Artemisia
För idén står Operabyråns konstnärliga ledare Christina Larsson Malmberg och Catalina Langborn
Elisabet Ljungar – koncept, libretto och regi
Hedvig Ljungar – scenografi och kostym
Medverkande
Christina Larsson Malmberg – sopran
Catalina Langborn – barockviolin
Mime Yamahiro Brinkmann – barockcello
Jonas Nordberg – lutor
Mayumi Kamata – cembalo
Artemisia är ett samarbete med Konserthuset Stockholm.
Det är inte helt lätt att recensera föreställningen Artemisia, Operabyråns senaste verk som uppfördes i Grünewaldsalen på Konserthuset kvinnodagen den 8 mars.
Operabyrån bildades 2010 och har som idé att lyfta ut historiska kvinnor ur skuggorna. Denna gång är det två kvinnor från barocken under tidigt 1600-tal, den alltmer uppmärksammade italienska målaren Artemisa Gentileschi och den franska tonsättaren Élisabeth Jacquet de La Guerre som man tar sig an.
Föreställningen skildrar Artemisia som konstnär och kvinna, där den våldtäkt som hon utsätts för av sin målarlärare vid 19 års ålder är central. Föreställningen väver också in de bibliska kvinnorna Esther, Susanna och Judith, vars öden de båda konstnärerna intresserat sig för och skildrat på varsitt håll i måleri och i kantater. Hämnden på, eller besegrandet av mannen, förövaren, är alltså det underliggande temat. Musiken framförs på cembalo, barockcello, barockfiol, långhalsad luta (teorb) samt av en sopranstämma i kantaterna. Lutspelaren och violinisten spelar också rollerna som läraren respektive Artemisia på ett stiliserat, pantomimlikt sätt. Förutom musik av de La Guerre hör vi också musik av andra tidiga barockkompositörer som Rameau och Lully.
Hur fungerar då det hela? Svårt att säga, faktiskt. Det är roligt att få höra ett så både friskt och lyhört samspel hos musikerna. Och luta, detta underbara instrument! Grünewaldsalen ger föreställningen en intim och värdig inramning. Och det som Operabyrån gör är ju en helt och hållet positiv och viktig sak; båda konstnärerna förtjänar sin rättmätiga plats jämte sina manliga motsvarigheter i historien och behöver lyftas fram. Men ändå är det något som inte fungerar fullt ut. Jag tror att man vill för mycket helt enkelt. Det spretar, det är svårt att få ihop alla teman så att de bildar en fungerande helhet. Och man kan heller inte anklaga föreställningen för att vara lättillgänglig.
En presentation av verket och tankarna bakom hade varit en trevlig inramning om en avsikt är att bjuda in publiken till att bättre förstå de bägge kvinnornas konstnärskap. Kanske kanske, tar Operabyrån sitt uppdrag på lite för stort allvar den här gången för att våga skapa en föreställning som berör på riktigt.