• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Berg och dalbanefärd med ambitiös hybrid – Modern Behavior av Mathias Lundqvist

31 maj, 2020 by Mats Hallberg

Mathias Lundqvist

Modern Behavior

3

Inspelad, mixad och mastrad av Jonas Olofsson i Kultivator Studio

Producent: Mathias Lundqvist

Behind The Beat (egen etikett)

46:00

Release: 29/5 2020

Studerar en löst sammansatt sångcykel om , enligt pressinfo, företeelser som bekräftelsebehov, könsroller, sociala medier, #metoo och främlingsfientlighet. Pianisten Mathias Lundqvist står för all text, musik samt arrangemang. Han kallar sitt verk för ett slags observerande kammarjazz. Lundqvist, som i likhet med flera av de medverkande gått på Kungliga Musikhögskolan, albumdebuterade 2018 och har vunnit en högt ansedd internationell låtskrivartävling.

Sättningen på Modern Behavior är Magnus Dölerud (tenorsaxofon), Mattias Puttonen (trummor) och Lars Ekman (bas). Jazzlirare som sammansmälter med oktettens andra halva, vilka utgörs av Sara Möller (oboe & engelskt horn), Cathrine Kullbrandt ( klarinett och basklarinett), Isabelle Andö (violin) samt Madeleine Johansson (cello). Sångerna framförs av Sandra Widman från indiepop-sfären och skådespelerskan och musikalartisten Maria Lindström. Av de uppräknade har jag sett saxofonisten i renommerade storband, den New York-baserade basisten med bland andra Ludvig Berghe trio och i annan konstellation på Unity samt batteristen i Stockholm Swing All Stars.

Första två stycken ger mersmak, känns lovande. De klassiskt skolade musikerna håller sig exakt inom en given mall, medan de på den jazziga planhalvan disciplinerat fyller i konturerna. Den avgörande skillnaden består i att de med ett friare förhållningssätt, i solon får utlopp för lusten att färga genom personligare uttryck. Magnus Dölerud tar galant tillvara på de utrymmen han tilldelats. Gillar skarpt hans expressivitet i The Protocol, Around Here och Blues For The Millenials. Beträffande liknande fusioner tänker jag spontant på Peter Danemos projekt Gläntan (sågs i början av året), Horncraft (sågs ifjol), Mats Holmqvists skiva Tales Of Time från 1987. På den internationella jazzscenen finns för mig milstolpar som Max Roach live i Holland 1990 med dubbelkvartett jämte plattan Mad Hatter av Chick Corea.

Efterhand blir musiken svårare att följa. Byten av takter och ackordföljder är legio, riskerar bli för mycket av abrupta vändningar. Samtidigt ska kompositören högaktas för sina pretentioner, drivkraften att sky banala upprepningar och enkla lösningar. Balansgången mellan att fullfölja sin vision och att kommunicera och ”connecta” med en publik, kan te sig som ett delikat dilemma. Projektet skulle gynnats av en utomstående producent, någon som kunnat styra med varsam hand, hitta en gyllene medelväg. Att kammarensemblen trakterar oboe, klarinett och engelskt horn gör att tonsättaren kunnat lansera fler nyanser.

  • Mathias Lundqvist – foto från cd:ns konvolut

Sångtekniken hos Sandra Widman och Maria Lindström har Lundqvist utformat på ett anmärkningsvärt sätt, blir delvis en utmaning att ta till sig. Ideliga fluktuationer påminner om kabarémusik á la Kurt Weil, experimentella utflykter eller romanssång. Innebär att höga krav ställs på såväl utövare som åhörare. När musiken skjuter iväg åt det fladdriga hållet, förmår jag inte uppfatta texternas budskap. Bilden är inte entydig. Somligt är avsevärt mer tillgängligt. Around Here exempelvis, utmärks av suggestivt, pådrivande beat. I detta sköna groove hörs röst och instrument mer linjärt förankrade. Och nästa spår innehåller ett utsökt intro på piano.

Konceptalbumet avslutas med flaggan i topp genom en bärkraftig melodi i en glidande framåtrörelse. I centrum på Alternative Facts ypperligt fraserande av Sandra Widman, i en ledig stil jag hade velat höra mer av. En enskild komponent värd att ringa in är Lars Ekmans prestation. Utan att ställa sig i vägen för andra, levererar hans basgångar mer än väl det lim som uppdragsgivaren beställt, resulterar i upprymdhet hos mig.

Håller det inte för uteslutet att fler skikt avkodas ju fler gånger man lyssnar. Den 42-årige pianisten, kompositören och arrangören har åstadkommit ett gediget verk. Här finns åtskilligt att uppskatta, men också skrynklig struktur jämte tendenser till återvändsgränder. De positiva inslag jag framhållit är av den digniteten att betyget hamnar på 3+.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Avancerad och distanserad sång på duo – Reunion av Anna Lundqvist & Jonas André

28 maj, 2020 by Mats Hallberg

  • foto Miki Anagrius

Anna Lundqvist & Jonas André

Reunion

3

Inspelad i Yardhouse Studio utanför Stockholm i december 2019

Mixad och producerad av Jonas André & Anna Lundqvist

Prophone

53:31

Release: 8/5 2020

Anna Lundqvist är uppväxt i Dalsland i musikerfamilj. Hon titulerar sig jazzvokalist, kompositör och sångcoach. Undervisar, föreläser och har gett ut två notböcker. Har i egenskap av publik synts frapperande ofta på konserter i Göteborg, vilket tyder på musikalisk nyfikenhet. Denna entusiast för ett levande musikliv delar sin tid mellan Vänersborg och Lissabon. På meritlistan en handfull skivor med egna kvintetten, medverkan på album med Aglaia, Teresa Indebetou band och en produktion bestående av tonsatta dikter från Öland. Kan påpeka att jag hört Anna minst tre gånger live.

På Skurup för tjugo år sedan träffade hon pianisten Jonas André, vilket resulterade i ett konstnärligt samarbete. Nu bestämde de sig för att åter sammanstråla och utröna om kemin fanns kvar, vilket den gjorde. Under deras långa uppehåll har mångsysslaren Jonas gått Musikhögskolan i Malmö, jobbat som fotograf och art director samt som producent på Caprice. Han ligger bakom upptäckten av Edda Magnusson jämte en uppmärksammad skivserie under rubriken pianoimprovisationer. Att han inte tidigare gjort sig ett namn som instrumentalist är förvånande, med tanke på hur fullödigt han spelar flygel och elpiano på Reunion. En skiva som lanseras med formuleringar som ”moget samspel/ osar av nordisk melankoli” och bitterljuvt berättande.

Original från duon blandas med en standard (The Nearness Of You), Joni Mitchell, texter av Norma Winstone och låtar av Jay-Jay Johanson och Andreas von Hofsten. Elva låtar med delvis starkt skiftande karaktär, men ändå stöpta i snarlik form. Samtliga framförs på engelska. Att veteranen Norma Winstone har inkluderats ghånger två, genom musik hämtad från 2010 komponerad av Armando Manzanero och från 1990 med stor ensemble under ledning av Kenny Wheeler är definitivt ingen slump. Både Winstone och Lundqvist är nämligen hängivna utövare av ordlösa improvisationer.

  • pressfoto Miki Anagrius

Tycker mycket om inledande Just Sometimes Den för tankarna till ett soundtrack om förlorad kärlek. ( filmmusik passande nog den röda tråden på Winstones senaste skiva) I refrängen ett subtilt eko av Edit Piaf. Nedskruvad förtvivlan ytterst verkningsfullt framförd vokalt och via Andrés precisa anslag på flygeln. Därpå ett typiskt prov på 42-åringens signum. Vocatio, enda låt där Jonas André ståtar som ensam upphovsman. Den är impregnerad av en stämma, vars upp- och nedstigningar kan liknas vid skalövningar, fast framför allt följer rösten pianomelodin. Ljuv musik uppstår.

I From Major To Minor av låtskrivaren och popartisten Jay-Jay Johanson, anas lager av undertryckta känslor. Sångerskan praktiserar vad som rimligen bör vara ansträngande teknik, träffar obehindrat ”avlägset belägna” toner. Något av en uppvisning! Komprimerade känslor likt en tryckkokare utmärker Pearl av Anders von Hofsten (kapellmästare hos Simone Moreno), en låt som i sin slutfas svävar iväg undflyende.

Angående fördelningen röst – piano ska framhållas att den kreative mannen i intervaller ges gott om utrymme att vara mer än ackompanjemang. Hans insatser är föredömligt balanserade och uttrycksfulla. Den behållning Jonas André tillför kan inte övervärderas. Klangen och tajmingen är superb och han verkar röra sig obehindrat mellan genrer.

Anna Lundqvist kan absolut matcha de mest lyskraftiga av stjärnor vad beträffar teknisk förmåga. Inte minst utomlands har flera av kvintettens album rosats. Inser att högkvalitativa färdigheter gör henne attraktiv som pedagog. Dock, utmanande vokala satsningar gör mig kluven. Intellektet lyssnar och analyserar medan kroppen alltför sällan reagerar. Älskar att berusas av kollegor som Rigmor Gustafsson, Isabella Lundgren, Ida Sand, Ebba Forsberg, Vivian Buczek och Lisa Nilsson (för att bara nämna några strålande stjärnor). Förhållandevis sällan reagerar kroppen på motsvarande sätt här. Bara ibland fäster denna sublimt vertikala stil. I mina öron har den mer konstmusikaliskt påbrå än jazzidiom i sig.

Refränger undviks ofta, övergår till ordlösa passager, ibland kan de jämföras med scatsång. Ett förfarande som kräver mycket av lyssnaren, För att bättre hänga med hade jag behövt ett flöde att förhålla mig till, fler utstakade linjer, melodislingor. För mig blir det istället som att toner fladdrar iväg, bort från passionerade tillstånd.

Lyckligtvis har tre angenäma låtar i rad placerats sist. Moving In Me är ett original, format kring ett tema som hakar tag i mig. Black Crow låter som om Cassandra Wilson tolkar Joni Mitchell. Denna cover från ikoniska Hejira (1976) utvecklas ånyo till en uppvisning från Lundqvist och är en av få tillfällen då antydan till beat uppstår. Likt åtskilliga sekvenser förmedlar rösten efterhand ordlös sång. Eminent ackompanjemang på elpiano! I sista numret tas svängarna ut maximalt. Hör en fantasifull version av Hoagy Carmichael-klassiker med mycket följsamt pianospel.

Saknar som framgått utlovat beat jämte i viss mån den pulserande rytm som kännetecknar bebop, (trots en medvetenhet om att den europeiska kammarjazzen främst inriktas på andra företeelser). Och den otroligt tonsäkra rösten firar inte bara triumfer. Sången blir stundom esoterisk. Är sannolikt att mer äventyrliga, avantgarde-lystna mottagare fullt ut bejakar den svala komplexiteten och duons beundransvärda integritet. Min bedömning landar på 3+ eftersom jag njuter av flera högklassiga alster.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Reading/Drama analys av Games på Playhouse teater betonar behovet av att vi gärna vill identifiera vår egen identitet och att tuffa stunder tvingar in oss i krigsföring vi inte vill kännas vid

28 maj, 2020 by Lotta Altner

Games
Reading via streaming på Playhouse teatern den 26 maj 2020
Framfördes på engelska direkt från originalmanuset (baserat på en sann historia)
Ca 70 minuter läsning utan paus
Av Henry Naylor
Regi Björn Lönner

Utgångspunkten för analyserandet av texten, med hjälp av en regissör och två skådespelare, bearbetades under en dag. Konceptet innebär att man tillsammans jobbar intensivt med manuset under en förbestämd period. Vanligtvis är en ”reading” till för att snabbt tillsammans komma fram till om ett manus och dess innehåll, är tillräckligt bra för att man ska satsa på en uppsättning. Det ger en tydlig bild av om texten håller.

I dagsläget fick vi en gratis reading för att vi faktiskt inte kan mötas i verkligheten på teatrar och att åtminstone få ett smakprov på dramatik är bättre än inte alls. Dramatik gör sig dessutom mycket bättre som uppläsning än på något annat vis, eftersom skådespelaren och regin ger åhöraren en inre föreställning att uppleva med hjälp av orden de formar i oss.

Manuset börjar med att i snabba ordväxlingar beskriva två tyska kvinnliga idrottsmän, d.v.s. fäktaren Helene Mayer och höjdhopparen Grete Bergmann. Båda var vältränade och redo för Tysklands olympiska spel i Berlin 1936. Båda kvinnorna identifierade sig naturligtvis gladeligen med sin idrott och det faktum att de var elitidrottare på högsta nivå. De slet, de tränade och de satsade och ville nå guldmedaljer. Helt plötsligt drabbas kvinnorna av ett ödesdigert faktum, som ingen av dem egentligen tidigare hade haft med som en faktor i sitt idrottande. De har båda judiska härkomster och anses inte längre som riktiga tyskar. Dessutom står övriga världen och funderar kring om de ska bojkotta OS eller om det är rimligt att vara med i alla fall. Kvinnorna vet inte för vem eller för vad de ska hoppas på.

Manusets snabbt tempo mellan karaktärerna är både i monologer och i duetter där de möts. Man hör dem båda tänka med sig själv och diskutera med andra. Kvinnorna upplever liknande förtryck men väljer att hantera dem olika. Ingenstans har manusförfattaren ett behov av att bevisa att den ena åsikten är bättre än den andra hos kvinnorna. Orden är ömsom hård, mjuka och tuffa. Det medför stor spänning och fasansfulla insikt. Helene och Grete har dock båda gemensamt, att de ser sig som idrottsmän i första hand och inget annat är lika viktigt. Varje människa som på något vis är i minoritet eller upplever sig förtryck på något vis, känner igen sig i att man inte vill att någon annan ska stämpla ens identitet åt en. Ingen kvinna vill höra att hon inte kan något för att hon inte är man, på samma sätt som en man inte vill veta av att hans manlighet inte är tillräcklig. Kvinnorna upplever sig inte heller som judinnor och delar inte ens dess tro. De tvingas att ta strider de inte vill kriga för. Det enda de kan göra är att försöka vara så duktiga på det det kan, så att de inte behöver ifrågasättas alls. Att misslyckas är aldrig ett alternativ.

Texten är skriven mycket ingående, för hur dessa kvinnor kände inför sin sport och hur enormt ointresserade de var av politik. En känsla som på inget sett är olik den uppfattning många har i dag av just politik och politiker. Inte trodde man då att de spelade någon roll att galningen Adolf Hitler hade fått makten 1933 genom att spela på folkets allmänna missnöje och smugit in bakvägen. Men manuset uttrycker tydligt hur det inte blir möjligt att fortsätta som en kappvändare, ”I can’t give in to fear. I must be brave…but you can’t choose whom I am…I will take their hate and make it into gravety(energy)” (fritt översatt: Jag kan inte kosta på mig att vara rädd. Att vara modig är min enda räddning…och du kan inte besluta vem jag får lov att vara…Jag tar deras hat och omvandlar det till min egen fördel)

Jag skulle gärna se att man gjorde en föreställning av manuset. Texten är fylld med igenkännanden från vår egen tid och hur svårt det är att behöva välja vem man får lov att vara. Ibland måste man stå upp för det man tror på och andra fighter måste man släppa. Man får en bättre insikt i hur svårt det måste ha varit för tyskarna att inte bara gömma sig och därmed inte göra det rätta, när de väl satt fast i nazismens klor. Dock får vi inte glömma att världsbilden av dig kan sätt dina begränsningar, men vi får inte glömma vår egen känsla om oss själva och den vi är.

Medverkande skådespelare Elisabet Klasson och Moa Åström

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Toppnytt

Bokrecension: Mitt liv som råtta av Joyce Carol Oates

27 maj, 2020 by Rosemari Södergren

Mitt liv som råtta
Författare Joyce Carol Oates
Utgivningsdatum
2019-10-09
Förlag HarperCollins Nordic
Översättare Nille Lindgren
Originaltitel My Life as a Rat
ISBN 9789150944273

En roman som på ett emellan plågsamt sätt, smärtsamt, får oss att uppleva världen som en utsatt, misshandlad ung kvinna tar sig igenom sin situation genom att förneka det uppenbara, genom att vägra se hur illa hon behandlas. En roman som svarar på en fråga många ställer sig: Hur kan misshandlade barn eller kvinnor (eller män) hålla fast vid och försvara den person som utsätter dem för övergreppen?

Den amerikanska författaren Joyce Carol Oates är en av de mest produktiva författare som ändå håller hygglig kvalitet. Hon är fantastisk på att fånga karaktärer. I Mitt liv som råtta får vi möta Violet Rue Kerrigan som tolv år gammal får veta att hennes två äldre bröder har begått ett rasistiskt mord på en afroamerikansk skolkamrat.

Violet är yngst av sju syskon i en vit arbetarfamilj med irländsk bakgrund, med en råbarkad pappa i centrum som alla i familjen lyder med skräckblandad respekt. En familj ska hålla ihop, det är vad Violet blir intutad från barnsben. Men att hålla ihop handlar inte om att hjälpa varandra. Det handlar om att männen har rätt att bestämma och pappan i synnerhet.

Violet råkar vakna på natten när hennes två äldsta bröder kommer hem en natt efter att de har misshandlat en tonårig svart pojke till döds. Hon hör dem tala om vad som hänt och ser dem gräva ned mordvapnet, ett basebollträ. Pressen blir hård på Violet att hålla tyst om vad hon vet och när hon av misstag råkar avslöja sanningen blir hennes bröder gripna och Violet måste flyttas från sin familj, för att skyddas för dem. Hon är en tjallare, vilket är värre än att som bröderna ha mördat. Familjen vänder sig emot henne, hon får inte bo kvar hemma. Familjen vill inte ha henne, hon är en råtta, en tjallare och dessutom är hon i fara.

Men hur reagerar hon då? Hon längtar och längtar tillbaka till familjen och vägra låta hennes fosterföräldrar komma in i hennes hjärta. Hon försöker komma på något sätt att få komma tillbaka till sin familj, fast hon blev misshandlad där. Hon blir därmed ett lätt offer för en lärare som utnyttjar henne sexuellt.

Det är smärtsamt att läsa hur utsatt hon är och hur hon lurar sig själv. Hennes brist på självrespekt gör ont att känna. Joyce Carol Oates är oerhört skicklig på att få mig som läsare att känna vad Violet känner. Ibland tycker jag hon är för ordrik. Personligen föredrar jag ofta litteratur som lämnar över mer åt mig som läsare att själv fylla i. Men jag kunde ändå inte slita mig. Det är en roman som drar in mig och helt slukar mitt engagemang.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt

Filmrecenions: Proxima

27 maj, 2020 by Anastasia Bark


Proxima
Betyg 3
Svensk Biopremiär 15 maj 2020
Regi Alice Winocour

Om man skulle sammanfatta ”Proxima” med ett citat skulle nog det följande citatet vara det allra mest passande: ”Den perfekta astronauten existerar inte. Liksom den perfekta mamman inte existerar”. På samma vis existerar inte den perfekta människan, skulle kunna tilläggas. Detta sorts besvär (att inte kunna lyckas bli perfekt) gäller nog en hel del av oss, inte bara Sarah Loreau (Eva Green) som försöker att finna balans mellan sin roll som mor och sin roll som blivande astronaut i ”Proxima” – filmen genomsyras av detta dilemma som många kvinnor idag kan bemöta i sina arbetsliv, särskilt inom arbetsplatser där kvinnor än inte är en del av vardagen.
Det verkar som att en del av de som sett filmen verkar ha förväntat sig mer action eller till och med sci-fi med tanke på att filmens tema är rymden, men trots att filmen kretsar kring rymdtemat är det egentligen andra teman som tar betydligt mer plats – såsom att finna balans mellan moderskap och karriär, kvinna på mansdominerad arbetsplats och stress som är relaterad till rymdförberedelser. Det är dessa tre röda trådar som tydliggör sig under filmens gång, och när det gäller förmedlingen av dessa tre svårigheter som Sarah Loreau får handskas med lyckas filmen suveränt. Filmen är egentligen inte särskilt dramatisk utan visar i realistiskt ljus på hur det är att förbereda sig inför en rymdresa, hur det kan vara att få kalla fötter innan man tar en lång resa (denna gång en resa som innebär att resenären kommer att lämna jordklotet ett tag) och vilka svårigheter en kvinna kan möta på en mansdominerad arbetsplats. Särskilt är processen av förberedelserna inför rymdresan väldigt detaljrik och framstår som realistisk och väl framlagd. Dock skulle allt det ovannämnda egentligen kunna behandlas i en dokumentärfilm. Om ”Proxima” hade varit en dokumentärfilm skulle man kanske kunnat ha undvikit de uppenbara mamma-saknar-barn-klichéerna som filmen här och där lider av. Dessutom är det ibland svårt att inte sucka åt Sarah Loreau som visserligen inte borde förväntas vara den perfekta astronauten men som under filmens gång inte verkar kunna undvika att ständigt glömma bort att ta sitt ansvar som någon som inom en snar framtid ska skjutas upp i rymden – allt detta rättfärdigas I filmen med mamma-saknar-barn-klichén.
Allt som allt (bortsett från de oundvikliga suckarna denna film framkallar vid diverse tillfällen) var det intressant att se den detaljrika processen som de inblandade måste genomgå innan en resa till rymden. Det måste också tilläggas att skådespelarna framförde sina diverse roller på ett autentiskt sätt vilket ledde till att filmen kändes ännu mer realistisk.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Proxima

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 516
  • Sida 517
  • Sida 518
  • Sida 519
  • Sida 520
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in