Carl Anton och Titti
Det vackraste ljuset
3
Inspelad och mixad i Atlantis studio, Stockholm
Idé och exekutivproducent: Titti Nordemar
Ladybird (Naxos)
36:40
Releasedatum: 1/5 2020
Första nya skivan efter decennier (33 år sedan tror är en korrekt angivelse) från någon som bara identifieras genom sitt förnamn. Den råkar släppas på 1:a maj. Få trubadurer känns mindre synonyma med arbetarrörelsens helgdag än naivisten Carl Anton. Jämför med kollegor som Cornelis, Ola Magnell eller Stefan Sundström. Förenklat kan man påstå att hans visor istället präglas av tacksamhet över tillvarons glädjeämnen. Det var brorsdottern, arbets- och musikterapeuten Kristina Titti Nordemar som övertalade sin farbror att göra comeback. Av sexton spår, samtliga med text & musik av Carl Anton, sjunger hon två på egen hand och gör tre duetter. Nyskrivet varvas med tolkningar av klassiker och tidigare utgivet material.
Stockholmsskildraren är främst förknippad med vad som föregick Allsång på Skansen, nämligen underhållningen i Vita Bergen på Söder som tevesändes i cirka femton år. Sommarunderhållningen under hans värdskap startade redan 1965, samma år som Carl Antons megahit Om maskros och tjärdoft i månader låg överst på Svensktoppen. Genombrottet kom i Hylands hörna några år tidigare. 86-årige veteranen fick som utbildad tecknare anställning på DN som illustratör. Fram tills för några år sedan hade han ateljé med oslagbar utsikt i Stadsgårdshissen. Tre böcker har det också blivit. Och motiven från huvudstaden i akvareller och texter har renderat i S:t Eriksmedaljen och andra priser.
Två musiker står för allt ackompanjemang, en storstilad bedrift. Pianisten Per-Erik Hallin som mest varit verksam i ett kristet sammanhang och vars berömmelse vilar på att han engagerats av självaste Elvis Presley. Den andre prisade musikern har på skivan försynt framtoning, tillför oftast takter i bakgrunden på sin kontrabas. Han heter Backa Hans Eriksson och är bland annat stadigvarande basist hos Cajsa Stina Åkerström. Att ha lirat med Ulf Lundell är en gemensam nämnare för rutinerade superproffs.
Första intrycket: tveksamhet över projektet, vars osäkerhet om bärkraft delas av huvudpersonen själv i öppningslåten. Ehuru ambivalent kommer han emellertid fram till att han fixar uppdraget. Man får göra sig beredd på att åttiosex år är en respektingivande ålder, samt att den timide mannen inför inspelningen var ”ringrostig”. Begränsat omfång kompenseras företrädesvis genom att använda en deklamerande teknik. Efter hand fungerar detta lite knarriga sätt att sjunga nöjaktigt, eller till och med mer än så. En positiv sak är att Carl Anton bemödar sig om betoningens konst. Den välklingande stämman från hans yngre släkting utgör välgörande komplement. Hon sträcker ut alldeles lagom på ett älskvärt vis.
Välkända Överby vals känns en aning blek, trots sin sprudlande refräng. Även om det inte är troligt att visorna spelats i samma ordning som de placerats, inträffar ändå en nivåhöjning i och med duetten Stan är tjusig ikväll och framledes.. Den har något kuplett-artat över sig med drivande spel från Hallin. I samma anda lanseras ett av albumets absoluta höjdpunkter, vars intro levereras av Backa Hans Eriksson. Associerar Gårdstango till Elton Johns glansdagar tack vare dess rytmiska förskjutningar.
Ömsinta melodier och glädjerika betraktelser kännetecknar Carl Antons komponerande, vilket blir påtagligt på detta hans antagligen musikaliska testamente. Anmärkningsvärt ljust sinnelag, ingen bitterhet eller ilska över förtryck hittas i visskatten. Utan att det minsta vara lika dramatisk , påminner han i ord och ton stundom om en ålderstigen Evert Taube.
I dessa gruvliga tider skulle i högtalarna på äldreboenden spelas skivans avslutande låtar som tröst. Jag ser dem som en fristående trilogi. Därför att dessa innerliga visor erbjuder oceaner av tröst och tacksamhet. I finalen toppas stämningen av bedårande barnkör understödd med extra kraft från musikerna. Före ”trilogin” hörs en textmässig fullträff om tillvarons skiftningar betitlad Blommorna blommar blott tillfälligtvis. Kan påpekas att illustrerat texthäfte medföljer den snygga produktionen.
Viktigt att inte missa, viktigt att fästa avseende vid musikernas prestation. Den forne Elvis-pianistens signum är ju hans driv. Här kommer hans kunnande också till sin rätt, genom att formulera en helt annan sida med oftast varsamt anslag. Medan melodisnickraren anger riktning hörs från basisten, diskret sammanbindande toner. Per-Erik Hallin och Backa Hans Eriksson har löst sina olika uppgifter strålande.
Sällan jag använder det oprecisa uttrycket trevlig inramning. I fallet med Det vackraste ljuset yppar sig emellertid tillfället, eftersom omdömet dröjer sig kvar.