Tron: Ares
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 oktober 2025
Regi:Joachim Rønning
Filmserien Tron kan endast beskrivas som besynnerlig för att inte säga udda. Originalet från 1982 är en charmig men aningen – särskilt idag, fånig film vars tidiga digitala specialeffekter befinner sig mellan det dråpliga till det rent migränframkallande. Uppföljaren, som skulle dröja nästan trettio år, anlände i en tid då digitala specialeffekter hade mognat, slutligen kunde den värld som originalregissören och skaparen Steven Lisberger drömt om äntligen fullföljas och presenteras i sin fulla glans. Jospeh Kosinski – som tog över som regissör för uppföljaren, kallad Tron Legacy, skapade en visuell fest. De starka neonljusen och de becksvarta bakgrunderna i kombination med den slående scenografin, där simpla geometriska former skapade overkliga futuristiska landskap, var oförglömliga. Men bortom den enastående ytan återfanns en horribel film, själsligt död och med ett helt frånvarande narrativt engagemang. Legacy står sig som definitionen av skönhet utan hjärna, det är än idag en av de mest döda och iskalla storfilmer jag sett.
Därmed fanns det ingen större anledning att sätta sitt hopp till att en tredje film skulle vara något annat än ett sista desperat försök att pressa ut blod ur en sten. Men begreppet överraskningar visar sig inte vara en död företeelse år 2025, istället är Tron: Ares årets – kanske, mest positiva och överraskande storfilm. Förvåningen blir bara än större då vi ser till vilka som står bakom och framför kameran. Norska Joachim Rønning har sannerligen inte skrivit in sig i filmhistorien som ett av guds bästa barn med sina engelskspråkiga produktioner. Från den utmattande usla Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales till den nästintill lika fasansfulla Maleficent: Mistress of Evil har karriären på andra sidan atlanten varit ett praktfiasko. Att Jared Leto tilldelats huvudrollen har också fått Hesa Fredrik att skrika halsen ur led. Leto har med sitt hopplösa och pretentiösa metodskådespel drivit kollegor till vansinne, genom att skicka döda gnagare till motspelare, och inför Tron Ares vägrat att bli kallad för sitt korrekta namn under inspelningen.
Men från detta underläge lyckas Tron Ares och Joachim Rønning äntligen leda filmserien till precis rätt plats. Där Lisberger hade rätt hållning och entusiasm men saknade de tekniska möjligheterna att blända, och Kosinski hade tekniken samt den visuella kunnigheten men oförmåga att injicera mänsklighet eller värme lyckas Rønning äntligen kombinera ihop storslaget visuellt spektakel och en genuin entusiasm för materialet.
För även om Ares inte har samma osannolika visuella slagkraft som sin föregångare är det fortfarande en film som är genuint slående att se på. Nästan per automatik är kontrasterna mellan totalt mörker och det selektiva ljuset fascinerande, men då mycket av actionscenerna nu flyttats till vår egen värld tillkommer något som varit svårt att övertyga om i filmseriens digitala dimension kallat ’’the grid’’. Tron har fortfarande en unik estetik vad gäller design som är omöjlig att ta inspiration ifrån utan att bli ett tröttsamt plagiat. Men denna gång ackompanjeras äntligen det vackra – för att inte säga häftiga, utseendet av faktiskt substans, om än ytterst tanig. Här finns en löjligt simpel men fungerade berättelse som behandlar klassisk science fiction-tematik om gränsen mellan maskin och människa, möjlighet för syntetiska ting att förstå livet samt tron att teknikens oerhörda potens kan kompensera för emotionella ärr.
Inget av detta är vidare inspirerat eller nyskapande för genren men det leder till en stomme som gör att filmen inte bara blir lösryckta sekvenser dränkta i visuell flärd. Rønning har också växt vad gäller konsten att regissera action, här finns en av årets mest upphetsande och spektakulära jakter som med den suggestiva musiken från rockbandet Nine Inch Nails tål att ses om och om igen. Där Tron Legacy var kylig och distanserad lyckas Ares få publiken på fötter genom sina explosiva actionscener som ständigt tar underhållningsvärdet till maxgränsen med ett högt tempo.
Men där Rønning lyckats med uppgiften att blända med visuella fyrverkeri och bjuda på pumpande och intensiv action finns det fortfarande alltför många underutvecklade och slarviga delar. Jared Leto verkar tro att hela skådespelaryrket vilar på hans axlar och bjuder på en roll som pendlar mellan fånigt högtravande och skrattretande sammanbiten. Den fantastiska Greta Lee känns obekväm och hennes naturliga karisma kvävs av klumpig dialog där hon verkar tvingats läsa högt ur en introduktionsbok i programmering. Jeff Bridges inhopp skulle lika gärna kunna vara en reklamfilm för Hästens, detta då det är en av de sömnigaste insatserna som skådats på film. Även om ingen av tidigare filmer har velat gräva särskilt djupt vad gäller den evigt intressanta diskussioner kring relationen mellan teknologi och människan har underliggande tematik ändå funnits i faran gällande jättebolag som inte bara styr marknader utan hela samhällen. Även här finns frön till att diskutera dessa problem på ett snyggt och inte alltför uppenbart sätt, men Rønning värjer sig från allt som skulle kunna ge filmen passande allegoriska egenskaper. Allt handlar om spektakel, färg och ljus, det må vara ytligt men det är svårt att förneka att Tron Ares är förvånansvärt underhållande, skamlöst påkostad och den absolut bästa filmen i serien.
