• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Alice och borgmästaren – kunde blivit bra men blev väldigt seg

14 januari, 2020 by Rosemari Södergren

Alice och borgmästaren
Betyg 2
Svensk biopremiär 24 januari 2020
Regi Nicolas Pariser

Alice är en ung kvinna som studerat humanistiska ämnen och en del filosofi. En dag får hon ett jobb i kansliet hos borgmästaren i Lyon. Det visar sig att hon fått en högst udda jobb: hon ska vara filosof till borgmästaren som hamnat i en slags existentiell kris. Borgmästaren som alltid varit en driftig och handlingskraftig socialist har börjat tappa gnistan, han har inga idéer längre. Gå i terapi vill han inte så lösningen blir att rekrytera en filosof.

För mig låter det som ett spännande upplägg. Det skulle kunna bli en jättebra film. Och den är engagerande i omkring tjugo minuter. Sedan tappar den för mycket fokus. Den virrar hit och dit mellan olika frågeställningar. Den försöker helt enkelt skildra för mycket och för många olika frågor och teman.

Vissa delar av filmen skulle kunna blivit jätteintressant, som diskussionen kring vad vänsterrörelsen blir om eller när dess företrädare tappar kontakten med det vanliga folket. Ett annat tema som flaggades var det digitala samhället i förhållande till att bevara gammalt hantverk. Ett annat tema var anspråkslösheten i motsats till den maktkamp som ofta uppstår på politiska arbetsplatser som borgmästarens kansli. Ett återkommande tema var konflikten eller mötet mellan de intellektuella akademikerna och de handlingsinriktade maktmänniskorna som politiker.

Ett skäl till att filmen inte heller lämnade några bestående intryck var att den inte förmedlade hur huvudkaraktärerna kände. Ville borgmästaren verkligen bli president eller inte?

För många frågor hände i luften och berördes för lättsamt. På så sätt blev filmen aldrig berörande utan istället väldigt seg.

Anledningen till att den inte fick ännu sämre betyg var dels de första tjugo minuterna och att den emellanåt nuddade vid intressanta frågor.

Arkiverad under: Bokrecension, Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Just Mercy – omskakande och mästerlig

14 januari, 2020 by Rosemari Södergren

Just Mercy
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 januari 2020
Regi och manus Destin Daniel Cretton
Filmen är ca 2 tim 18 min

Omskakande. En film där jag sitter på helspänn fast jag vet hur det ska sluta. Att göra en film som bygger på verkliga händelser och som dessutom är längre än normallängd och samtidigt hålla upp publikens engagemang är mästerligt. Just Mercy bygger på verkliga händelser ur boken av Bryan Stevenson, en ung, nyutbildad advokat från Harvard som valde att arbeta i Alabama för att företräda dödsdömda som inte fått rättvis rättegång i denna rasistiska amerikanska delstat. Det är skrämmande obehagligt att dessa rättsrötor bygger på verkligheten. Hur företrädesvis svarta män dömdes till döden antingen helt oskyldiga eller då det blivit svårt sjuka efter att ha stridit i Vietnam och borde fått vård.

Det är mer än skandal, det är tragiskt och det är barbariskt av stater att ha dödsstraff. Så länge det finns en enda delstat i USA som har dödsstraff är den amerikanska nationen inget civiliserat land. Det går inte att påverkas starkt av filmen Just Mercy som skildrar ett av dessa fall där en människor dömts oskyldig. Filmens styrka ligger inte bara i att den på ett dramaturgiskt skickligt sätt med duktiga skådespelare berättar en sann historia, den visar också på problematiken kring det amerikanska rättssystemet.

Michael B. Jordan från bland annat “Black Panther”, “Creed” och “Creed II” spelar en unge advokaten Bryan Stevenson. Oscarvinnarna Jamie Foxx ( från “Ray”, “Baby Driver”, “Django: Unchained”) och Brie Larson (från “Room”, “The Glass Castle”, “Captain Marvel”) spelar de andra två huvudrollerna.

I Just Mercy får vi följa Bryan Stevenson när han som ung advokat tillsammans med en lokal advokat Eva Ansley (Brie Larson) tar sig an ett av första, och mest uppseendeväckande fall, Walter McMillian (Foxx), som 1987 dömdes till döden för ett uppmärksammat mord på en 18-årig flicka trots övertygande bevis på hans oskuld. Det är helt fruktansvärt att se hur polisväsende och åklagarna manövrerat med rättvisan. Det finns ett tjugotal vittnen som kan försäkra att alter McMillian inte var i närheten av den kemtvätt där den 18-åriga vita flickan mördades. Polisen mutar en kriminell att ljuga i rätten och säga att han var med då McMillian mördade flickan. Denna kriminelle man hotades av polisen att dömas till döden själv om han inte vittnade falskt. Det är så obegripligt vad människor kan göra av hat, hur de kan lura sig själva och tro att de gör något bra när de manövrerar med rättvisan. Det är omöjligt att se denna film utan att bli riktigt upprörd och vilja förändra världen. Jag gissar att käre Brecht skulle vara nöjd med en sådan film.

Att en film har ett gott syfte och en viktigt budskap räcker inte för att göra en bra film. Men om en välgjord engagerande film har ett viktigt budskap är det givetvis värdefullt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Barnperspektiv och moderskänslor präglar komplext expansivt körverk – Krigerska på Backa teater

14 januari, 2020 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av Athena Farrokhzad

Bearbetning & regi: Saga Gärde

Scenograf: Jenny Ljungberg

Kostym: Regissör, ensemble & kostymavdelning

Ljussättare: Ellen Ruge

Komposition/ Ljuddesign: David Gülich, Lisa Nordström

Medverkande: Bahareh Razekh Ahmadi, Eleftheria Gerofoka, Beri Gerwise, Anna Harling, Kristina Issa, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Bo Stenholm, Ove Wolf

Spelas till och med 5/3

Urpremiär på Backa Teater på Lindholmen i Göteborg 11/1 2020

Från 15 år

Vad vi betraktar under c:a 80 minuter är en kombination av körverk och dokumentär redovisning. Det är en väldigt kvinnlig värld som skildrar moderskap, barns beroende och vad som format kvinnorna som berättar. Skulle inte bli förvånad om det uteslutande är kvinnliga recensenter som fått i uppdrag att bedöma uppsättningen och sätta in den i en kontext. Krigerska inramas av en agitatorisk text av Farrokhzad, vars kategoriska tankegångar förmedlas växelvis av fyra skådespelare, på rad bakom utplacerade mikrofonstativ. Utgångspunkten för denna stridslystna sorgesång är en väntade moders tal/ vaggvisa riktat till sitt framtida barn. Ett barn som måste vara beredd på omgivningens ovälkomnande inställning, i värsta fall hat. De tämligen abstrakta monologerna skrivna av en poet som rasar emot förtryck, var komplicerade att förhålla sig till och tillägna sig. Befarar att hennes ståndpunkter flyger över den unga målgruppens huvuden.

Desto intressantare är inslagen som fyller i och breddar ”körverket om kampens döttrar”. I vad som kan kallas ett framtagande av fakta, anekdoter och känslor öppnas berättandet upp. Att i princip inget gestaltande sker, ingen rollbesättning gjorts; är ett förhållande man blivit van vid. Och den belamrade scenen består av olika aktivitetscentra, vilket gör att man utan vidare accepterar iscensättningen. Det mest dramatiska som händer är nedstigning i och hopkrypande under ytan i ett akvarium vid två tillfällen. Lite oklart varför. Kan tänka mig att vattnet ska symbolisera livets uppkomst och förutsättning. En annan anmärkningsvärd omständighet är att en del av all rekvisita aldrig tas i anspråk.

foto Ola Kjelbye

Männen får inta en perifer position bland starka feminister och deras redogörelser, blir nästan staffagefigurer. Ove Wolf filmar med handkamera förutom att agera nyfiken intervjuare. Teatermusikerveteranen Bo Stenholm har ett par enstaka kommentarer, plus att han tillför stämningsfulla musikaliska bidrag på huvudsakligen fiol. Kristina Issa spelar harpa och sjunger berörande. Flera på scen hjälper till med den fascinerande ljudläggningen, vars tillkomst finurligt anspelar på hörspel.

I fonden projiceras video i jätteformat, både inspelad och liveupptagning. Ett såväl gripande (filmklipp från förlossning, lek i tidig barndom med mera) som illustrativt uttrycksmedel, när i övrigt få visuella intryck förekommer. I en röd soffa skymd av ett rack med ljudapparatur, turas kvinnorna om att berätta om moderskap eller föräldrarelationer. Som en ciceron fungerar skådespelaren och rapparen Beri Gerwise, vilket hon gör på ett beundransvärt coolt sätt.

Största förtjänsten med Krigerska ligger i erfarenheterna från de med dubbel kulturell identitet. Feministerna vars ursprung är Grekland, Syrien eller Iran. Engagemanget väcks när de ger sin syn på vilka villkor de lever under och förtäljer varifrån de kommer. Alltifrån en mamma som dör när man är liten, till uppbrott och att komma ut som gay. Ungdomlig publik kommer antingen kunna identifiera sig eller ta till sig nya insikter om ”mellanförskap”, förhoppningsvis även grabbgäng försedda med tuff jargong.

foto Ola kjelbye

Rutinerade Anna Harling jämte Gunilla Johnsson Gyllenspetz utför ett gott hantverk. Ändå kan duon inte riktigt mäta sig med det kraftfulla patoset från skaran med utländskt klingande namn. Gerofoka som glänste i Klätterbaronen på Angereds Teater lider förvisso av att inte kunna förvandla sig till någon annan. Hennes brytning försvårar tyvärr hörbarheten. Performance-artisten Razekh Ahmadi och musikern Issa gör nästan lika stort avtryck som i mästerverket Upprorets Poet. Och uppsättningens sammanhållande länk Beri Gerwise blev definitivt en avsevärd behållning, en för mig ny bekantskap att ha koll på från Femtastic-kollektivet. I en trailer avslöjas att det från henne kommer en låt i slutet. Lustigt nog hade premiärpubliken missat detta, eftersom applåder utbröt när tystnad och mörker uppstod. Som en epilog kunde hon leverera hur hon löser problem genom att göra musik. Blev ett positivt avslut på en anmärkningsvärd fusion av ljudlagd dokumentär och kompromisslöst körverk.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Legendar levererar örongodis -Bernt Rosengren Quartet feat Christina Von Bülow på Nefertiti

12 januari, 2020 by Mats Hallberg

foto Leif Wivatt

Nefertiti i Göteborg

10/1 2020

Tenorsaxofonisten och kompositören Bernt Rosengren uppfyller definitivt kriterierna för att få kallas legendar. Verksam på toppnivå sedan sent 50-tal, har förärats ”konstnärslön”, fått en räcka priser inklusive hederspris från Jazzriksförbundet och hela fem gånger tilldelats Gyllene Skivan (rekord). Jag har senaste fem åren sett honom fyra gånger. Bör ha sett honom spela på Skeppsholmen och minns en slags jazzfestival på krogar längs Avenyn på 90-talet. Då medverkade Nannie Porres på sång. I femton år har stockholmaren haft nuvarande kvartett, som består av Stefan Gustafson (piano), Hans Backenroth (bas) samt Bengt Stark (trummor). Märks hur förträffligt de samverkar och trivs tillsammans på scen och studio. Den 82-årige legendaren sporras av att spela tillsammans med instrumentkollegor. Vid flera tillfällen senaste åren har valet fallit på altsaxofonisten Christina Von Bülow från Danmark. Hon finns med på den sprakande liveskiva som släpptes i höstas producerad av Hans Backenroth.

foto Kenth Wångklev

Man lirar en tyglad variant av bebop i olika hastighet med melodin i centrum, vilket förmodligen innebär en lagom utmaning. Musikerna supportar å ena sidan den obestridliga stjärnan, å andra sidan ges gott om utrymme för solon. Balladspelet är så läckert! Fem förvaltare av bebop varvar bunden form med luftiga stråk. Utan att man baxnar har Gustafson vid flygeln ett angenämt Tommy Flanagan-liknande anslag, vilket vi får flera fina exempel på. Bengt Stark håller grytan kokande på ett förhållandevis diskret vis. Han är känd både från storband och smågrupper, som han lirar med när han inte undervisar på ”Ackis”. Hans Backenroth är en mästerlig, flitig basist som turnerar ständigt, bortsett från sommartid när han ansvarar för jazziga måndagar på Skansen. Trots att jag haft förmånen ett otal gånger live, häpnade jag över hans bedrifter på Nef. Var faktiskt kvartettens premiärspelning i denna lokal. Christina Von Bülow kompletterade gracilt harmoniskt och friskt pådrivande , oavsett om det rörde sig om ensemblespel eller egna kontrollerade utflykter.

foto Leif Wivatt

Repertoar vald med omsorg hämtas från amerikanska låtskrivare undantaget ett original (Ever Blue). Öronen kittlas av låtar från bland andra Hank Mobley (samma melodi som inleder liveskivan), Red Garland, Horace Parlan och Dave Brubeck. Ur standardkatalogen plockas alster som What´s New, och extranumret Autumn Leaves. Böljande strukturer byggs upp och töjs ut i en mycket uppskattad konsert över två set. Förtjänar att påpekas att musikälskare med skeptisk inställning till jazz, troligen skulle ändra sig om de ”utsattes för” livemusik från denna kvintett, vars gemyt tillsammans var påtagligt.

foto John Nygren

Har fått reda på att Bernt stortrivs med att turnera och kunna möta en hängiven publik, komma i kontakt med glädjen som grundas på den värme och den nerv han förmedlar. Stämningen blir förtätad, samtidigt avspänt lekfull. Rörande att se och höra honom på en förbluffande hög nivå. En finstilt känslighet är närvarande i hans spel! Som om vad som kommer ur tenorsaxofonen representerar samlad erfarenhet från en framgångsrik karriär, har lagrats i hans trygga och finessrika musicerande. Ska erkänna att jag under hans hyllade, experimenterande 70-tal stundtals fann fri form-stilen svårsmält. Från storbanderan på 80-talet och fram tills nu har jag dock blivit en trogen följare.

Recensenter brukar utelämna personliga förutsättningar i sina texter, fast de påverkar ens bedömningar. Den här gången mådde jag prima, hade sovit bra föregående natt och ätit god laxrätt på krog intill. Satt med vän på pall med ryggen mot pa-båset och kaffedrink i handen. Såg perfekt, ljudet lika perfekt, vilket ljudtekniker Gert Ryding ska applåderas för. Mitt i andra låten bekräftas min förhoppning om att få vara med om the real thing. Upplevde någon slags tillstånd av transcendens. Tyckte mig hamna i ett paradis, ett Shangri-La reserverat för kräsna vanebesökare av livemusik. Magin tangeras fortsättningsvis några gånger. Naturligt nog stående ovationer från publiken.

obs Kom fram till att tänkt rubrik med formuleringen still going strong kändes olämplig, även om den i bildlig betydelse är adekvat. Bernt Rosengren har nämligen avsevärda problem med att röra sig obehindrat, vilket nådde sin riskabla kulmen när han med käpp i högerhanden och saxofonfodralet i den vänstra skulle gå av scen. Hoppas han får tillbaka styrka och rörlighet i benen. Fick trevligt nog träffa Bernt och flera andra musiker efteråt.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

Bokrecension: Institutet av Stephen King – en riktigt bra King-thriller

12 januari, 2020 by Rosemari Södergren

Institutet
Författare: Stephen King
Utgivningsdatum 2019-09-11
Förlag Albert Bonniers Förlag
Översättare John-Henri Holmberg
Originaltitel The Institute
ISBN 9789100180270

660 sidor som flyter iväg när jag läser, så spännande, så fascinerande. Stephen King när han är som bäst.

Stephen King är en av världens skickligaste, förmodligen den skickligaste, på att skriva spänningsromaner med paranormala, mystiska inslag. I Institutet visar han sin suveränitet. Den är lättläst, det är ett enormt flyt i berättelsen, den är gripande, går inte att lägga ifrån sig boken, den är SÅ spännande.

Att skriva en spänningsroman på 660 sidor där inte något känns som tjatigt är en utmaning som inte många klarar av. Själv gillar jag oftast principen ”less is more”. Jag uppskattar att jag som läsare får engagera mig, tänka och förstå saker själv. Allt ska inte skrivas mig på näsan och jag tycker det är tröttsamt när saker upprepas och skrivs för tydligt. Men trots att Institutet består av så många sidor känns det inte som att något kunde tas bort. Berättelsen ger också en hel del åt mig som läsare att fundera på.

Om det fanns personer som träffsäkert kunde se in i framtiden och kunde se vilka människor som skulle skapa så mycket ont att många människor skulle dö eller fara alla – skulle det vara etiskt rätt att avrätta dessa personen innan de hunnit genomföra sina onda planer? Är det rätt att offra hundra barn för att rädda miljontals människor? Det är några frågor som boken får oss som läsare att fundera på och ta ställning till.

Huvudpersonen i Institutet är tolvårige Luke Ellis som är en superbegåvad pojke. Han går på en skola för specialbegåvade barn och som tolvåring har han kommit in på två olika college-utbildningar. Men han har också en annan förmåga, som varken han själv eller hans föräldrar egentligen tänkt på. Han har telekinetisk förmåga, det vill säga att han med tankekraft kan flytta saker. Det är ingen han har någon särskild användning för eller ens tänkt på. Men då det finns en hemlig organisation, kanske är det till och med en myndighet, som tar blodprover på alla nyfödda, finns Luke med i ett register över barn med paranormala förmågor. Dessa barn bör tas om hand innan de blir tonåringar ifall deras förmågor ska kunna utvecklas och behållas. Så en natt blir Luke kidnappad och förd till det institut där dessa barn tas om hand och deras förmågor utvecklas och utnyttjas.

Ett av problemen är att dessa barn behandlas som försökskaniner, de utsätts för vidriga experiment och de hålls på institutet mot sin vilja. Världen utanför har inte ens en aning om att institutet finns.

I omgivningen till institutet finns en mindre ort som lever gott på att det finns något som institutet i deras närhet. Personalen handlar och besöker staden och en del av invånarna jobbar där och har bra betalt. Så ingen bryr sig om att egentligen ta reda på vad som händer. Det är ju bekvämt att institutet finns där.

Det är många saker som är träffsäkra symboliska beskrivningar av vår tid. På bokförlagets hemsida står:
Institutet har känslan av en klassisk King, och anspelar samtidigt på dagens nyhetsrubriker och våra ännu mörkare rädslor inför framtiden.

Det är en bra sammanfattning.

Recensionen i Dagens Nyheter skrev:
Institutet är King när han är som bäst … här gör han allt det han är så fruktansvärt bra på, i sträckläsningstempo med mycket action.

Jag håller med.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bokreensiojn, Deckare, Litteraturkritik, Recension, Stephen King, Thriller

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 536
  • Sida 537
  • Sida 538
  • Sida 539
  • Sida 540
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in