• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Förbluffande nivå på samspel och jazziga låtar – Pianomusik för basister med och av Den hårt arbetande basisten

18 maj, 2026 by Mats Hallberg

Den hårt arbetande basisten

Pianomusik för basister

4

Inspelad i Studio Klangverket 2025

Varva Records

Releasedatum: 1/5 2026

Jag var närvarande på releasespelningen på Utopia i början av maj, lyssnade uppmärksamt. Blev så exalterad att jag vill mena på att Daniel Andersson Runevad – han som döljer sig bakom benämningen Den hårt arbetande basisten – gjorde stor succé med sina kompositioner och sin spjuveraktiga personlighet, vilket ledde till en postning med bilder på facebook. Han och medmusikerna drabbade sannolikt majoriteten av publiken. Pianomusik för basister är ett debutalbum av den 35-årige musikern och kompositören från Tranemo. Han har samarbetat med gitarristen Emil Ernebro, en islänning jag tappat namnet på och har gig på Lorensbergsteatern.

Daniel är avgjort mest känd för att kompa Sara Aldén och den Grammis hennes trio erhöll härom året. Sprillans färska släpp består enligt honom själv av elva låtar i dur samtliga signerade basisten, som hade den goda smaken att till projektet anlita pianist Per Johansson och batterist Ossian Ward. Den senast nämnde har hört ett otal gånger live spelande i skiftande stilar och har dessutom blivit rosad för vad han gjort i studio. Per Johansson har också hörts en hel del live, inte sällan som ackompanjatör till vokalister. Osäker på om jag tidigare hört dem tillsammans och det var definitivt premiär med mersmak att lyssna till trion live. (I några låtar kompletteras man på Utopia av den förnämlige tenoristen Orfeas Wärdig Tsoukalas.)

Å ena sidan hade jag positiva upplevelsen från releasekonserten i bakhuvudet. Å andra sidan lyssnades på cd:n i hörlurar med spänd förväntan. Risk förelåg att den inte skulle göra samma intryck. Melodierna varar inte heller lika länge i sitt ursprungligt inspelade skick. Live broderas somliga solon ut, något Per Johansson påpekade för mig. Om ett kalibrerat ställningstagande ska avges kan framhållas att musiken förtjänar 4+, inte tu tal om annat. Att Andersson Runevad hade sådana här anmärkningsvärda kvaliteter i egenskap av att kunna snickra ihop bärkraftiga låtar överraskar. Får mig att tänka på två andra lyckade releasekonserter på Utopia och recensioner av respektive skivdebut. Syftar på basisten Jon Henrikssons och trumslagaren Fredrik Hamrås förstlingsverk.

Det börjar föga förvånande mycket lovande. Gläds åt hoppfull blues(?) som avlöses av ledigt lir fullt av finess. Fäster mig vid ett intro vars beat påminner om specifik dänga från Britpop-vågen anno 1966. Melodier briserar eller puttrar fortsättningsvis organiserade i en trioform som väcker ens intresse, inte minst för att kompositören ger sig själv alldeles lagom mycket utrymme som instrumentalist. Hans alster är klangrika, märgfulla och flertalet hakar tag i en. Finns mycket som förbluffar, bland annat vilket omedelbart avtryck nästan varje låt gör utan att det alls blir utslätat. En bedrift han delar med exempelvis en instrumentkollega jag flera gånger hyllat. Syftar på Svante Söderqvist och hans Rocket.

Hos Den hårt arbetande basisten förunnas vi tre jämbördiga enheter, fast det som titeln antyder naturligtvis fokuseras extra på mannen sittande vid flygeln. Om någon mot förmodan skulle ha tvivlat på Per Johanssons förmåga är här ett gyllene bevis på vilken standard han besitter. Briljansen i anslaget exponeras med osviklig skärpa i låtar som Blir bra, Got You samt Give That Boy A Crawdad (ges underhållande förklaringar till titlar på Utopia). I avslutande spår häpnar man framför allt över läckra löpningar. Andersson Runevad ligger mer i framkant än om han inte skulle ha styrt skutan, hans driv och reflekterande basgångar är mycket hörvärda. Lägger märke till att solo levereras med auktoritet i exempelvis Brabo Choke frpm Nowhere. Ward befinner sig mellan och bakom dessa dynamiska kraftfält. Här och var träder också den allsidige rytmläggaren fram i helfigur, kulminerar i frejdiga Marlboro på banvallen.

Utgår från att huvudpersonen också varit producent då den uppgiften saknas. Vad behöver mer lyftas fram? Varför inte svänget och samspelet i Stakka bo, en hit som borde bli en singel om den inte redan är det. Märkligt nog uppfattar jag inga direkta förebilder. (Glömt fråga vilka pianotrios Daniel tagit mest intryck av.) Lyssnarna möts av en lekfull kombination av teknik och känsla. Trion sammansmälter elegant i sin kommunikation, en interaktion de i vissa passager som sagts bryter sig ur och bjuder på improviserade solistiska sekvenser. Medryckande finalnumret med basfeature gör en glad till sinnet. Att jag tycker mig känna igen vissa fraser i de kompositioner som lagts sist och att upprepningar av tidigare teman och hooks förekommer, förtar inte det faktum att denna debut är häpnadsväckande. Och dessutom attraherar såväl sound som akustik.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Recension: Sebastian Murphy gör Bellman till ett fylleslagsmål mellan dåtid och nutid

17 maj, 2026 by Thomas Johansson

Sebastian Murphy och Svenska folkjazkvartetten Södra teatern Stockholm Betyg 4 (5)

Sebastian Murphy på Södra Teatern Stockholm

Det börjar med en krasch. Sebastian Murphy kliver ut på scenen med öl i ena handen och brännvin i den andra, som om han redan varit på efterfest i flera timmar. Strax senare ligger snapsglaset i bitar över scengolvet. Där och då är tonen satt. Det här ska inte bli någon vördnadsfull Bellmanafton med putsade visor och historiskt korrekt romantik. Det ska vara stökigt, skevt och stundtals riktigt roligt.

Tillsammans med Svenska Folkjazzkvartetten gör Murphy något som känns mer som ett fylledrömslikt samtal med Bellman än en traditionell tolkning. Han närmar sig 1700-talets Stockholm genom smutsen, bakgatorna och människorna som brukar försvinna ur de fina berättelserna. Mellan låtarna kastar han ur sig raljanta monologer om Bellman själv, fulla av överdrifter, provokationer och halvt improviserade teorier. Det är svårt att veta vad som är påhitt och vad som ens försöker vara sant, men sanningen verkar heller aldrig vara poängen.

Murphy bär fortfarande mycket av den persona som gjort honom till frontfigur i Viagra Boys. När manteln snabbt åker av är det mer sunkig replokal än historiskt kostymdrama: träningsbyxor, linne och ett allmänt lätt havererat kroppsspråk. Det enda som skiljer sig från en spelning med Viagra Boys, är att linnet får sitta kvar hela konserten. Han driver runt på scenen, sjunger med raspig desperation och verkar ibland nästan överraska sig själv med hur bra vissa partier faktiskt låter.

Och det är när han slutar ironisera som kvällen träffar rätt. Plötsligt uppstår små öppningar av allvar i kaoset. En visa framförs nästan ömt, rösten spricker lite, och för ett ögonblick känns Bellman märkligt nära. Då blir kontrasten till de sliriga mellansnacken ännu starkare. Han kallar Bellman för en fitta, för hur han behandlade Ulla Winblad.

Musikaliskt är det däremot betydligt mer genomarbetat än själva scenkaoset antyder. Svenska Folkjazzkvartetten väver in folktoner, jazz och visor utan att det känns musealt. Arrangemangen lever och rör sig hela tiden, ibland nästan lekfullt. Särskilt när traditionella melodier får oväntade svängar lyfter konserten på riktigt.

Det finns stunder där det hela känns ofärdigt, som om Murphy fortfarande testar sig fram medan bandet redan hittat formen. Men kanske är det också därför det fungerar. Det här vill inte vara perfekt. Det vill få Bellman att lukta svett, sprit och gammal stadskrog igen.

Och där, någonstans mellan trasiga glas, banjotoner och halvt urspårade monologer, lyckas de faktiskt göra Bellman levande. Vore spännade vad man skulle kunna göra av detta på en teaterscen.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Strejkarna – en symbol för alla rörelser som till slut ändå besegras av de som har makten

15 maj, 2026 by Rosemari Södergren

Strejkarna

Strejkarna
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 maj 2026
Regi Helena Molin

Filmen är dokumentär som låter oss följa de unga aktivister som var mest aktiva inom Fridays for Future. Men filmens styrka ligger i paralleller och likheter med andra kampanjer där gräsrötter kämpat mot de mäktigaste och välbeställda som till slut alltid tar hem spelet, hur mycket det än ser ut som att gräsrötterna fått med sig den stora massan. Men makten tar ändå hem spelet och får som de vill och tidens gång gröper ur kraften och tar bort fokus för de kämpande gräsrötterna till slut. Tänk på folkkampanjen mot kärnkraft, tänk på kampen för rätt till integritet och motstånd mot övervakningssamhället och FRA. Ett tag såg det ut som om Sverige skulle slippa kärnkraft och ett tag såg det ut som att många var emot övervakningen från FRA. Men idag finns det väl ingen politiker som vågar tala om hur farlig kärnkraft är och att frågan om hur avfallet ska lösas inte är löst och vem talar om att vi fått flera lagar som ökar övervakningen av de enskilda och att polis idag fått en lag som gör att de kan hålla någon bakom lås och bom utan rättegång: Säkerhetsförvaring – ny tidsobestämd låsning (2026) Riksdagen har antagit förslaget om en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd, kallad ”säkerhetsförvaring”, som innebär att personer kan hållas låsta utan ett fastställt slutdatum.

Strejkarna är en dokumentär om kollektivet som startade den ungdomsdrivna klimatrörelsen – Fridays for Future. Vi får följa kärnan av medlemmar i denna grupp där flera av de var med från början i en skolstrejk utanför Sveriges riksdag och deras kamp och energi gav dem stöd att skapa en global klimatrörelse. Filmen visar att dessa aktivister var fler än Greta Thunberg som av svenska medier framställts som huvudaktören och ledaren, men det är inte riktigt så som det var och är.

När denna lilla grupp skolungdomar slog sig ner utanför Sveriges riksdag med handskrivna plakat och kräver klimatåtgärder tände de gnistan till vad som blev en världsvid rörelse. Filmskaparna har följt dessa under Under sju år och visar hur Greta, Isabelle, Sophia, Andreas, Anton, Ell, Simon och flera andra medan lärde sig att hantera med demonstrationer, förhandlingar och politiska stormar. Men vi får också se hur tiden gått och de börjar tappa den starka drivkraften och omvärlden har också förändrats. Klimatfrågan börjar dala alltmer i folks engagemang. Därför ser jag att berättelsen om Fridays for Future är en bild för flera tidigare rörelser där människor världen över agerat och kämpat för att hindra kärnvapen, kärnkraft och annat som är farligt för allt levande eller annat som skär ner på mänsklighetens frihet och integritet. För mig är filmens styrka att den genom att visa på en rörelse berättar något om många rörelser.

Det skulle vara intressant att få reda på om regissören inser att det är filmens stora styrka och budskap. Hur många vi än är som kämpar kommer de med makten ändå att vinna över oss, till slut.

Om regissören
Helena Molin är utbildad socionom och har arbetat både som barnkurator på sjukhus och barn­ utredare inom socialtjänsten. Hon har därtill i flera år arbetat som DJ och drivit queerklubbar i Stockholm. Helena studerade dokumentärfilm på Biskops Arnö och 2019 visades kortfilmen Med omsorg på Umeå Internationella Filmfestival.

Hennes filmer präglas av en direkthet i mötet med människorna hon filmar, samtidigt är de ofta starkt färgade av en personlig humoristisk ton. Molin har regisserat i nära samarbete med Olga Ruin och Angelica Ruffier som tillsammans med Helena också är filmens fotografer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Fridays For Future, Klimatfrågan, Strejkarna

Helan och Halvan-vibbar när dyster klassiker ska repeteras – Soloshowen Långdagsfärd mot natt som Lunchteater

14 maj, 2026 by Mats Hallberg

12-13/5 2026

Lunchteatern – Göteborgs Stadsteater

Jag ser den knappt timslånga föreställningen på onsdagen, dagen före Kristi Himmelsfärdsdag, sittandes framför baren. Att bilderna är oskarpa vill jag skylla på avståndet, fast det kanske handlar om bristfällig teknik. Det är som vanligt fullsatt. En nyhet är att den tekniskt ansvarige har en vikarie. Konstnärlige ledaren Marie Delleskog (för övrigt den äldsta i Stadsteaterns ensemble och som uppnått övre pensionsålder) presenterar och får reda på att bland lunchgästerna finns några nykomlingar. Hon meddelar att scenen upplåtits till två skådespelare från Stockholm för att de ska kunna repa in, vad som visar sig vara ett komplicerat projekt där man sannerligen tagit sig konstnärliga friheter. Missade när uppsättningen gjordes på samma scen för ett år sedan. Gläds åt att jag var uppmärksam och fick chansen att se duon Per Svensson & Lars Göran Persson nu istället. Märker i flyern till föreställningen att referensen till omaka komikerpar som Helan och Halvan inkluderats, liksom symbiotiska vänskapen mellan luffarna i I väntan på Godot. Frestande att addera Magnus & Brasse jämte Hasse Och Tage till listan av jämförbara konstellationer.

Som rubriken avslöjar blandas fantasifullt anlagd humor med meta-perspektiv och originella scenanvisningar till den smått legendariska tragedi vars urpremiär skedde på Dramaten 1956. Kan inte avhålla mig från att skjuta in att jag sett de uppslitande konflikterna och missbruksrelaterade lögnerna i Lång dags färd mot natt tre gånger live efter millennieskiftet. På Göteborgs Stadsteatern har Ivar Wiklander respektive Claes Månsson (uppsättningen recenserad här)gestaltat patriarken James Tyrone och när Storan härom året gästades av Riksteatern av Krister Henriksson. Dessutom har jag manus i original från utgåva tryckt sent 70-tal.

Måste erkänna att jag inte riktigt hade koll på showande och kåserande skådisar, deras cv.. Kände vagt igen utseenden men definitivt respektive röst. Per Svensson ger oss lite fakta från scen, trycker på sin förnäma position genom att ingå i ensemblen på landets Kungliga talteater, medan hans motspelare påstås ha lägre rang som i decennier trogen en kommunal institution, nämligen Stockholms Stadsteater. Skojas friskt om såväl inbördes styrkeförhållanden som rivaliteten emellan landets största teaterhus. Den sju år äldre Persson kan också titulera sig författare, skrivit två äventyrsromaner. Svensson spelar för närvarande prästen i Änglagård på Oscarsteatern, vilket publiken får veta. Båda är så kallade sommarölänningar som gjort åtskilliga roller på film och i tv inom ett brett spektrum av genrer fast tveksamt om du haft huvudroller vilka blivit omtalade. Den först nämnda såg jag i huvudstaden när Dylansällskapet gavs på stadens Stadsteater.

Dessa mycket erfarna yrkesmän som tillsammans står för manus och sångtexter finns i hierarkin på hyllan alldeles under de publikdragande stjärnorna. Angående status är ojämlika villkor själva konceptet för Långdagsfärd mot natt. Per Svensson uppblåsta jag symboliserar en dominant typ helt utan självinsikt medan han som borde vara kompanjon i bästa fall degraderas till sidekick i stil med Helan och Halvan. Obalansen dras till sådan extrem nivå att Svensson påstår att han kan göra alla fyra familjemedlemmar i O´Neills moderna klassiker medan hans Sancho Panza blir hänvisad till att spela husan. Lustigt nog refereras till Catrin Westerlund som gjorde rollen i den berömda första uppsättningen.

Även om duon inte i första hand är känd för att ägna sig åt att musicera eller sjunga, har rimmade visor på svenska framförda på melodier vilka blivit hits en framskjuten plats, något som gör att deras spretiga produktion kan kallas show. I mestadels duetter ackompanjeras rösterna av inte bara akustisk gitarr utan också udda instrument som cittra, ukulele, omnichord och Casiosynt. Man har gjort om exempelvis Strawberry Fields Forever, We Are The World och smäktande hit med Roy Orbison. En kuplett har en refräng om att ha lånat ut grejer till en snubbe som inte brytt sig om att återlämna dem. Deras egensinniga sånger sitter som en smäck för att damma av den klyschan och rimmen är fenomenalt fyndiga.

Man undrar hur idén till produktionen uppstod. Att förena tokroliga infall med ett ångestladdat drama är en anomali som heter duga. I likhet med när Marie Göranzon och Gunilla Nyroos i pjäs som skildrar dem i repetitionstagen av Dödsdansen, vars väntan på regissör resulterar i att Strindbergs tematik ventileras såväl som egna långa gärningen; är huvudspåret på Lunchteatern en penetrering av teaterkonsten och ett slags testamente över två berömliga karriärer. Som framgått ligger parallellt tonvikten på skillnaden mellan att bestämma och vara underordnad. Det filosoferas klokt och på köpet levereras flera roliga repliker. Ibland förekommer oförklarliga sidospår. Minns en obegriplig utläggning om en nyckelpiga där man tillfälligt hamnade ur kurs.

Metaperspektiv som bryter fiktionen är oftast ett högst gångbart grepp, lockar till skratt. Så också här! Dessutom görs en grej av att ha svårt för namn, att inte uttala dem korrekt. Avsnitten om teater med stort T tillhör de mest givande, är både insiktsfulla och dräpande. Ett oväntat tema hos den docerande rollfiguren är klassperspektivet, ett synsätt som utgår från den plågade familjen Tyrone och deras anställda personal. Överhuvudtaget psykologiseras rollfigurer och vi får lär oss vad de representerar, ibland förs förvisso resonemang in absurdum. På grund av omständigheter som gestalterna inte råder över förflyttas associationerna på slutet till Shakespeare och hans persongalleri i En midsommarnattsdröm. Hänvisas också till kunskapen hos scenograf och kostymör för att peka på hur många som bidrar till en produktion för scen.

Med tanke på vad som blev med alla avbrott, stickspår och hinder, istället för rollfigurernas ursprungliga plan, förekom många lager att fröjdas åt. Duon var otroligt inkörd och synkad, behärskade suveränt kroppsspråk, tajming och det kluriga manus de skrivit. Rent musikaliskt höll de också måttet och rimmen var som nämnts geniala.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Broken English – mer en skildring av kvinnors situation i rockvärlden

13 maj, 2026 by Rosemari Södergren

Fuori - konsten att glädjas

Broken English
Betyg 3
Svensk bioprmiäer 15 maj 2026
Regi Iain Forsyth och Jane Pollard

Ser du fram emot en stund att njuta av Marianne Faithfull, hennes, sång och starka framträdande blir du besviken. Vill du se ett träffande inlägg om kvinnors roll i rock- och popbranschen och hur det behandlas, eller behandlades, då har du hittat rätt film för dig.

Broken English är mer en dokumentär, eller snarare ett debattinlägg om kvinnors position i rockvärlden, speciellt hur det varit, än en film om musikern och artisten Marianne Faithfull. Filmen kretsar kring Marianne Faithfull, sångerskan, låtskrivande, artisten och skådespelaren, men tyvärr får vi njuta alldeles för lite av hennes storhet.

Filmen är en hybriddokumentär där Marianne Faithfull blir intervjuad av en påhittad myndigheter för minnenas bevarande. Tillsammans med Tilda Swinton och George MacKay får Marianne Faithfull berätta historien om sitt liv som artist och kvinna i rampljuset. Medverkar i filmen gör vänner och kollegor som Nick Cave, Warren Ellis och Courtney Love och mänga fler. Ett minus är att vi som tittare förutsetts veta vilka alla medverkande är. Det är inte inte så att alla som ser filmen kan namnge alla kända personer/artister.

Det kan finnas en poäng att peka på hur massmedier av och till varit mer fokuserade på att beskriva Marianne Faithfull som “Mick Jaggers tjej” än att vissa vilken enormt begåvad låtskrivare hon var och med hur hon med sin raspiga röst kunde ge så mycket liv i sångerna och förmedla så många känslor till alla lyssnare.

Jag är lite besviken på filmen. Att Marianne Faithfull utnyttjades får vi skrivit oss på nästan. Det beskrevs mycket ensidigt och set så kallade Ministeriet för att bevara minnen gör dock samma sak för sitt syfte. De framställer henne mest som ett offer och symbol för kvinnor i rockvärlden. Och mest av allt saknade jag att få njuta av hennes musik och allt det hon skapade.

Men ett plus för filmen är att den till stor del skildras med henne som äldre i fokus. Hon intervjuas som äldre kvinna i inspelning som gjorts bara något eller några få år innan hon fick bort. Vi får höra en hel del berättas och kommenteras av hennes själv. Marianne Faithfull gick bort 2025, i filmen Broken English finns hennes allra sista studioinspelning fångad på film. Det är stort.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Film, Filmkritik, Filmrecension, Hybriddokumentär, Tilda Swinton

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 47
  • Sida 48
  • Sida 49
  • Sida 50
  • Sida 51
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in