• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Vänliga visor med folkkär veteran – Det vackraste ljuset av Carl Anton och Titti

1 maj, 2020 by Mats Hallberg

Omslag Carl Anton Axelsson

Carl Anton och Titti

Det vackraste ljuset

3

Inspelad och mixad i Atlantis studio, Stockholm

Idé och exekutivproducent: Titti Nordemar

Ladybird (Naxos)

36:40

Releasedatum: 1/5 2020

Första nya skivan efter decennier (33 år sedan tror är en korrekt angivelse) från någon som bara identifieras genom sitt förnamn. Den råkar släppas på 1:a maj. Få trubadurer känns mindre synonyma med arbetarrörelsens helgdag än naivisten Carl Anton. Jämför med kollegor som Cornelis, Ola Magnell eller Stefan Sundström. Förenklat kan man påstå att hans visor istället präglas av tacksamhet över tillvarons glädjeämnen. Det var brorsdottern, arbets- och musikterapeuten Kristina Titti Nordemar som övertalade sin farbror att göra comeback. Av sexton spår, samtliga med text & musik av Carl Anton, sjunger hon två på egen hand och gör tre duetter. Nyskrivet varvas med tolkningar av klassiker och tidigare utgivet material.

Stockholmsskildraren är främst förknippad med vad som föregick Allsång på Skansen, nämligen underhållningen i Vita Bergen på Söder som tevesändes i cirka femton år. Sommarunderhållningen under hans värdskap startade redan 1965, samma år som Carl Antons megahit Om maskros och tjärdoft i månader låg överst på Svensktoppen. Genombrottet kom i Hylands hörna några år tidigare. 86-årige veteranen fick som utbildad tecknare anställning på DN som illustratör. Fram tills för några år sedan hade han ateljé med oslagbar utsikt i Stadsgårdshissen. Tre böcker har det också blivit. Och motiven från huvudstaden i akvareller och texter har renderat i S:t Eriksmedaljen och andra priser.

Två musiker står för allt ackompanjemang, en storstilad bedrift. Pianisten Per-Erik Hallin som mest varit verksam i ett kristet sammanhang och vars berömmelse vilar på att han engagerats av självaste Elvis Presley. Den andre prisade musikern har på skivan försynt framtoning, tillför oftast takter i bakgrunden på sin kontrabas. Han heter Backa Hans Eriksson och är bland annat stadigvarande basist hos Cajsa Stina Åkerström. Att ha lirat med Ulf Lundell är en gemensam nämnare för rutinerade superproffs.

foto Anders Henriksson 2013 (från Wikipedia)

Första intrycket: tveksamhet över projektet, vars osäkerhet om bärkraft delas av huvudpersonen själv i öppningslåten. Ehuru ambivalent kommer han emellertid fram till att han fixar uppdraget. Man får göra sig beredd på att åttiosex år är en respektingivande ålder, samt att den timide mannen inför inspelningen var ”ringrostig”. Begränsat omfång kompenseras företrädesvis genom att använda en deklamerande teknik. Efter hand fungerar detta lite knarriga sätt att sjunga nöjaktigt, eller till och med mer än så. En positiv sak är att Carl Anton bemödar sig om betoningens konst. Den välklingande stämman från hans yngre släkting utgör välgörande komplement. Hon sträcker ut alldeles lagom på ett älskvärt vis.

Välkända Överby vals känns en aning blek, trots sin sprudlande refräng. Även om det inte är troligt att visorna spelats i samma ordning som de placerats, inträffar ändå en nivåhöjning i och med duetten Stan är tjusig ikväll och framledes.. Den har något kuplett-artat över sig med drivande spel från Hallin. I samma anda lanseras ett av albumets absoluta höjdpunkter, vars intro levereras av Backa Hans Eriksson. Associerar Gårdstango till Elton Johns glansdagar tack vare dess rytmiska förskjutningar.

Ömsinta melodier och glädjerika betraktelser kännetecknar Carl Antons komponerande, vilket blir påtagligt på detta hans antagligen musikaliska testamente. Anmärkningsvärt ljust sinnelag, ingen bitterhet eller ilska över förtryck hittas i visskatten. Utan att det minsta vara lika dramatisk , påminner han i ord och ton stundom om en ålderstigen Evert Taube.

I dessa gruvliga tider skulle i högtalarna på äldreboenden spelas skivans avslutande låtar som tröst. Jag ser dem som en fristående trilogi. Därför att dessa innerliga visor erbjuder oceaner av tröst och tacksamhet. I finalen toppas stämningen av bedårande barnkör understödd med extra kraft från musikerna. Före ”trilogin” hörs en textmässig fullträff om tillvarons skiftningar betitlad Blommorna blommar blott tillfälligtvis. Kan påpekas att illustrerat texthäfte medföljer den snygga produktionen.

Viktigt att inte missa, viktigt att fästa avseende vid musikernas prestation. Den forne Elvis-pianistens signum är ju hans driv. Här kommer hans kunnande också till sin rätt, genom att formulera en helt annan sida med oftast varsamt anslag. Medan melodisnickraren anger riktning hörs från basisten, diskret sammanbindande toner. Per-Erik Hallin och Backa Hans Eriksson har löst sina olika uppgifter strålande.

Sällan jag använder det oprecisa uttrycket trevlig inramning. I fallet med Det vackraste ljuset yppar sig emellertid tillfället, eftersom omdömet dröjer sig kvar.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Filmrecension: Hedersgästen – med enastående David Thewlis

30 april, 2020 by Rosemari Södergren

Hedersgästen
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 april 2020
Regi Atom Egoyan

En vacker film om kärleken mellan en förälder och ett barn och hur svårt det är att leva med en djup sorg, hur svårt det är att prata om de allra viktigaste, men också känsligaste sakerna i livet. Den storartade brittiske skådespelaren David Thewlis (Naken, Total Eclipse, The Big Lebowski, Harry Potter-filmerna, Justin Kurtzel’s Macbeth, Anomalisa, Wonder Woman, Fargo m m) gör åter en av sina stora rollprestationer, nu som Jim Davis, en eftertänksam far som älskar sin dotter och som i sin förtvivlan över att hon orättvist dömts till ett fängelsestraff söker svar och kanske hämnd.

Jims dotter Veronica sitter i fängelse och är oskyldigt dömd. Hon menar att hon förtjänar straffet för något annat hon gjort när hon var barn. Jim är frustrerad och försöker hitta något sätt att ändra hennes inställning och få henne frigiven tidigare.

Jim Davis är matinspektör. Han inspekterar restauranger och har makt att stänga dem. Han gör en fascinerande roll här. Han har makt över restaurangägarna men samtidigt har han ett hjärta för dem och vet vilken katastrof en stängning kan vara för dem. I coronatider som nu går det inte att låta bli att tänka att om han vore ansvarig inom Folkhälsomyndigheterna eller inom WHO skulle han kunna ha metoderna för att rädda världen. Vem vet. Hans karaktär är trovärdig, mänsklig och högst begriplig mitt i sin galenskap. Den som själv upplevt en stor sorg kan känna igen sig. Han ger gestalt åt alla oss vanliga människor som är högst lagom normala men drabbas av något hemskt tragiskt. Vad gör sorg och tragedier med oss? Denna film skildrar detta på ett underbart eftertänksamt sätt. Det är något av det bästa jag sett på film i år.

David Thewlissäger i en intervju i Dagens Nyheter om sin roll i Hedersgästen:
– Det var också ovanligt att få spela en lugn och stillsam figur för mig som är van att spela galningar, psykopater och excentriker.

Filmens regissör Atom Egoyan säger om filmen:
– Hur får vi tillgång till avgörande delar ur en persons liv när den inte längre finns kvar och kan berätta? Jag fascinerades av en far och en dotter som agerar konstigt mot varandra utan att någon av dem förstår varför. Det finns versioner av deras förflutna som tävlar om uppmärksamhet. De använder olika föremål för att signalera saker som ingen av dem kan prata om. I många av mina filmer så spelar tekniken en betydande roll i en värld av bortglömda ritualer och malplacerade offer. Jag är fascinerad av komplexiteten i hur sanningen till sist avslöjas. Det finns saker som en förälder inte kan berätta för ett barn och historier göms till det är försent.

Regissören Atom Egoyan står bakom verk som Next of Kin, Family Viewing, Exotica och Ljuva morgondag.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Vivarium – Lorcan går vilse i sin egen labyrint

27 april, 2020 by Petter Stjernstedt

Pressbild Imogen Poots och Jesse Eisenberg i scifi-dramat Vivarium

Vivarium
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 maj
Regissör Lorcan Finnegan
Skådespelare Jesse Eisenberg och Imogen Poots

Ett medelålders par längtar efter drömlägenheten, men istället fastnar de i en limbo, en never-ending labyrint där alla hus ser likadana ut och där grannsamverkan lyser med sin frånvaro.

Gemma (Imogen Poots) och Tom (Jesse Eisenberg) är paret som suktar efter “det riktiga livet” med barn, Volvo och vovve. Drömmen bli verklighet de får möjlighet att se på en fin lägenhet ute i förorten. Men inget blir som paret tänkt sig. I ett villaområde som ger kusliga Truman-show-vibbar placeras Tom och Gemma. Mäklaren rusar igenom visningen för att snabbt lämna paret till deras eget öde. Kvar är de två och ingen annan person så långt ögat kan nå. Och hur mycket paret än kämpar med att hitta ut ur labyrinten av likartade kvadratiska radhus så finner de ingen utväg. Istället återvänder de om och om igen som i en loop till samma hus nummer nio. De är fast. Fast i orten. Vad göra nu?

Vivarium är ett mardrömlikt drama om tristess och barnfamiljens rutinartade vardag med referenser till såväl Gary Ross St Pleasantville och Jim Carryes one-man show Truman Show. Men den purfärska sekt-doftande samhällssatiren om medelåldersnoja är inte av samma verkshöjd som ovannämnd klassikerstämplade verk. Det är ett smart drag av irländska Lorcan Finnegan att placera händelseförloppet i en avskalad miljö där människorna blir utelämnade till sitt eget öde där de tampas med sina egna plågoandar. Svåra kval och olika förhållningssätt till livet borrar djupa hål i relationsbygget.

Vivarium är originell och oförutsägbar. Skådisarna Jesse och Imogen gör båda goda insatser i att tolka sinnessjukdom och desperationen som uppstår i en krissituation. Det jag saknar är ett större djup för regissören att kunna diskutera människans natur och samhällsstrukturens förgörande mekanism. Det finns element av briljans här, smarta manöver, moraliska dilemman och relationer som sätts på prov. Men mycket har vi sett förut och då i elegantare kostym. Det är en konst att placera sina huvudrollsinnehavare i pappkulisser och samtidigt lyckas fånga publiken med stor dramatik. För att fylla karaktärerna med blod krävs ett skarpt manus och en väl genomtänkt ide från början till slut. Pretentionerna är goda, men när ihåligheter mot sluttampen kvarstår och feghet signaleras i hanterandet av dramatiska element känns bygget halvfärdigt. Och karaktärerna ekar av tomhet. Det finns inte nog med backstory för att göra karaktärerna relaterbara. Förstå mig inte fel. Det här är bra, bara inte på den nivå jag önskat se. Regissör Lorcan går själv vilse i sin egen labyrint.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt

Avstressande väv med postklassisk minimalism – The Thief Bunny Society av Per Störby Jutbring

24 april, 2020 by Mats Hallberg

Artwork: Per Störby Jutbring & Kitty Jutbring

Per Störby Jutbring

The Thief Bunny Society

4

Inspelad i olika studios och på olika platser av Per Störby Jutbring. Kompletterande inspelningar Otto Wellton, Kingside

Mixning och produktion: Per Störby Jutbring/ Executive prod: Josef Kallerdahl

Hoob Records (med stöd från Statens Kulturråd)

47:31

Release: 24/4 2020 (framflyttad datum)

Per Störby Jutbring har hunnit med väldigt mycket inom ett brett spektrum. På meritlistan finns bland annat fjorton producerade och komponerade album, varav fem varit soloprojekt. Utöver dessa har han medverkat på cirka femtio skivor, spelat med exempelvis Povel Ramel, Sven- Bertil Taube, Laleh och Frida Hyvönen. Därtill har verk av honom framförts i New Orleans, Peking och Brasilien. Per har haft stor framgång med electropop, skrivit musik till flera filmer (Searching For Sugarman med flera) och till ett antal större teateruppsättningar. 2013 utsågs han av SKAP till årets tonsättare. Han har startat det mångförgrenade konstkollektivet Zeigeist och haft ljudstudio ihop med Lisa Nordström.

Jag känner till hans musik, huvudsakligen genom att ha sett enastående New Tide Orqesta (tidigare New Tango Orchestra) – vilka genomfört flera världsomspännande turnéer – fyra gånger plus att kvintettens Live In Rio gavs högsta betyg i Kulturbloggen för fyra år sedan.

48-åringens nya alster innehåller tretton stycken, varav The Lynx, The Fawn, The Squirrel släppts som singel med vidhängande video. Att botanisera i barndomens gåtfulla landskap, med dess grogrund för naiv oförutsägbarhet och oförklarlig mystik. har utgjort själva utgångspunkten för komponisten denna gång. Passande nog är han trebarnsfar och driver en föräldrapodd tillsammans med hustrun.

foto Magnus Carlsson

Den stockholmsbaserade hallänningen spelar piano, orgel, celesta (ett slags klockspel) och elektronik. ( I NTO trakterar han främst bandoneon.) Piano lärde han sig från och med tio års ålder och längre fram blev det studier i jazzimprovisation. På ett par spår gästar Nils Berg på basklarinett samt cellisterna Linnea Olsson (hört med egna låtar på konsert) och Johanna Dahl. Den sist nämnde ingår i New Tide Orqesta. I alla stycken utom två spelar eftertraktade Malvakvartetten, vars medlemmar heter Linnea Hällqvist (violin), Knapp Britta Pettersson (violin), Maria Jonsson (viola) och Maja Molander (cello).

Titellåten kommer först. Låter som ett strilande vårregn, som för med sig optimism. Växligheten spirar. Livet tar fart. Den naiva bekymmerslösheten slår om till moll när nämnda singel avlöser. Låter outsägligt vackert, lanserar vördnad inför tillvaron. Skivan definieras av växlingarna mellan dur – moll, intensivt – stillsamt. En palett värd namnet måste också använda de mörka färgerna. Och att växa upp innebär att stöta på rädsla och motgångar, kanske rent av sorg. Per Störby Jutbring fångar skiftningar utomordentligt fint.

Ett oavvisligt villkor för att kunna tillgodogöra sig denna musik, är att man avhänder sig alla störande faktorer. Man kan försöka följa artistens anvisningar om hur kliva in i ett annat universum, eller bara bestämma sig för att släppa nuets störande tankar. Koncentrerat lugn anbefalles! Själv släckte jag ned, tände ett stearinljus, tog på mig hörlurar och halvlåg i soffan. Efter att vidtagit mina förberedelser sjönk jag in i musiken.

foto Magnus Carlsson

Vilsamt böljande klang fungerar som meditation, med retrospektiv inriktning. Fundamentet i tonsättarens harmonier bygger på repetitiva ackord, vilka modifieras och återkommer i identisk eller snarlik skepnad. Associerar i olika utsträckning till Philip Glass, Michael Nyman och mönster i egna NTO. Atmosfären hos låtskrivande pianisten Anders Teglund uppvisar också vissa likheter med The Thief Bunny Society. Anslaget signalerar magi, sällsamt förankrat i en tydlig hållning.

I Dugong Pavement får stråkarna träda fram i helfigur, vilket luckrar upp och ger spännande resonanser. Stycket därefter ger mig Allan Pettersson-vibbar. Mäktigt med massvis av diskant! Märks att multiinstrumentalisten under karriären gjort åtskilliga verk att betrakta som programmusik, musik skapad för att understryka dramatiska händelser och tillstånd. Fast instrumenteringen rör sig i ett anspråkslöst format, genomsyras produktionen av en ödmjuk storskalighet, vilket ter sig som en paradoxal bedrift. Noterar noll spektakulära eller lättsinniga inslag, bortsett från de sagoinspirerade titlarna.

Medverkande musiker – fotocollage från Per Störby Jutbrings facebooksida (fotograf okänd)

Oavsett omfattningen av förmedlat bildspråk, känns somliga teman som besvärjelser. Melankolin sköljer i våg efter våg över mig i The Faraway Forest. En förtrollande melodislinga! När cellisterna musicerar på egen hand i ett stycke, uppstår i några minuter en gripande, ödesmättad stämning.

Idésprutan Per Störby Jutbring har sannerligen ett profilerat, högklassigt uttryck inom skilda genrer. Att döma av nya skivan är den smått excentriske esteten, någon som oavvisligen fyller ett stort behov på en internationell musikscen , en konstnär i paritet med sin supergrupp New Tide Orquesta. Alltid vanskligt att landa i exakt omdöme. The Thief Bunny Society ska definitivt ses som 4+.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Omväxlande tolkningar briljant utförda – a Swedish portrait av Fredrik Lindborg

23 april, 2020 by Mats Hallberg

Omslag: Stina Lavenius

Fredrik Lindborg

A Swedish Portrait

4

Inspelad och mastrad i Atlantis studio 7-8/10 2019

Producerad av Fredrik Lindborg

Prophone (Swedish Jazz)

60:00

Release: 17/4 2020

Samtliga tretton låtar är skrivna av Lars Gullin, en legendarisk musiker och kompositör porträtterad på frimärke. Kan med fog påstås att den Gotlandsfödde barytonsaxofonisten blev världsberömd tack vare sitt originella tonspråk Han har fått ett sällskap jämte ett pris instiftat, erhöll Gyllene Skivan två gånger och blev den förste svensk som belönades i kategorin Legend In Jazz av Django dÓr (postumt 1999). Gullin dog endast 48 år gammal efter ett ohälsosamt liv sargat av droger. Det remarkabla i sammanhanget råkar vara att jag såg honom med band i Burgårdens gymnasium, vilket bör ha varit en av hans sista konserter. En jämnårig konnässör har intygat att jag vid tillfället var en av få receptiva åhörare.

Ytterst välutbildade Fredrik Lindborg har gått både på Södra Latins jazzlinje, Fridhem, Skurup samt Musikhögskolan i Göteborg, fast han är en 08. Senaste femton åren har jag hört honom åtskilliga gånger live. Av konstellationer kan nämnas Marmaduke, Klas Lindquist nonet, Stockholm Swing All Stars, LSD, egna kvartetten och gästspel i flera renommerade storband. Lite kuriosa: gestaltade i spelfilmen om Monica Z Arne Domnérus vars pris han också fått. På A Swedish Portrait spelar Fredrik saxofoner. Inte bara baryton, även tenor- och sopransax

. Mycket meriterade kompet består av basisten Martin Sjöstedt tillsammans med trumslagaren Daniel Fredriksson. Varken pianist eller kompletterande blåsare har involverats. Istället en kvalificerad stråkensemble med musiker, vana var för sig att vara solister. De heter Daniel Migdal (violin), Henrik Naimark Meyers (violin), Ylva-Li Zilliacus (viola) samt Amalie Stalheim (cello). Virtuosen Migdal har jag hört flera gånger under Stockholm Jazzfestival.

foto Krister Broberg

Avsikten med albumet är enligt uppgift att hitta egna infallsvinklar på ett unikt sound, vars kännetecken utgörs av en mångbottnad blandning. Lars Gullin tog intryck av amerikansk bop och swing, adderade rikligt med influenser från klassisk musik plus åtskilliga nypor vemod, hemmahörande i svensk folkmusik. Vill parentetiskt tala om att jag under jazzfestivaler i Trollhättan och Ystad hört fina körkonserter helt ägnade åt Gullins tonsättningar.

Man finner när låtförteckningen studeras fem titlar från samlings-cd:n Fäbodjazz, medan endast en kompostion tagits med från Portait Of My Pals fast det på den skivan förekom stråkar på flertalet låtar. Två av låtarna tillhör de som ingår på Nannie Porres Gullin-platta. Modigt att göra andra melodier än de mest välkända. Lindborg har arrangerat merparten alster. Plattans två avslutande arr bär trumpetaren Lars Almquists signatur. Har hört från musiker att det är lika stimulerande som krävande att framföra Gullins noter.

Vid första kontakten blev jag en smula konfys, nästan besviken. Öronen behövde fininställas på grund av avsaknad av piano och kompletterande blås. Tredje lyssningen, då i hörlurar, hittade jag in i musikens lekfulla allvar. Mitt i det finstämda kan man bjuda upp till dans eller odla punkig attityd. Noterar flera enskilda mästerverk! Har någon sett/ Baritonome är en spännande sak med vibrerande saxofonspel, jämte uppfinningsrika manövrar från batteristen.

LSD = Martin Sjöstedt, Daniel Fredriksson o Fredrik Lindborg/ Foto Kenth Wångklev

Late Date formas till en fullträff. I balladen sammansmälter jazztrion superbt med kammarmusikerna. Finns gott om liknande bedrifter. Skivan utmärks av kombinationen skenbart lättsam elegans och invecklade harmonier som skänker friskhet.. Fyra- fem spår in uppstår exakt den åsyftade kontrasten. Avslutande toner och åtföljande intro förmedlar två skiftande perspektiv. I Merlin ligger 41-åringen nära kompositören utan att framstå som epigon. Att begära att han ska beröra i samma utsträckning som Gullin himself, framstår som ett lika orimligt som omöjligt uppdrag. Sjöstedt gör i senast nämnda melodi ett läckert inpass, medan vackra stråkar assisterar.

Toka Voka Oka Boka artar sig till en kanonad i folkmusikens tecken med ystert spel på sopransax. Fröjdas åt ett roligt, rivigt arr vars innehåll aldrig tippar över till kakafoni. Vissa låtar består av dynamiska schatteringar. Djupt vemod kan övergå i obändig livsvilja. Mästerliga Holy Grail är ett perfekt illustration, en låt som går från att låta nordisk till svarta motiv. Och i MA hörs efterhand en mix av blues á la St. Infirmary och förädlad svensk spelmansmusik.

Trumslagaren Daniel Fredriksson har en viktig funktion, kommer galant till sin rätt med finstilt spel och rytmisk resonans. Martin Sjöstedt har inte samma centrala position, däremot ett par solon med schwung. Kompet excellerar i den sprittande avslutningen fullastad med synkoper. Och Lindborg tillhör numera våra sax-stjärnor, vilket han bevisar på flera ställen. I princip samtliga solon äger han en självklar auktoritet Trion har kunnat öva upp imponerande samspelthet genom att musicera under namnet LSD.

Stråkkvartetten understryker den gränslösa dimensionen hos Gullin. Håller med den bedömare som hävdat att de aldrig blir smetiga. Fusionen mellan dem och utforskande jazztrion utvecklas till en synnerligen stimulerande mix. Det inhemskt finstämda varvas med ösig jazz jämte bångstyriga influenser från Europas klassiska tradition. Fredrik Lindborg och hans musiker har lyckats i sitt avancerade uppsåt.

obs Releasekonsert sänds 28 april 20:30 i P2

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 520
  • Sida 521
  • Sida 522
  • Sida 523
  • Sida 524
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in