där hon har den kvinnliga huvudrollen. Jag och min bror är hennes långfilmsdebut. Filmen av öppningsfilm i sektionen Un Certain Regard i Cannes 2019.

Filmen handlar om en ung kvinna, Sofia, relativt ung i alla fall, som börjar närma sig den ålder då hon inte längre kan få barn. Hon har egentligen panik för att hon inte lyckas hitta den stora kärleken, fast det döljer hon genom att vara helt hopplös. Hon pratar för mycket, väljer fel män, bråkar med alla hon möter och hatar sin brorsas nya flickvän.

Filmen börjar med att hon misslyckas med att få det jobb hon vill ha ett jobb hon trodde var menat för henne. Hon har skrivit en doktorsavhandling i den traditionstyngda patriarkala miljön på universitetets filosofiska institution. Men när hon inte får jobbet hon sökt där, kastar hon demonstrativt hela sin avhandling i luften.

Visst, det skulle kunna vara intressant. Men filmen följer inte upp de trådar som skulle kunna ge något. Det första som gör filmen svår att engagera sig i är att filmens huvudperson, Sofia, är extremt otrevlig. Det är inte alls konstigt att hon inte fick jobbet. Vem vill ha en sådan kollega?

När hon nu är arbetslös och utan bostad har hon inget annat val är att flytta in hos sin storebror Karim, vilket ingen av dem har något emot. Det finns saker i luften där som får mig som tittare att misstänka att deras relation är mer än bror och syster. För en dag blir Karim plötsligt och otippat störtkär i Sofias abortläkare. Sofia känner sig helt övergiven och hon blir om möjligt ännu otrevligare. Det är omöjligt att känna någon form av sympati eller förståelse för henne.

Jag satt och skruvade mig filmen igenom och önskade bara att denna prövning skulle ta slut.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 541
  • Sida 542
  • Sida 543
  • Sida 544
  • Sida 545
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in