• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Helmut Newton: The Bad and the Beautiful – ärlig, rättfram och ställer tankeväckande frågor

10 december, 2020 by Rosemari Södergren

Helmut Newton: The Bad and the Beautiful
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 januari 2021
Regissör: Gero von Boehm
Medverkande: Charlotte Rampling, Isabella Rosselini, Grace Jones, Anna Wintour, Claudia Schiffer

Är en fotograf som fotograferar nakna kvinnor kvinnoförtryckare eller är det möjligt att förmedla respekt för kvinnor i erotiska nakenfoton? Det är en av de frågor som dokumentären om den berömda mode- och kvinnofotografen Helmut Newton lyfter fram. Det är en underbar dokumentär som känns ärlig och rättfram. Oavsett om du känner till Helmut Newton eller inte kommer den att engagera dig. Den ställer intressanta frågor om foto som konst eller uttrycksmedel och om nakenhet och kroppar. En lång rad stjärnor från film, mode och musikbranschen, som Charlotte Rampling, Grace Jones, Isabella Rossellini, Claudia Schiffer, Anna Wintour med flera, berättar om sitt samarbete med Helmut Newton.

Om Helmut Newton från wikipedia: Helmut Newton var en av 1900-talets viktigaste fotografer. Han hade uppdrag för den tidens största modemagasin världen över. Helmut Newton, född Helmut Neustädter den 31 oktober 1920 i Berlin, död 23 januari 2004 i West Hollywood, Los Angeles, Kalifornien, var en tysk-australisk fotograf. Newton är känd som modefotograf och för sina svartvita, provokativa fotografier som publicerades i Vogue och andra modemagasin.

Han fotograferade oftast kvinnor, inte alltid nakna men ofta. Kvinnorna som är med i filmen säger alla att de upplevde att hans sätt att arbeta med dem och fotografera lyfte dem och gav dem självförtroende. Jag funderar på om ett sådant sätt att fotografera skulle kunna slå igenom i dagens värld efter att vi haft #metoo-rörelsen. Skulle fotografierna upplevas som förtryckande av kvinnokroppen? Jag har inget svar. I filmen tas frågan upp om han slog igenom så stort för att han slog igenom under 1960-talet då den sexuella revolutionen drog fram i västvärlden.

Det jag tänker när jag ser filmen är att han till stor del lyfte fram unga kvinnor. De är ungdomen som hyllas. För mig är det tragiskt med den åldersdiskriminering som råder och i synnerhet i Sverige där kvällstidningar som Expressen öppet deklarerat att de inte anställer något journalist som fyllt 40. Att majoriteten av svenska journalister  stora redaktioner är unga påverkar vad som bevakas och hur.

Åldersdiskrimineringen är inte lika utbredd i alla länder. Sverige är nog värst på den fronten. Vad har då det med filmen om Helmut Newton att göra? Ja det beror på vilka frågor som dokumentären sätter igång inom dig. Jag tycker filmen är så fantastiskt just för att den får mig att fundera kring foto, journalistisk, rapportering, tidnings- och magasinsvärlden och vad och hur vi rapporterar. Givetvis får den mig att fundera på ungdom, medelåldern och ålderdomen och vårt förhållande till dessa åldrar och hur de bevakas i medier.

Helmut Newton som skulle ha fyllt 100 år under 2020 utstrålar humor i de filmklipp vi får se. Det är bra ihopklippt och det känns av och till som att jag är med där och träffar honom. Det känns som att jag, oavsett om jag skulle hålla med honom i hans åsikter, ändå skulle gilla hans person.

Han säger bland annat att han i hög grad ogillar ordet konst i samband med foto. Jag tänker att jag förstår vad han menar. Samtidigt tycker jag att våga gå sin egen väg och kunna uttrycka saker i bild på flera nivåer, som han gjorde, är konstärlighet, i allra högsta grad.

Dessutom fotograferade han inte bara unga kvinnor. Helmut Newton och hans fru June Newton, som också jobbade med foto, hade en utställning tillsammans med bilder ur deras liv där de visade upp bilder/foton när de är äldre och inte lika unga/vackra.

En bra dokumentär ska berätta något mer än bara om den person eller händelsen som är filmens tema. Den ska berätta något eller ställa frågor som berör oss alla. Det gör den här dokumentären i hög grad. Är du intresserad av foto, journalistik eller mode eller konst – då är denna ett måste-se.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Den längsta dagen – poetisk, vacker, sorgsen, stark, berörande, djup

9 december, 2020 by Rosemari Södergren

Den längsta dagen
Betyg 4
Regi Jonas Selberg Augustsén
Premiär på bio och vod 27 november 2020

En poetisk, vacker, sorgsen, stark, berörande, djup skildring av mänskligheten och livet med de existentiella frågorna i centrum, i människors vardag sätter regissören fingret på våra mest existentiella frågor. Vi får följa några olika personer som gestaltas var för sig under en lång dag under midsommar norr om Polcirkeln. Det är en av årets längsta dagar och solen är på topp och lyser nästan dygnet runt. Då mycket i livet är jobbigt, vad är egentligen meningen och varför ska vi ens le och stå ut? Ju längre dagarna är, ju längre måste vi stå ut tills vi får gå till sängs och sova.

Filmskaparen verkar vara inspirerad av Roy Anderssons sätt att berätta för här är människorna också filmade på ett så där de är långt från vackra, snarare absurda, ofta rätt löjeväckande. På ytan är det en mängd skiftande scener med olika personer som inte verkar ha med varandra att göra. Mot slutet av Den längsta dagen förs karaktärerna dock samman mer än i Roy Anderssons filmer.

På hemsidan för TriArt, filmens distributören beskrivs filmen:
En midsommarafton någonstans norr om Polcirkeln. Solen lyser skoningslöst hela dygnet över ett litet samhälle där alla inte uppskattar dess frånvaro av skugga och svalka. För visst är det jobbigt att må dåligt när dagen aldrig verkar vilja ta slut?

Miljöerna och fotot poängterar en skoningslös närhet. Av och till får jag nästan ont i magen av hur ensamma och utsatta människorna är innerst inne, hur långt bort från hollywoods glamorösa människoskildringar filmens karaktärer är. Samtidigt finns det en bubblande humor i botten. På en bänk utanför en kyrkogård sitter en äldre kvinna och två äldre skäggiga män och strör visdomsord mellan varandra, ett och annat av citaten är riktiga pärlor, som ”Livet är inte till för att levas, det är till för att uthärdas” av Arthur Schopenhauer.

Bitvis är filmen svår att se då människornas ångest är stark. Det är  mästerligt utfört. Med små medel får regissören fram mer än många regissörer får med stora basuner. Människorna är som människor är, på gott och ont. Mörkret har oändlig makt inom människorna, också den längsta ljusa dagen. Ändå finns det värme och hopp och mening att streta vidare.

Det är regissörens fjärde film och jag längtar redan nu till hans nästa film.

Lite fakta om regissören från TriArts hemsida:
Jonas Selberg Augustsén är född 1974 i Boden, Norrbotten. Läste Film- och videoutbildning vid Kalix Folkhögskola och Filmregi vid Högskolan för Fotografi & Film i Göteborg. På ett högst egensinnigt och humoristiskt sätt berättar han historier om människor och platser som tycks befinna sig i ett gränsland. Han har en sällsynt förmåga att extrahera existentiella frågor ur de mest vardagliga situationer och få till underhållande tänkvärdheter. Han fick Bo Widerberg-stipendiet 2007 med motiveringen att han på sitt alldeles egna sätt lever upp till Widerbergs motto ’liv till varje pris’. Den längsta dagen är den fjärde filmen i en planerad serie om fem där det talade språket är ett av Sveriges fem officiella minoritetsspråk. I Sophelikoptern (2016) var det romani, i Myrlandet (2011) samiska och i Höstmannen (2010) meänkieli. I Den längsta dagen är det talade språket finska.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Servants – när film blir konst

8 december, 2020 by Rosemari Södergren

Servants
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 november 2020 och visas också på streamingtjänster som SFAnytime och Telia Filmbutiken
Regi Ivan Ostrochovský

En av de mest konstnärliga visuella filmer jag sett på länge. Filmen utspelar sig 1980 i den kommuniststyrka staten Tjeckoslovakien. Natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 invaderades Tjeckoslovakien av trupper från Sovjetunionen, Bulgarien, Polen och Ungern då det funnits opposition gentemot det totalitära styret. Protesterna och motståndet kunde givetvis inte kuvas helt och det bubblar under ytan.

Vi får följa två unga män, Michal och Juraj, som studerar teologi på ett katolskt institut. Staten och dess tjänare i säkerhetstjänsten har ögonen på skolan och misstänker att det finns grupper som vägrar följa kommunismen före sin kristna tro. Skolan hotas av nedsänkning och en del lärare och rektorn böjer sig för staten och börjar styra om föreläsningarna för att göra det ledande kommunistpartiet nöjt. Alla studenter böjer sig dock inte.

Regissören Ostrochovský har tillsammans medfotografen Juraj Chlpik jobbat in i detalj med fotot och bilderna. Många scener innehåller stillastående foton som talar till något djupt inom oss. Då fotot dessutom är i svart och vitt blir det visuellt, konstnärligt och mycket sparsmakat. Regissören litar på att vi kan tänka och känna själva, allt behöver inte sägas rent ut. Jag kan dock något sakna den fördjupning av karaktärer som oftast görs i filmer av mer amerikansk karaktär. Svenska Dagbladet skriver om Servants:
“Visuellt anslående med bilder som dröjer kvar länge på näthinnan. Ett orubbligt hantverk”. Jag håller med om det helt och fullt.

Hur reagerar människor under förtryck och i samhällen som övervakar dem? Alla de olika reaktioner som vi får se i filmen är som tagna ur verkligheten. Filmspråket är oerhört realistiskt i de enkla miljöerna och så sparsmakat – det blir på det sättet ännu mer effektivt. Filmen är ett stort skri av varning för totalitära samhällen där staten får makt att förtrycka människors tankar. Sorgligt nog är det inte något vi kan säga enbart hört till historien. Totalitära stater finns runt om i världen idag också och i en del länder tycks utvecklingen gå åt mer övervakning av medborgarna. Filmen blir stark och kryper djupt in under huden och jag blir besviken över mänskligheten och samtidigt finns det hopp, då inte alla faller för trycket.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Recension: Julkalendern ”Mirakel” – magisk berättelse mellan julen 1920 och 2020

5 december, 2020 by Martin Moberg

Mirakel
Betyg: 4
Start 1 December 2020 i SVT

Manus: Peter Arrhenius, Sara Young och Fredrik Agetoft. 

Regi: Calle Åstrand. 

Medverkande skådespelare: Sarah Rhodin, Bibi Lenhoff, Johan Glans, Annika Andersson, Joel Adolphson, Babben Larsson, Maja Rung, Andreas Rothlin Svensson, Emanuel Kielin, Dragomir Mrsic, Emil Brulin, Ossian Nordh, Therése Lindgren m fl.

Berättarröst: Sten Ljunggren

(Skärmdump: SVT Play, 5 december 2020, Martin Moberg, Kulturbloggen)

Årets julkalender i SVT som är den sextionde i ordningen, har titeln ”Mirakel” en finurlig titel visar det sig. Då bl a de två huvudpersonerna heter Mira (Sarah Rhodin) och Rakel (Bibi Lenhoff), men också det faktum att julkalendern detta på många sätt mycket speciella år, kretsar kring framställa energi på ett icke tidigare skådat och helt klimatvänligt sätt det med hjälp av ett konstgjort litet svart hål (!).

Ja, det är sannerligen ett mirakel i sig att ens kunna skapa ett sådant kosmiskt ytterst kraftfullt fenomen i ett helt vanligt laboratorium och därefter kunna kontrollera utan att det spårar ur. Men det är just vad det gör, det händer ett tekniskt missöde för forskarna Vilgot (Johan Glans) och Anna-Carin (Annika Andersson). För det lilla maskhålet sliter sig för att sedan snabbt dra iväg och där tar årets julkalender sin spännande början.

Året allt detta speciella händer är det år som vi kallar nutid år 2020, det förlupna maskhålet försvinner snart till vindsvåningen på en gammal herrgård, som numera är ett HVB-hem, där flickan Mira bor sedan hennes föräldrar omkom i en bilolycka. Och så öppnas portalen genom maskhålet mellan år 1920 och år 2020.

Mira, som väntar på att bli adopterad, tar sig upp på vindsvåningen och då händer det hennes innersta personlighet faller genom maskhålet, och förflyttas till samma herrgård 100 år tidigare, år 1920. Samtidigt sker samma förflyttning exakt samma tidpunkt 100 år tidigare, när flickan Rakel, som bor i samma herrgård med sin familj, på andra sidan vidrör maskhålet och hennes personlighet förflyttas till Miras kropp i HVB-hemmet år 2020.

Ett klassiskt sätt att skifta själ eller personlighet, som har provats förut i filmhistorien framför allt i Hollywood-filmer att vips försättas i situationer i en helt annan kropp i interaktion med andra som är vana vid att man är och beter sig på ett specifikt sätt. Men så är man inte på det förväntade sättet, vilket leder till roliga förvecklingar och det sker i ”Mirakel” också.

Men det alldeles nya här är sättet detta oväntade skifte sker på genom ett litet konstgjort maskhål på en vindsvåning på en gammal svensk herrgård. Och att det sker i en brytningstid för både Mira och Rakel, båda vill att det ska hända något speciellt nu i juletid. Och det får de verkligen vara med om, sannerligen. Men kommer de att komma hem var och en till ”sin” tid?

Den lilla osäkerheten är bra att den finns där, en sorts cliffhanger som gör att man oberoende ålder faktiskt vill titta på vart avsnitt fram till julafton. Jag kan konstatera att den bärande berättelsen i årets julkalender den håller måttet. Detta då den bl a knyter an på ett bra sätt till en av vår tids största globala utmaningar – klimatförändringarna.

Det får manusförfattarna till genom att helt enkelt t ex att låta julmånaden december 1920 vara mycket kall och snöfylld, medan det år 2020 runt samma herrgård istället råder barmark och det är sydsvenskt vintergrått. Men också själva antitesen mellan 1920 och 2020 lyfts fram bra i årets julkalender, det har ändå gått 100 år, det utan att på något sätt skriva år 1920 på näsan.

Ta t ex synen på energi och hur man producerar den, och tillgängliggör densamma – nu 2020 är inte kol så klockrent att bygga samhällets samlade energibehov på även om en liten ”tur-kolbit” vackert lagd på en sammetskudde på den gamla herrgården år 1920 ger sken av det motsatta. Tycker att ”Mirakel” är en både bra och sevärd julkalender, som sänds på SVT 1 resp SVT Barn och på nätet (SVT Play) fram till den spännande upplösningen den 24 december.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Toppnytt, TV Taggad som: julkalender, Klimat, Kulturbloggen, Mirakel, Recension, SVT, tv

Filmrecension: Mulan – magisk äventyrsfilm med sensmoral som hyllar hierarki

5 december, 2020 by Rosemari Södergren

Mulan
Betyg 3
Premiär på Disney+ 4 december 2020

Mulan har varit i blåsväder av flera anledningar och människor har uppmanat till bojkott av filmen. Jag tar upp det längre ned i denna text men först och främst tar jag upp filmen som drama och filmproduktion. Att det är en välgjord produktion är inte överraskande med tanke på de resurser Disneyproduktionen har till sitt förfogande, med tillgång till  duktiga skådespelare, erfarna manusförfattare och filmfotografer och ljud- och ljussättare.

Denna filmade version har både likheter och olikheter med den animerade Mulan som bygger på samma legend om flickan Mulan som blev en stark och imponerande krigare i ett samhälle där kvinnor inte fick ta för sig utan skulle hålla sig i bakgrunden och passa upp männen. Jag kan dock tycka att även om det feministiska budskapet är tydligt kommer det ändå en del i skymundan genom andra starka teman i filmen om att vara modig och offra sig för överheten och det alltför vanliga budskapet i alldeles för många Disneyproduktioner: att våld och att vara duktigast på att utföra våld är vad som gör någon till en vinnare.

Mulan i denna version är en välgjord, vacker, söt, snygg men också sentimental äventyrssaga, av och till en förunderlig magisk saga med välkoreagraferade scener med kamp- och svärdskonst för den som är intresserad av martial art. Att jag inte ger filmen ännu högre betyg beror på att den är  in i varje detalj förutsägbar och jag är väldigt trött på det ständigt upprepade budskapet att enda sättet att vinna är att slåss bäst. Och jag är trött på hyllningar av gamla patriarkala ideal som att slåss för kungen. Den kinesiska kungen och hans rike hotas av barbarer (som har stora likheter med Djingis Khan och hans mongoler) som skildras som vildar till skillnad från det förfinande kinesiska folket. Fakta är trots allt att anledningen till att detta kinesiska folk sitter vid makten beror på att de i sin tur varit våldsamma krigare, lika våldsamma som de barbarer som nu attackerar.

Huvudrollsinnehavaren Liu Yifei är skicklig men hon har nog fått dåligt rykte i världen sedan hon uttalat stöd för Hongkongpolisens hårda aktioner mot demokratirörelsen. Ett annat skäl till ropen på bojkott är att filmen spelats in i Xinjiang där många menar att den kinesiska staten begår folkmord mot den lokala muslimska befolkningen. Ett tredje skäl till krav på bojkott är att filmen får direkt till streaming på Disney+ och aldrig går upp på biografer. Det sista är väl svårt att hålla fast vid egentligen i denna tid av pandemi. Snarare borde kanske fler filmbolag ett tag satsa på premiärer online för att minska tillfällen för smitta i biosalonger.

Lars Ellström skriver i DN om legenden som filmen bygger på och varför han menar att filmen för bojkottas:
”Mulan” är en filmatisering av legenden om en ung kvinna, Hua Mulan, som skall ha levt under dynastin Norra Wei (år 386-535) i det som nu är nord-Kina. Härskarna i Norra Wei tillhörde Tuoba-klanen av Xianbei, ett nomadfolk från stäpperna i norr som talade ett språk besläktat med mongoliska och turkiska. … Till att börja med ansträngde sig Tuoba-klanens härskare i Norra Wei att upprätthålla sin kultur och särart men med tiden anpassade de sig alltmera till normer, vanor och språk hos den bofasta befolkningen, hanfolket, hannerna. Man till och med förbjöd användningen av det egna språket och uppmuntrade äktenskap med hanner. … och några decennier senare splittrades riket för att slutligen utraderas helt. Xianbeifolket försvann i historiens töcken.

Lars Ellström menar att legenden om Mulan därför gestaltar och står för en viss uppfattning om samhället och världen: hierarkisk, patriarkalisk, militant samt med åtskillnad mellan civilisation och barbari, och det senare förväntas underkasta sig det förra.

Jag håller med om det att filmens sensmoral hyllar värderingar som står för hierarki, patriarkala samhällen och framgång för krigideal – men det går inte att komma ifrån att det är en väl genomförd produktion, snygg, spännande och magisk. Visst har jag synpunkter på sensmoralen. men den är inte annorlunda än i oändliga många andra amerikanska Hollywoodproduktioner.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 491
  • Sida 492
  • Sida 493
  • Sida 494
  • Sida 495
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in