Konsertkväll med Gibrish och Sam & Jimmy
KOM Bar på Karl Johansgatan i Majorna i Göteborg
7/3 2020
Sedan hösten 2013 driver systrarna Karin och Maria Forsman sin livescen i en rymlig lokal off-city i Göteborg. Inga grannar störs och besöken hit sker i bestämt syfte. Man droppar inte in spontant. Här har jag sett exempelvis Anders F Rönnblom , Filip Jers & Emil Ernebro och Bengt Bygren band feat Bengan Blomgren. Går utmärkt att äta här. Krogen har förstås fullständiga rättigheter. Det händer ibland att systrarna uppträder som vokalister i sitt countryband.
Tackade ja till inbjudan , eftersom jag var nyfiken. Ville komma bort från den fåniga och slösaktiga hysteri vars smeknamn är Mello. )Varför röner detta utdragna lågvattenmärke så mycket uppmärksamhet?) Huvudakten Gibrish från Sundsvall lirade två set. Bandet bottnar i i svensk vistradition, cabaretmusik och amerikansk rootsy. I samtal med mig nämner frontmannen Christer Suneson, föga förvånande, Stefan Sundström och Tom Waits som referenspunkter. Influenserna inramas ofta av dansant beat, såsom polska, vals och tango. Har turnerat i Finland, England samt USA och samarbetat med Anna Stadling. Med tanke på att de sedan starten 2008 släppt fyra skivor, rankar Suneson Gibrish som landets mest okända band. Följaktligen var inte publiken på KOM talrik, däremot naggande god i och med livligt bifall.
Gruppens medlemmar är Christer Suneson på sång och theremin(!), Erik Barthold (trummor), Olle Melkerhed (bas), Thomas Östensson (gitarr) samt Klas Ullerstam på keyboards och dragspel. Eget material med skarpa och muntra texter på svenska framförs. Dessutom sjöngs en vers ur Satuma på finska och en låt från Rain Dogs (Waits) har fått behålla originalspråket. Musiken draperas gärna i en suggestiv väv. Ibland blir det galet röjigt, ibland hisnande avantgarde med många taktbyten. Oförutsägbar hängivenhet gör dem spännande. På skiva kan de enstaka gånger låta konstigt, men live finns ypperliga förutsättningar för succé vid festival. Sunesons Lars Demian-aktiga röst har gärna ett teatralt uttryck. En smaksak om hans stämma uppfattas som attraktiv, eller stundom för påträngande.
Gillar det frimodiga botaniserandet i olika stilar. Ofta hörs ett luftig gung vars konturer broderas ut på klaviatur eller gitarr, med fräckt reverb från effektboxar. Musikerna är skickliga och samspelta, får mig att tänka på Marc Ribot och soundet hos Tom Waits på 80-talet. Basisten växlar ofta till en röd anmärkningsvärd elkontrabas. Märker i andra set att duktige Barthold (The Kristet Utseende) styr mycket av skeendet från sin aktiva position. Andra set öppnas bombastiskt med Dylan-låt i svensk tappning. I Ingen som tror på mig, bara Jesus med sin karismatiska hook, får jag genom Ullerstam en Ray Manzarek-vibe. Stimuleras därtill av hans sätt att traktera dragspel. Blir upplivad av snyggt riffande och rullande basgångar. Uppiggande med skeva melodier utanför boxen, utanför mainstream.
Texterna är ibland kul nonsens, oftast finns dock ett angeläget budskap. Låtskrivare Suneson räds inte att ta ställning och att markera mot empatilöshet. Ur aftonens medryckande repertoar ska framhållas Gud gått och fiskat, finska nationaltangon Satuma, det skenande tempot i Ingens vän, en trolskt laddad visa av Hellsing/Riedel, hoppfulla balladen Vilse bland stjärnorna samt ett sjok med danslåtar som fick det att spritta i benen. Extranumret blev en repris som kapitaliserade på det kopiösa sväng Gibrish har förkärlek till. Alltid trevligt att upptäcka vad som för en själv är ny musikalisk bekantskap.
Inga mindre än Sam & Jimmy utgjorde mellanakt. Sam Vesterberg med förflutet i den alternativa musikrörelsen (Nynningen med mera) har känt ljudteknikern och basisten Jimmy Olsson (Globetrotters) sedan 1966. (Jag har intervjuat båda var för sig. ) De har lirat ihop oräkneligt antal gånger. Med på scen finns Bengt Kristensson (inte spelat med Sam på trettio år) bakom trumsetet och som en maffig bonus Tobias Grim på gitarr. Vi bjöds på väl valda egengjorda låtar av storsångaren Vesterberg från hans tre skivor i eget namn. Ska sägas att jag nog hört honom live uppemot tio gånger på 2000-talet. Vokalt har han två diametralt olika lägen. Antingen ett svindlande genomslag i rösten á la Jimmy Witherspoon, eller en vän, innerlig stämma som berör. Det är naket, renons på förställning. Låter inledningsvis som en besvärjelse och reningsprocess, när han delger oss ett relationsdrama.
Minst tre gånger undfägnas vi blixtrande solon från Tobias Grim, en underskattad virtuos. I enormt hårdsvängande På andra sidan bron satte Olsson ett omotståndligt beat, vilket upprepades i Ett original. Här kan man verkligen snacka om intensivt rullande bluestema. Givetvis kryddat av inspirerat solo från Grim. En fin melodi som studsar fram är Älskade Cowboy, vars text skrevs till basisten på hans 50-års dag. Visan Trädet slår an en andlig vördnadsfull sträng, medan titellåten från solodebuten Väg 45 sveper oss med i nytt arrangemang. En stark och kraftfull shuffle-variant. Lyssnar på tajt och omväxlande konsert belägen på den höga nivå jag förutspått.
Lyxigt att så att säga få en sådan här stärkande extraupplevelse på köpet. Lyckligtvis fördelaktigt ljud! Nöjd efter tre set vandrar jag backen ner mot närmaste spårvagnshållplats. Befinner ni er i Göteborg och önskar genuin livemusik av främst afrikansk-amerikanskt snitt ska ni absolut manövrera er till avlägsna KOM Bar.