Nefertiti i Göteborg
10/1 2020
Tenorsaxofonisten och kompositören Bernt Rosengren uppfyller definitivt kriterierna för att få kallas legendar. Verksam på toppnivå sedan sent 50-tal, har förärats ”konstnärslön”, fått en räcka priser inklusive hederspris från Jazzriksförbundet och hela fem gånger tilldelats Gyllene Skivan (rekord). Jag har senaste fem åren sett honom fyra gånger. Bör ha sett honom spela på Skeppsholmen och minns en slags jazzfestival på krogar längs Avenyn på 90-talet. Då medverkade Nannie Porres på sång. I femton år har stockholmaren haft nuvarande kvartett, som består av Stefan Gustafson (piano), Hans Backenroth (bas) samt Bengt Stark (trummor). Märks hur förträffligt de samverkar och trivs tillsammans på scen och studio. Den 82-årige legendaren sporras av att spela tillsammans med instrumentkollegor. Vid flera tillfällen senaste åren har valet fallit på altsaxofonisten Christina Von Bülow från Danmark. Hon finns med på den sprakande liveskiva som släpptes i höstas producerad av Hans Backenroth.
Man lirar en tyglad variant av bebop i olika hastighet med melodin i centrum, vilket förmodligen innebär en lagom utmaning. Musikerna supportar å ena sidan den obestridliga stjärnan, å andra sidan ges gott om utrymme för solon. Balladspelet är så läckert! Fem förvaltare av bebop varvar bunden form med luftiga stråk. Utan att man baxnar har Gustafson vid flygeln ett angenämt Tommy Flanagan-liknande anslag, vilket vi får flera fina exempel på. Bengt Stark håller grytan kokande på ett förhållandevis diskret vis. Han är känd både från storband och smågrupper, som han lirar med när han inte undervisar på ”Ackis”. Hans Backenroth är en mästerlig, flitig basist som turnerar ständigt, bortsett från sommartid när han ansvarar för jazziga måndagar på Skansen. Trots att jag haft förmånen ett otal gånger live, häpnade jag över hans bedrifter på Nef. Var faktiskt kvartettens premiärspelning i denna lokal. Christina Von Bülow kompletterade gracilt harmoniskt och friskt pådrivande , oavsett om det rörde sig om ensemblespel eller egna kontrollerade utflykter.
Repertoar vald med omsorg hämtas från amerikanska låtskrivare undantaget ett original (Ever Blue). Öronen kittlas av låtar från bland andra Hank Mobley (samma melodi som inleder liveskivan), Red Garland, Horace Parlan och Dave Brubeck. Ur standardkatalogen plockas alster som What´s New, och extranumret Autumn Leaves. Böljande strukturer byggs upp och töjs ut i en mycket uppskattad konsert över två set. Förtjänar att påpekas att musikälskare med skeptisk inställning till jazz, troligen skulle ändra sig om de ”utsattes för” livemusik från denna kvintett, vars gemyt tillsammans var påtagligt.
Har fått reda på att Bernt stortrivs med att turnera och kunna möta en hängiven publik, komma i kontakt med glädjen som grundas på den värme och den nerv han förmedlar. Stämningen blir förtätad, samtidigt avspänt lekfull. Rörande att se och höra honom på en förbluffande hög nivå. En finstilt känslighet är närvarande i hans spel! Som om vad som kommer ur tenorsaxofonen representerar samlad erfarenhet från en framgångsrik karriär, har lagrats i hans trygga och finessrika musicerande. Ska erkänna att jag under hans hyllade, experimenterande 70-tal stundtals fann fri form-stilen svårsmält. Från storbanderan på 80-talet och fram tills nu har jag dock blivit en trogen följare.
Recensenter brukar utelämna personliga förutsättningar i sina texter, fast de påverkar ens bedömningar. Den här gången mådde jag prima, hade sovit bra föregående natt och ätit god laxrätt på krog intill. Satt med vän på pall med ryggen mot pa-båset och kaffedrink i handen. Såg perfekt, ljudet lika perfekt, vilket ljudtekniker Gert Ryding ska applåderas för. Mitt i andra låten bekräftas min förhoppning om att få vara med om the real thing. Upplevde någon slags tillstånd av transcendens. Tyckte mig hamna i ett paradis, ett Shangri-La reserverat för kräsna vanebesökare av livemusik. Magin tangeras fortsättningsvis några gånger. Naturligt nog stående ovationer från publiken.
obs Kom fram till att tänkt rubrik med formuleringen still going strong kändes olämplig, även om den i bildlig betydelse är adekvat. Bernt Rosengren har nämligen avsevärda problem med att röra sig obehindrat, vilket nådde sin riskabla kulmen när han med käpp i högerhanden och saxofonfodralet i den vänstra skulle gå av scen. Hoppas han får tillbaka styrka och rörlighet i benen. Fick trevligt nog träffa Bernt och flera andra musiker efteråt.