Helmut Newton: The Bad and the Beautiful
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 januari 2021
Regissör: Gero von Boehm
Medverkande: Charlotte Rampling, Isabella Rosselini, Grace Jones, Anna Wintour, Claudia Schiffer
Är en fotograf som fotograferar nakna kvinnor kvinnoförtryckare eller är det möjligt att förmedla respekt för kvinnor i erotiska nakenfoton? Det är en av de frågor som dokumentären om den berömda mode- och kvinnofotografen Helmut Newton lyfter fram. Det är en underbar dokumentär som känns ärlig och rättfram. Oavsett om du känner till Helmut Newton eller inte kommer den att engagera dig. Den ställer intressanta frågor om foto som konst eller uttrycksmedel och om nakenhet och kroppar. En lång rad stjärnor från film, mode och musikbranschen, som Charlotte Rampling, Grace Jones, Isabella Rossellini, Claudia Schiffer, Anna Wintour med flera, berättar om sitt samarbete med Helmut Newton.
Om Helmut Newton från wikipedia: Helmut Newton var en av 1900-talets viktigaste fotografer. Han hade uppdrag för den tidens största modemagasin världen över. Helmut Newton, född Helmut Neustädter den 31 oktober 1920 i Berlin, död 23 januari 2004 i West Hollywood, Los Angeles, Kalifornien, var en tysk-australisk fotograf. Newton är känd som modefotograf och för sina svartvita, provokativa fotografier som publicerades i Vogue och andra modemagasin.
Han fotograferade oftast kvinnor, inte alltid nakna men ofta. Kvinnorna som är med i filmen säger alla att de upplevde att hans sätt att arbeta med dem och fotografera lyfte dem och gav dem självförtroende. Jag funderar på om ett sådant sätt att fotografera skulle kunna slå igenom i dagens värld efter att vi haft #metoo-rörelsen. Skulle fotografierna upplevas som förtryckande av kvinnokroppen? Jag har inget svar. I filmen tas frågan upp om han slog igenom så stort för att han slog igenom under 1960-talet då den sexuella revolutionen drog fram i västvärlden.
Det jag tänker när jag ser filmen är att han till stor del lyfte fram unga kvinnor. De är ungdomen som hyllas. För mig är det tragiskt med den åldersdiskriminering som råder och i synnerhet i Sverige där kvällstidningar som Expressen öppet deklarerat att de inte anställer något journalist som fyllt 40. Att majoriteten av svenska journalister stora redaktioner är unga påverkar vad som bevakas och hur.
Åldersdiskrimineringen är inte lika utbredd i alla länder. Sverige är nog värst på den fronten. Vad har då det med filmen om Helmut Newton att göra? Ja det beror på vilka frågor som dokumentären sätter igång inom dig. Jag tycker filmen är så fantastiskt just för att den får mig att fundera kring foto, journalistisk, rapportering, tidnings- och magasinsvärlden och vad och hur vi rapporterar. Givetvis får den mig att fundera på ungdom, medelåldern och ålderdomen och vårt förhållande till dessa åldrar och hur de bevakas i medier.
Helmut Newton som skulle ha fyllt 100 år under 2020 utstrålar humor i de filmklipp vi får se. Det är bra ihopklippt och det känns av och till som att jag är med där och träffar honom. Det känns som att jag, oavsett om jag skulle hålla med honom i hans åsikter, ändå skulle gilla hans person.
Han säger bland annat att han i hög grad ogillar ordet konst i samband med foto. Jag tänker att jag förstår vad han menar. Samtidigt tycker jag att våga gå sin egen väg och kunna uttrycka saker i bild på flera nivåer, som han gjorde, är konstärlighet, i allra högsta grad.
Dessutom fotograferade han inte bara unga kvinnor. Helmut Newton och hans fru June Newton, som också jobbade med foto, hade en utställning tillsammans med bilder ur deras liv där de visade upp bilder/foton när de är äldre och inte lika unga/vackra.
En bra dokumentär ska berätta något mer än bara om den person eller händelsen som är filmens tema. Den ska berätta något eller ställa frågor som berör oss alla. Det gör den här dokumentären i hög grad. Är du intresserad av foto, journalistik eller mode eller konst – då är denna ett måste-se.