Vivarium
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 maj
Regissör Lorcan Finnegan
Skådespelare Jesse Eisenberg och Imogen Poots
Ett medelålders par längtar efter drömlägenheten, men istället fastnar de i en limbo, en never-ending labyrint där alla hus ser likadana ut och där grannsamverkan lyser med sin frånvaro.
Gemma (Imogen Poots) och Tom (Jesse Eisenberg) är paret som suktar efter “det riktiga livet” med barn, Volvo och vovve. Drömmen bli verklighet de får möjlighet att se på en fin lägenhet ute i förorten. Men inget blir som paret tänkt sig. I ett villaområde som ger kusliga Truman-show-vibbar placeras Tom och Gemma. Mäklaren rusar igenom visningen för att snabbt lämna paret till deras eget öde. Kvar är de två och ingen annan person så långt ögat kan nå. Och hur mycket paret än kämpar med att hitta ut ur labyrinten av likartade kvadratiska radhus så finner de ingen utväg. Istället återvänder de om och om igen som i en loop till samma hus nummer nio. De är fast. Fast i orten. Vad göra nu?
Vivarium är ett mardrömlikt drama om tristess och barnfamiljens rutinartade vardag med referenser till såväl Gary Ross St Pleasantville och Jim Carryes one-man show Truman Show. Men den purfärska sekt-doftande samhällssatiren om medelåldersnoja är inte av samma verkshöjd som ovannämnd klassikerstämplade verk. Det är ett smart drag av irländska Lorcan Finnegan att placera händelseförloppet i en avskalad miljö där människorna blir utelämnade till sitt eget öde där de tampas med sina egna plågoandar. Svåra kval och olika förhållningssätt till livet borrar djupa hål i relationsbygget.
Vivarium är originell och oförutsägbar. Skådisarna Jesse och Imogen gör båda goda insatser i att tolka sinnessjukdom och desperationen som uppstår i en krissituation. Det jag saknar är ett större djup för regissören att kunna diskutera människans natur och samhällsstrukturens förgörande mekanism. Det finns element av briljans här, smarta manöver, moraliska dilemman och relationer som sätts på prov. Men mycket har vi sett förut och då i elegantare kostym. Det är en konst att placera sina huvudrollsinnehavare i pappkulisser och samtidigt lyckas fånga publiken med stor dramatik. För att fylla karaktärerna med blod krävs ett skarpt manus och en väl genomtänkt ide från början till slut. Pretentionerna är goda, men när ihåligheter mot sluttampen kvarstår och feghet signaleras i hanterandet av dramatiska element känns bygget halvfärdigt. Och karaktärerna ekar av tomhet. Det finns inte nog med backstory för att göra karaktärerna relaterbara. Förstå mig inte fel. Det här är bra, bara inte på den nivå jag önskat se. Regissör Lorcan går själv vilse i sin egen labyrint.