• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Corpus Christi – Om sann andlighet i falska kläder

13 mars, 2020 by Birgitta Komaki

Corpus Christi
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 mars 2020
Regi Jan Komasa

Daniel, en 20-åring med kriminell bakgrund, sitter på ungdomsanstalt med ett hårdfört gäng andra unga män. Han drömmer om att bli präst men vet att det är omöjligt att komma in på prästakademin på grund av hans bakgrund. När han skickas till ett sågverk efter frigivningen hamnar han stället i en kyrka. Genom några förflugna ord råkar han bli prästvikarie och är helt plötsligt fader Thomaz . Daniel lär sig snabbt och han växer in i sin roll genom att studera sin omgivning. Han kombinerar sin andliga och världsliga roll likt en frikyrkopastor. Samtidigt som han leder församlingen med stora utspel har han kvar sin ungdomliga gränslöshet. I sina försök att göra gott agerar han för att lösa den stora sprickan som blivit i församlingen efter en svår olycka.

I det djupt religiösa Polen spelar kyrkan en stor roll och prästen är en nyckelperson. Filmen är inspirerad av verkliga händelser i Polen med falska präster. Utan att vara en religiös film visar den här filmen religionens stora betydelse både andligt men också som maktfaktor i samhället . Den belyser kyrkans centrala roll långt från det sekulariserade svenska samhället.

Bartosz Bielenia är ingen charmig huvudrollsinnehavare. Med intensiv blick och stort allvar är hans snaggade pojkpräst upptagen av sina sakrala uppgifter. Men han är också upptagen av rädslan att bli upptäckt och avslöjad. Samtidigt som viljan finns att göra gott och att tjäna Gud och mänskligheten, så vet han att han inte har någon grund att stå på. Att han aldrig kommer att kunna bli den fader Thomaz han utger sig för att vara. Kanske därav hans konstant sorgsna blick?

Filmen skildrar en ung människas kamp mellan ont och gott i ett samhällssystem där han redan har fått sin plats.
Ett intensivt sökande efter en frälsning som kan öppna andra vägar i livet.

En stark film som visar både individens utveckling och samhällets normer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Textens visdom realiseras av taktilt briljant duo – Tuesdays With Morrie av GEST

13 mars, 2020 by Mats Hallberg

foto Lina Ikse

Av Jeffrey Hatcher och Mitch Albom (efter bok av Mitch Albom)

Regi: Gary Whitaker

Scendesign: Ger Ole Monnikhof

Ljusdesign: Fredrik Glahns

Sångare: Otilia Eek

I rollerna: Antonio Tengroth och David Whitworth

Premiär 6/3 2020

Spelas till och med 4/4 hos GEST (Gothenburg English Studio Theatre) vid Chapmans torg i Göteborg

Den med mig jämnårige Mitch Albom verkar nå framgång vad han än företar sig. Likt en renässansmänniska finns på cv:et exempelvis firad sportjournalist med egen kolumn, flera bästsäljare, pjäser och musikal. Har dessutom varit radiovärd och tillsammans med författarkollegor bildat en grupp som ger konserter. Han är duktig pianist, låtskrivare och drivit flera välgörenhetsprojekt. Tuesdays With Morrie från 1997 uppmärksammades av Oprah Winfrey, vars support renderade i såväl massvis av nya upplagor (sålt 14 miljoner), som hyllad filmatisering med Jack Lemon i rollen som Morrie. Resultatet: Fyra Emmy och den tv-film som det året fick högst tittarsiffror. Fem år senare sattes pjäsversionen upp off-Broadway. Albom utsågs till enda gäst när Ted Koppel avslutade sitt värdskap för Nightline i tevekanalen ABC.

Vad jag dras in i på GEST:s blackbox är ett kammarspel som pågår i närmare åttio minuter. Ett givande och tagande från två rollfigurer, vars levnadsvillkor befinner sig i var sin motpol. I ena änden en stressad journalist med dåligt samvete, mitt i en karusell av uppdrag, giftermål och nöjen. I andra änden en tidigare omtyckt professor i sociologi, som drabbad av ALS blivit tv-kändis och därefter uppvaktad av många brevledes, vilket leder till fler framträdanden i ABC.

Det är berörande och synnerligen tänkvärt utan att bli outhärdligt mörkt, något som troligen är både pjäsens och regissörens förtjänst. Även när underlag saknas, fortsätter människor att skämta. Att galghumor är ett oslagbart smörjmedel i relationer och läkande kraft i svåra stunder, symboliseras suveränt av männen på scen.

foto Lina Ikse

Ser föreställning nummer två tillsammans med övervägande tjejer från gymnasiet, kuriöst nog en regnig tisdagskväll. I första scenen vänder sig Mitch (Antonio Tengroth) till oss, vilket anspelar på den föreläsning han gav på det universitet han examinerades ifrån sexton år tidigare. Då berättar skribenten om de omvälvande fjorton möten han hann få, på egen begäran, med sin lika kära som kloka lärare. Dennes existens hade Albom blivit varse, efter att ha sett honom intervjuad i ovan nämnda Nightline. Dramatikerns alter ego får ett styng i hjärtat, eftersom han ständigt på språng, försummat att besöka sin mentor fast han lovat.

foto Lina Ikse

Ändamålsenliga scenografin består av bokhyllor på sidorna, stolar med förvaringsbord och i ett senare skede en justerbar säng. Av rekvisita ska den antika bakelittelefonen med nummerskiva framhållas. En komisk kontrast till snabbkommunicerande mobiler och inspelningsutrustningen som Mitch hanterar.

Professorn som förbereder sig på en hjälplös tillvaro och en plågsam färd mot döden, ställer sitt ”fan” mot väggen. Frågar om han har sinnesfrid, om det egentligen är terapi han är på jakt efter. Annars är det den yngre av dem som ställer djupa frågor och dokumenterar svaren. Här har vi utgångspunkten för de engagerande livets-mening- samtal om stort och smått som äger rum. Albom undviker lyckligtvis de fallgropar som Paulo Coelho och andra frälsare ägnar sig åt.

Passionen för musik delas, vilket illustreras rörande i ett par sekvenser. Morrie filosoferar om kärlekens nödvändighet och begreppet förlåtelse och om att gråta över vad man ångrat. Coachens insiktsfulla motto lyder: ”har du något snällt att säga till någon, säg det direkt så att du inte grämer dig för att döden kom emellan”. En lika viktig lärdom består i att omfamna livet, inte låta sig bli besatt av de bakslag som hör ungdomen till.

foto Lina Ikse

Man begriper att den självbiografiska pjäsen gjort intryck på regissören (tillika mycket erfaren skådespelare och konstnärlig ledare), vars första läsning dateras till när boken kom. Gary Whitaker har finkänsligt svetsat fram den lyhördhet, som gradvis uppstår i kontakten mellan rollfigurerna. Två individer lika beroende av varandra.

Antonio Tengroth har tillägnat sig gedigen utbildning i USA och medverkat i flera West End-musikaler (också verksam som regissör och dramapedagog). Han spelar exakt i linje med rollens utveckling. Går från forcerad och nyfiken men ouppmärksam, till omsorgsfull och reflekterande. Alert publik känner igen honom från Vår tid är nu samt musikalen En del av mitt hjärta. Övervägande del av hans repliker riktas mot David Whitworth, en bjässe meritmässigt. Hans mentala pondus och förmåga att gestalta en alltmer bräcklig kropp, måste betecknas som fenomenal. Dysfunktionella muskler och därmed ofrånkomligt vårdbehov och andras välvilja, framställer Whitworth genialt. Händernas skakningar och det omkullvälta glaset, en gripande sekvens som etsade sig fast på näthinnan. Vilken nervkittlande dramaturgi! Oj, vilken vibrerande karisma från en skådespelare som syntes i långköraren Coronation Street redan 1970.

Som alltid en ynnest att bevittna fulländat agerande. Den välskrivna berättelsen får oss att förbanna den skoningslösa, orättvisa liemannen. Medger att jag inte lyckas uppfatta samtliga formuleringar (ändå tre terminer engelska på universitet). Trots ovanan vid snabbt avlossad engelska, uppstår emellertid inga problem att följa resonemangen. Och för den publik som önskar en fängslande, extensiv språklektion är pjäsen rena guldgruvan. Och man teatern garanterat berörd!

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Sanningen – ett franskt-japanskt relationsdrama med en primadonna i huvudrollen

12 mars, 2020 by Birgitta Komaki

Sanningen
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 mars 2020
Regi Hirokazu Kore-eda

Ett franskt-japanskt relationsdrama med en primadonna i huvudrollen. En av Frankrikes största primadonnor – Catherine Deneuve.

När den berömda divan Fabienne (Catherine Deneuve) skall ge ut sina memoarer från ett långt liv som skådespelare kommer dottern Lumirs (Juliette Binoche) hem från New York. Med sig har hon maken (Ethan Hawke), även han skådespelare, och en liten dotter. Fabienne filmar ännu och hon har ingen avsikt att släppa greppet. Hon bevakar noga sin plats och förväntar sig den uppskattning hon alltid har fått som skådespelare. Lumirs ifrågasätter deras relation som mor och dotter. Hon ifrågasätter också bilden av sin barndom som hennes mor beskrivit i memoarerna.

Vad är sanning och vad är lögn? För Fabienne hade vardagslivet ingen betydelse. Hon var kanske en dålig mor och vän men det viktigaste var att hon var en bra skådespelare. Även nu blir hennes memoarer lika mycket teater som sanning. Symboliskt nog är sciensfiction filmen hon nu spelar in, historien om en mor som bosatt sig i rymden och bara återvänder vart 7:e år. Uppgörelsen mellan Fabienne och Lumir är som tagen ur en pjäs.
Catherine Deneuve gör här sitt livs roll och hon syns njuta av den. Likheten med berömmelsen i hennes eget liv är symptomatiskt och hon är sin diva. Hennes ofta lite återhållna energilösa spelstil ersätts här av en vitalitet som hedrar henne. Hon blommar ut och det var länge sedan jag såg henne så bra. Juliette Binoche lämnar stort utrymme till stjärnan och Ethan Hawke är underhållande Sidekick.

Regissören Hirokazu Kore-eda har gjort många kända filmer om familjerelationer. Hans senaste film Shoplifters, om en fiktiv familjs relationer fick mycket uppmärksamhet.
Även om historien inte känns nyskapande så är filmen gjord med mycket poesi och fingertoppskänsla. En blandning av franska poesi och japansk regi lyfter filmen och Catherine Deneuve är en njutning.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Gibrish/ Sam & Jimmy – Musik som andas hängivenhet på KOM Bar

10 mars, 2020 by Mats Hallberg

foton Karin Forsman

Konsertkväll med Gibrish och Sam & Jimmy

KOM Bar på Karl Johansgatan i Majorna i Göteborg

7/3 2020

Sedan hösten 2013 driver systrarna Karin och Maria Forsman sin livescen i en rymlig lokal off-city i Göteborg. Inga grannar störs och besöken hit sker i bestämt syfte. Man droppar inte in spontant. Här har jag sett exempelvis Anders F Rönnblom , Filip Jers & Emil Ernebro och Bengt Bygren band feat Bengan Blomgren. Går utmärkt att äta här. Krogen har förstås fullständiga rättigheter. Det händer ibland att systrarna uppträder som vokalister i sitt countryband.

Tackade ja till inbjudan , eftersom jag var nyfiken. Ville komma bort från den fåniga och slösaktiga hysteri vars smeknamn är Mello. )Varför röner detta utdragna lågvattenmärke så mycket uppmärksamhet?) Huvudakten Gibrish från Sundsvall lirade två set. Bandet bottnar i i svensk vistradition, cabaretmusik och amerikansk rootsy. I samtal med mig nämner frontmannen Christer Suneson, föga förvånande, Stefan Sundström och Tom Waits som referenspunkter. Influenserna inramas ofta av dansant beat, såsom polska, vals och tango. Har turnerat i Finland, England samt USA och samarbetat med Anna Stadling. Med tanke på att de sedan starten 2008 släppt fyra skivor, rankar Suneson Gibrish som landets mest okända band. Följaktligen var inte publiken på KOM talrik, däremot naggande god i och med livligt bifall.

Gruppens medlemmar är Christer Suneson på sång och theremin(!), Erik Barthold (trummor), Olle Melkerhed (bas), Thomas Östensson (gitarr) samt Klas Ullerstam på keyboards och dragspel. Eget material med skarpa och muntra texter på svenska framförs. Dessutom sjöngs en vers ur Satuma på finska och en låt från Rain Dogs (Waits) har fått behålla originalspråket. Musiken draperas gärna i en suggestiv väv. Ibland blir det galet röjigt, ibland hisnande avantgarde med många taktbyten. Oförutsägbar hängivenhet gör dem spännande. På skiva kan de enstaka gånger låta konstigt, men live finns ypperliga förutsättningar för succé vid festival. Sunesons Lars Demian-aktiga röst har gärna ett teatralt uttryck. En smaksak om hans stämma uppfattas som attraktiv, eller stundom för påträngande.

Gillar det frimodiga botaniserandet i olika stilar. Ofta hörs ett luftig gung vars konturer broderas ut på klaviatur eller gitarr, med fräckt reverb från effektboxar. Musikerna är skickliga och samspelta, får mig att tänka på Marc Ribot och soundet hos Tom Waits på 80-talet. Basisten växlar ofta till en röd anmärkningsvärd elkontrabas. Märker i andra set att duktige Barthold (The Kristet Utseende) styr mycket av skeendet från sin aktiva position. Andra set öppnas bombastiskt med Dylan-låt i svensk tappning. I Ingen som tror på mig, bara Jesus med sin karismatiska hook, får jag genom Ullerstam en Ray Manzarek-vibe. Stimuleras därtill av hans sätt att traktera dragspel. Blir upplivad av snyggt riffande och rullande basgångar. Uppiggande med skeva melodier utanför boxen, utanför mainstream.

Texterna är ibland kul nonsens, oftast finns dock ett angeläget budskap. Låtskrivare Suneson räds inte att ta ställning och att markera mot empatilöshet. Ur aftonens medryckande repertoar ska framhållas Gud gått och fiskat, finska nationaltangon Satuma, det skenande tempot i Ingens vän, en trolskt laddad visa av Hellsing/Riedel, hoppfulla balladen Vilse bland stjärnorna samt ett sjok med danslåtar som fick det att spritta i benen. Extranumret blev en repris som kapitaliserade på det kopiösa sväng Gibrish har förkärlek till. Alltid trevligt att upptäcka vad som för en själv är ny musikalisk bekantskap.

Inga mindre än Sam & Jimmy utgjorde mellanakt. Sam Vesterberg med förflutet i den alternativa musikrörelsen (Nynningen med mera) har känt ljudteknikern och basisten Jimmy Olsson (Globetrotters) sedan 1966. (Jag har intervjuat båda var för sig. ) De har lirat ihop oräkneligt antal gånger. Med på scen finns Bengt Kristensson (inte spelat med Sam på trettio år) bakom trumsetet och som en maffig bonus Tobias Grim på gitarr. Vi bjöds på väl valda egengjorda låtar av storsångaren Vesterberg från hans tre skivor i eget namn. Ska sägas att jag nog hört honom live uppemot tio gånger på 2000-talet. Vokalt har han två diametralt olika lägen. Antingen ett svindlande genomslag i rösten á la Jimmy Witherspoon, eller en vän, innerlig stämma som berör. Det är naket, renons på förställning. Låter inledningsvis som en besvärjelse och reningsprocess, när han delger oss ett relationsdrama.

Minst tre gånger undfägnas vi blixtrande solon från Tobias Grim, en underskattad virtuos. I enormt hårdsvängande På andra sidan bron satte Olsson ett omotståndligt beat, vilket upprepades i Ett original. Här kan man verkligen snacka om intensivt rullande bluestema. Givetvis kryddat av inspirerat solo från Grim. En fin melodi som studsar fram är Älskade Cowboy, vars text skrevs till basisten på hans 50-års dag. Visan Trädet slår an en andlig vördnadsfull sträng, medan titellåten från solodebuten Väg 45 sveper oss med i nytt arrangemang. En stark och kraftfull shuffle-variant. Lyssnar på tajt och omväxlande konsert belägen på den höga nivå jag förutspått.

Lyxigt att så att säga få en sådan här stärkande extraupplevelse på köpet. Lyckligtvis fördelaktigt ljud! Nöjd efter tre set vandrar jag backen ner mot närmaste spårvagnshållplats. Befinner ni er i Göteborg och önskar genuin livemusik av främst afrikansk-amerikanskt snitt ska ni absolut manövrera er till avlägsna KOM Bar.

Arkiverad under: Musik, Recension

Recension: Artemisia med Operabyrån – Lyhört, samspelt, men med en handling som vill för mycket

9 mars, 2020 by Ulrika Sandhill

Foto: Elisabeth Ohlson

Artemisia
För idén står Operabyråns konstnärliga ledare Christina Larsson Malmberg och Catalina Langborn
Elisabet Ljungar – koncept, libretto och regi
Hedvig Ljungar – scenografi och kostym
Medverkande
Christina Larsson Malmberg – sopran
Catalina Langborn – barockviolin
Mime Yamahiro Brinkmann – barockcello
Jonas Nordberg – lutor
Mayumi Kamata – cembalo
Artemisia är ett samarbete med Konserthuset Stockholm.

Det är inte helt lätt att recensera föreställningen Artemisia, Operabyråns senaste verk som uppfördes i Grünewaldsalen på Konserthuset kvinnodagen den 8 mars.
Operabyrån bildades 2010 och har som idé att lyfta ut historiska kvinnor ur skuggorna. Denna gång är det två kvinnor från barocken under tidigt 1600-tal, den alltmer uppmärksammade italienska målaren Artemisa Gentileschi och den franska tonsättaren Élisabeth Jacquet de La Guerre som man tar sig an.

Föreställningen skildrar Artemisia som konstnär och kvinna, där den våldtäkt som hon utsätts för av sin målarlärare vid 19 års ålder är central. Föreställningen väver också in de bibliska kvinnorna Esther, Susanna och Judith, vars öden de båda konstnärerna intresserat sig för och skildrat på varsitt håll i måleri och i kantater. Hämnden på, eller besegrandet av mannen, förövaren, är alltså det underliggande temat. Musiken framförs på cembalo, barockcello, barockfiol, långhalsad luta (teorb) samt av en sopranstämma i kantaterna. Lutspelaren och violinisten spelar också rollerna som läraren respektive Artemisia på ett stiliserat, pantomimlikt sätt. Förutom musik av de La Guerre hör vi också musik av andra tidiga barockkompositörer som Rameau och Lully.

Hur fungerar då det hela? Svårt att säga, faktiskt. Det är roligt att få höra ett så både friskt och lyhört samspel hos musikerna. Och luta, detta underbara instrument! Grünewaldsalen ger föreställningen en intim och värdig inramning. Och det som Operabyrån gör är ju en helt och hållet positiv och viktig sak; båda konstnärerna förtjänar sin rättmätiga plats jämte sina manliga motsvarigheter i historien och behöver lyftas fram. Men ändå är det något som inte fungerar fullt ut. Jag tror att man vill för mycket helt enkelt. Det spretar, det är svårt att få ihop alla teman så att de bildar en fungerande helhet. Och man kan heller inte anklaga föreställningen för att vara lättillgänglig.

En presentation av verket och tankarna bakom hade varit en trevlig inramning om en avsikt är att bjuda in publiken till att bättre förstå de bägge kvinnornas konstnärskap. Kanske kanske, tar Operabyrån sitt uppdrag på lite för stort allvar den här gången för att våga skapa en föreställning som berör på riktigt.

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 525
  • Sida 526
  • Sida 527
  • Sida 528
  • Sida 529
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in