foto Miki Anagrius
Anna Lundqvist & Jonas André
Reunion
3
Inspelad i Yardhouse Studio utanför Stockholm i december 2019
Mixad och producerad av Jonas André & Anna Lundqvist
Prophone
53:31
Release: 8/5 2020
Anna Lundqvist är uppväxt i Dalsland i musikerfamilj. Hon titulerar sig jazzvokalist, kompositör och sångcoach. Undervisar, föreläser och har gett ut två notböcker. Har i egenskap av publik synts frapperande ofta på konserter i Göteborg, vilket tyder på musikalisk nyfikenhet. Denna entusiast för ett levande musikliv delar sin tid mellan Vänersborg och Lissabon. På meritlistan en handfull skivor med egna kvintetten, medverkan på album med Aglaia, Teresa Indebetou band och en produktion bestående av tonsatta dikter från Öland. Kan påpeka att jag hört Anna minst tre gånger live.
På Skurup för tjugo år sedan träffade hon pianisten Jonas André, vilket resulterade i ett konstnärligt samarbete. Nu bestämde de sig för att åter sammanstråla och utröna om kemin fanns kvar, vilket den gjorde. Under deras långa uppehåll har mångsysslaren Jonas gått Musikhögskolan i Malmö, jobbat som fotograf och art director samt som producent på Caprice. Han ligger bakom upptäckten av Edda Magnusson jämte en uppmärksammad skivserie under rubriken pianoimprovisationer. Att han inte tidigare gjort sig ett namn som instrumentalist är förvånande, med tanke på hur fullödigt han spelar flygel och elpiano på Reunion. En skiva som lanseras med formuleringar som ”moget samspel/ osar av nordisk melankoli” och bitterljuvt berättande.
Original från duon blandas med en standard (The Nearness Of You), Joni Mitchell, texter av Norma Winstone och låtar av Jay-Jay Johanson och Andreas von Hofsten. Elva låtar med delvis starkt skiftande karaktär, men ändå stöpta i snarlik form. Samtliga framförs på engelska. Att veteranen Norma Winstone har inkluderats ghånger två, genom musik hämtad från 2010 komponerad av Armando Manzanero och från 1990 med stor ensemble under ledning av Kenny Wheeler är definitivt ingen slump. Både Winstone och Lundqvist är nämligen hängivna utövare av ordlösa improvisationer.
pressfoto Miki Anagrius
Tycker mycket om inledande Just Sometimes Den för tankarna till ett soundtrack om förlorad kärlek. ( filmmusik passande nog den röda tråden på Winstones senaste skiva) I refrängen ett subtilt eko av Edit Piaf. Nedskruvad förtvivlan ytterst verkningsfullt framförd vokalt och via Andrés precisa anslag på flygeln. Därpå ett typiskt prov på 42-åringens signum. Vocatio, enda låt där Jonas André ståtar som ensam upphovsman. Den är impregnerad av en stämma, vars upp- och nedstigningar kan liknas vid skalövningar, fast framför allt följer rösten pianomelodin. Ljuv musik uppstår.
I From Major To Minor av låtskrivaren och popartisten Jay-Jay Johanson, anas lager av undertryckta känslor. Sångerskan praktiserar vad som rimligen bör vara ansträngande teknik, träffar obehindrat ”avlägset belägna” toner. Något av en uppvisning! Komprimerade känslor likt en tryckkokare utmärker Pearl av Anders von Hofsten (kapellmästare hos Simone Moreno), en låt som i sin slutfas svävar iväg undflyende.
Angående fördelningen röst – piano ska framhållas att den kreative mannen i intervaller ges gott om utrymme att vara mer än ackompanjemang. Hans insatser är föredömligt balanserade och uttrycksfulla. Den behållning Jonas André tillför kan inte övervärderas. Klangen och tajmingen är superb och han verkar röra sig obehindrat mellan genrer.
Anna Lundqvist kan absolut matcha de mest lyskraftiga av stjärnor vad beträffar teknisk förmåga. Inte minst utomlands har flera av kvintettens album rosats. Inser att högkvalitativa färdigheter gör henne attraktiv som pedagog. Dock, utmanande vokala satsningar gör mig kluven. Intellektet lyssnar och analyserar medan kroppen alltför sällan reagerar. Älskar att berusas av kollegor som Rigmor Gustafsson, Isabella Lundgren, Ida Sand, Ebba Forsberg, Vivian Buczek och Lisa Nilsson (för att bara nämna några strålande stjärnor). Förhållandevis sällan reagerar kroppen på motsvarande sätt här. Bara ibland fäster denna sublimt vertikala stil. I mina öron har den mer konstmusikaliskt påbrå än jazzidiom i sig.
Refränger undviks ofta, övergår till ordlösa passager, ibland kan de jämföras med scatsång. Ett förfarande som kräver mycket av lyssnaren, För att bättre hänga med hade jag behövt ett flöde att förhålla mig till, fler utstakade linjer, melodislingor. För mig blir det istället som att toner fladdrar iväg, bort från passionerade tillstånd.
Lyckligtvis har tre angenäma låtar i rad placerats sist. Moving In Me är ett original, format kring ett tema som hakar tag i mig. Black Crow låter som om Cassandra Wilson tolkar Joni Mitchell. Denna cover från ikoniska Hejira (1976) utvecklas ånyo till en uppvisning från Lundqvist och är en av få tillfällen då antydan till beat uppstår. Likt åtskilliga sekvenser förmedlar rösten efterhand ordlös sång. Eminent ackompanjemang på elpiano! I sista numret tas svängarna ut maximalt. Hör en fantasifull version av Hoagy Carmichael-klassiker med mycket följsamt pianospel.
Saknar som framgått utlovat beat jämte i viss mån den pulserande rytm som kännetecknar bebop, (trots en medvetenhet om att den europeiska kammarjazzen främst inriktas på andra företeelser). Och den otroligt tonsäkra rösten firar inte bara triumfer. Sången blir stundom esoterisk. Är sannolikt att mer äventyrliga, avantgarde-lystna mottagare fullt ut bejakar den svala komplexiteten och duons beundransvärda integritet. Min bedömning landar på 3+ eftersom jag njuter av flera högklassiga alster.